Sju månader

Nämen NU gick det väldigt fort här mellan sex och sju månader om ni frågar mig. Hade tänkt skriva rubriken ”Tjorvmoster” eftersom min känsla spontant är att hon tjorvar på med allt möjligt, men sedan när jag rannsakade mig själv så är det faktiskt mest maten hehe.

Nu har hon ju till och med haft några bra nätter på raken här, snabba läggningar, sover kanon på dagen (två långa naps och ibland en kortare vid typ 18) och framför allt är hon väldigt lättsam på dagen när hon är vaken. Nöjd, pysslar på antingen på golvet eller i barnstolen. Är vi iväg med bilen/på stan/på kalas så är det liksom aldrig några bekymmer eller gnäll. Gnäller hon är det nästan alltid matdags/sovdags.

Sedan är hon så otroligt gosig i sin lilla kropp och kan lägga huvudet på min axel helt avslappnad som om hon bara vill gosa och vara nära, blöta pussar med helt öppen mun får man också. Mer kramig än jag minns att Edith var, hon skulle alltid iväg. Signe hade även nyss ett par veckor där hon kunde bli nästan otröstlig om jag inte var där eller hemma (kom på sig mitt i plötsligt, efter att jag redan hade varit borta ett bra tag?), men det verkar faktiskt ha gått över! Skönt om den fasen gick snabbt förbi.

Fysiskt verkar hon ta allt i helt annan ordning än Edith, hon sitter ju knappt stadigt än och har inte dragit sig framåt (men backar och snurrar ivrigt) men nu idag har hon från ingenstans börjat dra sig upp på alla fyra och står och gungar en stund innan hon ramlar ner. Flera gånger? Vi hade just skämtat att om ”hon skulle hålla Ediths takt så kryper hon om mindre än två veckor” och konstaterade att det kändes väldigt långt bort, och plötsligt så gjorde det inte det. Jaja, än är inte det första krypsteget taget om man säger så.

Men vi måste även nämna maten – där är det inte glasklart. Bara färsk välling duger exempelvis. Det minsta pulver utblandat med färsk välling och hon totalvägrar (hur är det möjligt ens?). Fortfarande inte så sugen på varken gröt eller barnmat (majs och sötpotatis kan gå an) och speciellt inte om jag ger. Jag försöker hålla lite rutiner med gröt på morgon/mat till lunch/ev. lite mat på eftermiddagen/välling innan läggning och sedan amning där emellan. Men det är väldigt olika hur mycket hon äter och det gör också att brösten har lite svårt att hänga med, ibland är de ju helt fulla med mjölk då för att hon ätit bra med mat en dag och så vidare. Och jag som bara vill sluta amma haha…!

Det är en fröjd att få lära känna dig och se dig utvecklas, vår älskade lilla tjorvmoster. 

En fredag i februari

Jag tycker alltid det är så mysigt när Underbara Clara lägger upp typ ”Min dag”-inlägg med vardagsbilder. Så därför tänkte jag bjuda på en riktig vardagsfredag! I vanliga fall brukar vi ju faktiskt vara på öppet hus på Kyrkcenter, men idag valde vi (jag) att bara vara hemma och mysa.

Knappt hade frukosten försvunnit från bordet så hade vi gjort en ny deg. Edith älskar att dega (vi degar typ minst en gång per dag när vi är hemma) och det är roligt att se hur bra hon är på att leka med figurer, för det går bara en stund så har degklumparna blivit en liten bilfamilj på en bana.

Och den här donnan åt gröt, med måttligt intresse sådär som vanligt.

Tog en städrunda i köket, alltså ni som bara ”äh man behöver inte städa undan direkt, luta dig tillbaka en stund”, hur gör ni? Det här är ju bara gårdagens alla hjärtans dag-kvällsfika och en vanlig frukost – fine, luta dig tillbaka ett par timmar men hur gör ni sen då, typ till lunch? Bygger på höjden???

Frid.

Sedan var det dags för lite lek, oj vad mycket rollspelslekar vi har lekt i hennes liv. Klassikern är ”Du är Edith och jag är mamma”, men även ”Vi gömmer oss från björnen och räven” (rovdjur har alltid varit intressant). Idag var det nya ”Jag är på väg till skolan och matar björnen” som hon lekte på egen hand, länge.

