9 Aug

Förlossningsberättelse

Nu så, nu har jag äntligen skrivit ner en förlossningsberättelse! Så håll i er, nu blir det till att läsa.

Lördag 14 juli

Vi börjar alltså på lördagen när jag vaknar med värkar kring femsnåret på morgonen och tänker ”alltså, nu är det ju igång!” Värkarna kommer typ var tionde minut så jag förstår att jag behöver vänta in att de ska komma snabbare, men vi börjar förvarna lite på stugan och jag duschar och packar iordning det sista. Ringer tillslut förlossningen för att kolla men de ber oss som väntat avvakta. Tiden går väldans långsamt och värkarna ökar inte utan knegar på var tionde minut. När det närmar sig kvällen ringer jag igen och konstaterar att jag inte kommer kunna sova en blund med det här pågående, så vi får komma in, de konstaterar att jag inte är öppen det minsta (hurra….) och vi får en sovdos och får sova på patienthotellet (det måste man när man får morfin).

Söndag 15 juli

Sovdosen hjälper och gör mig helt lullig fram till typ tre på natten, sedan börjar det om igen så då sover jag bara några minuter åt gången. Vi ringer förlossningen på morgonen och säger att vi åker hem under dagen och avvaktar någon förändring. Fy. Så. Långa. Dagar. När man får ont en minut var tionde minut, förstår ni hur många tio minuter det finns på ett dygn? Edith är med sin farmor och farfar på båtutflykt så vi försöker vila, och åker även en sväng till Elina på kalas (med värkarna som en liten extra krydda), sedan tillbaka till förlossningen på kvällen för en ny sovdos. Den här gången föreslår dock kvällens barnmorska att det borde räcka med piller istället för morfin, så vi tar våra piller och går till patienthotellet. Om det hjälper? Inte det minsta. Sover i stort sett ingenting den natten.

Måndag 16 juli

Tillbaka på förlossningen på morgonen och börjar vara riktigt less och trött, upplever också en sån frustration över att barmorskorna bara menar att ”nämen oj, så hääär kan det ju vara i veckooor innan förlossningen startar”, det är inte så kul att höra när man upplever sig ha ont på riktigt samt redan börjar vara trött av det – och förstår att man har en hel förlossning kvar. Här får jag i alla fall träffa förlossningsläkaren och lyckas med lite uppgivna tårar (med rädslan om att det ska bli som förra gången) få löfte om att vi ska avvakta ett dygn till, vi ska komma in för morfindos på kvällen och tisdag morgon göra upp en plan där vi antingen fortsätter avvakta om jag vill det, provar igångsättning eller diskuterar snitt. Det gör att det känns lite bättre, och vi åker hemåt. Igen. Värkarna fortsätter och vi hänger hos mor och far. På kvällen åker vi tillbaka och då känner jag att det känns som att värkarna ökat i intensitet och det börjar göra mer ont. Barnmorskan kollar igen och nu är jag äntligen öppen tre centimeter! Det har hänt något! Hon ger sovdos men konstaterar att den nog inte hjälper så mycket om det är igång och att vi säkert behöver komma tillbaka i natt, och ja – det stämde ju. Sover inte mycket den natten heller, utan vankar av och an och sitter upprätt mot sänggaveln och andas igenom värk efter värk. Vid det här laget är jag proffs på värkandning.

Tisdag 17 juli

Vid fyra på morgonen känner jag att det börjar göra för ont och komma för ofta för att jag ska vilja vara kvar på hotellet, så jag väcker Jakob och vi vandrar mot förlossningen. Lång vandring när man har värkar typ var tredje minut. Trodde aldrig vi skulle komma fram. Väl där så görs det ctg samt konstateras att nu är jag öppen fem centimeter, vilket innebär – förlossningen är officiellt igång! Jag skrivs in, får byta om och ber snabbt som sjutton om att jag kanske skulle kunna få epidural eftersom det ändå är ett gäng centimetrar kvar? Det ordnas, och det tar lång tid för narkosläkaren att sätta den vilket gör att det är rätt tufft att sitta blixt stilla och andas igenom värk efter värk. Men så tillslut. Sätts den igång. Och den magin går alltså inte att förklara. Hur man efter att ha haft riktigt ont plötsligt bara får slappna av i kroppen och bli smärtfri för första gången på några dygn. Fnissig känsla! De tar hål på hinnan och sätter in en värkkännare i livmodern (eftersom de vill hålla koll på livmodern när den är snittad), och jag passar på att vila allt jag kan och slumra. Dricka saft och äta macka, allt medan jag ser att värkarna fortsätter på monitorn.

