22 Feb

Den gravida om veg

Okej, har knappt vetat om jag skulle våga skriva det här men gissa ett av ”symptomen” på att jag blev gravid? Eeeeh, jag ville/kunde inte äta veg längre. Hehe skäms lite när jag skriver det. Fånigt på något sätt. Men i början när jag hade någon av mina få illamåendevågor så kom de när jag åt typ halloumistroganoff, en sötpotatismaträtt, och någon veg lasagne tror jag – och alltså tillslut, jag mådde illa bara av tanken. Det satte sig liksom på kroppsminnet. Alltså missförstå mig rätt, det är klart jag kan äta mat utan kött som liksom alltid varit veg, som exempelvis mina lunchomletter och pajer av olika slag samt alla härliga grönsaker och rotfrukter, men inte så mycket av det som är special-veg-mat. Det kändes lagom bra att behöva säga till Jakob att ”Nä, nu får vi pausa på vegmaten några månader, för det här går inte”. Då tittade maken på mig med sina varma ögon och sa ”Självklart vännen, det är klart du ska få äta mat som du längtar efter och inte vill kräkas av”.

Nej det sa han inte. Han sa citat ”Sluta vara ett barn.”

Nåja, efter att ha hulkat mig igenom några måltider så la vi det ändå lite på hyllan för ett tag. Framför allt längtade jag också så otroligt mycket efter kött och fisk? När jag har varit på restaurang så är det enda jag vill ha en oxfilébit – vilket jag aldrig annars någonsin i livet längtat efter. Korvmackor! Lax i ugn! Fetaostbiffar! Ja, ni förstår ju.

Det var roligt också när vi insåg att min kompis som är gravid kände precis likadant. Jag fick ju järnbrist rätt tidigt i graviditeten, så barnmorskan menar att det är kroppens sätt att få mig att fylla på järndepåerna. Vem vet? Förra gången började jag ju plötsligt dricka hutlösa mängder mjölk för att kroppen behövde kalcium, så man får väl lyssna till den.

Nu har dock det värsta gått över så vi har börjat smyga in vissa av våra vegmaträtter igen, i veckan längtade jag exempelvis väldigt mycket efter kikärtsbollarna i pitabröd med myntasås och tomater så det gjorde vi. Mmmm så gott. Men det som är det farliga är hur roligt det varit att igen börja kunna leta upp nya härliga recept (fast med kött och fisk då), för det kändes som att man fick återupptäcka massa gott. Vi har ätit så otroligt mumsiga vardagsmaträtter senaste veckorna, som häromdagen när vi åt en laxpasta med egengjord pestoröra. Fantastiskt gott.

Men när bebisen är ute så är det tillbaka till vardagsveg igen. Kanske med en fiskrätt då och då….

21 Feb

Bröd som hobby

Hänger ni med, visst smattrar det på med inlägg nu senaste tiden? Hehe. Det var lättare när gravidproppen släppte, eftersom man då faktiskt kan reflektera över det som snurrar i huvudet.

Har ni en bra onsdag? Själv har jag ångest över tandrelaterade grejer (ska försöka att inte pina er med fler tandläkar-ångest-inlägg, men kan inte lova er något) men uppfylld av tisdagslyxen vi hade igår när jag, mor och Sarita (”svägerskan”) var på spa-kväll på Kust! Så otroligt lyxigt, haha. Några timmar på spa-event med hela sparitualen, snittar med bubbel och choklad, tävling, genomgång av hudvård osv. Bara ligga flera våningar upp i den dimmiga utomhuspoolen när det liksom är minus 17 ute var helt magiskt. Var len och rosa som en liten spädgris när jag kom hem. Till nybakat bröd – dessutom!

Ni som hängt med ett tag vet ju att min käre make har en fäbless för nya hobbys, och ni förstår ju vad som händer när en sådan man drar nyårslöftet (alla hade fått skriva varsitt och sedan fick alla dra ett nyårslöfte bland dessa) där det står ”Börja baka bröd”. Sagt och gjort! Nu har det i någon vecka stått jäsdegar och surdegar lite varstans i köket. När man går upp mitt i natten står ugnen på med lyset för att ”få lite varmare än rumstemperatur”, och när man försöker hitta en ren bunke så är alla upptagna för ”diverse projekt”.

