I onsdags följde jag för första gången med på Diggilo! Det har tidigare varit på Storforsen, men var nu stationerat på Pite havsbad vilket innebar att jag plötsligt fick tummen ur att faktiskt ta mig dit. Med mor, far och Långströms parkerade vi på sandstranden med våra picknickkorgar och campingstolar. Showen var underbart trevlig! Svängig musik, många skratt och bara allmängt myyys där ute på stranden.

Det var bara ett problem. Min campingstol. I farten norpade jag en av stolarna här på stugan och när vi står där och fäller ut dom så inser jag katastrofen. Min stol är en kort-stol. Alltså, den har korta ben. Jättekorta. Detta är väl inget farligt i sig, men när jag plötsligt inser att jag är en meter lägre än de övriga 5000 personerna på plats så blir jag rosenrasande. Jag sätter mig ner mer en tydlig duns och borrar ilsket ner fötterna i sanden. ”Sluta sura nu Emma” mumlar mamma från vänster. ”Det är inte du som lyckas vara på en tre timmar lång konsert utan att se en enda artist” muttrar jag ilsket tillbaka. När Nanne Grönvall drar igång med Avundsjuk är jag så arg att jag ställer mig upp och sjunger med i refrängen: ”Jag ee såååå avundsjuk, jag ee sååå avundsjuk!! Det finns så många som kan se er, fast inte jag som ee häär nereee!! Aaaavundsjuk, jag eee så aaaavundsjuuuk. Njaahaanjaaaha å ha ha ha ha!”

Det blir tyst. Jag har överröstat självaste Nanne Grönvall. Bandet har slutat spela. Alla stirrar på mig. Mamma mumlar att jag ska sätta mig ner och svalka mig med lite saft.

I övrigt hade vi en trevlig kväll.

Varje sommar försöker vi samlas alla tjejer till några riktiga tjejkvällar och igår var det dags för ännu en sådan. I strålande kvällssol fikade vi på Pensionatet där vi också deltog i deras musikquiz som de har på torsdagar, vi åt utsökt middag på Järnspisen, vi kvällsbadade på Hemlunda och myste i våra sommarklänningar.

Jag är så glad över dessa människor. Fina dom. En kväll med tjejerna blir liksom alltid bra! Trots att undertecknade inte orkade ta med systemkameran. Trots att undertecknad bara tog bilder med mobilen….

Det gör inget, ni blev som inte arga på mig då.

Jag har semester. Och det är helt fantastiskt! Känslan av att det är ett helt pärlband framför en med roliga dagar där ens största bekymmer är var skuggan är på altanen och om man behöver ta med en kofta på kvällen. Den känslan alltså.

Man blir verkligen sitt bästa jag! Glad, utvilad och rofylld. De här första dagarna har jag verkligen bara gjort det jag själv har tyckt om, Jakob har varit borta med jobbet och jag har bott ute på stugan dit vi flyttade ut i helgen.

Jag har druckit nyttig morgonsmoothie, joggat och tagit morgondopp i havet. Jag har blivit extremt bortskämd med god mat och fika som har serverats. Jag har solat, läst böcker, lyssnat på Sommar i P1. Jag har gjort sommarpiffen med lite nya slingor, klippning och nyplockade bryn. Varit på loppis, fikat med vänner, tränat med Jakobs mamma och moster, varit på Karlbergsteater och sådär fortsätter det. Bara roliga saker!

I tisdags spenderade jag några timmar på mosters stuga också, där vi tillslut samlades för en spontan släktträff och åt nyfångad, rökt abborre.

Åh. Jag känner redan att jag vill göra om den här veckan!

(Obs! Lars simmar bakom, Ralf 2 år var inte ute på eget äventyr.)

Två uppstigningar kvar innan min första, betalda semester everrrrr. Jag har inte riktigt vågat tänka att det är sant än. Snart kommer säkert någon och nyper mig, ”det var bara på skoj Emma, hahahah så grymt ägd, fattar du ingenting eller?!”. Det bästa med den här semestern är att jag får fortsätta med detta fantastiska yrke när jag kommer tillbaka. Win-win.

