Jag tycker verkligen inte om när det känns som att man bara lever för helgerna. Det känns som att jag ofta försöker prioritera att hela veckan i mitt liv ska kännas härlig, både i yrkesval och allmän tillvaro (jamen att det hela tiden ska vara saker som man får ”unna sig” till helgen, oavsett om det är en hårinpackning, kaka eller fina blommor), men kanske framför allt i vad man hittar på. Jag älskar exempelvis när man är bjuden på ett vardagskalas, eller när vi hade matlaget (ÅH vad jag saknar onsdagarna med matlaget), eller att bjuda över folk på middag. I helgen har båda mina yngre bröder varit iväg på Kebnekaise hela veckoslutet, och då blev det på måndagen en spontan utemiddag med hela familjen eftersom alla samtidigt gärna ville höra hur det hade varit. Såklart.
Vi bar ner utemöblerna i solen, satte på grillen och grillade diverse enkla godsaker, och sedan satt jag där och tänkte att det är inte helt fy skam, att en måndag kan kännas helg och att det är sol och varmt i mitten av april.
Sedan uppskattar jag också verkligen att få vara med och träffa syskonbarnen. Har jag ändå inte särdeles gulliga syskonbarn? Hallå? Och om bara typ tre (!) veckor kommer nästa lilla bebis!! Sooom jag längtar! Jag hoppas bara att jag får någon chans att smyga till mig lite bebisgos, har en känsla av att det är en hel hop med hög av äldre små kusiner som kommer vilja hålla hela tiden.
Ber om ursäkt för den här ovan kanske inte helt klädsamma bilden på dig mor.
Edith är verkligen sin mors dotter i mycket, som exempelvis det här att ordna paket, slå in dem, göra egna kort. I lördags var vi bjudna på kalas hos min far och på morgonen när jag vaknade hade Edith redan förberett både gåva (tre piprensare som hon format till hjärta, något jag inte minns och en citron…..), dekorerat en ask och skrivit ett par kort med olika ”jag älsar morfar” och ”til mrofar fån edith”.
Vi har en del att jobba på med stavningen.
Kalaset innehöll både alla mina familjemedlemmar, smörgåstårta, vanlig tårta och Bäst i test på kvällen. Och Taskmaster (engelska versionen som också finns att se), varav allt finns med på någon form av gör-mig-lycklig-lista.
Väldigt härligt också att ha ett kalas sådär som avslutning på påsklovet. På söndagen jobbade jag med livesändning på förmiddagen och sedan skidrade vi upp på berget bakom oss och där grillade vi korv och satt och pratade kommande husrenovering medan barnen lekte alltså typ i 1,5 timme helt oavbrutet. Efteråt var det dags för en ordentlig städning i huset (bara jag som måste avsluta ledighet med att ”städa upp inför vardagsstarten”?), god middag och barn som badade i badkaret.
Vilket väldigt fint påsklov vi har fått ha tillsammans!
Tillbaka till vardagen idag, men vi måste stanna en stund till vid påsklovet. Alltså vilken glädje när vi insåg att vägen som är stängd (på grund av för blött för att köra bilar) till mamma och pappas stuga ändå visade sig vara körbar med fyrhjulingen…! Detta kom vi på tisdag förmiddag och innan det var dags för middag hade vi packat, handlat, lastat allt på släp, kört ut oss till bommen, packat ut allt på lilla fyrhjulingen med lilla släpet (det är ju alltså någon slags junior-variant av fyrhjuling) och puttrat hela familjen till stugan. Öppnat upp, startat eld för att värma upp, slagit igång fläktar och annat som måste göras. Vi är ändå rätt effektiva när det vill sig, jag och Jakob.
Visst att det hade gått att mysa på hemma också, men det är ändå något väldigt påsklovigt att få spendera några dagar med att inte kunna göra så mycket mer än att vara ute, gå omkring i underställ, elda och bygga pussel. Det känns alltid som att det gör oss gott hela familjen. Vi hade lånat ihop turskidor till mig och Jakob och längdskidor till barnen, så dagen efter begav vi oss genom skogen alla fyra till andra sidan. Där är det alltid vindstilla och med strålande sol var det alldeles ljuvligt varmt. Vi stekte pannkaka och gottade oss i solen tills det var dags att möta upp Herman och Martin tillbaka vid stugan. Vi var ute resten av eftermiddagen, grillade mat och myste på.
Kvällarna är det absolut bästa. När tjejerna somnat i stora sängen (finns bara ett sovrum som går att få varmt den här årstiden, och så loftet där Martin och Herman sov över en natt), elden sprakar och vi tänder massvis med värmeljus. Sedan spelade vi Wingspan varenda kväll, och åt godis, medan solen gick ner över vattnet. Och sedan får man gå och krypa ner bredvid två varma barnkroppar och sova tätt alla fyra för att hålla värmen hela natten.
