Hemma med barnen

Det har blivit en del vabbdagar senaste veckorna, och eftersom barnen ändå har varit pigga så har jag fått lite föräldraledighetskänsla igen (förutom nu isoleringen), men det som slår mig är hur mysigt jag tycker det är att vara hemma med dem – speciellt i den här åldern! Och den här årstiden, älskar vårvintern och solen. Det är så synd att man inte är ledig mer med dem i åldrarna 1,5-5 år, för det är ju verkligen deras golden time om ni frågar mig.

Nu kan vi ju verkligen ”pyssla på hemma”, och jag kan faktiskt ha små projekt under dagen och baka bullar, göra något till bloggen, städa någonstans, pyssla fågelmat, fota osv, samtidigt som tjejerna leker/hjälper till/hänger runt omkring. Det är inte alltid jag känner att man vill sitta i deras rum och leka i sex timmar under en dag, men jag tycker det här är ett bra mellanting för jag står inte med näsan i mobilen eller har på tv:n, utan finns liksom hela tiden nära dem och pratar med dem – samtidigt som jag får känna att jag gör något som jag tycker är roligt också. Jag tycker att de verkar trivas med det, de blir ofta mer tillfreds av att det ”händer något” i huset medan de knotar på med sitt. Och ofta vill Edith hjälpa till. Sitter jag med datorn i soffan så ska de bara klättra på mig och peta på knapparna. Det gäller att hitta rätt pyssel, hehe.

Sedan är de bara otroligt härliga just nu. Med Edith tycker jag det hände något kring jul och hon klev liksom över och blev ”äldre”. Inga utbrott som inte går att resonera kring, hon hjälper till med Signe och annat, vill prata mycket, gosar, förstår saker kring hur man ska vara mot varandra osv. Börjar få tydliga storasysterdrag. ”Mamma, titta, jag gav Signe mina duploklossar och då blev hon glad i ögonen!” ”Jag ska bara säga till Signe att om hon slår mig igen så får hon inga chokladbollar på mitt kalas.” Jag skrattade också högt när Edith igår springer till mig på morgonen och säger ”Mamma! Inatt kunde jag plötsligt säga den svåra bokstaven! Men… nu har jag glömt.” och Jakob bekräftar att hon yrvaket hade satt sig upp i sängen och sagt ”rrrrrr” mitt i natten. Haha! Så sen dess har hon som ändå börjat knäcka koden och man kan höra mitt i leken hur hon rrrrrulllar på rrrr. Älskade barn.

Signe i sin tur är lite upp och ner, så otroligt frän och rolig och det bara smattrar nya tecken och även ord. Nu vill hon verkligen härma och pekar på allt i böckerna för att man ska upprepa orden. Och sedan kan hon ju gnälla om saker som ingen förstår vad hon menar, jamen tills man blir tokig. ”Dääääää” gnäller hon och pekar med fingret mot något som ingen annan ser, och ska helst vara i famnen precis när middagen ska lagas eller frukosten städas undan. Men där tror jag lite fler ord är nyckeln, inte lätt att vara missförstådd. Och väldigt tur att hon har så gosiga kramar att dela ut exakt hela tiden. Och slängpussar.

Tänk, att jag fick lära känna de här två och får vara med dem varje dag. 

Miljövänliga städprylar

Nej nu måste jag tipsa om mitt senaste inspirationskonto, nämligen @ekotipset (och ja, jag förstår att jag nog är sist på bollen här) – men så mycket bra tips! Alltså jag vet inte, men jag har bara inte sett över våra medel hemma och ska ärligt säga att det städats med både rengöringsspray och sköljmedel. Eller okej, sköljmedel har vi inte använt sen barnen kom men det har jag saknat lite, mest för doften. Och rengöringsspray bara älskar man ju, att liksom bara gå och ”snabbstäda” och spraya lite här och lite där.

Men okej, nu med det här kontot så blev det ju också plötsligt ett litet pyssel (hehe, gäller att slå an på rätt strängar) och då kände jag att varför inte prova, det kan ju inte skada att använda lite mindre farliga ämnen under städningen (fint att jag kom fram till det va, såhär fyra år efter alla andra).

Och det gick ju plättlätt! Och funkar jättebra, fönsterputsen är helt otrolig. Funkar till både duschväggar, speglar, fönster. Sedan gjorde jag även en deo när jag ändå höll på, återkommer med recension där men känns väldigt bra hittills!

Okej, så till flaskorna använde jag alltså tomma ättiksprit-flaskor (och nej, hade inga tomma hemma så jag hällde över ättikan i sådana här saftglasflaskor som jag har flera av) och spraymunstyckena är från mina gamla rengöringssprayflaskor – de passar! Se nedan om recept för hur man tar bort limrester från glasburkar, behövdes till ättikflaskorna. Klippte bara av plastslangen en bit. Etiketterna är griffeletiketter från Clas Ohlsons.