Jag har satsat stenhårt på att boka in så lite som möjligt under dessa veckor. Inget lovande hit och dit så att det krävs almanackor under semestertid, jag vill känna att jag kan slänga klockan i sjön och bara spontanfara till Norge om jag så vill det.

Men en grej har vi faktiskt bokat in, och det är en road trip till Gotland med min kära familj! Torpet är hyrt, minibussen ordnad och färjan bokad. Hela familjen med respektive, åtta vuxna utan varken lillan (även om jag älskar när hon är med) eller hund. Långa sovmornar om man vill, sena kvällar på restauranger, alla kan köra bilen, alla kan vara med på allt. Ljuvligt.

Hittills verkar cykling, utomhusteater, Visby och ridning (!!!) stå på schemat vilket jag tycker låter synnerligen trevligt. Lite bad och sol däremellan skulle inte sitta fel heller. Okej, vem försöker jag lura, bad och skugga under ett parasoll borde det stå för min del.

(Har kommit på mig själv med att vara alldeles solskygg. Ljust för ögonen och brännande varmt gör mig på dåligt humör. Inte ens mitt tonårsargument om ”brunhet” kan locka mig längre eftersom mitt vuxna jag inte vill ha hudcancer samt har kommit till insikt om att jag ändå inte blir brun. Lose-lose liksom.)

Sista veckan i juli drar vi iväg! Oh yeah.

Alla Gotlandsdeltagare, plus mor och far, minus Eddie. Ljust är ordet. 

Det är bara att konstatera att helgens bästa vän onekligen har varit midsommarfleecen. ”Men även om det är kallt ute så får man njuta av den värme och kärlek som finns inne”….
/poeten.

Midsommar är ändå härligt! Trots att årets midsommar blev lite annorlunda, så var det kul att få hänga med Jakobs sida! Vi var nämligen bjudna på 60-årskalas och tillbringade kvällen med god mat, tävlingar och superba sötsaker. Det blev dock inga bilder tagna, men däremot hann jag ta några bilder under de timmarna vi träffade familjen och kusinerna innan deras firande drog igång!

Den här sköna bönan ska jag få tillbringa söndagen med, och jag tror vi siktar på lekpark, kanske något spontanbesök och kanske en Astrid Lindgren-film. Jag skrattar fortfarande så gott åt när man hör henne använda uttryck som hon snappat upp från oss vuxna, igår hann hon med både ett ”sluta nu tjata Emma” och hon hann även visa prov på självinsikt när hon glatt konstaterade, efter en aningen sur stund, att det citat: ”var en filt i hörnet där jag låg och tjurade!” Tjurade var ordet.

Hoppas ni alla hade en bra midsommar!

Vi må ha ungefär hela familjens kalas inom loppet av tre veckor – men så har vi ändå Viktor som fyller år 16 juni. Vårt enda sommarkalas! Och det är ändå härligt. Kalastemat är liksom givet med jordgubbar, saft och tårta. Okeeej, jordgubbar, saft och tårta har jag gärna året om, men det hör inte till saken. 

Vi hann med ett gäng med sällskapsspel också! Vi har favoriterna I din vildaste fantasi, Besserwisser, Ryktet går och så vidare, men igår provade vi Vem svarar först som också var trevligt! Mest för att jag och Lina vann över Jakob, Petter och Martins lag. Födelsedagsbarnet var dock inte lika imponerad över spelet… varför säger jag inte…. (psst! Han kom sist.)

Jag håller med dig Eddie. Skuggan är bäst.

Vi hade ett så mysigt examensfirande förra helgen, kusinkompis Anton firade universitetsexamen med att bjuda släkt och vänner på grillpartaj. Lekar, tipsrunda, sol och långbord resulterade självfallet i en mycket trevlig eftermiddag!

