Ikväll ska jag förhoppningsvis få träffa lillan en liten stund. Lilla lillan som jag träffade nästan varje dag när hon var liten. Nu får man passa på som bara den varannan vecka när hon är hos mor och far. Och som jag trivs i hennes sällskap!

Denna roliga, charmiga lilla människa som är så älskad. ”Ska vi leka taagen?” säger hon glatt med korta mellanrum, samtidigt som hon betonar a:et med sin ljusa stämma. Och sedan springer vi. Och skrattar. Och springer lite till. Och varje gång hennes lilla hand ”hinner ikapp” en och smäller en på låret medan hon vrålar ”tagen!”, alla de gångerna hinner man lugnt och stilla nudda hennes mjuka axel med ett ”tagen!” tillbaka om man vill, innan hon snurrar runt för att springa iväg. Och vi skrattar igen. Hon, för att hon är så nära att komma undan. Jag, för att hon är det sötaste som finns.

Senast jag träffade henne blev hon så exalterad över min ankomst att hon vände i hallen och sprang och gav mamma världens bamsekram samtidigt som hon skrek ”Emma är häär!” Tänk. Det är hon som ropar, men egentligen är det jag som vill ropa: ”Äntligen! Cecilia är här!”

Ja mina vänner, frosseri är verkligen ordet för denna helg! Frosseri i mat, familj, godis, vänner, sol, ledighet – ja, allt det där och lite till. Att vara hemma över påsk är så väldans skönt när ledighet tillsammans är en lyxvara annars. Och kan ni tänka er, i sommar ska vi få ha semester – tillsammans!?! Det är knappt så jag vågar tro det! Jag säger bara en sak:

Yabadabadoooo!

Åh, jag känner mig glad idag. Jag har så mycket trevligt att se fram emot! Resor, sommar, roligheter (alltså medan jag skriver detta ser jag på vidrigheter i Game of thrones, jag blir helt ofokuserad. Jag kan ju inte skriva om glada trevligheter när folk hugger huvudet av folk. Fy. Det glada inlägget får komma en annan gång.)

Trots Game of thrones skrävlande i bakgrunden så kan jag berätta att vi hade en väldigt trevlig påskafton tillsammans med kusinerna! Mat, äggmåleri, spel var bara några av programpunkterna. Tre goda ting om ni frågar mig! (Nä, vet ni vad. Jag ger upp. Här får ni bilder. Från påskaftonen, inte från Game of thrones – vilket ni bör vara glada över…)

Jag kommer alltid, alltid att värdesätta närheten till våra familjer högt. Att kunna samlas med mamma, pappa, syskon med fantastiska flick- och pojkvänner, lillan och Alfons, att kunna bjuda hem släkt och vänner och ha det sådär trångt, bullrigt, varmt och mysigt som bara en riktig släkt- och familjeträff kan erbjuda. Då är jag så otroligt ödmjuk och tacksam. Den närheten kan inga storstäder, soliga stränder, spännande jobb eller kulturella utbud i världen slå i längden.

Jag tänker ofta på att det är ren och skär tur att ingen har flyttat än av syskonen, trots att jag har varit inställd på att det kan bli några år på olika orter eller i olika länder innan man förhoppningsvis sammanstrålar någonstans. Men ibland tänker jag att det inte alls är tur, utan att det kanske beror på att ingen av oss är så sugna på att lämna familjen ens för några år. För just den här ”unga vuxna”-tiden när man kan umgås som vänner utan barn, den är faktiskt väldans trevlig.

Igår var det en sådan där jättebra dag. Pappa fyllde år och familjen samlades för att äta middag, vi hann åka iväg på årets första fotbollsmatch, släkten kom på kalas och sedan spelade vi spel med vänner och kusin en bra bit in i natten. Jag skrattade så jag fick ont i huvudet – och det är alltid ett bra betyg.

Jag är så tacksam att jag har möjlighet att sätta familj och släkt extra högt i prioritet.

Jag är barnsligt förtjust i att sätta frukter i både bakverk och mat. Ananas, aprikos, äpple, banan – släng ner det i grytan bara! Salt och sött i en salig blandning – ja, tack!