Grundläget är ju att det är väldigt trevligt med nybakt bröd! Om jag nu får vara sådan så har det hittills varit mest vackra bröd och lite väl robusta för min smak (jag kan väl inte vara den enda som får sår i gommen när ytan är som ett rivigt månlandskap?), men försöken fortsätter och jag bara låter mig tillbaka och låter bröden bakas. Och försöker att inte vara allt för ohärliga och muttra över all disk som tydligen inte självklart ingår i baka-bröd-biten…. (okej, där kom den osköna Emma fram ändå).

Och som ni ser så är den tredje familjemedlemmen också väldigt förtjust i försöken. Vet inte hur många gånger jag hört meningen ”Edith smaka bröd” senaste veckorna.

20 Feb

Storasyster

Nu är ju storasyster bara knappa två år, så hur mycket hon förstår om bebisen är svårt att veta. Men vi pratar mycket om att det är en bebis i magen, och hon brukar stryka på min mage och säga att hon vill hålla bebisen. ”Bebi komma Edi!” säger hon med utsträckta armar. Igår hade hon tydligen spontant börjat prata om det kring matbordet på förskolan också. ”Mamma bebi i magen” och sedan klappat sig själv på magen.

Vi har ju en del bebisar runt omkring oss, så hon är ju ändå helt med på vad en bebis är och tycker väldigt mycket om att gosa och klappa på dem. Jag är faktiskt inte det minsta orolig över storasyster-rollen, jag tror aldrig hon skulle komma på att på något sätt göra illa bebisen utan snarare i så fall att hon kommer vela hjälpa till väldigt mycket och ”göra själv”. Så jag tror det blir utmaningen, att ha tålamod och låta henne involveras i bebisskötseln och ta hand om den tillsammans med oss. Sen kommer hon säkerligen också vilja hålla och bära mycket, vilket man ju kanske inte riktigt är så pigg på med en tvååring och en nyföding. Just nu är hon också ganska noggrann med att kommentera att det är ”MIN mamma” eller ”MIN pappa”, men förhoppningsvis inkluderas bebisen i den skaran så att det blir ”Edi och bebi mamma” osv.

Framför allt ligger förändringen hos mig, ska min lilla bebisdotter bli storasyster?? Hon som jag nyss sov timslånga power naps med, nära, nära ansiktet så att jag kunde sniffa på henne? Jag känner också det som säkert många andra också känner innan andra barnet hunnit komma, att ”den förstfödda alltid ändå kommer vara speciell”. Jag förstår att jag kommer älska nästa barn lika mycket, kanske annorlunda men lika mycket. Det tvivlar jag inte på.

Men det första barnet, henne ömmar jag för. Ömmar för att hon var tvungen bli testbarn till mina osäkra mammakunskaper. Känner tacksamhet för att hon gjorde mig till mamma, lärde mig det jag kan idag. Står ut med alla nycker och principer som man kan ha som förstagångsförälder – och älskar mig ändå. Hon är på något sätt produkten av ens omvälvande föräldradebut. Det är hon som kommer behöva bana väg resten av hennes uppväxt, kämpa mot alla ens nya principer som dyker upp under olika faser. Ta strid för det som är viktigt för ett barn, och säkert många gånger bli besviken på en för att jag inte kommer göra rätt alla gånger.

Det känns som att det är henne jag kommer hinna bli mest arg på – och samtidigt älska på ett alldeles speciellt sätt.

Och vem vet, om ett halvår kanske jag bara fnissar åt det här, snusandes på lilla bebisen med ansiktet nära, nära, mumlandes att ”så lite jag visste”.

16 Feb

Ultraljud

Och allt såg bra ut! Tack Gud! Det är alltid en sådan milstolpe i graviditeten att plötsligt få titta på den lilla sprattlande filuren, speciellt nu när jag inte känt så mycket. Men bebisen rör ju sig faktiskt ändå! Vilket är tryggt att veta. Med moderkakan i framvägg och bebis just nu liggande med ryggen mot den så är det kanske inte så konstigt att man inte känner de små sparkarna så tydligt när de sparkar in mot ryggen.

Alltså, man skulle kunna titta för evigt på den där skärmen. På munnen som öppnas och stängs, på de små armarna som viftar vid ansiktet och på fötterna som sprattlar. Det är så otroligt overkligt varje gång. Både faktumet att det så småningom ska födas en bebis, men nästan mest – att den följer med mig när jag går därifrån?? Att den liksom finns inne i mig exakt varje sekund av dagen och natten och pysslar på med sina små armar och ben. Det är som för stort för att fatta, och lika overkligt som det känns när bebisen sedan är ute och man tänker tillbaka på graviditeten – lika overkligt är det faktiskt när man är mitt i det. I alla fall för mig.