Öppnas någon centimeter åt gången, och vid kl 9 sätter de igång lägsta dosen värkstimulerande för att prova om det ger lite fart. Och då går det bara några minuter så börjar jag känna först trycket av värkarna igen och sedan drar det igång och jag tar lustgas (fortfarande hjälpt av epiduralen tror jag, men behöver ändå koncentrera mig igenom värkarna). Ungefär här börjar jag blunda för att hitta fokus och sedan tror jag knappt jag tittar förrens hon är ute, haha. Jag bara fokuserar på att andas, vila, känna när värken kommer, börja andas lustgas, sluta andas när värken vänder och vila igen.

Vid kl 10 känner jag plötsligt det berömda trycket när det känns som att man vill bajsa och hela kroppen liksom vill trycka på istället för att bara andas. Då skyndar vi oss att trycka på knappen för att hon ska se hur läget är och strax efter konstateras att ”du är öppen 10 cm, det är bara att trycka!”. Hakan i bröstkorgen, andas djupt andetag, håll andan och tryck allt vad man är värd. Vilken märklig känsla det var? Kändes för det första som att jag var supersvag och att det inte hände någonting. Var här helt säker på att det inte skulle komma ut någon bebis. Minns inte att det gjorde superont, eller så var jag bara så fokuserad på att faktiskt ha en uppgift. Här är allt nästan bara en dimma, jag blundar och försöker göra som barnmorskan säger och plötsligt – en ring av eld! ”Du får inte trycka nu, bara flåsa!” Jag tror jag för första gången vrålade högt, mest av panik, vadå inte får trycka!? Det bränner som eldar! Flåsade för allt var jag var värd, rätt okontrollerat som jag minns det, sedan fick jag äntligen trycka på lite försiktigt. Bara den bedömningen, hur försiktigt är försiktigt mitt i all smärta?? Och sedan plötsligt, kl 11.01, slurp, jag känner hur något bara glider ur mig och det är över. Det är över!! Var typ exakt det jag ropade också. ”Jakob, det är över!!”

Strax efter det ljuvligaste hesa lilla bebisskrik och en liten kropp upp på bröstkorgen. Jag klarade det! Hon är ute! Det gick! Den euforin alltså.

Sedan skulle moderkakan ut och det blev en halvtimmes mycket obekvämt tryckande och klämmande på magen innan den släppte, och sedan var det dags att sy några stygn och låt oss vara ärliga – det var ingen härlig stund. Bara att vänta på beskedet på om man har spruckit från Haparanda till Ystad eller inte, alltså den ångesten. Har tänkt mycket efteråt på hur sjukt det är, att det ses som en helt normal och naturlig grej med vaginal förlossning och sedan ”och nu ska vi bara kolla hur mycket du gick sönder mellan benen och sedan sy igen det”. Det är liksom en helt okontrollerad bristning i kroppen som man bara låter ske, och ingen vet innan hur mycket det kommer gå sönder eller inte?? Och det är helt normalt och väntat? Aah. Så annorlunda jämfört med allt annat här i världen som vi kan och vill kontrollera.