När Signe sov förmiddagsnapen så passade vi på att bada. Alltså badkar! Hur klarar man sig utan badkar som småbarnsförälder? Hehe. Edith kan bada läääänge och som idag kan jag passa på att duscha och sedan får hon tappa upp badvatten och fortsätta bada medan jag står och pysslar på.

Knappt hann vi upp ut badkaret så var degen framme igen!

Och titta, då dök det upp en liten guldstund där jag kunde läsa bok! Har inte läst Hans Roslings böcker tidigare men den verkar lovande!

Vi lunchade, Edith sov middag och på eftermiddagen var det playmobil-stund vid skrivbordet. Tror förresten inte jag visat Ediths skrivbord som vi gjort på rester hemifrån, en askskiva som Jakob sågade ut delar av och en gammal tv-bänksdel blev ett perfekt litet bord med plats för pyssel i lådan.

En stund senare kom Cecilia och tog del av leken, med lillasyster roades på mattan bredvid.

En fruktsallad senare hade tillslut mor, far och Jakob jobbat färdigt och vi begav oss mot badhuset! Härlig fredagssyssla och vi var för ovanlighetens skull typ helt själva? Fick mig en riktigt smäll i huvudet också. Nej, jag ramlade inte. Min pappa simmade fjärilssim på en skumgummikrokodil och smackade till mig i bakhuvudet. Fråga inte.

Hem och pizzamiddag med badarna och yngsta broder och Sarita, sedan har vi myst med godis framför På spåret.

Fint med fredag hörrni!

Favoritmärke för barnkläder

Haha ja nu ska jag visa konsumtionens fula tryne, jag erkänner att det här kanske inte helt jonglerar med varken miljötänket eller fina-barn-tanken (som ju i och för sig inte innebär att jag inte tycker att man får bry sig och ha fina saker på sig, det handlar ju bara om hur man pratar om det inför barnen), men trots att jag ju inte shoppar nya plagg längre till mig själv så är det betydligt svårare med barnen. Både att de behöver nya storlekar hela tiden (Edith har på allvar växt en halv decimeter senaste veckan typ och alla storlek 98-kläder blev plötsligt för korta) och att barnkläder nöts mer vilket gör att det är svårare att hitta begagnat.

Men jag försöker åtminstone tänka på vad jag köper för plagg, att de gärna ska vara svensktillverkade och ekologiskt bomull, och där har By Heritage varit en favorit sedan Edith fick något plagg när hon var yngre. Det är ju lite dyrare kläder så det har mer varit att man köpt något då och då. Men gissa då min vilda glädje när de härom veckan hade utförsäljning på webben (jag hoppas det inte är för att de ska lägga ner…!) och om man handlade för en viss summa så fick man 70 procent på hela beställningen.

Det är nu jag bara ska stanna där och inte skriva att jag för första gången vakade in en rea……. Jag som alltid lägger mig i god tid före midnatt satt alltså med sömnbrist och allt i soffan (med pyjamas och täcke) för att vänta på att klockan slog över 00.00 så att jag kunde trycka in rabattkoden till min redan förberedda varukorg. Och alltså, jag skäms över hur otroligt tillfredsställande det var att få skeppa iväg en så stor beställning, för ett så bra pris, på ett favoritmärke. Hehe. Ren glädje. Hade svårt att sova efteråt.

När paketet väl kom var det som lilla julafton och nu ska vi tvätta det här varsamt så kanske andra barn kan använda dem framöver. Så mjuka och härliga plagg, som är enligt mig den perfekta kombon av sobra, lättmatchade färger, fina mönster, användbar form (inte massa tjafsigt som är opraktiskt), men ändå med ”det lilla extra”.

Och nej, jag är inte sponsrad tyvärr. Men om By Heritage läser detta och skulle vilja ordna ett samarbete så vet ni exakt var ni ska nå mig!

Kalas för Harry

Jag ligger så mycket efter att jag kom på att jag inte visat bilder från Harrys kalas för ett par veckor sedan. Fina Harry som nu blev hela fyra år! Han är ju äldst av barnskaran bland vännerna så man tycker liksom alltid att hans ålder är helt ofattbar, sedan när känner jag en fyraåring exempelvis? Minns fortfarande när han föddes och vi precis hann träffa honom innan vi skulle åka till San Francisco.