Allt såg i alla fall helt normalt ut och barnmorskan kollade extra noga på hjärtat men inget avvikande gick att hitta. Och datumet blev exakt samma som vi hade nu, alltså 18 juli. Det var skönt! Förra gången flyttades vi ju tillbaka en hel vecka.

Igår kände jag riktigt hur jag för första gången verkligen längtade efter den här lilla människan, efter att få hålla bebisen i mina armar för första gången och bara kunna titta hur länge jag vill, stryka på de små mjuka kinderna, lukta i halsen. Åh! I sommar får vi träffa dig! Ser ni inte vilken gullig lite profil bebisen har?? Hehe.

 

15 Feb

Vecka 13-18

Då tar vi en genomgång från vecka 13 och fram till typ idag då. Och ja, vad ska man säga om denna period? Om man börjar med det positiva så har ju det varit att det äntligen blir officiellt, man får berätta för folk (och för min del, behöva berätta det för mitt nya efterlängtade jobb….) och magen börjar synas så pass att man kan sluta försöka gömma den under stora kläder och istället gå all in på tajt. Plötsligt har man insett att man faktiskt hör till kategorin ”gravid”.

Jag måste säga att jag har brytt mig mer om kroppens förändring den här gången, inte rent utseendemässigt men det har varit mer en sorg att behöva ”ge upp kroppen” under flera månader och när jag minns förra sommarens fantastiska löpsommar så är det lite ledsamt att veta att det inte blir någon löpning den här sommaren. Jag längtar mycket efter träningen men kan inte hålla igång det när jag är gravid, tappar blodtrycket så fort pulsen går upp så att jag måste lägga mig ner, och får väldigt ont i magen som också blir väldigt spänd när jag försöker göra styrkeövningar. Och med den övriga ”risk för komplikationer”-stämpeln som graviditeten har så har jag helt enkelt inte velat testa gränserna. Men det gör också att jag känner att det är lite sorgligt att det är så många månader bort innan jag får dra igång igen. Och sedan bara sådant här med att brösten exploderade över en natt (amningskörtlarna verkar ha varit redo), så var det ju inte förra gången. Bökigt och obekvämt med sprängande bröst redan nu. Det räcker gott med amningsperioden.

Sedan känner jag mig ändå tack och lov väldigt bekväm med kroppen som gravid, så man vänjer sig men det var ändå lite jobbigare att veta vad som komma skulle. Och på vilken nivå man behöver börja om från, sedan när man väl drar igång igen.

I övrigt då? I övrigt har jag typ känt noll. Rätt trött, men värsta hungern har försvunnit och jag känner mig rätt normal. Sämre tålamod märker jag, vilket kanske inte alltid är så trevligt för närmaste omgivningen. Men det tråkigaste har varit att jag inte har känt några rörelser! Möjligtvis har jag känt en minimal liten buff vid ett par tillfällen under alla dessa veckor, men trots att jag kände rätt lite rörelser under hela Ediths graviditet så kände jag ändå mer då än vad jag har gjort nu, trots att det här är andra gången.

Så, i fredags när jag torsdag hade brutit ihop lite över ett brev där provsvaren nu visade att jag också hade någon typ antikropp som gav ökad risk för förändrad hjärtfrekvens hos barnet så kände jag bara med alla mina hormoner att – jag känner inget för att det inte är något hjärta som slår!! Därför lyfte jag luren och ringde min kära barnmorska och bad för första gången om ett extrabesök där jag fick lyssna på hjärtljudet. Jag bara orkade inte med att vara orolig över att komma till ultraljudet och ha känslan över att det inte hade gått vägen. Och hon behövde bara sätta apparaten mot magen så hörde man det tydliga, pickande lilla hjärtat. Vilken lättnad!

Nu ser vi som sagt fram emot eftermiddagens ultraljud, verkligen en höjdpunkt i graviditeten. Sedan att det blir ultraljud i vecka 21 och vecka 24 också, det gör mig ingenting. Jag tar alla ultraljud jag får!

