Livets peak

Jag funderar mycket över vad jag har just nu. Så har det alltid varit, att jag liksom velat utvärdera var jag står i livet och vad som är bra med det och vad jag mer vill ha. Och just nu, som 30-åring, tänker jag att jag har i stort sett allt jag har önskat mig. Jag har två otroliga barn som jag är så hutlöst förtjust i, jag har en make som jag efter 14 år fortfarande bara blir mer och mer kär i, ett hus som vi får pyssla på med och göra till vårt, vi har varsitt jobb som vi tycker om och vi tjänar så pass att vi kan leva bra och jag kan jobba deltid. Vi har otroliga vänner, familjer vi vill vara med och som vi får hjälp av. Vi är friska. Vi har varandra. 

Och kanske just därför, kan jag inte låta bli att tänka att det är en skör tid. Att för första gången i livet tänka att jag nu har allt jag kan önska. Att känslan är att inget kan bli så mycket bättre än det är, bara sämre. Att någon del ur ekvation kan falla ur, som gör att lyckan förtas vilken dag som helst. Det är någon form av stress att tänka att jag just nu eventuellt lever den här tiden som jag senare i livet kommer titta tillbaka på och konstatera att det var livets peak. Och missförstå mig rätt, jag njuter varje dag över det. Jag är också glad över att jag medveten om det medan jag fortfarande är mitt i det. Är ödmjuk inför att många kanske inte får uppleva stunder i livet av någon slags fullkomlighet. Det finns ju nästan alltid saker som kan bli bättre. ”Om bara…”

Det handlar väl också om att tiden går fort när man har roligt. Det spelar ingen roll hur mycket jag njuter, veckorna går inte långsammare för det. Men det förstärker känslan av att jag vill se klart, vara här och nu. Reflektera. Insupa ögonblicken. Så att när jag ser i backspegeln kan komma ihåg att jag var där mentalt. Medveten om vad jag hade.

Och så njuter jag av att vi i det lilla har så mycket att se fram emot i höst. Jag tänker inte ta något för givet. 

Att rädda någons liv

En kollega till mig har fått akut leukemi och som alltid knyter det sig i magen när någon ska behöva drabbas av denna vidriga cancer. Hon har två små döttrar i nästan samma ålder som våra, och givetvis tänker jag mycket på vad de går igenom just nu. Alla dagar borta från varandra, alla behandlingar. Hon kommer behöva göra en stamcellstransplantation och där är Tobiasregistret en ovärderlig källa för att finna en passande donator. Jag står i deras register sen förra hösten och hade då tänkt på det länge men inte fått det till att bli. Men alltså, du som är mellan 18-35 år – ta nu bara tre minuter och klicka hem testkittet. Nej, du har egentligen inte tid men gör det bara! Då skickas ett kitt med en tops hem till dig, du drar den över kinden inne i munnen och skickar tillbaka kittet. Sedan meddelas du när du är registrerad.

Om du sedan skulle bli kontaktad för att du har fått en match, så kan du donera stamceller via två sätt (du bestämmer själv både hur och om du fortfarande vill donera), antingen genom att ge blod (tar cirka fyra timmar, stamcellerna tas från blodet och blodet förs in i kroppen igen) eller genom ett ingrepp när du sövs och det sticks en spruta in i ditt höftben och stamcellerna tas ut. Du kommer bli välinformerad längs hela processen och kan när som helst säga nej.

Men alltså, förstå pirret om du skulle få ett samtal där du bokstavligen kan rädda ett liv. Någons liv kan fortsätta tack vare dig! Alltså jag kan knappt ta in hur mäktigt det skulle vara.

Så. Läs på här om du är nyfiken, och annars – gör det bara!

Vår tvååring

Jag tänkte ju redan när Signe fyllde år i juli att jag skulle skriva ett tvåårsinlägg, men det kommer istället nu. 

Signe, vår Signe. Denna ljuvliga lillasyster som känns helt självklar i vår familj, och som var precis det vi andra behövde. En glad, gosig, omtänksam liten person. Och som är så väldigt rolig. Hon babblar i ett, med mer eller mindre begripliga ord. Helt övertygad om att hon kommer bli förstådd. Diddi (Edith) är det mest återkommande ordet. Sjunger hellre än bra än så länge (jamen så får man skriva till en som bara kör en variant av Uti älven från Frost 2, och man ändå knappt hör vad det är).