Nu bjöd han i alla fall in till barnkalas och till vår glädje fick även vi vuxna följa med. Presentöppning, glassbuffé och fiskedamm – allt man behöver för ett lyckat barnkalas!

Nu ska jag och tjejerna snart åka iväg och köpa hamburgare till middag, Jakob är borta hela kvällen och vi passar på att göra middagen till ett litet äventyr, hehe. Sedan kommer svärmor och har barnen en dryg timme medan jag ska på styrelsemöte, och sedan kommer Jakob hem precis innan läggning. ”Vardagspussel” är ändå ofta ett mycket beskrivande ord för tillvaron.

Trevlig tisdag på er!

Tillbaka till sig själv

Hej i februari! Inte ofta jag hinner in här nu för tiden, och tyvärr beror det inte på att jag inte har något att skriva om, utan jag bara inte hinner. Eller prioriterar, men ni förstår. Vi har i alla fall haft en bonanza av dåliga nätter igen på grund av förkylning/magknip av mat (kanske?) eller vad det då berott på, men jag orkar faktiskt inte klaga över det mer nu haha. Inatt har vi i alla fall efter flertalet intensiva böner igår plötsligt fått en kanonnatt så det är vi väldigt tacksamma för!

Kan vi bara få benämna ljuset som kommit tillbaka?? Otroligt! Och till och med lite ”värme” här uppe, igår var det exempelvis bara 6-7 minus och det kändes genast som blida i luften. Vårt hus är också som allra ljusast den här årstiden eftersom det fullkomligt flödar in genom fönstrena, huset står ju lite på en kulle (på sommaren är solen för högt upp). Och jag går och njuter av tulpaner och vårkänsla.

Sen måste jag också prata om att jag i lördags för första gången fick åka iväg och träna barnfri efter förlossningen. Vilken känsla. Jag har ju sedan någon vecka varit på mammaträning på tisdagar, men då är ju Signe med. När jag i lördags strax innan kl. 9 sparkade mot passet så kände jag liksom att ”åh vad jag längtat efter det här!”. Nu ska det här verkligen inte bli något ”träna dig tillbaka till din kropp innan graviditet”-inlägg, utseendet har verkligen noll med det här att göra, men jag hann ju få mersmak för träningen precis innan jag blev gravid med Edith och har försökt komma tillbaka till det efter varje graviditet. Det ska sägas att i många månader tränade jag och blev bara sur och vresig, inga endorfiner i sikte. Men så plötsligt hände något. Och är det något jag har betonat i min dagboksapp så är det att ”Emma, glöm aldrig bort hur bra du mådde av att träna!!” Så, jag visste ju det när jag nu började om och jag blev inte besviken. Jag blir så pigg! Glad! Energisk! Har lust att göra saker! Jag sa det till Jakob när jag kom hem i lördags efter passet, att junta med tjejerna och ett par träningspass i veckan är de två yttre komponenter som kommer göra störst skillnad för hur jag mår psykiskt.

Jag förstår att man inte är sugen på att träna om man inte mår så bra psykiskt, men min helt amatörmässiga teori är att många skulle må bättre och bli mindre trötta av att röra på sig mer. Hahah oj vad mitt gamla Emma hatade den här typen av ”pepp-inlägg”, när man absoluta avskydde allt var träning hette.

Summa summarum – alla gör som man vill! Jag är i alla fall både träningsnyförälskad och ta-hand-om-mig-själv-glad (alltså ha tid till vänner, kanske klippa håret någon gång, lapa sol)!

Firar med att fortsätta skriva inspiration i mitt 2019-block. 

”Så fin du är”

Alltså. Detta med att säga till barn att de är fina. Varför reflekterar vi inte mer över varför vi känner att vi behöver säga det? Har ni reflektera mycket kring det? För mig har det verkligen varit en tankeställare som förälder, det här med att inte fokusera på utseende kring Edith eller på mig själv och andra framför Edith.