Det enda jobbiga var att alla ville ha med mig i sitt lag när vi hade femkamp. Jag försökte säga att alla inte kan få en del av kakan, men de ville inte lyssna. Jag fick helt enkelt vara med i alla grenar, för alla lag. Ja, ni förstår ju. Jag var helt slut. Framför allt fick jag gigantiska blåmärken av springa-med-galge-mellan-knäna-staffeten som efter fem vändor tog knäcken på mig.

Vadå ”sluta ljug, du var bara med i ett lag och i springa-med-galge-mellan-knäna-staffeten sprang du inte ens hela vändan eftersom du var sist ut i laget som låg sist så de hann klart innan dig”? Så sur! Snacka om att förstöra det roliga!

Jag ljög åtminstone inte om blåmärkena.

…

Nu kommer bilderna.

Veckorna bara susar iväg och man hinner knappt höra vad man själv tänker – än mindre sätta tankarna på pränt här. Det här är verkligen en vecka som på något sätt speglar hur livet bara kan ta massor med olika beståndsdelar, kasta ner dom i en säck, skaka och sedan hälla ut på valfri kalendervecka.

I veckan har vi alltså firat sista kusinen som tagit studenten (nu är vi alla vuxna! Nåja. ”Vuxna”….), vi har välkomnat en ny familjemedlem, vi har haft 20-årskalas och vi har sörjt att Jakobs farfar somnade in under tisdagskvällen… Livet i ett nötskal. Skratt och gråt, stort och smått. Men en vecka där man har fått rå om och vara nära de man älskar mest av allt. Och det måste väl ändå vara det man önskar sig mest en sådan här vecka?

Jag måste i alla fall få presentera familjens nya familjemedlem som är den gosigaste valpen jag har träffat. Vadå ”du har ju knappt träffat någon valp”?

Jag minns en gång när jag träffade en valp.

Hur som helst, han heter Eddie och är det nya tillskottet hos Martin och Elina! Så söt. Alldeles fluffig och lätt, och vill helst bara borra in sitt lilla, lilla huvud vid halsen och pussas. Han lufsar gärna omkring och kan vid sällsynta tillfällen busa, men mest vill han sova.

Det enda trista är att han växer så det knakar. Snart är han en 30-kilos colliehane. Men just nu, just nu är han bara bedårande.

Det är mycket café-aktivitet i helgen! Igår var det ännu ett Café Tre med ”svensk sommar” som tema, och det var så härligt att kunna slå upp dörrarna mot uteplatsen så att folk kunde sitta ute vid borden och fika. Ikväll är jag med i gruppen som håller i fikat efter ungdomsmötet kl 21.30, så det blir ännu en cafékväll med mycket fika och livemusik!

Igår stod även Love life i entrén, och de hade väldigt mycket spännande att berätta! Det är en organisation som funnits i ett par år och där varje krona går direkt till barnhemmet i Ghana, inga administrativa kostnader eftersom de som driver det gör det ideellt! Sedan organisationen startade för ett par år sedan har byn fått el, vatten, hönsfarmar, odlingar, det har byggts en skola, det finns en skolbuss, det finns betalda lärare och mycket mer. Nästa projekt är ett spädbarnshus, så om du är intresserad kan du läsa mer här!

Vi har inte haft några speciella traditioner kring nationaldagen, men igår tog vi i alla fall picknickkorgen, filtarna och ett par bunkar pastasallad och satte oss i Badhusparken för att hänga med många andra Pitebor! Det finns något härligt med mass-picknickande, hur gräsmattan blir brokig av alla filtar och hur barnen springer runt medan orkestern spelar i bakgrunden. Man kan liksom inte låta bli att vara glad!

Vem vet, en ny nationaldagstradition kanske är skapad?

(Är inte det här en fantastisk siluett?)

Men hjälp så pinsamt. Jag som hade anlitat grannen till att både vattna mina blommor samt hålla bloggen levande medan jag var borta och upptagen. Och så loggar man in och ser att bloggen är helt försummad. Pust så trött man blir… Hehe.