Hennes starkaste karaktärsdrag, förutom att hon är väldigt kommunikativ med vad hon vill, är att hon är så väldigt omtänksam. Alla dockor, mjukisdjur, riktiga bebisar som går att vagga, trösta, bädda om, stryka på kinden, pussa – de får hennes fulla uppmärksamhet. Den bästa leken enligt mig själv är leken ”mamma är en bebis som ska sova”, då får man många pussar, strykningar på kinden medan det viskas ”nov gott vännen”, godnattsånger (bara Uti älven, givetvis). Och så får man ligga ner hela tiden med filt. En annan favorit är att Signe är ”mamma som hämtar sitt barn på förskola”, där hon då går iväg, vänder om och utropar ”heeej!” med utsträckta armar. Varpå jag ska svara ”mamma!” och möta henne med en stor och lång kram. Ofta behöver jag lyfta upp min lilla mamma för att kunna kramas ordentligt, men det hör till. Och så gör vi så typ 700 gånger.

Hon är liksom väldigt likeable, både för det märks att folk tycker hon är gullig och sedan för att hon är så glad mot människor hon möter.

Hon älskar när vi alla dansar till musik, har precis börjat säga ”dunna mamma” (dumma mamma) med tydligt upprorisk-min-medan-man-småler-över-hur-upprorisk-man-är, för att sedan vara lika nöjd över att säga ”tåt mamma” (förlåt mamma) och ge en lång kram. Jag tror det är den biten hon gillar mest. Försoningskramen.

Hon är väldigt fysisk och ser sig absolut som en del av det äldre gänget, typ Edith och hennes kompisar på förskolan, men kan lika gärna pyssla på med vänners bebisar när vi träffas, om de låter henne göra det. Hon springer oerhört fort. Edith får verkligen ge järnet för att hinna förbi hennes trummande små ben.

Hon äter bra och själv, sover bra på nätterna och vill ofta gärna bli överflyttad till vår säng där kring 6-snåret. Men då somnar hon om igen tätt bredvid mig, och är sedan en riktigt sjusovare. Får hon sova ostört kan hon sova till 8, men det får hon sällan. Eftersom Edith ofta vaknar innan det, eller bara för att vi ska till förskolan.

Hon förstår väldigt mycket. Saker man ber henne göra, var man ska, vad man frågar kring saker som hände. Men där tänker jag också att man nog alltid håller småsyskonen yngre än vad de är, Signe är ju snart lika gammal som Edith var när Signe föddes – och då höll man ju Edith som verkligen ett stort barn. OJ, vad hon kunde själv och var kapabel, pratade och förstod.

Jag skulle kunna skriva hur långt inlägg som helst.

Älskade vännen, du är allas vår ögonsten. 

Hösthelg i Kvikkjokk

Det blir inga dagliga uppdateringar här precis, men jag har försökt förlika mig med att om alternativet är att stänga ner bloggen helt så känns det ändå trevligt att få fortsätta uppdatera då och då.

Höstterminen är igång för fullt och september är verkligen ljuvligt. I helgen bokade vi spontant en stuga i Kvikkjokk och åkte dit med mina två bröder och deras familjer. Alltså, fjällen i september! Färgerna! Luften! Vyerna! Stugans utsikt är bild nummer 2 här nere, så det gick ingen nöd på oss när det gällde vackra vyer precis.

Vi åkte vid lunch på fredag och kom dit lagom till middag, och på lördag var det dags för vandring. Vädret visade sig vara mycket bättre än utlovat och det blev en rätt lång tur upp till toppen av ett berg där vi också åt lunch innan vi vandrade hemåt. Över 20 000 steg (och massvis med höjdmeter) vandrade Edith och Herman, utan märkbart gnällande. Imponerande, med tanke på att man själv också var tämligen mör i benen. Signe den lilla latmasken vandrade cirka 14 steg innan hon helt sonika la sig ner på marken. Vi har ju drillat Edith rätt bra i att gå själv och försöker göra samma med Signe, men såhär i fjällen när vi visste att vi med bra takt ändå skulle gå rätt många timmar så kändes det ohållbart att hålla på och truga Signe varje meter. Så, upp i bärryggan på Jakobs rygg, så hans insats blev också tämligen imponerande med över 20 kilo extravikt.

Väl hemma blev det välförtjänt vila, middag, bastu för både barn och vuxna, och till sist (ja, barnen somnade fort) spel, vin och snacks för oss vuxna. Söndagen var hemresedag men vi ville ändå vandra en tur så vi städade ur stugan och tog ett mindre berg som ändå visade sig vara en 1,5 timmars rätt brant vandring, och gjorde lunch uppe vid ett vindskydd. Vandrade ner, köpte snacks på fjällstationen och satte oss i bilarna för hemfärd med pizzastopp i Älvsbyn.