Det märks tydligt att det här är en generationsgrej, eller åtminstone att vi är på ganska samma bana inom umgängeskretsen, för vi kommenterar i stort sett aldrig varandras barn med just de orden, ”vad fin du är!” eller ”ååh vilken fin klänning!” osv. Men varför då, tänker kanske ni, ska barnen nu inte få höra att de är fina? Nej, det är precis det jag inte vill att de ska få höra. Istället säger vi massor med annat som bekräftar dem, som exempelvis ”men så roligt att se dig!” eller ”vad glad jag blir att just du kommer!”. Så otroligt mycket bättre ord som bara handlar om dem som personer, och inte om vad de har på sig.

Ett utdrag från Lady Dahmers blogg, hon är verkligen spot on när det gäller den här debatten:
Man är inte snäll när man säger till ett barn att hen är fin eller söt. Man är grym. Man sår fröet till den dåliga självkänslan, ätstörningarna, ångesten och utseendefixeringen. Nej, det behöver inte blir så (igen det här med nyansering, jag hajjar det) men lika ofta så blir det precis just så.
Barn som mår dåligt över sina yttren, känner sig tjocka eller kanske bara gråter när de inte har rätt kläder är ingen ovanlighet och de växer inte upp med elaka familjer som vill dem illa utan tvärtom. Det är vanliga barn med vanliga mammor och pappor men de lever i den här kulturen som överallt annonserar synen på kvinnan som objekt samt dikterar villkoren för ”fin” och vi cementerar det hos barnen i form av konstanta recensioner.
Här kan du läsa hela inlägget ”Far barn illa av att man säger att de är fina?”

Och här fortsättningen med inlägget ”Barn behöver begränsas för att få större frihet”

Saken är den att den här kampen inte går att föra ensam. Så fort Edith går utanför dörren och möter människor som inte reflekterat över det (de ser det ju som en komplimang, det är ju inte med ont uppsåt) så får hon ju alltid höra kommentarer när hon har klänning eller nagellack (nej, inte annars). ”Vilka fiiiina naglar du har!” Och barn kan ju inte värja sig, de suger bara åt sig. Så nästa gång nagellacket ska på så är anledningen plötsligt att ”jag vill ha fina naglar” istället för ”jag vill ha blå färg på naglarna”. Och så fortsätter det. Det är också svårt att som förälder kommentera släkt och vänner med ett ”kommentera inte att hennes utseende, är du snäll”. Många i vår närhet vet om det och respekterar det, men många glömmer också.

Jag vill inte att mina barn ska definieras utifrån deras utseende. De har tusen andra goda egenskaper som gärna får uppmärksammas före utseendet.

Men, jag fortsätter göra det jag kan. Fortsätter att inte kommentera kläder hemma, ska vi byta inför ett kalas är det för att ”det kan vara trevligt att ha rena kläder” eller ”den här tröjan är varmare när vi går ut”, ska vi göra flätor är det för att ”håret inte ska fara i munnen”, osv. Jag har även försökt ta över begreppet ”fin” och använder det till något man är också, säger ofta att Edith är fin mot Signe, eller att hon är fin med sina kompisar. Eller såklart att hon är gullig, fin, bäst och bra – men då är det inte kopplat till något hon har på sig, utan helt enkelt bara till henne som person. Sedan kommer hon ju tillslut dra egna slutsater av varför jag sminkar mig, byter kläder osv (man är ju själv till viss mån slav under det här beteendet, även om jag arbetar med det hos mig själv också), men kanske kan man bredda alternativen lite åtminstone.

Ah, känns som att det finns hur mycket som helst att skriva om ämnet. Ni som har barn, hur resonerar ni?

Foto taget under hösten, av KMH foto.