Sedan är jag också väldigt förtjust i den gamla åttiotalsklassikern inlagda päron, gärna med det obligatoriska after eight-locket. Så när jag härom veckan såg detta tillagas på Nyhetsmorgon så var jag ju bara tvungen att prova. Och tänka sig, det blev jättegott! Konstigt hur det kan bli ibland….

Jag är dock inte överförtjust i mandelmassa, så nästa gång ska jag nog ta lite mindre av det. Men för alla er mandelmassa-älskare är detta perfekt!

Det är några moment så det är inget man bara svänger ihop, men har man bara lite tid så går det inte att misslyckas!

Du behöver:

Mandelkräm
4 stycken äggulor
0,75 dl socker
1,5 msk majsstärkelse
0,5 vaniljstång
2,5 dl mjölk
300 g mandelmassa
100 g flisad mandel att strö över

Vaniljkokta päron
1 vaniljstång
2,5 dl torrt vitt vin
7 dl vatten
1 dl socker
4 medelstora hårda päron

Mördegsbotten
1,5 dl florsocker
4,5 dl vetemjöl
180 g rumstempererat smör
1 äggula

Gör såhär:

Mandelkräm
- Rör ihop äggulor, socker och maizena i en bunke.
- Dela vaniljstången på längden, skrapa ur fröna och lägg dem tillsammans med stången i en tjockbottnad kastrull.
- Tillsätt mjölken och koka upp. Plocka upp vaniljstången och vispa sedan ner den varma mjölken i bunken. Blanda väl och häll tillbaka alltsammans i kastrullen.
- Koka varsamt och under konstant omrörning upp tills blandningen har tjocknat till en kräm. Häll ner krämen i en bunke och låt den svalna i kylen.
- Riv mandelmassan och blanda i omgångar ner vaniljkrämen i den till en slät mandelkräm.

Vaniljkokta päron
- Dela vaniljstången på längden, skapa ur fröna och lägg dem tillsammans med stången i en kastrull.
- Tillsätt vin, vatten och strösocker. Koka upp och skala under tiden päronen. Dela dem i halvor och gröp ur kärnhusen med en sked.
- Lägg ner halvorna i kastrullen och låt dem sjuda tills de har blivit mjuka 10-15 minuter. Ställ åt sidan och låt svalna i lagen.

Mördegsbotten
- Blanda alla ingredienser i en bunke och arbeta ihop till en jämn deg.
- Kavla ut degen till en cirka 3 mm tjock platta. Fodra en rund form, 24 cm i diameter, med degen.
- Sätt ugnen på 190 grader. Fördela mandelkrämen jämnt i formen. Låt päronen rinna av och lägg dem på krämen.
- Strö flisad mandel över krämen och päronen, grädda mitt i ugnen i 30–32 minuter.
- Låt svalna och pudra florsocker över före servering.

Nu är det dags igen! Imorgon är det återigen tid för fika och musik på Café Tre! Temat är Klassiker vilket innebär att det kommer att finnas många favoriter på bordet från tidigare cafétillfällen. Daimtårta, biscottis, apelsinchokladbakelse, limemuffins och mycket mer!

Frida Norén med vänner står på scen vilket garanterat blir super, så fredag 4 april mellan kl. 18-22 på Storstrand i Öjebyn är du varmt välkommen!

Nu är jag igång! Efter några dagar på nya jobbet är jag fullärd. Typ. Lite. Okej, jag har hunnit lära mig ett par saker.

Kanske. 

Nä, skämt åsido, jag trivs jättebra. Och det känns otroligt roligt att veta att jag kommer att få vara här hela det närmsta året!

I övrigt tänker jag att en snabbsammanfattning av de senaste dagarna kan vara på sin plats:
- Jag har köpt ny mobil. Min gamla närmade sig fyra år och när batteritiden inte var vad den en gång var så kände jag att det var dags för en uppgradering. Vad är det förresten med nya teknikprylar som får en att bli helt pirrig? Det kan i och för sig ha att göra med min fäbless för rensning, ny struktur, ordning och reda. Helt klart, där har vi det.

