Att jobba hemifrån

Alltså igår, då kändes en måndag med arbete hemifrån som rena rama drömmen. Eftersom vädret var ”kallt med snö som vräker ner” och det ju är pandemi (om ni missat det) var lördagens och söndagens planer lika med typ noll. Och det har vi ju varit vana med men det är som att när man fått smak igen på att kunna åka på utflykt och ses utomhus så hade vi liksom kommit ur gängorna, och söndagskväll var jag bara så trött på ljud från barn och på att plocka undan, göra mat, städa undan igen, försöka pyssla med något men hela tiden bli störd, osv. Tjejerna har också börjat bli lite mer jämnåriga i hur de leker, vilket innebär att de fysiskt brottas mer. springer och hoppar från olika föremål, vilket innebär att glada skratt, tjut och skrik blandas med gråt, dunsar och tjuvnyp. Vi är alltså inne i fasen: ”Sluta nu brottas innan någon gör illa sig”. Vilket ju alltid händer. Känns som att vi är tillbaka till 2001 och jag hela tiden kände mig manad att vråla till min bröder att de skulle sluuuta bråååååka.

Och detta innebär att ljudnivån hemma typ alltid är hög, oavsett glädje eller bråk. Och så pratas det. Så otroligt matt man kan bli av att höra min egen röst behöva svara på frågor om och om igen. Säg till, medla till fred, föreslå nya lekar, be barn städa undan, tjata om att de ska komma och äta. Sedan kan vi ju konstatera att det åtta av tio gånger ställs frågor till ”Mamma” och inte ”Pappa”. Även om pappan ifråga befinner sig inom två meters avstånd så ska det liksom ändå vrålas in genom toadörren. ”Mammaaaaa? Får vi hämta degen och pärlorna och den jättevassa saxen? Hallåååå mamma?”

Är det så hos er också?

De små liven lyckas alltid hitta en också. De kan leka i frid länge och man tänker att man ska passa på att smyga iväg, vilket tio av tio gånger resulterar i att man två minuter senare har två barn som flåsar en över axeln.

Nåja, pjuh. Tillbaka då till första raden – vilken frid det då kan vara att sedan få jobba hemifrån. Med barn på förskola. Nu sedan någon månad har jag i grundläget jobbat hemifrån alla dagar förutom torsdagar då vi har personalsamling och sedan sitter jag kvar och passar på att skriva ut saker/prata igenom med kollegor/och bara njuter av att få sitta och luncha med folk som inte är familj.

Men, övrig tid är det riktigt härligt att sitta hemma. Njuter av att få vara i jobb-bubblan utan lika många små avbrott, och jag kan vara effektiv på ett helt annat sätt. Hör många som har svårt att koncentrera sig hemma, men jag tycker det är precis tvärtom – jag hinner massor? Kan också använda rasterna (om man nu kommer ihåg att ta dem) till att stoppa in en tvätt, fortsätta läsa bok, eller röja undan från frukosten. På lunchen är det enkelt att träna eller gå en promenad (för att man har alla kläder hemma), eller bara se en serie en stund. Och – man kan göra mat och behöver inte planera matlåda att ta med.

Sedan njuter jag verkligen av att få vara tyst så många timmar i sträck, hehe. Jag är ju också lite konstant hes så rent fysiskt är det skönt att bara få vila halsen.

Förhoppningsvis kommer detta ändra så att man faktiskt kan variera sig med hemmajobb/kontorsjobb i större utsträckning även efter pandemi. Tror många skulle gynnas av det, både arbetare och arbetsgivare!

Kreativt utlopp

Jag fortsätter ju måla med akvarell, som ni kanske ser på instagram. Så otroligt roligt det är att snöa ner sig i något. Att verkligen ligga och surfa efter inspiration, beställa något nytt redskap (lyxen när man har fått sälja en del alster också) och få dela saker med andra intresserade via instagramkontot. Göra någon liten film, fota i miljö – jamen, så mycket roligt kring det just nu!

