Okej, en dag försent men ni vet ju hur det gamla ordspråket lyder. ”Bättre sent än aldrig.” Sådär, nu skrev jag det också. Ifall ni kände er osäkra på vilket det gamla ordspråket var som jag refererade till.
Fem månader! Har hon hunnit bli, lillebarnet. Jag har inte hunnit med i tanken på att vi snart har ett ”halvårsbarn” och inte en nyföding, hon känns som typ tre månader i mitt huvud (och tydligen i en kompis huvud också, men jag nämner inga namn). Tillvaron är i vanliga fall ganska lätt med den här damen, och jag skriver ”i vanliga fall” för att hon just de senaste dagarna verkar vara i någon fas för det har varit lite si och så med både mat och sömn. Hon är mer gnällig men varken så intresserad av att äta eller sova som vanligt. Eller ligga och bita på någon leksak. Hon kan fortfarande göra långsovningar, men hennes vanliga ”sover och är sedan vaken typ två timmar innan sömn igen” har ruckats på, känner att jag inte riktigt vet vad hon vill nu när hon plötsligt blir grinig redan efter 45 minuter, och inte vill äta. Annars är min standardhandling vid griniga barn – mat, byta blöja och fortsätter du vara grinig i famnen så läggs du ut i vagnen. Hehe.
Men leenden och skratt är hon fortfarande väldigt bjussig med (kan komma mitt i lite gnäll, det är liksom snabba ombyten) och framför allt är det så roligt att se hur hon plötsligt bara kan börja skratta åt något som Edith eller någon annan gör. Igår var det exempelvis kusin Herman som viftade med duschdraperiet och plötsligt skrattade hon så hon knappt orkade hålla sig upprätt, haha.
Sömnen på nätterna är det också si och så med, men det har det ju varit länge. Alltid flera uppvak och inte alltid på grund av hunger, utan bara lite oroligt sådär och måste sövas om. Men man vänjer sig verkligen vid sömnbristen, känns som att jag har blivit ”lite piggare” trots att antalet dåliga nätter är lika många som tidigare. Eller så är det bara julpeppen som gör sitt jobb.
Sedan att hon är så särdeles gullig och fortfarande liksom så liten i kroppen gör ju att man får sötchocker flera gånger varje dag. Till och med när hon är arg så vill man fnissa lite åt henne för att något så gulligt kan vara så ilsket.
Tänk att vi fick just dig, älskade flickebarn.
Det börjar vara ett gäng år sedan nu! Att börja blogga var egentligen inget livsomvälvande, det var helt enkelt ett naturligt sätt att få dela och inspirera med pyssel och recept eftersom jag på den tiden hade all tid i världen för att pyssla på hemma. Och det var sååå roligt! Och det tycker jag fortfarande, det är ju bara tiden som saknas men själva aktiviteten att fota, blogga, skriva – det tycker jag fortfarande är roligt.
Och jag är fortfarande ett stort fan av att läsa andras bloggar! Läser allt möjligt men efter bara någon vecka så känns ju plötsligt personen som en vän och jag tycker det är en sådan ynnest att få ta del av en människas liv och tankar på det sättet. Det känns liksom bara så bjussigt. Speciellt de stora bloggarna som gör det på bekostnad av att få ta emot massa skit emellanåt, det problemet har jag ju inte precis här.
Några favoriter som jag följt många år är UnderbaraClaras, Isabella Löwengrip, HanaPee, Johanna Kajson, Lady Dahmer, Cecilia Blankens med flera.
*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.
Haha det första som dyker upp i huvudet är den gången i mellanstadiet när jag började bli rätt less på en vän som inte var så mycket till vän och jag helt enkelt slutade bry mig om allt drama runt omkring henne. Och vännen tillslut sa: ”Vet du Emma, du är inte längre min bästa vän, eftersom du inte verkar vara så intresserad.” Och jag bara tänkte tyst: ”Oj så skönt.”
De få relationer jag aktivt valt bort är sådana som tagit så otroligt mycket energi. Jag hade som ung ganska lätt för att bli någon slags parhäst till starka damer och tillslut blev jag ofta bara så trött på att ständigt behöva läsa av statusen på humöret, trött på gnäll, skitsnack om andra och ”du behöver tassa runt mig”-attityden. Haha åh, vilka minnen som dyker upp. Nu för tiden känner jag igen tecknen på den här personlighetstypen rätt fort och brukar hålla mig undan, så de senaste tio åren har jag stått rätt stadigt i relationerna!
*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.
Hej i decembermörkret! Tänk att det snart vänder igen och blir ljusare? Jag ska erkänna att jag blivit lite bekväm här med alla julkalenderinlägg (allt för att få lite julefrid) och försöker njuta av den här bästa månaden på året.
Jag pendlar mellan att vi har det supermysigt och jag försöker göra ”det lilla extra” med Edith, som att ta med henne på julmarknad och åka häst och släde, duka fram adventsfika till oss vid hennes lilla bord, öppna julkalenderpaket och leka (hon har en playmobil-kalender) och träffa familj och vänner. Samtidigt som jag också märker att jag är rätt sliten, har någon form av upphakning i ryggen som jag inte får till, samtidigt som nätterna fortsätter vara halvbra (fördelen är att man vänjer sig tillslut). Så ibland är allt sååå mysigt så jag får nypa mig i armen, för att en timme senare vilja ringa hem Jakob från jobbet för att gråtandes få lägga mig ensam i sovrummet resten av kvällen, hehe. Ungefär som hela hösten varit med andra ord, högt och lågt!