Så otroligt mysigt att få spendera tid med det här gänget, både små och stora. 

Trettioårsfesten

Tillslut var det äntligen dags för Linas 30-årsfest i lördags, festen som blev uppskjuten i juli – men som istället hamnade på en mycket bättre dag rent vädermässigt! Det var liksom meningen att den skulle skjutas på.

Också roligt att Wikströms har stått för tre kalas på typ lika många veckor  senaste tiden, hehe. 

Solen sken, alla inbjudna var friska (alltså bara det är ju verkligen ett litet under just nu), och barnen lämnades hos mor- och farföräldrar. Så med fullt fokus fick vi vuxna leka massa lekar, äta god mat, efterrätt och tillsist var vi några tjejer som poolbadade i nattmörkret med alla vattenlekar vi kunde komma på.

Vi kompisar samlades hos oss en stund innan för att lägga ner alla våra ihoppysslade hönor i en låda med hö, samt gå i samlad och skönsjungande (nåja) trupp efter vårt egenbyggda hönshus som var uppställt på släpvagn bakom fyrhjulingen. Väldigt skönt att äntligen få leverera presenten som vi försökt smygbygga bakom vårt hus. Lina blev glad! Överraskad, men glad! Tror jag.

En supertrevlig kväll som man får betala för idag. Nej era tokar, jag drack ingen sprit men hur tror ni en småbarnsförälder mår efter att ha lagt sig 01.30? Nej, jag menar det. Två dagars återhämtning och ingen röst kvar.

Fler boktips

Alltså efter försommarens bokinsats med tolv böcker trodde jag verkligen att jag skulle sakta ner lite, kanske bläddra i någon tidning eller så. Sedan kom höststarten och då var jag så pepp på att se lite serier igen, mysa framför tvn. Men alltså, det är som att jag inte kan sluta läsa? Jag bara försvinner i boken, märker inte att jag bläddrar eller att Jakob pratar med mig. Och det märkligaste är nästan att jag tycker typ alla böcker är bra? Antingen har jag haft en otrolig tur eller så är jag helt enkelt inte speciellt kräsen just nu.

Vet ni hur många böcker jag har läst sedan april? 25 stycken. Jamen även om det här med läsning nu inte är någon kvantitetstävling så är det är väl ändå smått otroligt att jag har lyckats prioritera det så bra (önskar jag hade kunnat säga detsamma med antalet träningstillfällen…) Det är för att jag läser på mobilen och smygläser varenda stund jag får. Och för att jag tror att jag läser ganska snabbt, skumläser på de rätta ställena så att säga.

Nåja, här kommer några boktips:

Kvinnornas stad av Elisabeth Gilbert, som även skrivet Eat, pray and love. Otrolig bok! Tyckte den hade så många lager och var fascinerande.

Hela årstidskvartetten av Anders de la Motte. Läste ju första boken Slutet av sommaren i de tolv första böckerna, och fortsatte med övriga tre sen – och alltså Vintereld var en riktig nagelbitare. Våroffer var också otrolig, riktigt bra fristående deckare med andra ord!

En mors bekännelse av Kelly Rimmer. Kanske sist på bollen eftersom många tipsat om den tidigare, men den här var också en riktig bladvändare.

Vingar av silver av Camilla Läckberg har jag också läst, men är inte riktigt lika imponerad som jag har varit av hennes övriga böcker? Vet inte vad det är, tror det är något med att huvudkaraktären känns lite överspelad och förutsägbar. Nåja, ändå läsvärd!

Ett enklare liv av Anna Fredriksson. Gillar den här stillsamma stilen som böckerna i Pensionat Pomona-serien har, men jag tycker absolut man behöver börja med Mellan himmel och hav för att förstå bakgrunden.

Emma odlar

Trodde ni det var jag som odlar? Det gör jag förvisso om färdigköpta kryddor räknas, men tyvärr tror jag inte att någon luras av att mitt namn råkar stå med i rubriken. Det är alltså en annan Emma som har ordnat (och odlat) massvis med grönsaker och ställt upp ett marknadsstånd i Hemmingsmark, där man får åka förbi och swisha för det man handlar. Otroligt mysig idé!

Det enda kruxet är att det är en bit att köra, vilket begränsar shoppingmöjligheterna för min egen del, men det var kul att se åtminstone. Något som verkligen skänkte glädje var solrosorna man kunde köpa för fem kronor styck just den dagen jag var där. Vackraste solrosorna jag har sett!