Okej, men då får vi köra en klassisk snabbgenomgång. Och tyvärr, jag har inte haft med kameran för mitt minneskort har varit på villovägar. Men nu! Nu är det åter! Snart blir det bilder igen! Hurra! Tjohoo! Tills vidare blir det mobilbilder.

Vi börjar med Hufvudstaden, som blev till en fantastiskt trevlig helg där vi verkligen fick tid att prata om allt som man längtat efter att få dela med sig av. Eftersom Lina och Nicke nu hyr ett hus ute i ett idylliskt litet sommarstugaområde så har vi njutit av värme, grönska och fina omgivningar.

Vi har fikat och vandrat i Rosendals trädgård.

Vi har ätit långa frukostar och legat på stranden… med välskyddade ögon….

Vi har ätit massor med god mat.

Vi har såklart varit på Skansen och sett djurbebisar. Killingar och griskultingar bland annat. Det är tungt att vara grismamma…! (Lägg märke till det enorma svinet som ligger till vänster)

Sedan kom jag hem från Stockholm, arbetade ett par intensiva dagar och laddade om för 50-årskalas med släkten eftersom Stefan fyllde år. Bowling, mat och tårta stod på programmet och det blev en synnerligen trevlig kväll. Kan bero på att jag hade bästa serien av tjejerna. Inte för att jag lägger någon större vikt vid något sådant…

Sedan har vi också hunnit med en söndag med två dop där jag sjöng, varav ett var Sive´s dop som jag och Lina har fått äran att vara faddrar till! Samt ännu ett kalas för Jakobs far! Bara skojsiga saker!

Ikväll åker jag till Hufvudstaden! Det var ett tag sedan jag var där och förutom det uppenbart roliga i att få spendera en helg med några favorittjejer så ska det bli riktigt trevligt att återse själva staden också. Ett Stockholm under försommaren är inte att underskatta! Så grymt roligt det ska bli!
Alla de gångerna jag längtar efter att få barn så att det gör ont i mig – då försöker jag minnas de här stunderna av total frihet när man har både tid och pengar för sådana här helger.

Förra våren i Stockholm. Samma väder (hoppas jag), samma tjejer och samma upplägg. Helst. Fast den helgen är svårslagen…

Förstår ni förresten kontrasten, vi ska till Stockholm och blev ombedda av Lina att ta med badkläder eftersom det tydligen ska vara jättevarmt – och Jakob ska och åka skidor vid Riksgränsen!? Nu!? I samma land!? Mitt i sången ”nu grönskar det”?? Det är en galen man vi talar om!

Och en fantastisk man ska tilläggas. Han har jobbat massor senaste veckan och i tisdags kom jag hem sent, gick ett varv i våran sjukligt stökiga lägenhet och la mig att sova kring 22.30. Då satt han fortfarande på jobbet. När jag vaknar är det helt städat i hela lägenheten. Sopor borta, kläder ihopvikta, ytor avtorkade. Skit i röda rosor och champagne – det här är äkta kärlek.

Igår var det alltså en ren fröjd att komma hem från jobbet och istället för att städa så kunde jag fokusera på att umgås med Jakob, äta thaimat, packa, vattna mina blommor och sedan lämna ett hem i toppskick.

Jakob. Glöm inte detta – ett städat hem gör mig till en lyckligare människa.

Eller kanske är det korallfärg jag har på min löparjacka..? Oavsett så är den… glad i färgen… Mycket färg. Om man säger så.

Jag har alltså börjat om med min årliga sommarjoggning. Det är ju inte annat än att man blir lite extra sugen att röra på kroppen utomhus när det är sådana här ljumma försommarkvällar. Och med ”extra sugen” menar jag alltså kanske 1,5 av 10 sugen. I vanliga fall ligger nivån på 0. Främst är planen att ta mig ut tillsammans med mina nya löparkompisar Johanna och Madde, men eftersom kvällarna tyvärr inte alltid är så lediga så har det den senaste veckan fått bli ett par turer på egen hand.