Och med kontot är det så härligt också att människor skriver privata meddelanden på ett annat sätt, de ställer frågor, skriver att de själva vill börja måla – otroligt roligt.

Jag har till och med fått måla text till en bok (!), vilket ju verkligen är ett nyp-mig-i-armen-uppdrag. Nästa gång är det jag som skriver själva boken, hehe.

Jag försöker att inte nöta med målningsbilder på @hemmahosemmas, så om ni vill se mer målning får ni gärna följa mig på @akvaremma

Och, vill ni handla så hittar ni prints här!

Att planera presenter

Om jag snart har köpt färdigt presenter till Ediths femårsdag? Om en månad? Ja. Även beställt några temaprylar (hon har valt Trolls som tema i år), samt presentpapper.

Om jag vet att det möjligtvis är ett orimligt beteende och att man skulle kunna tro att jag längtar mer än den faktiska femåringen? Ja och nej. För jag undrar om blivande femåringar är de som längtar allra mest till sin födelsedag. Vi var nog knappt in i januari när Ediths frustration var stor för att det var så hemskt länge kvar. När hon frågar hur många dagar och man behöver svara ”typ 53…?”.

Nåja, med det sagt är min pepp bara snäppet mindre. Jamen jag som älskar att planera sådant i vanliga fall är ju nu helt utsvulten på kalas att se fram emot. Även om det inte blir ett stort kalas, som i vanliga fall. Försöker intala mig själv att det faktiskt inte gör något att kalasprylarna ligger redo någon vecka innan, det kan ju omöjligt vara ett stort problem?

Ska vi också prata lite om presenter? Än så länge finns ju oändligt med roliga saker att ge till sina barn. Nåja, lite svårare är det till det yngre barnet som ju då har rätt mycket för den åldern redan, men med det äldre så är det ju nya områden att utveckla hela tiden.

Eftersom mina barn sällan har någon tydlig önskelista utan liksom önskar ”allt och inget” (och sedan blir glada för allt), så brukar jag tänka att det helst ska innehålla något från alla dessa kategorier:

• Läsning
• Spel
• Pyssel
• Lek
• Fysisk aktivitet

I år tänker jag att femåringen ska få ett Vem där-spel, en Bamse-prenumeration (hon älskar att få post i brevlådan) och som lek introducerar jag nu lite lego i vårt hem. Vi har ju som hört till Playmo-sidan, men jag märker att det är trevligt att ha leksaker som kan tas fram tillfälligt och som inte står framme hela tiden, och till den kategorin tänker jag att lego hör. ”Vill ni leka med legot en stund?” På pysselfronten satsar vi nu vidare på pärleriet som har gått upp som en favoritaktivitet senaste månaderna. Det blir äntligen ordentlig pärlförvaring, några nya pärlor och en pärlbok så att hon själv ska kunna sitta med mönster. Nu lånar hon min telefon men där är ju inte alltid så lätt att se hur man ska göra.

Till fysisk aktivitet tänker jag att det hade varit roligt med typ balansstenar eftersom det görs många hinderbanor här hemma, det borde hon väl inte vara för stor för riktigt än va? Men det tipset får jag i så fall skicka vidare till någon släkting.

Det kan inte bara vara jag som tycker sådant här är roligt?

Kärleksfrukost

Alla hjärtans dag ändå. Har inte alla hjärtans dag landat i något rätt bra ändå? Tycker mer och mer att det gått från att vara någon form av tävling-om-mest-kära-paret-dag där det är besvikna fruar som inte får rosor av sina män, till att bara bli en kärleksdag till både barn, hundar, föräldrar, vädret, som vi kan välja att uppmärksamma om vi vill.