- Jag har börjat pendla med bussen. Betalat närmare 2000 riksdaler för ett enda månadskort, för att sedan inse att jag är konstant åksjuk i bussen. Hur löser man då detta? Jo, man köper åksjukearmband.

Jajamän. Med små kulor som trycker på handlederna ska illamåendet försvinna. De har fått goda referenser så idag ska de prövas för första gången. Återkommer med resultat.

- Jag har skaffat ett konto i Storytel. Jag vet, jag är en stark bok-i-handen-förespråkare, men vad gör man när två timmar spenderas i bussen varje dag och det är en omöjlighet att titta neråt en sekund utan att kräkas på bussgrannen? Sååå, Storytel är alltså ett koncept med ett helt bibliotek av ljudböcker (som man också kan lyssna på offline) för en månadssumma. Kan bli riktigt bra! Jag har genast dragit igång Och bergen svarade som jag tipsade om tidigare.

Det om detta.

Och så var det dags för den årliga födelsedagen! Och nej. Hur mycket jag än känner efter så tycker jag fortfarande inte att det blir tråkigare att fylla år ju äldre man blir. Jag tycker det är ganska härligt! Däremot märker jag ju att fokus flyttas, när man var liten var det betydligt mer pirr kring paketen, idag är det roliga att få bjuda in nära och kära till kalas. Plus att idag tycker jag det är ganska härligt när alla andra fyller år också!

Födelsedagen bestod av tidig frukost på sängen, några timmar på nyjobbet, för att sedan susa hem och samla ihop storfamiljen. Vi spenderade nämligen kvällen med att först äta hamburgare och sedan bada på Pite havsbad! Det var inte igår! Mamma, pappa, jag, Jakob, Martin, Elina, Viktor, Sarita, Olle, Cecilia och Elinas lillebror Kim. Ja, ni hör ju. Så väldans roligt! Det tävlades, simmades och svaldes vatten. Alla blev elva år igen. Förutom Olle, Kim och Cecilia. De blev ju liksom inte äldre när de badade… ja, ni fattar…

Lördagen innebar släktkalas där delar ur fin-släkten kom på besök. Jag blir nästan alltid lite rörd för att jag har så många underbara människor i mitt liv. Tänk den dagen man kanske får har ett bröllop, få samla varenda en som man älskar mest av allt på samma ställe…!

Tack för alla gratulationer, jag är glad att jag har er!

Tänka sig, det blev både kusin-hus och kusin-bebis igår! Åh, jag kunde knappt slita mig från lille Sive – han är så liiiten och så bedååårande! Bara några dagar gammal låg han där och sov medan han lyftes från famn till famn. Och tänka sig, med jämna små mellanrum verkade det vara min tur igen..? Tur för mig!

Lille, gulle du…!

Dessa underbara söndagar när en riktigt god frukost hinns med – då bara måste dagen bli bra. När man liksom orkar koka de där äggen, eller när man orkar lägga upp skinkan lite extra snitsigt. Då mår man!

För övrigt har jag suttit och fnissat för mig själv hela dagen. Ibland kan verkligen den enklaste saken få mig att skratta från djupet av mitt hjärta. Jag måste ha varit den som uppskattade appen face swap mest av allt, och de här bilderna som snurrar på nätet med ”one liners” kan jag också tycka är så fantastiskt roliga. Nu idag har jag suttit och gjort små filmer som Hannah tipsade om, man laddar upp bilder på folk man känner och då klistrar sidan in ansiktena på små krullhåriga cykelpojkar och så sjunger de ”We built this city” och sen…

…okej, det här känns som ett klassiskt exempel på något som måste upplevas och inte återberättas. Den på mig och bröderna fnissade jag länge åt, och den med mor, far och Cecilia var också rolig… hehe…. ni kan göra egna filmer också…

Okeeej, tiden rusar när man har roligt, nu måste jag kila, det vankas nämligen kalas! Ett kalas där jag både kommer att få se ett nytt kusinhus och förhoppningsvis en ny kusinbebis! Lycka!