Tiden på BB

Hur som, klockan är nog närmare 12.30 innan vi tillslut blir lämnade ifred med bebisen, och med lite blodbrist i överkant så får jag avvakta på duschen. Vi ammar i lugn och ro, och sedan blir det rena rama lyteskomiken när jag sedan mycket nöjd ska få duscha men lyckas svimma så fort jag kommer in i duschen, trots att det sista jag säger till den stackars sköterskan är ”det här går finfint”. Sedan vaknar jag av ett väldans ståhej och människor som lyfter upp mig och lägger över mig i en säng, haha. Och jag hör hur min kommentar är ”oj, jag durade visst till en sväng”….. Vi får alltså inte åka till patienthotellet som planerat, utan hamnar på BB. Får inte heller duscha. Är svettig och ofräsh, men försöker vila. Vi njuter på rummet, äter vår bricka med mackor och lillan sover och sover. Skriver till nära och kära och mår bra! Sedan på kvällen försöker jag mig på att få duscha igen, och nu hinner jag ta av mig kläderna och sätta mig på duschstolen innan proceduren upprepas. ”Det här går fint, blev bara pyttelite yr” är det sista jag säger innan två sköterskor trycker upp mig mot väggen och plaskar mig i ansiktet haha. Hör mig själv för andra gången säga ”oj, jag durade visst till en sväng”. De konstaterar i alla fall att jag kanske skulle må bra av att få kyla ner mig så när jag kvicknat till så jag får sitta kvar på duschstolen, skruvar på isvatten och sköljer hela kroppen, helt underbart. Samma svimning hinner upprepas en tredje gång (och ja, hinner med en tredje ”råkade visst dura till…”) innan jag slutligen ligger i sängen med bara ett lakan över kroppen för att behålla lite kyla. Haha ojoj. Jakob bara fnissade i sängen bredvid, så otroligt sugen man kan vara på att få duscha så att man blir helt blind inför sitt eget mående.

Resten av kvällen fortsätter myset, vi sover en bra natt och på morgonen får jag tillslut flytande järn i droppform för att försöka återställa mitt bleka ansikte till något mer normal hudton. Jag får efter det till en försiktig ”riktig” dusch och kan äntligen ta på mina egna kläder. Vi äter frukost och gör bebiskontrollen innan vi blir utskrivna till lunch och får åka hemåt! Jakob något mer rastlös än mig, han längtar verkligen hem medan jag har njutit av att få vila upp mig lite. Hem till mor och far där Edith har sovit, och äntligen får vi visa lillasyster!

Så, bra jobbat om du lyckats läsa hela vägen hit! 

8 Aug

Bebisbilder

Vi har fått en riktig A-bebis! Otroligt nöjd liten sak, som i början bara åt, sov och bajsade. Nu är hon mer och mer vaken (och tyvärr ofta ett litet pass där mellan 4-5 på morgonen någon gång), men inte ledsen utan bara vaken och vill gärna att någon umgås med henne. Om man bara låter hon ligga i babynestet och hoppas att hon ska somna om själv kan hon dock börja huffa och puffa, så då behöver hon vaggas och få hjälp att ta tutten som åker ut lite då och då. Hon äter också med ganska samma intervaller på nätterna som på dagarna, man hade ju kunnat hoppas på någon liten extra timme…

Men det är verkligen skönt att hon inte är sådär oförklarligt ledsen som Edith kunde vara som nyfödd, där hon bara verkade ha ont i magen eller vara hungrig trots att hon just hade ätit.

Edith fortsätter vara väldigt go och pussig med lillasyster, men ganska lagom intresserad ändå? Trodde hon skulle vara och peta på henne exakt hela tiden, men om hon exempelvis sover så låter hon henne ändå vara ifred vilket ju är väldigt skönt. Vill gärna stå på en pall bredvid skötbordet när vi byter blöja, eller pussa henne på huvudet när vi ammar. Tur att man har en något högre stresstolerans den här gången alltså, haha med en tvååring som klättrar runt en exakt hela matstunden.

Härom dagen kom jag på att det var hög tid att fota lite bebisbilder på lillan, kul att ha samma bilder som med storasyster! Och den här gången även med storasyster i nuvarande storlek, eftersom det var hemskt spännande att ligga på samma fårskinn som lillasyster.

Ska bli så otroligt roligt att se vad Signe får för personlighet och vad man kommer kunna se för skillnader och likheter dem emellan. Är väldans nyfiken!

Här kan ni se bebisbilder från när Edith var liten. 

6 Aug

Stughäng

Igår hängde vi på stugan för både våffellunch och senare middag också. Väldigt lyxigt! Stugan har verkligen varit en plats för vila den här sommaren, jag har inte gjort många knop. Speciellt skönt också när det ofta är lite svalare än övriga platser. Det var dock ett bra beslut att vi skulle flytta hem när bebisen kom, det hade inte varit lika härligt att bo där efteråt med allt som kommer då. Men då är det ju perfekt att få åka ut någon gång som besökare!

Det känns som att jag ligger efter med många bilder från den här sommaren, men det här var i alla fall från en dag förra veckan när vi fick träffa Ershags och umgås hela gänget på stugan. En trevlig dag!