Här hemma passerar givetvis ingen högtidsdag ouppmärksammad. Jamen, det är ett sådant bra paket av aktiviteter som passar familjelivet. Först pysslar man tillsammans något (ofta med papper, pärlor eller sådant som finns hemma), sedan pyntar man lite och sedan gör man någon liten ”happening” med familjen som gör att just den dagen fick lite extra guldkant. Älskar temadagar.

I lördags satt vi alltså och vek hjärtan att hänga upp som en girlang vid matbordet, och sedan pärlade vi på piprensare som vi skulle ha som hjärtan vid dukningen. Dagen efter steg jag nämligen upp innan de andra (nej, de sov inte men fick ligga kvar och se på ipad i sängen) och gjorde alla hjärtansdag-frukost. Använde hjärtformen till allt jag kunde, fixade med jordgubbar som absolut inte var svenska, gräddade våfflor. Sedan satt vi där och mumsade, medan vi gick en runda och berättade vad vi tyckte om med varandra. Blandad kompott ska sägas.

Sedan tyckte Edith att vi skulle gå en runda och berätta vad vi tyckte om hos oss själva, varav hennes lista tog en bra stund. Signe tolkade det som en fråga om vad hon tyckte om överhuvudtaget och svarade ”gurka”.

Vinterns bästa köp

Kära ni! Hur har ni det? Varje år blir jag lika chockad över hur sprallig man kan bli av ljuset som kommer tillbaka. Tänker alltid att jag inte är så brydd om det långa vintermörkret, men vårvintern alltså. Nåja, vi kan väl inte riktigt börja prata om vår än men snö, sol som börjar värma ansiktet och minusgrader som ändå går att vara utomhus i – det hör i mitt huvud till vår femte årstid som vi har här uppe.

I år känns det extra tillgängligt eftersom vi äntligen köpt en skoter. Jag har bromsat tidigare år för att jag har tyckt att tjejerna varit för små, men i år funkar toppen! Det gör det så väldigt enkelt och nära till utflykt. Vi träffar vänner igen! Bestämmer ett berg, alla tar med egen matsäck, möts upp med skotrarna för att puttra gemensamt i skoterled. Jag och tjejerna myser i pulkan (som vi lånat av Jakobs kusiner, tackarrrr!) med renskinn och filtar. Om tjejerna somnar tur och retur? Absolut. Men hur ska jag kunna hålla dem vakna, när det är så oerhört mysigt att varmt vaggas till sömns, där vi sitter nära, nära?

I två helger nu har vi nog varit ute typ sex timmar varje dag. Ibland blir det kallt, då ställer vi oss nära elden, dricker varm choklad, tar av skorna och värmer små röda fötter under armhålorna. Men oftast går det bra. Sedan kommer man hem, badar vaaarmt och myser i soffan med pyjamas resten av kvällen.

I lördags tog vi skotern ut till stugan vid Jävreträsket för att möta upp storfamiljen, och där har kusiner och släktingar också börjat tina fram hehe. Det skottades frenetiskt vid olika stugor och det kändes härligt att den här delen av stugsäsongen nu startar.

Det känns som att det är härliga veckor som ligger framför oss!

En som är 2,5 år

Jag måste bara få göra ett inlägg om den yngsta damen i familjen. Nej men, hon är i sådan högform just nu. Nu i dagarna blir hon två och ett halvt. Vi slutade ju med nappen för någon månad sedan, och det blev verkligen ”proppen ur” när det gäller talet (trots att jag inte tänkte att hon hade den så ofta). Hon babblar i ett. Jag är nog den som förstår henne bäst rent språkligt, men alltså ibland bara stirrar jag på henne fascinerat när hon håller långa monologer (alltid med många och olika tydliga ansiktsuttryck, som chockad, glad, exalterad). Hon säger så många roliga ord och härmar fraser som vi säger, som när jag sa ”Nu är det dags att gå och sova” och hon svarar med uppriktig förvåning ”Redan?”. Hon säger också mycket ”visst”, alltså typ ”Mamma, Edith måtte gå upp nu, vitt?” Hon är också expert på att kräma ut lite till, som när man ger henne fjärde boken för kvällen och redan har sagt att det är sista boken man tänker sträcka in i sängen och hon lägger huvudet på sned och håller upp lilla knubbfingret medan hon säger ”nu en tista, apelut tista”. Ofta medföljande med ett ”jag llllovar mamma”.