14 Feb

Vecka 1-12

Första perioden då? Den fruktade första perioden. För min del är det här i alla fall den jobbigaste biten (okej, den absolut höggravida var väl inte toppen heller, men då var det i alla fall nära förlossning). För vad innehåller den? Jo, oro över missfall, man blir supertrött och superhungrig, ingen vet varför man plötsligt är supertrött och superhungrig, molvärk i magen, man känner ingenting från bebisen, det är skitlänge kvar till BF och veckorna går megalångsamt. Tur att man åtminstone har glädjen över att man blev gravid, men det vågar jag ändå knappt tro på under de här veckorna.

En sådär period, helt enkelt. Nu blev den också precis innan jul där, så mitt julpepp gick från 160 procent där i november till max 7 procent där i december. Jag var bara sååå trött och hade ingen inspiration till något alls. Sedan gjorde ju veckorna men den huvva visdomstanden inte precis saken bättre, fy vad jag var låg där ett par veckor. Ont i munnen och nygravid och fick inte ta ”starkare smärtstillande” som typ en vanlig ipren.

Nåja, den här gången berättade vi åtminstone för familjemedlemmar redan i typ vecka 7-8, så det var ju då skönt att de visste över jul. Edith lärde sig snabbt att svara ”toojatyyytter!” på frågan ”Edith, vad ska du bli?” så det använde vi som berättartrick. Bara det att ingen hörde att hon sa storasyster så hon fick upprepa det både tre och fyra gånger innan någon i sällskapen kopplade. Mamma trodde hon sa ”bagare”…….

Hur som helst, det som var skönt var att vi fick ett tidigt ultraljud redan i vecka 7 så då insåg jag ändå att det faktiskt var något som levde därinne – redan då! En liten kidneyböna som bara var en centimeter stor. Men fortfarande kan ju mycket hända, så sedan var det väldigt härligt att få gå på det efterlängtade barnmorskebesöket i vecka 12 och lyssna på hjärtat.

Och tänk, det slog! De första osäkra veckorna var förbi!

Nåja, sämre ultraljudsbild får man nog leta efter. Den lilla kidneybönan är alltså mellan de två små kryssen där. I skuggan. Barnmorskans kommentar var ”Ojdå. Den bilden blev inte bra.”

 

13 Feb

Ledig dag

En livsinvestering som jag är sååå glad att vi har möjlighet att välja är att jag får jobba 80 procent. Det är en sådan blandad möjlighet att hinna ikapp med saker-att-göra-hemma-listan som för min del ofta är rätt lång (okej, är en ytstädare men ändå bara att få röja undan lite mer ordentligt och typ städa toan och starta någon tvättmaskin) samt att faktiskt få en dag där jag och Edith får styra själva vad vi gör. Äta frukost i lugn och ro, läsa böcker, åka spark. Det går inte komma ifrån att det blir en annan typ av umgänge när man är hela familjen, det blir ändå lätt då att vi vuxna pratar på en del ovanför hennes huvud, medan man fokuserar betydligt mer på henne när vi är på tu man hand.

Jag ser det också som en investering i att faktiskt orka med det ideella arbetet som jag ändå vill ska rymmas i mitt liv. Jag vet många som knogar på med heltider och sedan inte orkar något mer, och så vill jag inte att mitt liv ska se ut. Jag vill kunna vara en del av föreningslivet, jag vill ha energi att tacka ja till saker utöver arbetet och jag vill känna lust till annat. Och vissa kanske både balanserar heltid och ideella engagemang men jag vet att för egen del skulle den biten minska avsevärt. Eller åtminstone glädjen i det.

Jag har skrivit om det förr men säger det igen, det är en förmån att få göra något i egenskap av bara sig själv – utöver familj och jobb. Något där man bara är Emma, med sina kunskaper, funderingar, erfarenheter och tankar. Kanske är det en hobby eller träning, och för min del där det handlar mycket om just föreningsarbetet så lär jag mig också väldigt mycket. Tänk bara vad många människor jag får ta erfarenheter från, som man annars aldrig hade haft anledning att ”jobba” med. Från olika åldrar och olika sammanhang. Lite som en ”Livets utbildning”!

Och jag förstår att det ofta handlar om pengar och att man snabbt börjar räkna tusenlappar som försvinner, och pensioner som minskar och så vidare. Vår förmån är att vi har löner som gör att vi klarar oss bra ändå, och det förstår jag ju att inte alla har. Det skulle aldrig gå om jag var ensamstående exempelvis. Men sedan tänker jag också ofta att saker kan hända hela tiden, och jag vill känna att jag levde som jag ville när jag hade möjlighet. Vem vet huruvida jag ens får uppleva min pension?