Åh, gårdagskvällen hade jag verkligen sett fram emot, då var det nämligen dags för tillverkning av eget mineralsmink på Ung kreativ som jag har berättat om tidigare!

Jag har alltid varit intresserad av make up och för mig är det bästa morgonstunden när man får ta fram penslarna! Det är som att måla en tavla varje morgon. Man börjar med en blankt papper och ju mer man gör det desto bättre blir man. Vad säger ni – män och kvinnor som ser ut lite mer som de rika i Hunger games, hade inte det varit något? Ingen annan som…?

Eh, hur som helst, att göra sitt eget mineralsmink – sicken dröm! Detta fantastiska smink som snarare hjälper hyn än stjälper den. Jag har enbart använt bare minerals puder som underlag i snart tio år, och kan få rysningar i hela kroppen när jag tänker på tiden som ung tonåring när man smetade på tjocka lager av billig foundation med massa konstgjorda ämnen. *får rysningar i hela kroppen* 

Sofia som driver Tvålköket börjar nu i dagarna sälja det man behöver, hon verkar vara den enda som säljer ingredienser till mineralsmink i Sverige och hon guidade oss tålmodigt igår. Det är mycket kemi och pyssel att hitta rätt nyanser och toner! På hennes blogg publiceras nu i dagarna en guide med olika recept.

Titta! Bara burkarna i sig gör mig lycklig!

Vi är hemma och jag lever! Inga brutna ben, inga vridna knän och härligt mycket träningsvärk! Okej, vem försöker jag lura, träningsvärken tar kål på mig. Det känns som att mina vadmuskler är fyra centimeter korta. Men det visar ju då på att jag åtminstone har åkt slalom! Samtidigt som det röda fejset visar på att jag också har suttit en hel del och solat i sittgropen… En perfekt blandning om ni frågar mig!

I övrigt har vi haft en finfin helg med underbart väder (förutom fredagen då allt var stängt, men då hittade vi på annat), snälla och glada ungdomar och inga större olyckor! Vi har ätit mycket som det sig bör på läger, vi har lekt lekar och badat en hel del. Och jag har liksom kommit på hur man ”badar” igen!Det tog en stund innan det lossnade, jag menar – vad gjorde man i ett par timmar när man badade i poolen förut?? Men efter ett tag kom jag på det. Någonstans där inne gömde sig idéerna. Så…

…här kommer några punkter på vad man kan roa sig med i en pool:
- dyka med cyklop (titta under vatten, leka sjöjungfru, dyka upp obehagligt bakom folk)
- lära sig simma som en delfin
- försöka simma så många längder som möjligt samtidigt som du håller andan
- samlas i stor grupp och göra en gemensam virvel i vattnet och sedan försöka byta håll
- flyta (med cyklop så att man inte blir skvittrad i ögonen hela tiden)
- tävlingar i alla de olika former på, bakom, under och framför flytleksakerna

Sådärja. ”Vilken användbar lista” tänker säkert ni och jag vet – nu kan ni alla bada länge, länge!

Till helgen är det dags för en tur till Hemavan med TG (tonårsgruppen) som jag är ledare för. ”Jättekul” tänker kanske ni, och jag håller med er på alla sätt och vis – det är verkligen något att längta till. Förutom en sak.

Skidåkningen. 

I flera vintrar har jag glatt kunnat konstatera att jag ännu en gång har klarat mig utan att ta fram de silvriga racer-skidorna som står i förrådet hos mor och far. Ibland kan jag få för mig att jag ändå tycker det är roligt att susa ner för branta backar, men sedan tar jag snabbt mitt förnuft till fånga. Men nu är det alltså dags igen. Dags att damma av skidorna, prova pjäxorna samt fila på slalomtekniken. ”Tyngden på dalskidan, älskling!” ekar i bakhuvudet och jag tänker att jag nog ändå inte var så dålig på den tiden när det begav sig.

Sedan slår det mig.