Dagen efter blev det favorit i repris med Martin och Herman, och det är så härligt att till och med Signe kan skidra på rätt bra. Nåja, på hemvägen var hon båda dagarna rätt gnällig ska erkännas och till skillnad från sin äldre syster som sällan (aldrig?) klagat på fysisk aktivitet är pannbenet hos lillasyster obefintligt. Så, efter idoga försök av lockande, mutande och ”om du åker till det där trädet får du åka på pappas axlar sen” så slutade det precis så – hon åkte på Jakobs axlar medan han skidrade hemåt. Nåja, tids nog ska vi nog öva pannben med henne också.
Vi prickade in två riktiga kanondagar och fredagen vaknade vi till att det vräkte ner snö, så vi packade snabbt ner rubbet, städade ur oss och åkte hemåt. Rätt nöjda över att få komma hem till el och rinnande vatten.
Jag är så oerhört tacksam för att vi har två olika stugor (som våra föräldrar äger) som vi får låna och vistas i, det är verkligen lyxigt! Och tacksam för min lilla familj, men den har vi åtminstone ordnat själva.
Till och med vintern svek oss. Lagom innan påsk minskade mängden snö i en rasande fart (och vi som trodde vi var safe efter den här vinterns snöande), och bilvägen till stugan stängdes av. Så vi som planerat att packa in både oss själva och övernattningspackning i skoter med pulka, för några dagar på stugan, blev nu plötsligt mer eller mindre strandsatta på vår egen gård med bar skog bakom oss. Snopet.
Men, det blir påsk ändå och det är ju alltid en trevlig helg, med mycket utrymme för spontana sammankomster. Tjejerna ville vara påskkärringar (nåja, kan ha varit min idé, men de satte sig inte emot) och sin vana trogen ställde de upp för fotografering. Så tacksam för dessa två.
Under långfredagen blev det väldigt trevlig påskbuffé hos mamma och pappa, med syskonen. Vi åt gott, tjejerna pärlade med Cecilia som också var där, vi spelade Familjealias med både vuxna och barn, och åt marängtårta med passionsfruktscurd. Underbart att få träffas!
Alltså den här gulliga och charmiga filuren.
Lillebrors fina och påskgula familj! Snart blir de fyra <3
Och så kom själva födelsedagen som firades på ett strålande vis. Den började med att jag hör familjen tissla och tassla utanför dörren, och Jakob viskar ”Signe, du kan öppna dörren”. Hon försöker trycka ner handtaget men får inte ner det ordentligt och börjar direkt med otrolig frenesi att pumpa ner handtaget med några våldsamma ryck, för att sedan övergå till ett tiotal snabba (och högljudda) tåsparkar på sovrumsdörren. Klipp till att Jakob hinner fram och hjälper henne och de med mild röst och tre olika stämmor kliver in och sjunger ”Ja må hon leeeeva”. Stillsam uppvakning!
Med frukost på sängen och en glad samling presenter från tjejerna (nåja, Signes paket var tomt för hennes playmo-lock som hon petat ner hade hunnit falla ut under den frenetiska tejpningen) och som vanligt fem plus-uppvaktning från Jakob gjorde vi morgon. Vi har bjudit in några vänner på våffellunch utomhus och insåg lite sent att hoppsan, vår bro var inte riktigt vårupprustad än, så med en väldig effektivitet hann vi högtryckstvätta av bord och stolar, bära bort lite skräp samt åka och köpa (och plantera) ett gäng med påskblommor. Och ja, förbereda själva våffellunchen då. Vilket teamwork!
Gästerna anlände kring 11 och det var så väldigt trevligt att få träffas. Solen tog sig inte fram förutom några korta stunder, men det var milt ute, barnen lekte omkring och vi vuxna pratade och pratade. Elden brann i grillstaden och plötsligt var klockan 16 och gästerna åkte hemåt. Vi diskade undan och bjöd in min familj på spontan middag med beställd thai mat.
Tur att barnen var färgglada som små praliner i den för övrigt mycket grådassiga miljön.
Oerhört trevlig födelsedagshelg (och bröllopsdagsfirande). Känner mig alltid så tacksam när jag fyller år, över vänner och familj, och fina ord!
Nu siktar vi mot påskhelgen med kort vecka och sedan har vi påsklov hela familjen. Inte dumt!