Eller när jag sparkade i tån och hon säger med empatisk min ”Stackars mamma. Jag trösta dig? Du ligga i mitt knä?” (och ja, det vill jag givetvis, för få saker i världen är så mysiga som att krypa upp med huvudet i en tvåårings lilla knä medan en mjuk hand lite tafatt stryker en i pannan)

Hon är också så gosig! Hon vill verkligen ligga nära, nära i sängen på morgonen, och man får oftast lång tid på sig att sniffa i nacken och linda armarna om hennes lilla kropp. ”Vill du myyysa mamma?” Jag kan liksom inte få nog, jag bara måsta röra i henne för att hon är så gullig. Det är också lite unikt i vår familj där övriga tre givetvis gillar kramar men ändå inte är i superstort behov av att ha fysisk kontakt med en annan människa hela tiden. När jag och Signe exempelvis var och fikade på bageri för första gången på tu man hand satt hon med armen runt min nacke och kind mot kind med mig större delen av besöket, nöjt mumsandes på sin chokladboll.

Det är också härligt att hon nu klivit in i rollspelslekens värld, den som Edith bemästrat så galant sedan ungefär samma ålder. Nu kan Signe stå långa stunder vid playmo-husen och man hör hur figurerna har massor med olika hittepå för sig.

Hon är också en liten latmask. Har haft det alldeles för bekvämt med att åka vagn och sitta på spark, så det krävs idogt motiverande för att få henne att vandra ner till Ica på egen hand. Storasyster hade aldrig något val, men nu är det avvänjning med lyxbehandlingen för lillasyster.

Annars är hon verkligen lätt att ha att göra med. Hon är bestämd och tydlig med vad hon vill men har ofta väldigt jämnt humör och är mer mån om att ”vara till lags” än vad en viss annan gå-min-egen-väg-dotter har varit genom åren. Hon är också väldigt nöjd bara hon får ens fulla uppmärksamhet, så en tur till affären eller någon annanstans är aldrig något problem, väldigt långt ifrån ligga-och-sparka-på-marken-läge. Och det kan man ju vara lite tacksam för, medan det varar!

Sedan är hon väldigt snäll. Delar med sig, hjälper till, väntar in så att alla är med.

Det känns nästan som att jag upplever en ny ålder, den här ljuvliga mellantiden mellan lilla gosekroppen och ändå så mycket förstånd? När jag reflekterade över det härom dagen så slog det mig, med ett litet sting i hjärtat, att storasyster var i den här åldern precis efter att lillasyster föddes. Och jag förstår att jag nog inte upplevde den lika närvarande just för att jag fokuserade mycket på att ta hand om bebis.

Underbara lilla vän, vad vore vi utan dig och din storasyster i våra liv?

Inför 2021

Vi är överens om att vi inte jobbar med nyårslöften längre, eller hur? Löften hit och dit, som i alla fall för min del bara hänger över en som ett misslyckande.

Däremot tycker jag det kan vara fint att i samband med avslut av det ena året, reflektera en stund över hur man vill att nästa år ska bli.