1. Jag vred knät riktigt rejält i sjätte klass när jag tittade efter en snygg kille.
2. Jag brukade smyggråta lite och hyperventilera när jag råkade hamna i svarta backar.
3. Jag har inte ens åkt så mycket som jag tror, eftersom jag ju främst har legat såhär de senaste tre skidresorna:

Men äsch. Vad vore livet utan utmaningar? Det bästa är i alla fall att jag nu är vuxen och inte bryr mig om min ”cool-status” längre vilket innebär att jag kan åka bara lätta backar.

…

Ifall jag inte hör av mig de närmaste dagarna så vet ni var jag ska leta.

Sunderby sjukhus. 

Nu är det förresten dags att berätta – den första april börjar jag på ett vikariat under ett år som kommunikatör/pressekreterare på Luleå stift! Så fantastiskt roligt!

Jag trivdes otroligt bra som informatör i Piteå församling och jag är väldigt glad över att få fortsätta i samma miljö. Få sitta i den vackra byggnaden där Luleå stift är stationerade, med mina fina kollegor och få arbeta med det jag tycker är roligt. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad!

Det är bara några veckor kvar innan jag startar, och innan det ska jag passa på att njuta av lite oplanerad ledighet. Jag ska jobba det som erbjuds, men samtidigt med gott samvete njuta av de lediga dagarna. Hälsa på mor- och farföräldrarna, hänga med Cecilia, pyssla, läsa böcker. Ta promenader i vårsolen. Så ljuvligt. Idag har jag tillexempel frisörbesök som enda punkt. Man kanske skulle ta sig en sväng förbi biblioteket också…? Man kanske till och med skulle sitta kvar i biblioteket och läsa!?

Jag vet. Revolutionerande.

Jag har varit medlem i Svenska kyrkan (och EFS) hela mitt vuxna liv, och efter att ha jobbat i organisationen det senaste halvåret har jag fått en ännu djupare förståelse för hur mycket som faktiskt görs. När jag hör att folk går ur Svenska kyrkan vill jag bara ta tag i deras axlar och skaka dem hårt.

För vet ni? Det spelar ingen roll vilken religion du har eller om du tror på något. Att vara medlem i Svenska kyrkan handlar om att bidra till något så mycket mer.

Varje vecka ordnar kyrkan massvis med aktiviteter för alla åldrar. Det är SFI som samlar många, många varje vecka där personal och volontärer från församlingen ger tid och energi för att umgås och undervisa nya pitebor i det svenska språket. Det är körer med hundratals deltagare, det är barngrupper, sorgegrupper, det är umgänge och aktiviteter för daglediga, för pensionärer, för arbetslösa. Det är ungdomsgrupper för ungdomar som behöver ett sammanhang, det är pizzakvällar, filmkvällar, läger och nya vänner. Det är stödsamtal, själavård och hembesök till ledsna, ensamma, frågande och utsatta människor. Jag kan fortsätta hur länge som helst. Och allt är helt gratis. Vilket innebär att alla har möjlighet att delta, oavsett ekonomisk situation.

Oavsett religion – vad finns det att inte vilja stötta?

Ursäkter som ”jag vill inte stötta tron på Gud” eller ”jag tycker det är för dyrt” är inte speciellt relevanta, för den stora frågan är:

Vill du bidra till människors välmående, till att skapa en mötesplats för de som vill och behöver samt hjälpa människor att känna att de har ett syfte och är betydelsefulla – för en procent av det du tjänar? 

Då tycker jag att du ska fortsätta vara med i Svenska kyrkan. Och helst många, många fler föreningar som jobbar för precis samma sak.

Jag läste ett blogginlägg härom dagen där jag tycker bloggaren beskrev det så bra.

”Ett medlemskap i Svenska kyrkan är att bry sig, det är att bidra och vara med, det är att få uppleva att man är större än sig själv och tillhör något som går igenom tider och rum. Det är att bidra till rättvisa och till människor välmående. Det är att skapa ett tryggt rum för alla de som söker sig dit. Att få bidra med en mötesplats för dem som så vill. Det är att stå värd för konserter och kultur, vackra kyrkor och underbara skådespel. Ett medlemskap i Svenska kyrkan är genomsyrat av öppenhet, närvaro och hopp. Men nähä, vill man världens sämsta så visst. Okej, gå du ur.”