För att återkoppla till vår lediga dag så spenderades den härom fredagen på ett numera mycket vanligt sätt – med Elin och Turid hos mormor. Den här gången hade Elin med sig pyssel, så det blev amplar! Mycket enkelt ändå och med härligt resultat. Min ska upp i pysselrummet när det är klart! Och jag? Jag bidrog med minisemlor. Från affären.

12 Feb

Pluss på stickan

Vi börjar från början! Till nära och kära (och för mentalt förberedande för Jakob, han är ingen spontanare om man säger så) hade jag sagt lite skämtsamt att vi skulle öppna dörren för syskon under hösten. Så när hösten kom var tanken att ”låta det bli om det blev”. Tror ni det funkar för mig?

Nej. Hade stenkoll på ägglossningen försök 1. Svårt att låta bli att ha koll när man använder Natural cycles, och svårt att låtsas som att man inte vet att man hoppar över en månad om man undviker ägglossningen. Så ja, så romantiskt spontant är det när våra barn blir till hehe.

Hur som helst, tack och lov gick det vägen fort så redan månad två kunde jag plötsligt typ tre dagar innan jag skulle ha kollat stickan (ja, jag är ivrig) plötsligt ana två små svaga streck. Alltså, knappt synbart det andra strecket. Så, jag fnisshoppades lite i smyg och sedan två dagar senare provade jag och konstaterade att det må vara svagt men det var absolut ett streck! Det här var dagen innan Fars dag om jag minns rätt, för jag minns att jag funderade på om jag skulle spara det och ge i ett paket på Fars dag, men tänkte att stackarn kanske behövde få veta ganska direkt till skillnad från förra gången då jag höll på för mig själv en hel dag, haha.

Det var lördag och jag gick in till Jakob och Edith i sovrummet där vi rätt nyss hade vaknat och la fram stickan och konstaterade att – Edith ska bli storasyster! Helt ofattbart! Skulle vi få göra den här resan igen!? Glada miner men liksom förra gången mest chockad över att ”det gick verkligen fort..?” haha. Inte mig emot!

Men det tar alltid någon dag att liksom mentalt gå från status ”ej gravid” till ”gravid”. Ganska härliga de där första dagarna där man bara känner ”ser ni inte att något har ändrats!?”, det känns som att alla ska se det nya ”glowet” som man tycker strålar från en.

11 Feb

Arga stunder

Söndag! Och jag har just sett kvällens näst-sista-avsnitt-av-sista-säsongen av Bron. Aaaah! Allt kan hända!

Alltså, jag bara måste ge föräldranyanser till alla de mysiga och roliga stunder man har med lilla damen. Som igår exempelvis. Kanske mitt livs värsta handling på ICA.

Det känns så klyschigt att kalla saker för ”2-årstrots”, men om vi säger såhär – en ny fas har inletts senaste typ två veckorna. Jag menar, den här reflekterande och kloka lilla damen som har helt klart för sig vad man får och inte får göra (och som gärna berättar detta för andra barn), hon har börjat få stunder där hon blir fröken precis-tvärtemot. Alltså typ få utbrott där hon absolut inte går att resonera med/muta/distrahera/hota – hon vill bara inte göra som man säger. Inte heller riktigt så att hon bara lägger sig och skriksparkar på golvet, men hon får för sig saker. Testar. Tittar plötsligt på mig och kastar sin skedtugga på golvet. Vänder vattenglaset upp och ner. Ritar på pappret för att sedan titta upp och mycket medvetet flytta pennan och rita på bordet. Osv.

För att då ta exemplet från igår. Jag och hon åker på handlingsutflykt, vi har inte så bråttom och hon får ta egen liten vagn som hon mycket nöjt kör omkring med. Den blir fort full eftersom modern felberäknat antalet varor. Vi avslutar med att plocka godis till vår mellokväll som var inplanerad med vännerna. Edith hjälper till med en skopa och sätter godis i påsen. Tills vi då är klara, och jag stänger igen påsen. Och Edith absolut inte vill göra detsamma. Nej, hon vägrar lägga ifrån sig skopan och fortsätter gräva ur godisburkarna. Man börjar med det snälla distraherandet, att ”Kom så ska vi skynda till kassan, då kan då få hjälpa mamma att betala! Visst vill du det?? Kan du springa dit fortare än mig?” eller ”Ser du vem som står där framme, tror du det är en kompis från förskolan? Ska vi springa och kolla?”

Inget fungerar. ”Nej!” säger ungen och fortsätter skopa medan man är där och styr undan skopan från godiset.