Jag har några praktiska saker jag vill påminna mig själv om:

• Fortsätta skriva i Day One. En dagboksapp där man skriver några rader och lägger in bilder från dagen, som jag har fyllt i för nästan varje dag i sex år och det är så roligt att kunna gå tillbaka till samma dag för sex år sedan och se vardagen vi levde i då. Nåväl, det här har jag… inte prioriterat i höst! Noll dagar skrivna! Ve och fasa, det ångrar jag givetvis nu. Känns som att hela hösten är ett svart hål i minnesbanken. Så, från jul fyller jag nu i varje dag igen.
• Inte underskatta promenader. Röra på kroppen efter långa stunder vid dator (hemma sitter jag ännu mer still än på kontoret), få frisk luft och motion som inte kräver någon tankeverksamhet eller ens ombyte och dusch. Många plus i den aktiviteten!
• Guldkanten i hemmet. När man är hemma jämt och tänker jag minsann se till att myset är på topp. Här ska köpas snittblommor, tändas doftljus och lagas god mat. Hemmet ska vara som en varm filt till hjälp att ta sig igenom midvintern.

Mer filosofiska mål:

• Titta inåt. ”Oj så filosofiskt nytänkande” tänker kanske du, men jag har blivit bättre på att stanna upp och fundera över något som skaver eller vad jag känner just nu, och jag har också insett att det är mitt ansvar att göra vad jag kan för att förändra det. Eller, det är åtminstone det enda jag kan påverka. Det ska jag fortsätta med!
• Njuta av lilla familjen. Att ”bara vara med familjen” ska inte få vara något som är näst-bäst, utan den här hösten har verkligen visat hur kontakten stärks när man verkligen är med varandra mycket. Åh vad jag är förtjust i min lilla klan just nu.
• Vara snäll mot andra. Jag vill utgå ifrån att människor vill gott och gör det bästa de kan.
• Vara snäll mot mig. På samma sätt ska jag tänka snälla tankar om mig själv, och tänka att jag gör så gott jag kan efter mina förutsättningar just då.

Ett nästan-vanligt-kalas

I söndags var vi bjudna på födelsedagsbrunch (mina absoluta favoritkalas!) hos Sarita och för en stund kändes det nästan helt normalt. Vilken grej!

Vi har ju hängt med min familj under jullovet, liksom bara bestämt att vi är i vår bubbla tillsammans med dem. Skillnaden var ju att inte Saritas familj var där samtidigt som oss, men det var ändå så härligt att ”ha något bokat” och få ta på sig kläder som inte använts på månader, och sedan ta sparkarna ner till uppdukat brunchbord. Och vilket bord sen, åt på ett nästintill frossande sätt av allt det goda.

Det är verkligen något väldigt lyxigt att få komma hem till någon som ordnat.

Tacksam för ett fint kalas, ett härligt avslut på jullovet och en normal stund!

Jullovets sista dag

Jamen, gott nytt år då! Typ en tredjedel in i januari. Men vet ni, jag hamnade så djupt ner i ledigheten att varken dator eller kamera synts till. Jag har bara varvat myskläder och knappt tittat mig i spegeln förrän jag plötsligt insett att jag inte minns när jag duschat sist – och sedan har det gått på repeat.

Är inte det precis som ett jullov ska vara, så säg?

Ska jag vara ärlig har också den här ”inget att göra”-tillvaron varit precis det jag behövde det här jullovet. Varje gång jag har börjat en tankemening med ”Vi borde..” så har jag försökt tänka om och tänka att nej, det här lovet borde vi ingenting. Annat än möjligtvis stanna hemma, hehe.

Vi mår ganska bra när vi får vara tillsammans och pyssla på med olika små projekt här hemma. Vi (okej, Jakob) har byggt och målat bänkar till en grillplats och själva grillen kommer snart med posten, sedan har vi gjort om kontoret på övervåningen (där vi bara hade förråd tidigare) från super-provisoriskt till lite mer ”här kan det bli att vi får jobba typ hela våren”. Städat upp och gjort ett nytt skrivbord av saker vi hade hemma, och jag har dammat av vissa av sakerna som legat på vindan sedan jag var tvungen att packa ner mitt älskade pysselrum. Det blev riktigt mysigt!