Alltså vilken otrolig helg jag har. I fredags lämnade vi småtjejerna hos morbror Martin och så åkte jag och Jakob – hör nu – på restaurang! Jaa vi kände oss som tjuvar och banditeter, men parallellt med det så var det så feeeruktansvärt mysigt och pirrigt och gott. Kan inte minnas sist? Det är väl som för alla andra alltså…. Vi firade bröllopsdagen ett par dagar innan (eftersom jag var klantig och gifte mig på min 25-årsdag hehe) och det var så mysigt att få dra på läppstift och en liten klack, och sitta och äta rätt efter rätt mitt emot varandra.
Sedan följdes lördagen med pre-kalas med min familj. Jag gjorde en favorit i repris och beställde en frukostbuffé från Storstrand, och det var lika gott (och mycket!) som alltid. Oerhört lyxigt. Jag fick bland annat en otroligt fin frukostservis, och jag har verkligen längtat efter att ha något ”speciellt porslin” att ta fram, istället för att använda samma tallrikar varje dag.
Sedan hade vi en mysig eftermiddag med lilla familjen, med tacomiddag, spel och efterlängtad cykelpremiär för Edith. Det finns inget jag uppskattar så mycket som harmoniska helger, där större delen av dagen bara löper fram utan konflikter och det känns som att vi har haft några sådana på raken nu.
Imorgon fyller jag alltså 31 år och jag kan inte låta bli att känna tacksamhet för varje år. Tänk ändå, att jag har förmånen att få leva.
Jag önskar ännu en harmonisk dag, utelunch med vänner och familjemys.
Och nåja Jakob, kanske ett litet paket.
Jag får ändå säga att jag onekligen präglas av människor runt omkring mig och i mina flöden, det känns som att jag ofta inspireras till olika saker där. Känner inte ni ofta att allt känns så roligt att prova på? Dreja? Odla? Renovera ett gammalt hus? Skaffa höns och kläcka kycklingar? Göra surdegsbröd? Äh, det kanske bara är jag och min popcornhjärna som sätter igång på allt som hör till ”skapa med händerna”-kategorin.
Senaste nycken som det faktiskt kändes rätt länge som att jag skulle kunna stå emot är dahlia-hysterin. Tänkte att jag inte var så sugen på att förodla något i år eftersom det ändå ofta (alltid) slutar med att jag åker och köper färdiga plantor där i slutet av maj och petar ner i pallkragarna. Men, så tänkte jag – va sjutton, det är ju ändå en aktivitet som är lite mysig just precis nu, man behöver inte alltid tänka att det ska leda till något senare. Och så har jag fått höra att det är ”lätt” med dahlior.
Nåja. Det återstår att se. Har ändrat inställningen till odlingen, förr ville jag mest odla ätbara saker men nu känner jag typ tvärtom – att jag mest vill odla härliga blommor att ta in i buketter. Det var inte så många, men jag var ändå så lycklig för varje bukett jag fick plocka in där under sensommaren och ställa på köksbordet.
En annan inspiration som kanske mer kommer inifrån på grund av hela corona-life är ju ”göra om hemmet”-ilet. Vi gör ju väldigt sällan några stora förändringar (förutom i typ barnrummen), mest för att det alltid slutar med att det tar lång tid för mig och Jakob att komma överens, och det är också svårt att möblera om eller så. Men nu har jag länge varit så sugen på lite nytt kring vardagsrumsdelen, och även plocka bort lite av allt det svarta. Så, det rangliga svarta soffbordet åkte bort och istället beställde jag ett i ljust trä. Sedan hade jag någon bild av att jag ville ha färger i skogsgrön, senapsgul och puderrosa. Så, istället för ny fåtölj beställde jag nytt grönt överdrag från Bemz och så något nytt kuddfodral på det. Blev riktigt ljust och luftigt! Perfekt light-uppdatering.
Nästa projekt blir mer mot våren, när jag siktar mot att få färdigt ett växthus. Antingen med ett gäng fina gamla fönster som står hos Jakobs föräldrar, eller så beställa ett nytt. Men ett växthus ska det bli!
Och så fyllde hon äntligen år, vår stora tjej som väntat i månader på sin födelsedag. Nu börjar det kännas som att hon är lite för stor för att jag ska göra någon detaljerad minnesbeskrivning av henne här, men jag är verkligen så glad att få spendera min tid med den här kavata, roliga, klipska, snälla och kreativa lilla människan. Hon suckar lite sådär på låtsas när jag återigen säger att jag älskar henne, men då skulle hon bara veta hur många gånger jag tänker det. Underbara Edith.
