Hanna och Erik

Jag måste ju också hinna ge en uppdatering från våra kära vänners bröllop, Hanna och Erik som nu har gift sig! Vi var ju värdar under dagen tillsammans med Hanna och Anton, och tyvärr innebär alltid värdskapet att min fotografering fallerar något oerhört, men någon glad mobilbild hanns med.

Och i övrigt blev det en fantastisk dag, tycker jag! Härliga gäster, roliga spex, god mat och framför allt – ett ljuvligt brudpar! Vi är så glada att vi fick äran att vara med och göra eran dag speciell, och nu ser vi alla fram emot att få säga hej till en junibebis!

Vilken gåva i livet va, att få vara med när några av ens bästa vänner gifter sig!

Påskpynt med bästa sällskapet

Ja, som ni redan har förstått så är det har med högtiderna numera ännu roligare än tidigare, just för att jag har någon att göra allt tillsammans med och någon att göra det för. Som påsken!

Jag och Edith var ju bara tvungna att ha en förmiddag med påskpynt precis innan vi åkte på familjeläger, för vi visste ju att det redan skulle vara påsk när vi kom hem.

Sagt och gjort! Vi gjorde påskkort som vi sedan promenerade runt med på byn och la i brevlådor till nära och kära. Vi gjorde även små kaniner på Messy church som vi hängde upp i påskriset, och så färgade vi ägg. Tyvärr med halvers resultat, blev någon slags 70-talsbonanza i färgskala, och rätt meckigt tyckte jag med tre olika färger – så nästa gång tror jag vi färgar med typ blåbär så att färgskalan blir mer blågrå, och så kör vi bara på en färg. Kanske att man har i äggen lite olika länge i färgbadet istället.

Nåja, en mysig förmiddag blev det och jag fick chans att fota ett av mina favoritmotiv. Edith som pysslar med något traditionsenligt! Jag blir nästan rörd när jag ser henne såhär på bild, det känns som att det är den här typen av stunder jag kommer minnas som mest när hon är vuxen sen. Mitt gullebarn med sina små flätor, girafftatueringar och blå/rosa naglar.

Nio månader

Mitt i allt blir hon så nio månader, vår yngsta förmåga. Och nu mina vänner, nu börjar hon bli rolig på riktigt. Eller, alltså inte ”jag säger roliga saker”-rolig som Edith, men nu kan man ju busa med henne och hon börjar ”fatta” lite! Alltid plirande blick, den här lilla damen. Stora, forskande ögon som tindrar mot en. Med superlånga ögonfransar. Vart hon nu fått det ifrån.

Men som sagt, nu går det busa! Om hon kryper och man säger ”nu kooommer jag och taaar dig” så kryper hon snabbt åt andra hållet medan hon kiknar av skratt, och om hon gömmer sig bakom exempelvis soffbordet och man säger ”var är Signe?” så dyker hon upp med huvudet strax efter och flinar så att man kan säga ”däääär är hon!”, och sedan upprepas proceduren om och om igen. Eller som när hon plötsligt drar av en glasögonen, håller dem ifrån mig och tittar på mig med en blick som får mig att skratta varje gång. Typ ”vad sa du nu då?”.

Sedan fortsätter hon att vara gosig vilket ju är så väldigt mysigt, kan verkligen mysa in sig hos speciellt mig, och luta huvudet mot mitt i långa (nåja) stunder. Fortfarande också i åldern med supergosig liten kropp, lillkorvkroppen.

Fysiskt gjorde hon verkligen ett jättekliv där mellan 7 och 8 månader, för som hon ställer sig mot saker, kryper, sätter sig ner, klättrar i trappor och till och med står någon sekund själv (okej, en eller två). Ska bli spännande att se när hon börjar vilja gå!

Det har också lossnat helt med maten, tillslut! Nu äts det gröt, välling, barnmat med bitar, plockas små brödbitar eller annat, äts majskrokar och rån. Skönt! Vi ammar oftast inget på dagarna, men på nätterna har jag kvar det som en ”somna om”-hjälp, men tror ärligt inte att det är så mycket mjölk kvar.