Kreativt flow

Jag vet inte vad det är med just den här tiden på året men jag hamnar ofta i ett inspirationsflow i januari, jag vill köpa anteckningsböcker och skriva/rita/måla, jag vill läsa massvis med böcker om olika saker (har en lista som jag med nuvarande läs-takt kommer att vara klar med år 2022) med bland annat biografin av Michelle Obama som jag snart har läst klart, vilken otrolig kvinna! Måste kanske göra ett eget inlägg bara om den boken, men det finns så väldigt mycket i hennes resonemang och tankar som jag känner igen mig i. Okej, fortsätter – jag vill fota, göra fotobok, rensa i bildmappar, har uppslag till blogginlägg (men ingen tid att skriva åh…), vill googla inspiration, göra om i hemmet, planera kalas. Har exempelvis redan beställt presenter till Ediths 3-årsdag i mars, samt planerat lite pynt i smyg…

Det är helt enkelt en tid av dagdrömmande! Tänker också att det är ett tecken på att man har lite energi i huvudet igen, men det är ju märkligt att den perioden ofta kommer i januari? Eller så är det bara för att man inte har så mycket annat att göra än att just samla inspiration.

Vi har för övrigt fått tummen ur och ordnat lite mer lampor i detta hem, jag älskar när det finns många olika små ljuskällor som man kan gå och tända för att få det mysigt, men vi har haft flera ”mörkerhörn” som nu håller på att åtgärdas. Det är precis sådant som gör mig nöjd just nu.

Ska vi fortsätta på det positiva spåret? Gissa om Signe somnade helt själv i sin säng igår, efter exakt inget argt grymtande. Hon låg bara och jollrade någon minut, jag gick in och gav henne nappen som ramlade ner, gick ut igen och nästa gång jag gick in så sov hon. Otroligt. Ni som förstår, ni förstår.

Och som om det inte vore nog så har vi även ett bröllop med två vänner att se fram emot i april, där vi fått äran att vara värdpar! Väldigt roligt, och min vill-skriva-i-anteckningsböcker-del jublar.

Strategi för att söva barn

Fredag och vi har varit i sjukbubbla hela veckan. Edith vaknade febrig tisdag morgon och var riktigt dålig under onsdagen, över 40 grader och låg bara och sov i soffan, ville inte äta ens glass. Igår och idag har hon varit feberfri men istället hostar hon en del. Alltså hosta, det är mitt hatförkylningssymptom. Den gör mig liksom… irriterad på ett sätt som inte andra sjukdomar gör? Torka snoriga näsor är lugnt, och ta hand om febriga barn är ju rena rama barnleken, de är superlugna, mysiga och vill i bästa fall äta en glass. Men hostan. Den låter irriterande och jobbig, den gör att de sover mycket sämre (idag på dagen sov hon 14 minuter, istället för feberns ”hela eftermiddagen”) och i värsta fall kräks de av all hosta. Och må då vara de små barnen, men när Jakob hostar sin torrhosta i flera veckor – haha ja, då blir jag tillslut irriterad på riktigt. Ahööa-ahööööö. Ja, det där var ett skriftligt hånfullt härmande av en hosta. Så ond är jag.

Okej, men det var inte det jag skulle skriva om, utan jag skulle skriva om nya nattstrategier för barn! Hehe. Signe har ju som jag skrev sist återigen haft några riktigt dålig nätter och jag är sådan att tillslut blir jag så less på att bara ”finna mig i att det är dåliga nätter” så jag måste liksom göra en plan. Målen som gjordes var:

• Ett mätt barn sover i regel bättre, ersättningen verkar inte hjälpa så mycket längre – kanske välling gör. Såklart tyckte hon ju inte om vällingen, så nu smygblandar vi ner det i kvällsersättningen och ska öka successivt.
• Våra barn har alltid velat somna till rörelse, men efter att ha läst på lite inser jag att det skulle vara bra om hon lärde sig somna om själv när hon vaknar – vilket innebär att det skulle vara önskvärt om hon kan somna i egen säng på kvällen och inte vaggas i famnen för att sedan läggas ner. Då känner de sig tryggare när de vaknar till.