Hennes födelsedagshelg började redan i lördags när ena halvan av vår familj kom på kalas, det vill säga farmor, farfar, faster Hanna och Jakobs moster Anna-Karin. Det trevliga med de små sammanhangen är ju hur mycket man faktiskt hinner prata med gästerna, väldigt uppskattat. Edith fick alldeles underbara presenter och vi bjöd på väldigt god smörgåstårta och morotskaka från Storstrand (perfekt att vara lite local hero samtidigt som man inte behöver förbereda själv hehe) och blåbärstårta från Ekbergs. Och något litet eget bakverk.
Kalastiderna sattes både dagarna till kl. 11 vilket jag tycker är en ypperlig tid för barn som fyller år. De slipper en oäääändlig väntan på att kalaset börjar, de är pigga och nöjda, och man kan bjuda på något salt och enkelt som lunch (så slipper man rodda med det precis innan gästerna kommer). Varmkorv, pepparsåsmackor med etiopisk peppar (EFS-klassikern ni vet), pastasallad osv. Och – den tiden är det också ljust så att man kan fota. Fem plus.
Nåja, på eftermiddagen behövde vi frisk luft och drog iväg med skotern en kort sväng och grillade korv i skymningen. Fridfullt!
Sedan lyckades ett pirrigt födelsedagsbarn somna i rimlig tid, vaknade igen 01.50 för att ropa ”Mamma?? När kommer ni och sjunger?” och jag fick med ett stråk av panik i rösten meddela att vi knappt somnat än. Som tur var somnade hon om och vaknade igen vid halv sju och då var det bara för oss att pallra oss upp och komma in i hennes rum med sång, paket och frukostbricka. Det blev en väldigt harmonisk morgon där vi hann leka med presenter, bygga pussel och duka om inför nästa kalas kl. 11. Då var det mormor, morfar och morbror Martins tur att uppvakta. Sedan fick vi låna bästisen Tilde, vilket nog var dagens höjdpunkt. Återigen en hög av underbara presenter och en ny smörgåstårta att äta från.
Lite senare kom lilla bonusmostern Cecilia förbi, och när gästerna åkt hem hade vi lovat bioeftermiddag med Cecilia och popcorn uppe i vårt improviserad biorum. Max-middag önskades av femåring och sedan var det lek med presenter fram till läggdags.
Och vi föräldrar landade skavfötters i soffan och nickade nöjt mot varandra. Det blev en födelsedagshelg att minnas med glädje.
Pratade med en bekant igår som det var länge sedan jag pratade med och då sa hon: ”…för visst är du inte så förtjust i att vara ute?” Och spontant har hon ju helt rätt, har alltid varit en innekatt. Men samtidigt när hon sa det var min impuls ändå att säga: ”Joho – jag gillar visst att vara ute!” För så är det ju, att jag tror redan när vi flyttade hit till huset, men även när vi kunde börja vara ute med tjejerna så blev jag åtminstone mindre oförtjust. Och sedan nu det här senaste året, där utomhus verkligen har blivit ett vardagsrum, ett nödvändigt ont för att få träffa de man tycker om, jamen då har inställningen sakta förändrats. Att inte ha alternativet att krypa in igen har gjort att man behövt hantera allt utomhus och märkt att det går. Fryser då så går det ofta få upp värmen igen. Det går att pyssla med små tillbehörsburkar även utanför hemmet, det behöver inte bara vara falukorv och ketchup. Och framför allt – bra kläder för både barn och vuxna är en otroligt värd investering om man ska leva här uppe.
Nåja, jag trivs fortfarande bra inne – speciellt på sommaren höll jag på att säga. Tycker som sagt det är mycket lättare att hantera kyla än att försöka fly värme. Men, det är ändå fint att återigen få känna att jag lever och får förändras genom livet. Vissa hävdar att människor aldrig förändras, men det vet jag att man gör. Eller åtminstone om man är öppen för det. Man förändras i relationer, i erfarenhet av livet, i reflektion och upptäckter. Det är härligt, tycker jag!
Med det sagt spenderade vi givetvis föregående helg skotrandes i närområdet. I lördags var vi en hel karavan med skotrar och pulkor när vänner strålade samman, och som jag njöt av att sitta där i den gigantiska snögropen som vi (nåja, någon annan) grävde fram. Tillsammans med vänner och många barn (!) som leker med varandra. Sedan på kvällen sov Cecilia över och så på söndagen drog vi till ett berg i närheten där vi gjorde lunch och mötte upp mor och far som tog turskidorna dit. Både imponerande att de skidrade dit och väldigt trevligt att få vara med dem!
Sedan fick vi avsluta söndagen med lyxen att som vanligt få god middag och underhållning av svärföräldrarna och på hemvägen konstaterade vi att det sannerligen var en helg helt i vår smak.