Och på tal om somna om-hjälp, nätterna är fortfarande rätt stökiga. Vi tror hon är sömngångare som sin far, för det blev tydligt nu på hotellet att hon liksom sätter sig upp, bökar runt, tjorvar i sömnen – för att plötsligt bara tippa ner huvudet igen och somna om i en konstig ställning. För att sedan börja om. Så ja, hon flyttar oftast över till oss strax efter midnatt, och somnar om fort bredvid mig med lite amning. Och i bästa fall har vi bara några sådana uppvak till, i sämsta fall är det betydligt längre uppvak där hon är helt pigg/ledsen/verkar hungrig/inte vill äta alls. Nåja, just nu är det ändå hållbart med sömndepåerna, även om jag är glad att ingen berättade för mig i september att ”vid påsk kommer hon fortfarande sova dåligt”. HAHA vilket skämt. På dagarna sover hon ett par timmar både en sväng på förmiddagen och sedan en sväng till på eftermiddagen, alltid ute i vagnen.

Ja ni, en fröjd att vara med. Den här bestämda, glada, gulliga, älskade lilla marodören.

Familjeläger i Galtis

Otroligt oskönt av mig att bara lämna sista inlägget med typ ”om jag kraschar, tack och hej”, så för er som legat sömnlösa (och inte följer mig på instagram) – jag klarade mig. Skönt att ha tydliggjort det.

Alltså jag har så väldigt många inlägg som jag vill skriva men jag börjar med den senaste uppdateringen tror jag – vi har nämligen precis återkommit från ett magiskt familjeläger i Arjeplog med Hortlax församling! Vi åkte hela lilla familjen med Hanna, Anton och Tilde, och vi var sammanlagt kanske 70 personer på Hotell Lyktan som vi hade helt för oss själva. Vi åkte i söndags och kom hem idag, onsdag, och på dagarna har vi åkt skidor i Galtis. Vädret har varit magiskt! Typ 7 plus och varmt. Edith och Jakob har åkt slalom med de övriga, och sedan har vi hängt allihopa i backen, tjejerna har turats om att sova i en sådan här gammal slädpulka som var perfekt för ändamålet.

Om Edith gillade att vara på läger? Eh ja. Hon har sprungit runt med både små och stora barn ungefär hela tiden. Pysslat, lekt, varit med i barnkör. Och övertrött och slut på kvällarna. Hehe.

Överlag har vi varit väldigt tillfreds allihopa, det är så härligt att bara vara såhär med hela familjen några dagar, lägga ifrån sig telefonen och ta dagarna som de kommer. Det här ska vi göra om!

Sen sist?

Fort hade det gått någon vecka utan ett enda livstecken, ber om ursäkt för värdelöst bloggande! Jag har helt enkelt inte haft tid, kombinationen för lite tid på jobbet (40 procent), renovering av tvättstuga, födelsedagar, värdskap på bröllop, osv osv har helt enkelt varit snäppet mycket vilket har gjort att lilla bloggen blivit lidande.

Men! Nu sitter jag här 06.14 redo för att lyfta med planet ner mot Uppsala för KOM-dagar med kommunikatörerna. Ska vi ta det först eller? Det faktum att man för någon månad sedan kunde längta så väldigt efter en natt på hotell själv och hur man i samma ögonblick som man åker känner att man längtar hem igen? Samt har lite ångest för att lämna Jakob med två barn, varav ett inte hittills i sitt liv haft en amningsfri natt…… Dock kanske det här då kan vara startskottet för avvänjning, så jag håller tummarna att han kommer kunna ge henne en flaska mitt i natten och att det går hyfsat.

Ja, nu är det bara rida ut detta och försöka njuta allt jag kan ikväll av att vara ensam och sova själv. Har tänkt ha eget spa inför bröllopet på lördag, så har med mig hela badrummet i handbagaget. Hur det gick med det i säkerhetskontrollen? Inte bra. Man fick bara ha en (!) liten plastpåse per person. Om en man bakom mig då inte har någon vätska alls (!!) med sig och säger att han kan ta min ena påse? O-tro-ligt. Men det blir till att checka in väskan på hemvägen.

Och så… *trumvirvel* … har jag ju fyllt år! 29 år! Årets bästa dag! Hehe nä, inte längre, men ändå trevligt. Uppvaktades av bästa familjen på morgonen, sedan följdes en rätt hektisk (men trevlig) dag om jag ska vara ärlig, med mycket på jobbet, lunch på stan, massage, och sist hem för mysigt kalas med några utvalda kalasfirare där vi delade på familjepizzor och åt tårta. Precis vad jag ville ha!

Vi lyfter nu så jag ska avsluta, först ska jag bara säga att jag börjar vara riktigt pepp på lördag!! Ska bli otroligt roligt med bröllop och nu känns det som att vi har allt under kontroll.