6 Aug

Den långa sommaren

Alltså den här sommaren? Jag tycker den har varit oändlig! Både för att det var varmt så länge innan det ens var på tal med semestrar och annat, samt att vi sedan också är lediga väldigt länge i sommar – men också för att den liksom varit uppdelad i tre etapper. Den höggravida etappen på stugan med massa sommarlovsmys, hela förlossningsveckan med den bubblan som man gick in i då, samt nu hela bebistid-supervarmt-vara-hemma-i-huset-tiden. Och idag börjar många om att jobba – och då har Jakob fortfarande två veckor kvar?? Som sagt, oändligt lång.

Jag tycker det är så obeskrivligt skönt att det är lite svalare om dagarna nu. Jag fnissade för mig själv när jag såg att Underbara Clara lagt ut ett inlägg på instagram med vinterbilder och skrivit att hon var peppad på vintern med allt vad det innebär i att inte behöva vara ute, få lägga sig tidigt, se serier osv (och jag kände såklart igen mig, innekatt som man är), men framför allt var det roligt att läsa alla kommentarer – det finns få saker som folk tycker är så provocerande som människor som längtar efter vintern mitt i varma högsommaren haha.

Idag kör vi ett välbehövligt städ- och tvättrace här hemma, det blir väldans lätt stökigt när man är lediga hela familjen. Och ikväll kommer mor och far på middag. Börjar för övrigt bli pepp på höstnystartskänslan nu, med uppdatering av barngarderober (även om det tenderar bli dyrt……), en egen uppdatering med typ en frisörtid och kanske någon ny efter-graviditeten-tröja, planera veckomenyer med bra mat, en rejäl sockerneddragning (hur mycket socker har man ens ätit den här sommaren, vi har då ätit glass varenda dag och druckit massor med saft/dricka), höstkrisp i luften och kanske till och med en brasa??

4 Aug

Edith och Signe

Hej igen! Här lämnar jag er med ett under-isen-inlägg och sedan dröjer det flera dagar innan någon uppdatering kommer. Det är bättre nu! Det var någon slags mjölkstockning som började ge med sig redan dagen efter, framför allt för att jag började använda amningsnapp igen som gjorde otroligt stor skillnad för hur ont amningen gjorde, vilket gjorde att jag faktiskt kunde låta henne amma ut så länge hon ville och därmed göra att mjölkstockningen blev bättre. Hade ju amningsnappen hela tiden förra gången men ville liksom prova om det gick utan den här gången – men det skulle jag inte ha gjort. Eller i alla fall inte så länge som jag gjorde nu, huden skavdes ju helt av från bröstvårtorna och jag fattar inte hur såren ska kunna läka när det bara är någon timme mellan amningarna? Ska jag ha blödande/vätskande sår i flera veckor framåt?

Tycker jag har provat allt, smörjer med Purelan, luftar (trots att det är svårt när mjölken läker), har amningskopp som gör att inget skaver direkt mot huden och att mjölken skvimpar runt och läker, har kört kurer med en gel som Mom har som ska lindra och läka sår osv. Men nej. Såren kvarstår. Någon som har något tips?

Mest är jag nöjd över att psyket är någorlunda återställt, gillar inte att vara i obalans hehe.

Men som sagt, kände mig bättre efter ett par dagar så i veckan har vi till och med hunnit iväg på en liten resa med husbil som vi hyrt av Elin och Lars. Haha det kan gå snabbt i vändningarna här. Men nästan alla runt omkring oss skulle plötsligt iväg och vi hade typ bara varit hemma i ett par veckor så det kändes väldigt lockande att få åka iväg en sväng. Så vi for till Övik och sov ett par nätter på en camping bredvid mor och far som hade husvagnen där, och på vägen hem for vi förbi Lycksele djurpark där Edith fick se både vargar och björnar. Väldigt lyckad liten tur, barnen gjorde både ett exemplariskt restaurangbesök på Pinchos samt framför allt en mycket lyckad hemfärd i bilen! Någon liten svacka där i början av resan ska erkännas, men sammantaget var det roligt att få komma iväg.

Och just ja – nu har lillasyster ett namn!

De här bilderna togs förra veckan, men här ser vi nu Edith och Signe! 


26 Jul

Uppdatering

Hej ni! Hoppas ni förstår att det blir lite glest mellan inläggen nu för tiden, det är liksom alltid något annat att prioritera – om så bara en efterlängtad sovstund.