Sagt och gjort! Men det här med att söva bebis i egen säng har helt ärligt känts som en utopi, minns att vi vaggade Edith länge. Men skam den som ger sig – jag gör så att jag har mysbeslyning i sovrummet, sätter mig där och ger välling medan jag sjunger något stillsamt. Sedan gosar vi, säger godnatt och jag sätter igång en sådan här mjukisval som spelar små sömniga slingor som Signe fick i julklapp (för övrigt bästa grejen för Edith när hon ska somna borta på kvällarna, det går typ inte hålla sig vaken haha). Så hon är mätt, det är lugnt och mysigt och jag upprepar frasen ”god natt min skatt, sov så gott i natt” flera gånger med mjuk röst. Ger henne nappen, stryker henne på magen tills hon är lugn (men helt vaken) och går ut. När hon blir arg efter en stund går jag in och upprepar proceduren tills hon blir lugn. Efter kanske 3-4 gånger är ögonlocken tunga när hon är arg, och då har jag hittills lagt henne på sidan, med en mycket bestämd hand hållit henne över ryggen så att jag nästan låser fast henne och buffat lite i rumpan medan jag fortsätter upprepa frasen. Och tänka sig – hon somnar! Typ fortare än med vaggningen till och med, och med betydligt färre arga skrik.

Nu ska vi i bästa fall fasa ut både musik och buffande, och bara kunna lägga ner henne men det känns bra att ha en plan! Hon har också sovit mycket bättre sen, och det kanske är både läggning och vällings förtjänst men jag är glad så länge det funkar.

Okej, inser att det här kanske inte var så intressant hehe men jag ska sluta här tills vidare – trevlig fredag vänner!

Sex månader

Och där passerade vi sex månader med Signe! Jag kan inte låta bli att tycka det är skönt att månaderna går, ska jag vara helt ärlig tänker jag rätt många gånger per dag på att jag ser fram emot när hon sover hela nätter, äter själv och kan vara med på ”aktiviteter”. Inte för att jag inte tycker vi har det mysigt nu, men den här gången vet jag ju vad som kommer sen och hur det bara blir roligare och roligare (alltså kan man få ha en snart 3-åring hela livet eller?).

Men tillbaka till uppdatering, rutiner är puts väck! Hehe. Ingen dag är sig lik, ibland sover hon tre timmar på förmiddagen och två på eftermiddagen, och ibland är det en halvtimme här och där känns det som. Nåja, man har ju ändå lärt sig rätt bra hur hon är när hon är trött/hungrig/osv.

Signe är i alla fall en riktig charmör. Charmar de hon möter, oavsett om det är på Ica eller med nära och kära. Hur charmar man folk när man bara är sex månader? Jo, man föddes väldigt gullig och sedan ler man mot allt medan man lägger huvudet lite på sned. Hon är nyfiken och vill allra helst vara med precis där det händer. ren gör hon också! Internt kallar vi henne ”mistluren”. Provar rösten.

Rent fysiskt har det hänt mycket sedan bara innan jul tycker jag, nu snurras det runt och backas och vrids på golvet så det står härliga till. Senaste dagarna har hon blivit rätt bra på att sitta också men inte så man vågar lämna henne, för när som helst stupar hon ner i backen. Det kommer bli skönt när den delen går bra, tror hon kommer gilla att ”komma upp” lite.

Sedan har vi även börjat med gröt och fruktpuré, min tanke var ju typ att amma tills hon var sex månader, klappa mig på axeln för väl utfört arbete och sedan fasa ut fortare än kvickt. Det känns inte riktigt jättenära i nuläget… Hon är egentligen rätt intresserad av mat och gapar gärna och smakar från fingret olika såser och annat, men så fort det blir lite mer i munnen (vi pratar yttepytte) så klökas hon som om hon inte kan andas, hurvas och ryser. Känner att det här är en ny erfarenhet, Edith ”bara åt” det man gav henne, där fick man möjligtvis öva lite på att det skulle stanna i munnen och inte åka ut igen men inte såhär att det är obehagligt för henne. Någon som upplevt samma? Ska man avbryta matförsöken ett par veckor och sedan försöka igen, eller fortsätta ge små portioner?

Nätterna då? Ja ni, nätterna har man liksom vant sig vid att det är massa uppvak så det känns knappt som att det påverkar mig så mycket längre. Så länge det inte är ”vaken i timmar” utan bara flera kort uppvak där hon somnar om direkt hon får mat/vaggas så är det väl okej. Vi har ingen riktig taktik, när hon börjar äta välling/gröt så kanske det ger med sig, minns att det gjorde att Edith sov bättre.

Systrarna emellan är det fortfarande bara kärlek. Signe avgudar Edith, och Edith hämtar leksaker, kramas och pratar med henne. Blir alldeles varm när jag tänker på hur mycket glädje de kommer ha (och redan har) av varandra!