Så, vi ses senare, och nu fick jag ångest för att något skulle hända som skulle göra att det här var mitt sista inlägg (bara jag som får den här typen av tvångstankar?) och därför måste jag skriva till min familj: Jag älskar er. Ni har gjort mig så lycklig!

8 månader

Vi måste ju hinna med uppdateringen av hemmets åtta månaders-person! Oj vad det har hänt mycket fysiskt sista månaden. Från att hon förra uppdateringen inte kunde sitta stabilt eller ens dra sig fram, så började hon dra sig framåt bara någon dag senare, och efter en vecka till kröp hon utan problem. Vi som trodde hon skulle vara betydlig senare än Edith, och nu kröp hon bara några dagar efter det Edith började. Och nu inte bara sitter Signe stadigt, hon sätter sig själv från krypandet, ställer sig upp mot saker, kryper fram till dörren i Ediths rum, skjuter upp den och kryper in. Mycket medveten om att det är dit hon vill eftersom Edith ofta är där.

Allmänt känns hon väldigt medveten överlag, skrattar med om man fnissar åt henne, vill krypa upp hos storasyster, blir less gamla leksaker och tycker ”nya grejor” är mer intressanta, och idag fick hon se Barnkammarboken-sångerna på tvn och var väldigt fascinerad.

Jag insåg härom dagen att jag tycker väldigt mycket om den här tiden, de är så gosiga och mysiga, och ända ”roar sig” med att krypa runt och utforska lite lagom. Dock kom jag på att det är en ålder som inte är lika härlig med andras barn, eftersom de ofta är ganska skeptiska mot andra människor än mamma och pappa, och rätt avvaktande. Men med ens eget barn, som ju vill gosa och luta sig nära, nära – då är det fem plus, hehe. Vi var och åt på Pinchos i fredags för att bjuda mormor som har skött Edith varje gång jag och Signe varit på babysim, och då var Signe hos Viktor och Sarita. Och trots att hon ju träffar dem jämt och ständigt så hade hon kommit på sig flera gånger och flackat runt med blicken, för att sedan bli ledsen. Hehe, inte så härligt för andra personer alltså.

Hon fortsätter helt partiskt att vara bedårande gullig och vi blir bara mer och mer kära i henne för varje dag som går!

Kalasdag

Mycket kalas i bloggen nu, men det gillar vi va? Jag lovar att inte skriva lika många inlägg om min egen födelsedag. Kanske.

Vilken härlig kalasdag vi fick igår! Förmiddagen gick åt till att pynta, fixa och dekorera tårta (en färgglad sak, ni får se i bilderna), så vi var redo när gästerna började komma kl 14. Edith på toppenhumör över att kalaset äntligen var igång (och ändå inte överspeedad, lite av en balansgång) och fick otroligt fina presenter! Kläder, böcker, magisk sand, pyjamashjältar med mera. Bara en sådan sak som att Jakobs moster sytt en lejondräkt!? Kände att hon var mitt presentgoal som vuxen, vill också vara den som ger hemmagjord lejondräkt till en treåring. Edith fick en lejondräkt av sin mormor och morfar också, men jag har aldrig varit den som säger ”bara en lejondräkt i det här huset!”. Hehe. Fort hade även kompis Tilde hoppat in i en av dräkterna och lejonkompisarna var ett faktum.

Gästerna hängde kvar länge till min förtjusning (sista åkte vid 22.30 någon gång), och vi såg skidskytte, åt pizzabullar med sallad (ni ska få receptet sen), och fikade bland annat cookietårta, blåbärspaj och after eight-kakor. Barnen fick en liten skattjakt med bilder (bra när de inte kan läsa) och i slutet fanns små godispåsar.

Mycket lyckad dag! Imorse vaknade Edith och konstaterade med glad röst först att ”mitt kalas är kvar!” när ballonger och vimplar inte var nedtagna. För att sedan göra tillägget ”…men inga gästor…”

Hör ni?

Det är ljudet av en oplanerad dag. Idag myser vi med tacksam känsla i magen och leker med presenter!

Födelsedagen

God morgon från sängen med en pigg liten en som krafsar runt bredvid mig. Vi fick en så mysig födelsedag igår! Förutom en liten spontan rotfyllning hos tandläkaren för min del (fråga inte) så hade vi frukost på sängen (så roligt att se hennes glada ansikte när vi kom in och sjöng!), pysslade länge med nya pyssellådan, lekte med playmo, badade och hade en ganska vanlig dag med lite extra Edith-fokus.