Och som jag flyger fram.

Låt mig beskriva en klassisk löptur:
Jag kommer ut ur lägenheten, ofantligt peppad. Tajta löparbyxor, korallfärgad jacka med matchande skor. Lurar i öronen med peppig musik och uppsatt hår. Solen på väg ner bakom horisonten. Oooh, aaah. Jag tar några ärtiga steg. Jag flyger! Efter cirka tjugo sekunder känner jag första mjälthugget. ”Ojdå, hehe, det kanske är bäst att värma upp ändå” tänker jag medan jag vrickar högerfoten. Ajaj, ojoj och några stapplande steg innan fotleden är stabiliserad. ”Nä vet ni vad, nu lämnar jag tillbaka de här skorna” tänker jag upprört eftersom jag bad särskilt om skor med extra bra stabilitet.

Fötterna är normala igen och jag drar på med promenaden. Det börjar snabbt kännas i rumpan och genast ökar tempot av ren nöjdhet över hur solen speglas i mina nyvunna rumpmuskler under de tajta löparbyxorna. ”Oh yeah, titta på mig” tänker jag medan armarna pendlar fram och tillbaka för extra snabbhetskänsla. Fem minuter passerar. Dags för jogging. Jag kan ju för sjutton gubbar inte promenera med en sådan ärtig utstyrsel.

Då möter jag min värsta mardröm. En annan joggare. En riktigt joggare som säkert har sprungit 25 minuter i sträck utan att promenera och som skulle hånskratta åt mina 1,5-minutersintervaller. Det är då jag tar beslutet.

Snabbt som tusan kastar jag mig under närmaste häck, pressar mig flåsande mot marken. Snälla låt henne inte se mig, låt henne inte se mig.
”Hur är det med dig, ramlade du?” hör jag samtidigt som jag pressar ansiktet mot det torra gräset och förbannar den korallfärgade jackan.

”Ojdå, hehe. Jag måste visst ha snubblat” mumlar jag medan jag kravlar mig fram från häcken. Hon tittar förbryllat på mig och…

Oj, eeh. Någon annan som… brukar jogga?

Jag måste få skriva lite om veckans sorgliga nyhet också, och det är att Alfons avlivades i tisdags… Alla stödjer beslutet eftersom hans utfall och aggressioner tyvärr bara har blivit värre. Om det inte är någon människa eller något djur han känner så kan han bli helt galen. Mot barn också. Vilket är så synd när han var så rolig och glad när han var med oss… Men en oberäknelig hund är ohållbart och veterinären gav rådet att ta bort honom. Det går inte att vara rädd för att något ska hända – händer en sak, så har det hänt en sak för mycket. Okej, där var de logiska argumenten.

Men hjälp vad jag grät i måndags! Både när jag ”sa hejdå” till honom och sedan när jag kom hem till Jakob. Alfons svarta, stora ögon som tittade helt omedvetet upp mot en och svansen som viftade så glatt… Och Martin som for med honom, och satt och höll honom medan han somnade in. Åh hjälp, nu gråter jag igen. Jag var inte alls beredd på att jag skulle tycka att det var så jobbigt. Lillgrisen. Söta, fina lillgrisen.

Jag hoppas att du får det bra i hundhimlen, fina du. Vi ses en annan dag.

Godmorgon!

Jag bara måste få visa några bilder till, jag smyger in några mobilbilder också. Först vill jag bara skriva några saker som jag är glad för idag:

- att vi lever i ett tryggt och fantastiskt land
- att sommaren närmar sig
- att jag inte har dödat pelargonplantan som vi fick av Johanna Brundin (bra va!?)
-  att jag ska få vara på två dop inom kort

Men först… min utlovade vy-över-Jerusalem-med-mig-framför-bild!

Hejhej. Och så de övriga bilderna…