Försöker också förlika mig med tanken på att jag inte hinner med kanske exakt allt som jag brukar vilka hinna göra, såsom julpyssel, städning, julgodis, dekorationer i krukor osv. Men jag känner mig ovanligt duktig på att ”inte vara så duktig” och istället göra det jag tycker är allra roligast. Tänk att det faktiskt går att öva på det!
Vi går in mot sista veckan innan julhelgen och jag har tänkt låta Edith vara en sista dag på förskolan på tisdag innan jullov (och byte av avdelning, hon börjar stora avdelningen efter jul!) och har planerat in lite olika mysaktiviteter. Sedan börjar julhelgsfirandet redan på fredag och efter det är det julevenemang varenda dag i flera dagar! Älskar det. Men älskar också att vi sedan har jullov alla tillsammans fram till 8 jan!!
Vad menas? Vad skulle vara ett val man aldrig haft, räknas det som ett val då? Jag valde i alla fall aldrig om jag skulle satsa på en fotbollskarriär eller inte, det är ett som är säkert. Var nämligen riktigt dålig. Och sedan var jag i ett lag som var riktigt bra, vilket gjorde kontrasten ännu större. Dock har en av mina back-kollegor just gått och vunnit SM-guld med PIF, heja och grattis Emelie!
Det ser ni ju själva att det här inte är något framtida fotbollsproffs. Bara att jag gjorde bedömningen att jag hade tid att bli fotograferad mitt i matchen säger väl en del. Okej, det kanske var efter matchen. Men poängen är densamme.
*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.
Jag har ju hunnit prova det mesta, både med musikklass i högstadiet (gillade att sjunga i kör, spela piano), naturvetenskapen i gymnasiet (hade drömmar om att bli barnmorska då) och sedan då språket och kommunikationen på universitetet (siktade på att bli journalist, vilket om branschen sett annorlunda ut hade varit ett jätteroligt jobb att ha!).
Men att jag skulle vilja arbeta med att skriva känns såhär i efterhand som rätt rimligt, har alltid gillat det svenska språket. Sedan att det även blev mycket foto och illustration, det följde liksom med på köpet! Och är väl egentligen inte heller jättemärkligt, gillar ju det kreativa i det. Är så tacksam över att jag jobbar där jag jobbar just nu!
Emma första dagen i skolan.
Emma i gymnasiet. Lägg märke till att volymtången var mycket populär.
*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.
Det här känns som att jag svarat lite på under tidigare luckor, men att bo i Piteå handlar faktiskt väldigt lite om själva staden. Jag gillar att bo där det är riktiga årstider eftersom jag älskar vintern, men att det skulle vara just här som är det perfekta mellantinget är oklart. Men. Men! Här bor ju verkligen typ alla jag älskar. Hela min familj och släkt, och nästan hela Jakobs släkt (hans systrar är på vift i Umeå nu men de ska vi nog kunna locka hit), och numera också nästan alla våra vänner. Vilken ynnest! För mig är det helt klart den avgörande biten till varför jag inte har några planer alls på att röra mig ur fläcken.
*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.
Jag tänker att det mesta är val här i livet, vad man vill utbilda sig till, jobb, var man vill bo osv. Inser att det är rätt privilegierat att få tänka så, att det mesta är val. Men val jag glömmer bort?
Ett val jag tänker varje dag att jag inte vill glömma bort är hur jag uppfostrar och är mot mina barn. Försöker tänka mycket på att varje dag och händelse ändå är en slags pärla på deras ”barndomshalsband”, för att liksom hjälpa mig själv förstå att det påverkar. Lite som i den där barnfilmen ni vet, Insidan ut? Sedan kan det ju såklart vara jobbigt också förstå att ”skit också, den där pärlan blev inte så bra som jag hade velat”, men det får man ju släppa. Poängen är i alla fall att jag vill att det ska vara övervägande fina pärlor i deras liv. Kärlek, mysiga stunder, trygghet, busig lek, tydliga ramar, överraskningar. Det valet vill jag påminnas om varje dag.
*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.
”Extremt” är ett stark ord, men det finns många val jag är nöjd över att jag gör. Ett av dem är att jag är ideellt aktiv, det är jag stolt över. Att jag lägger tid på något som inte gynnar mig direkt i form av pengar, ära och berömmelse (nåja, ni fattar) utan att det liksom mer är för den goda sakens skull. Som ett tack för allt ideellt arbete som gjorts innan mig, och som jag och många med mig fått ta del av och som påverkat våra liv. Tänk vad mycket jag fick ta del av i barndomen som inte hade varit möjligt om inte människor hade gett av sin tid och sitt engagemang? Det finns så många som ger så mycket tid av sitt liv bara för att göra det bättre och härligare för någon annan!
För mig har det alltid känts som en självklar tårtbit av livet. ”Pass it forward”-delen, den man gör för att helt enkelt försöka hjälpa till utan någon tanke på en belöning. Och den delen ger också tillbaka, jag lovar!
*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.
Ja eftersom vi var fyllda 16 år när vi blev ihop så pratar vi ju inga jätteseriösa förhållanden precis… Minns att jag hade några flörtar som jag snabbt sköt ut mig själv från när det blev för seriöst.
Eller den gången i mellanstadiet när jag skulle låtsas vara ihop med en kille för att den killens kompis ville vara ihop med min kompis, och hon ville bara bli ihop med honom om jag också var ihop med någon. Den lösningen blev inte speciellt bra, min kompis blev av naturliga skäl mycket besviken på den lögnen när detta uppdagades. Usch vad jag skämdes.
Det här får representera mig med en dumstrut. Trots att det är en banandräkt. Ser ni ju.
*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.