Saken är ju den också att hade jag bara haft en stor vagn hade jag ju helt sonika satt ner det då arga barnet i vagnen och struntat i det. Hon blir ändå inte helt hysterisk, så lite tyck-synd-om-mig-gråt kan jag gott stå ut med. Men nu fick jag ju då ta henne (argt protesterande under ena armen, och försöka ta de tre stora drickorna under den andra och sedan fösa lilla vagnen framför mig. Vilket ju snabbt inte var särskilt bekvämt för längdryggen när man är gravid. Och varm av ytterkläderna.

Och när man på nytt provar ställa ner henne gång på gång och hon bara ska springa tillbaka, och man försöker hålla fast henne i handen och benen bara försvinner och hon ligger där på butiksgolvet och tittar på en med överlägsen blick – ja, då brinner det i hjärnan på en. När man då sedan rycker upp henne i overallen och med sin argaste blick väser fram att ”Nu räcker det!” och sedan ändå behöver bära sitt arga barn till kassan och svetten rinner och ländryggen gör ont, ja då känner man sig istället som världens sämsta mor. Alltså, bara för att de andra kunderna möjligtvis ser ens bristande tålamod, inte att jag mår dåligt för Ediths skull. Hehe.

Men det är just de här offentliga miljöerna där man bara tillslut vill skona alla från sitt tjatande och barnets gnällande, och bara. Åka. Hem. Jag känner också mig rätt maktlös i den situationen, vad är ens bäst? Vad skulle barnpsykologen säga? Det blir också frustrerande när hon annars faktiskt går att resonera med, för det här är ju stunder beyond ord, ingenting når fram och hon blir som förbytt. Inte ens hennes bästa mutor fungerar. Och jag kan ju inte precis lämna henne på golvet, det skulle hon inte bry sig om. Och följa hem måste hon ju tillslut.

Och när man sedan kommer hem, bryter ihop lite för att man är less och trött och känner sig dålig, och barnet mycket pedagogiskt förklarar för fadern vad som hänt, ”Inte pjinga iväg, mamma färdi godi, Edi ta me godi ändå. Edi inte lyssna. F´låt mamma. Nu Edi vill ha smoothie.” ja då känner man två saker.

  1. Hon är väldigt gullig ändå.
  2. Det lilla aset är en odåga med flit.

10 Feb

Gissa nyheten…?

…vi ska bli fler! Japp, somliga av er kanske redan listat ut det (speciellt om ni träffar mig live eftersom magen redan är rätt distinkt) men för er andra – vi är med bebis! Edith ska bli storasyster!

Åh jag vet knappt var man ska börja, speciellt eftersom vi nästan är halvvägs men eftersom jag har graviditeter med ”större risk för komplikationer” (inget jag märker av, men det är blodproverna som spökar med fel antikroppar och blodplättar hit och dit) så blir det alltid att jag drar ut på berättandet lite, helt enkelt för att jag alltid tänker att det inte kommer att gå vägen.

Men – när jag försöker våga tro att det faktiskt kommer gå vägen så är vi såklart superglada över att vi får förmånen att uppleva det här ännu en gång! Att vi faktiskt får ge Edith ett syskon. Att det kommer komma en till liten person, som kan bli något helt annat (eller ja, förhoppningsvis exakt samma, som man som ”partisk förälder med exemplariskt barn” då hoppas på, hehe).

Vi pratade om det här om dagen, att första gången var liksom anledning till bebisen hundra procent egoistisk – jag ville ha ett barn. Nu har man ju barnet, nu är känslan mer att – jag vill ge Edith ett syskon. Det blir där fokus ligger, och ibland slår det mig bara att jag ju kommer få en till liten person som jag kommer älska lika mycket som Edith, någon som jag också kommer att ha en relation med. Det glömmer jag nästan bort.

Vi är i alla fall i vecka 17+0 idag, och bebisen är beräknad till 18 juli för tillfället. På torsdag har vi rutinultraljudet (längtar!!) och då kommer den dagen säkert flyttas fram, förra graviditeten flyttades BF med en hel vecka. Ni kan ju förstå att jag inte har haft så mycket att skriva om, när typ 80 procent av min hjärnkapacitet handlat om graviditet. Men nu tänker jag att ni ska få lite uppdateringar om vad som hänt hittills såhär i efterhand, från plusset på stickan tills idag.

Så, gör er redo. Graviditetsbonanza på g! 

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)