Älsklingen!

Vintervardag

Här är vardagen tillbaka (även om vi snart tar helg igen, hehe) och Signe har gjort några riktiga kanon-nätter nu. Haha man slutar aldrig förundras över hur snabbt saker kan vända med barn. På gott och ont, men hur det ser ut en vecka behöver verkligen inte innebära att nästa vecka blir likadan.

Åh, det är så mycket som snurrar i huvudet nu, jag tror jag aldrig har tänkt så mycket som den här hösten. Ja, alltså inte som i ”pluggat” eller ”lärt mig något” utan bara reflektera över saker. Har inte lyssnat på en enda podcast tror jag, finns mycket att fundera på ändå. Ska jag lista några punkter som snurrar, mycket förenklat?

• Hur jag är som förälder. Vad gör jag rätt, vad gör jag fel, blev jag för arg? Rustar vi dem rätt? Vad gjorde mina föräldrar som gjorde att jag fick en sådan grundtrygghet i att jag är bra som jag är? För det känner jag mer och mer, och det måste väl verkligen vara ett bra betyg som förälder. Att rusta sitt barn med känslan att kritik inte handlar om mig som person – samtidigt som man hela tiden är beredd att utvärdera och omformulera hur man vill vara som person. ”Jag vill inte snacka skit om folk, men igår känns det som att jag gjorde det. Varför då?” eller ”Jag ville vara ärlig med vad jag tycker, men märkte att personen blev sårad. Kan jag be om ursäkt och göra annorlunda till nästa gång?” Det skulle jag vilja ge mina barn. Ingen prestige i att be om ursäkt heller. Lära dem att prata! Kommunicera! Det är ju nyckeln till allt, oavsett om det handlar om relationer eller jobbsökningar.
• Trevlighet. Att det tydligen inte är en självklarhet att vara trevlig mot folk man inte känner. Det är ändå många människor som går omkring som små surmular i vardagen, som inte ler mot någon man möter eller säger tack/ursäkta mig/osv. ”De kanske hade en dålig dag”, jojo, men vissa har då sannerligen fler sämre dagar än andra. Fejka lite trevlighet då!
• Klimatångest kontra resesug. Åh vad jag vill resa och åh vad jag går och funderar på att det vore trist om vi lyckas sabba ett helt jordklot. Huvva åh.
• Dödsångest. Inte för själva döandet egentligen, men min absolut sorgligaste tanke är att jag/Jakob skulle försvinna imorgon och att våra barn inte ens skulle komma ihåg den som gick bort. Får världens klump i halsen bara jag skriver det. Vilken outhärdlig tanke.
• Börjar peppa jobb! Börjar jobba två dagar i veckan från och med mars. Ska bli trevligt, både att få jobba och att få vara hemma tre dagar med mina gullhumlor! Spenderar också en del tid med att väga för- och nackdelar med att Edith är ett par dagar på förskolan. (Nu alltså, när jag jobbar ska hon få vara hemma.) Ibland tänker jag: ”Tiden går för fort, jag vill vara med henne varenda minut som jag får.” Och ibland tänker jag: ”Var inte egoistisk, hon är snart tre år och tycker det är roligt att få vara med de äldre barnen på förskolan. Hon utvecklas och du blir en lite bättre mamma den tid du är med henne, samt får egentid med Signe.” Och sedan? Sedan ångrar jag att jag gick dit med henne.
• Blogga eller inte? Känner mer och mer att tanken på att bara leva, så prestationslöst som möjligt, så närvarande som möjligt, lockar mig. Kanske att det är dags att stänga ner och tänka att allt har sin tid. Men sedan läste jag det här inlägget av Underbara Clara och ångrade mig lite, och framför allt så avskyr jag när de bloggare jag läser slutar blogga, hehe. Det är så definitivt!

Ja, ni fattar. Sådär kan tankarna gå, en vanlig, vacker fredag i januari. Ikväll blir det tacomiddag hos svärföräldrarna!

En bildserie med Signe som börjat bli en liten marodör för sin snälla storasyster, kom inte nära – då sliter jag dig i håret!