Jakob fick också feeling och letade fram en projektor som vi tydligen hade, hittade en stor projektorduk på Köp och sälj, och skruvade upp våra gamla högtalare – och så blev plötsligt kontoret även biorum. Han är rätt finurlig, den där Jakob.

I övrigt har vi varvat sovmornar (japp, till och med barnen har för första gången hamnat i lite sovmorgonfas) och utomhushäng av alla de slag, med pyssel, tidskrävande matlagning och Mario Cart. Edith har fått börja spela ett spel på ipaden som hon gillar, det heter Toca world och innehåller roliga små figurer som man kan ordna hus åt, ändra stil på och så vidare (som ett digitalt dockhus typ), så det har spelats i vilostunderna.

Vi har också hunnit bråka en del med småtjejerna, tjatat om att sitta kvar vid bordet, om vikten att dela med sig, om att det viktigaste inte är att vinna när man spelar sällskapsspel, om att man inte får låna mammas fina vattenfärg när man har tänkt fylla 15 stora pappersark på raken, om att man visst måste ha fleece under overallen när det är minus 15 ute, osv, osv. Men man blir ändå så sammansvetsade när man är så mycket själva med varandra, att bråken liksom inte biter på en lika mycket. Kärleken och myset är ändå det jag minns, nu när jullovet går mot sitt slut.

Imorgon börjar vi om att jobba, och ändå känns vardagen allt annat än normal. Har inte öppnat mailen på hela jullovet och vet faktiskt inte riktigt vad vårens arbete kommer innebära, men det blir bra det också.

Nyårsafton med lilla familjen

Nåja, jag vet att det är typ två veckor sedan det var nyårsafton men jag måste ändå bara skriva om vår fina nyårsafton. Till skillnad från julhelgen kände jag verkligen ”det blir vad det blir”, är inte så brydd om att det ska vara på ett visst sätt. Och bestämde mig för att jag skulle fokusera på att göra det till en härlig familjedag med barnen. Först började det med spontan pulkastund med diverse familjemedlemmar.

Givetvis med varm choklad och mackor.

På morgonen hade jag pyntat med nyårsprylarna och gjort tjusig dukning med namnskyltar till alla fyra familjemedlemmar. Vem ska man göra sådant här för om inte för sig själv och sin egen nyårskänsla?

Jag såg ett tips på att man kunde göra små ”nedräkningspåsar” för barnen, så jag gjorde fem olika påsar för varje timme mellan kl. 15 och 19. Första var som synes att dekorera sina egna partyhattar, sedan var de övriga att leka kurragömma hela familjen, leta en skatt (med godisgömma), spela barn-alias och tillsist var det att gå ut och räkna ned till det nya året med små konfettipoppers och tomtebloss.

Vi vuxna hade beställt trerätterspåse från Centrum Krog, och barnen hade fått välja sin meny (pizza och glass). Lagom efter förrätten bestämde vi oss dock för att gå upp på berget bakom oss och se ut mot alla lyktor som skulle släppas upp kl 16. Vår stad firar 400 år i år, om ni undrar. Inte någon wow-upplevelse med mängden lyktor, men väl en mycket mysig upplevelse att vandra i mörka skogen med lilla familjen!

Väl hemma åt vi vuxna den otroligt goda varmrätten och efterrätten, medan barnen fick glass och såg en film. Efteråt fortsatte vi med spel och popcorn uppe vid brasan.

Sedan var det tomteblossdags, och då mötte familjemedlemmar upp oss på bron och vi fick köra åtminstone tre nedräkningar bara för att hinna använda exakt alla tomtebloss.

Sedan la vi barnen (som tyvärr var rätt övertrötta), och vi vuxna dukade fram en buffé av ost, kex och godis, och satt och spelade spel resten av kvällen.

Med låga förväntningar, spontanitet och hög mental närvaro för föräldrarna blev det en av de härligare nyårsaftnarna i livet, om ni frågar mig.

Vi är redo för 2021!