Det är den här årstiden man hade önskat att gårdsdrömmen var lite mer verklig. Jag suckar av avund när jag ser alla som skördar, lägger in, syltar och gör såser inför vintern. Jag gör av det jag kommer över i alla fall, och håller tummarna får att jag får norpa mig lite äpplen framöver när det är dags för det.

Poolparty för en två

Helgen innehöll också min favoritaktivitet! Vad tror ni det är? ”Kalas” suckar ni samstämmigt och tittar menande på varandra.

Jo ni. Kalas! För ingen mindre än världens bästa Folke som fyllde fyra år – och faktiskt Bertil som fyllde ett år. Roliga, härliga Folke och glada, mysiga Bertil. De firades storslaget med tårta, poolbad, färgglada gäster, fiskedamm, presenter och den rätt makabra leken att slå sönder en pinata. Kanske mest tydligt när plötsligt huvudet föll av, och resten av kroppen fortfarande dinglade i snöret…

Nåja, pinatan föll tillslut i backen och godiset kunde spridas längs marken och ner i fickorna på glada barn. Vi reflekterade dock över det bisarra i att det låg godis kvar på marken när barnen hade gått iväg? De var liksom… nöjda. Fint så!

Vilken härlig dag att få fira!

Kräftskiva

Okej, nu är det nästan helg igen men vi hade en alldeles strålande sensommarhelg förra helgen. Jakob har varit hostig länge så helgens alla festligheter fick jag och tjejerna uppleva på egen hand. Men eftersom de fortsätter att vara helt otroliga med varandra och oss, så är det (nästan) bara en fröjd. Det är klart att det alltid är en blöja som ska bytas, mat som ska trugas med, badkläder som ska av och på – men de lyssnar oftast och gör som jag säger utan att protestera, vilket gör mig lika förvånad varje gång.

Hur som, lördagen delade vi upp oss så att jag och Edith for iväg på knytiskräftskiva som vi hade bjudit in till på Småskärsudden. Alltid lika trevlig tradition att ha, såhär på slutet av sommaren. Sedan är ju knytis en fantastisk uppfinning där ett underbart buffébord bara dukas upp framför en. Till och med vädret var strålande, så vi kunde sitta ute hela kvällen. Lägga barnen, göra musikquiz. Drömmigt!

Sedan sov jag och Edith över i vår lilla boda, vilket hon firade med att vakna 05.31 dagen efter. Trodde jag såg i syne när jag såg var klockan var och desperat väste fram: ”Det är mitt i natten, somna om!” Detta hon inte gjorde. Nåja. Vi sänder en tacksamhetens tanke till mobiltelefonens under och går vidare med livet.

Jag har nu för övrigt pysslat ihop en kräftskive-vimpel. Det är det enda rimliga, till en så pass återkommande tradition. 

Göra egen våningssäng

Så, nu ska ni få se hur det blev i barnrumsflytten, där Signes rum fick bli gemensamt sov- och pysselrum (och Ediths rum blev enbart lekrum). Tidigare har de ju inte kunnat sova tillsammans eftersom Signe tjorvat en del på nätterna som liten, men nu i sommar när vi sov alla fyra i samma rum så plötsligt gick det jättebra! Och jag tycker det är så mysigt att de också får sova med någon på nätterna (som man ju själv gör), och tänker att det är tryggt att få höra någon annans små andetag. Att ligga och viska med sin syster på kvällen och sedan vakna tillsammans på morgonen.

Nåja, med små rum är våningssäng det rimliga alternativet och jag vet inte vad ni säger men utbudet av våningssängar? Jag tycker de är fula och dyra. I kombination. Så, vi som inte bangar ett tidskrävande projekt (hm…) bestämde oss för att bygga en. Då fick vi bestämma utseende och längd själv. Signes gjorde vi till spjälsängs-variant (men limmade inte staketet, så i framtiden kan vi göra ett lägre staket där) och istället för en vanlig stege så är det beställt en repstege (mest för att det önskades av vår äldre klätterapa, som egentligen tar sig upp utan någon stege alls).

Fördelen med att bygga på plats såhär är också att man slipper göra staketen på insidan som när man har en fristående säng, tänker att det är skönare för barnen att sova nära vägg än att ha massa ribbor att fasta med tårna i.

Så, stavar och en hel massa rundstav (som vi den här gången kom ihåg att måla innan sängen var färdigmonterad, till skillnad från när vi byggde en liknande säng på stugan) senare så är sängen invigd av två mycket nöjda tjejer. Samma gäller skrivbordshörnan där de verkligen får härja loss. Vilket Edith klarar galant, och Signe… lite mindre galant. Men, nåja, hon får mogna med uppgiften.