Hur går det för oss då? Först måste vi ta det självklara – så otroligt kär jag är i den har lilla människan. Det kom så direkt den här gången! Med Edith var det mer någon slags förundran och nyfikenhet över att det plötsligt var en liten människa här, medan nu vet man ju hur mycket plats den här lilla personen kommer ta i ens hjärta. Kan sitta och titta på henne hur länge som helst. Sedan har man ju inte riktigt lika mycket tid för det den här gången, men när Edith har somnat på kvällarna brukar vi har ett par timmar där jag bara ligger nära nära henne. Stryker över hennes mjuka huvud och pussar på henne. Luktar på bebislukten.

Okej, det var den härliga delen. I övrigt? Nej, alltså i övrigt är jag rätt under isen för tillfället. Har verkligen inte uppskattat värmen de här dagarna, blir helt loj i huvudet, och rätt låg. Känner mig instängd i att inte få bada och att gå runt och vara konstant sjöblöt i svett. Och nu verkar jag lyckats dra på mig något infektion också, för senaste dagarna har jag fått riktig feberfrossa, har otroligt ont i brösten kring amningen och bultande huvudvärk. Det med att någon slags sen baby blues slog till, gör att jag är ungefär en sekund från att gråta hela tiden. Av mycket oklara anledningar. Är bara så fruktansvärt less på att ha ont i kroppen! Känns som det vara många veckor sedan som jag var smärtfri. Vill bara ha en pigg kropp och hjärna tillbaka.

Nu sitter jag i alla fall på vårdcentralen så förhoppningsvis kan jag få något som gör det här bättre. Imorse efter ännu en gråtattack över min egen oduglighet och skörhet så bad jag att Jakob och Edith skulle planera något eget idag, så jag och lillan kan åka hem sen och inte behöva bekymra mig om att jag förpestar deras tillvaro också. Det ständiga dåliga samvete över att inte vara sitt vanliga glada jag. Att tillslut bara svara ”jag orkar inte” på varenda idé är det värsta jag vet.

Nej, jag hoppas få återkomma med muntrare stämning om ett par dagar. Men såhär kan verkligheten också se ut, kan vara nyttigt att få höra att den rosaskimrande bebisbubblan inte alltid är så glittrande. Jag fortsätter upprepa mantrat ”det blir bättre, det blir bättre”. Snart har lillan växt till sig lite så att man slipper noja sig över varje andetag, jag mår bra i kroppen igen, det är svalare ute och det finns rutiner. Det ser vi fram emot!

Under tiden hoppas jag att ni andra kan få njuta av sommaren!

19 Jul

Säg hej till lillasyster!

Hon är här! Tisdag 11.01, en dag tidigare än beräknat, anlände hon mitt i högsommarvärmen! Framfödd av sin otroliga mor! Hehe förlåt, det var minst lika stor bragd förra gången men är bara så väldigt chockad över att det blev en vaginal förlossning så jag måste liksom bearbeta det några dagar.

Ska skriva mer så snart som möjligt, men hon är i alla fall ljuvlig med sina 3245 g och 50 cm, och bara sover och äter. Storasyster är mycket nöjd över ankomsten och klappar och pussar allt vad hon hinner! Men har också en hel del mammaabstinens så just nu försöker jag rodda återhämtning med allt vad det innebär, bebisgos, amning som inte är rolig såhär i början, systeruppmärksamhet, extremvärme (svala dagar, var är ni……) och ”akta bebisen när du hoppar” i en härlig kombination. Sa någon känsla av otillräcklighet? Tror jag håller värmen värst. TACK GUD för att vi har luftvärmepump hemma som just nu slungar ut kall luft i en aldrig sinande ström.

Hoppas ni har det bra så hörs vi snart igen med mer om förlossningen!

14 Jul

Sommarlov

Jag är så glad över den här sommaren, att den blev varm så tidigt eftersom jag var lite orolig för att det bara skulle vara kallt och regnigt fram till bebisfödsel och att värmen skulle komma lagom till det att man var lite mer begränsad att hitta på saker. Ville att Edith skulle hinna få lite sommarlovskänsla ändå.