Strax efter 17 kom mor, far och svärföräldrarna på minikalas och åt middag och marängswiss! Väldigt uppskattat av Edith!

Av dem fick hon lite större playmo-saker som krävde en del ihopbyggnad så resten av kalaset gick åt till att mysa med det och leka, vi hann göra större skiva till hennes skrivbord så att allt skulle rymmas och klockan var över 21.30 innan födelsedagsbarnet låg i sängen. Ett mycket nöjt födelsedagsbarn!

Också perfekt att få sådana här presenter lite mer i lugn och ro, än att man ska bygga ihop tusen småbitar när det är huset fullt…! Så på lördag blir det stora kalaset med hennes vänner och släkt, och det är så mysigt att hon är så stor att hon uppskattar att kompisarna kommer. Det är mycket prat hemma om ”gästorna som ska komma på mitt kalas” hehe.

Edith 3 år

Idag fyller hon år! Vår älskade stora dotter. Jag har alltid så många känslor i kroppen när jag tänker på henne, men framför allt är jag så stolt över henne och den hon håller på att bli.

Jag älskar att hon är så modig och framåt. Vågar vara med på knasiga saker, vågar klä ut sig, prova nya grejer! Jag älskar att hon är duktig på att prata med andra vuxna, be andra om hjälp eller beställa själv.

Hon är så rolig att vara med, och jag är så glad att jag fortsatte ta med henne på affären/stan/möten trots att det ibland kändes hopplöst med utbrott och springa-iväg-stunder, för nu är hon en fröjd att ta med. Följer utan problem med där man går, och hela tiden pratar vi om vad vi ska köpa och om saker vi ser. Att vara med henne nu är som att vara med en kompis (nåja, en liten kompis)!

Hon är smart, har otroligt minne, och underbar fantasi. Berättar sagor, leker länge och frågar oss massor med frågor. Härom dagen undrade hon exempelvis hur bebisar kommer in i magen och jag sa att hennes pappa skulle få berätta det om några år. Hehe. Kul av mig. Sedan sa hon ”när jag blir längre stor, då kan jag få ett eget barn. Det ska heta Cecilia.”

Det är härligt att se hur hon liksom inte går obemärkt förbi, människor tycker om att vara med henne och runt henne för att hon är påhittig och rolig. Min känsla är att hon kommer klara vad hon än vill här i livet, med sin grundtrygghet och sitt smarta huvud.

Idag fyller du tre år vår älskling, och du är allt vi någonsin önskat och mer därtill. 

Bebisgos

För någon helg sedan bjöd vi hit Johanna och Nils på frukost för att få träffa dem, Ingrid och framför allt lille Alfred som vi inte hade träffat! Otroligt mysigt att träffa dem alla, och få höra om hur allt har gått (mitt favoritämne: förlossningar och tiden efteråt).

Angående att få gosa med bebis igen så känns det spontant som att man brukar känna att ”oj, va länge sedan det var som min bebis var så här liten” men jag kände mer att ”oj, hon är faktiskt inte längre så här liten” – det är som att hon är typ nyfödd i mitt huvud och så inser jag att hon inte är det. Småsyskon blir sannerligen små längre, när Edith var snart 8 månader så var hon ju typ vuxen i min hjärna. Hehe. Kände också att det var rätt skönt att vår bebistid börjar ha passerat (nåja, någon månad kvar), tycker att det bara blir bättre och bättre första åren.

Det var så mysigt att hålla den lilla lätta kroppen! Och storasyster Ingrid (som ju också är ganska liten). Vilken stjärna! Det märktes tydligt att Edith liksom börjar förstå att barn är yngre än henne och att hon då behöver anpassar sig, istället för att bråka om att någon tar hennes saker så var det mer ”ojdå, hon är lite busig” med tålmodig liten suck. Eller som när hon frågade Ingrid om hon ville leka kurragömma och Ingrid ler världens största leende och säger ”HÄJ!”.

Små paket fick de såklart också, och är det något som jag har lärt mig som tvåbarnsförälder så är det hur mycket man uppskattar när storasyskonet också får något litet, att man liksom firar dem också och grattar till att de har blivit ett storasyskon! Så att fokus inte bara blir på nytillskottet. För bebisen spelar det ju inte någon roll precis. Behöver inte vara något stort, här var det en liten målarbok.