Så det blev! Och jag måste säga att vi verkligen har tagit vara på varenda dag sedan Jakob gick på semester, riktigt gediget sommarlovsprogram. Vi åker till stränder och badar, hänger med vänner, åker båt, mår gott. Skulle bebisen komma nu så känns det nästan som vi redan har hunnit uppleva alla sommaraktiviteter som vi brukar hinna med på de få soliga dagarna som är en sämre sommar. Lyxigt!

Jag och Jakob har till och med hunnit få vara på dejtnight där vi åt trerätters på Tages och bara njöt av att få sitta i lugn och ro och hinna prata om det som komma skall. Magiskt!

8 Jul

Potträning

Här kommer ett inlägg med väldigt smal målgrupp, hehe, men för er ointresserade så kan ni snabbt bläddra vidare.

Vi har i alla fall börjat med projekt potträning! Visste inte riktigt hur det skulle gå, hon har länge suttit på pottan när man satt henne och ofta då kissat, och bajsa har vi också försökt pricka in där men hon har inte alls visat något tecken på att själv säga till eller vilja gå dit.

Så – i sommartid när vi nu är ute mycket och innan bebis upptar mycket tid så tänkte vi passa på. Och det har faktiskt inte varit några problem, alltså tro mig – vi är inte färdiga än men jag menar att det är väldigt lugnt att tvätta kläder och hänga upp när man ändå är ute. Inga soffor eller dyra plädar som drabbats.

Vi började med att hon fick följa och välja ett helt gäng med nya trosor, samt en klistermärkesbok med bondgårdsdjur som hon då får klistra in när det kommer kiss i pottan. Även Bolibompa-appen har varit väldigt bra att locka med när hon inte tycker sig ha tid att sitta på pottan.

I början var det flera olyckor under dagen, hon hann ungefär säga ”det kommer kiss” och så var kisset redan ute. Och framför allt kissades det ofta, tror hon var ovan och kissade säkert inte klart när hon kände att det kom i trosorna. Men ganska obekymrad över detta faktum. ”Edith måste byta trosor” var ungefär det som konstaterades.

Men så för ett par dagar sedan kom första dagen utan olycka! Allt hamnade i pottan/toan. Samma igår, trots utflykter och annat, men vi var helt enkelt bra i synk med när det var dags att sätta henne och jag tror också hon blivit bättre på att ”hålla sig” så att hon kan styra lite mer när hon väljer att kissa. Det blir ju typ bara fyra-fem pottbesök under en dag.

Så, ett bra steg på vägen men fortfarande ganska mycket beroende på oss föräldrar. Nu är nästa steg att hon förhoppningsvis säger till själv när hon behöver, men något säger mig att man ändå kommer behöva påminna rätt ofta. Men det känns då helt klart överkomligt och än fortgår projektet utan tanke på att avbryta det. Skulle vara rätt skönt att bara ha ett blöjbarn åt gången.

7 Jul

Aktiviteter

Hej ni! Hur mår ni i sommaren? Visst känns det verkligen som sommar ändå, tycker vädret är trevligt även om det pendlar lite i kyla/värme.

Vi fyller dagarna med bondgårdsdagar, besök på Nimbys, båtturer, goda luncher, bad i poolen – jamen bara mått gott. Man behöver som små utflykter tycker jag, det blir ändå en hel del tid på stugan när man bara är.

Men det är onekligen så att det känns märkligt att vara i någon slags mitt-emellan-tid, kan typ inte alls förstå att det mitt i våra båtturer kan starta värkar? Så konstigt att plötsligt åka in till BB mitt i semestern, och att det ska komma en bebis?! Haha det känns faktiskt helt overkligt. Det är ju bara typ tio dagar kvar till bf så det kan faktiskt dra igång när som helst. Men under tiden så njuter jag av att ändå må så pass bra just nu att vi kan göra roliga saker med Edith. Vi kommer ju bli lite mer begränsade ett par veckor efter födseln så det gäller att passa på. Har också gjort en beställning med nått spel, pussel och målarbok så att vi ska kunna ha lite roliga nya saker att mysa med när vi kommer hem.

Idag ska vi strax vidare till Hantons för en heldag med pizzatävling, högrevsburgare och såklart – MATCH! Kan inte låta bli att bry mig ändå, skulle vara otroligt häftigt att få uppleva semifinal och då även antingen final eller tredje/fjärdematch. Uppvuxen som man är med en bror som hade ”sammandraget från VM 94” som favoritfilm på VHS.

Hoppas du har det bra!

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)