Det jag provade att göra var alltså:

Såpspray (används som all around-spray i köket, toan, dammtorkning):

• 5 dl vatten
• 5 ml såpa (jag använde gulsåpa som vi hade hemma, men Ekoptipset tipsade om linsåpa)

Fönsterputs:

• 20 % ättika (eller 40 % ättiksprit)
• Resten vatten
• Några droppar diskmedel

Sköljmedel:

• Ättika/ättiksprit
• 10 droppar eterisk doftolja (om man vill att det ska lukta, annars tar ättikan bort doft från kläderna åtminstone)

Ta bort lim från glasburkar/flaskor:

• Blanda kokosolja och bikarbonat, stryk över limmet.
• Låt verka i 15 min.
• Skrubba som vanligt med vatten och diskmedel, gärna med disksvamp.

Bra att ha hemma för miljöprodukter:

• Kokosolja (verkar gå att ha till allt typ)
• Bikarbonat
• Ättika/ättiksprit
• (Eterisk luktolja)

Alla instruktioner kommer från instagramkontot @ekotipset. 

Tårta med flerfärgad smörkräm

Just ja, jag måste ju visa tårtan jag gjorde till Louies dop. Fick ett klassiskt fall av ”det här var så roligt så jag kan inte sluta spritsa medan det fortfarande ser trevligt ut utan jag måste göra för mycket”. Använde i alla fall vit sugarpaste som nu finns på typ ICA och Coop (för var man alltid tvungen beställa från nätet)!! Nej, inte så god men otroligt mycket enklare att få trevlig finish än marsipan.

Sedan var jag alltså väldigt sugen på att prova göra smörkrämsrosor med flera färger. Och det var rätt lätt! Okej, rätt kletigt men jag tjofsade helt enkelt i tre olikfärgade smörkrämer i samma sprits och så fick det komma ut som det ville. Läste sen att man kan ha tre spritspåsar i en och på så vis på ännu jämnare färgfördelning, så det kanske man får prova nästa gång.

Fyllning och botten körde jag efter det här goda receptet med choklad och lemoncurd, en oväntat trevlig kombo! Och så istället för chokladgodisarna ovanpå så satte jag alltså det vita locket. Och små bollar längst ner med sugarpaste också.

Det var roligt att göra tårta igen, har ju haft en ”gräddtårtor med massa godis”-period eftersom jag egentligen tycker det är godast hehe, men för kreativitetens skull är det roligare att få pyssla såhär.

Sjukstugan

Jaha, och så kom magsjukan och knep oss. Först var det jag och så försöker man liksom ”ligga i sängen minimalt” för att övriga familjen ändå skulle få lite helgfeeling, och sedan drabbas övriga familjen och då är man plötslig ensam skötare och ångrar att man inte vilade ännu mer när man hade chansen, hehe. Nåja, det finns bättre och sämre veckor att vara sjuk och den här veckan var ändå inte värst så jag klagar inte. Det är också en ganska lindrig variant så vi är rätt pigga ändå här hemma.

Vi försöker underhålla oss med nya målarfärger från Ikea, och njuter av att solen äntligen strömmar in i huset! Vårvintersolen är bäst i vårt hus, en låg och inte särskilt varm sol som gör att hela huset badar i ljus.

Edith målar på med hyfsat tålamod, medan lillasyster placeras med sina pennor på behörigt avstånd. Provade låta bägge måla med pensel i helgen, men alltså – det var ungefär två minuters vilsamt målande sedan målades det bara på kroppen, slängdes penslar (glatt och euforiskt), kröps på bord osv. Signe sköt alltså på sin nästa målarfärgsfortsättning med minst 12 månader.

Tillbakablickar

Att ha en blogg är verkligen att få ett mysigt arkiv över ens liv. Det gör att jag fotar mer, reflekterar mer – uppskattar mer. I sommar har jag bloggat i nio år, och trots att frekvensen har varit både sämre och bättre så är jag otroligt imponerad över att ni är så många som troget kommer in här. Jag tänker ju alltid att det är mamma, mormor och två kompisar som läser. Så – tack för att jag får komma in här och skriva av mig ibland!

Nåja, jag tänkte i alla fall att det skulle vara kul att gå tillbaka och se vad som har hänt samma tid tidigare år?

Förra året skrev jag om vintervardag och hade saker som snurrade i huvudet. Punktade upp några saker, om allt från klimatångest kontra resesug till hur jag är som förälder.

Ett par tidigare, 2017, skrev jag om nätterna. Och nä, inte om att bebis-Edith höll oss vakna utan om fadern. Här kommer ett utdrag:

Men för att ge ett exempel så vaknade jag då (återigen) igår natt. Och använd nu fantasin när ni läser detta, för det här med att vakna klockan 02.11 av att någon annan befinner sig under ens täcke (!), medan denne någon sakta och varsamt formar sina händer runt ens lår och försiktigt försöker flytta på det.

Hela berättelsen finns här. 

Jag verkar ha mycket att blogga om den månaden, bland annat före- och efterbilder i hall och sovrum eftersom vi då är tämligen nyinflyttade i huset. Edith blir tio månader och såhär skriver jag om det:

I övrigt är hon en glad filur som kan pyssla på bra själv – om man är i samma rum vill säga. Annars kryps det efter i rasande fart. Hon gillar när man busar, gör roliga ljud och ”jagar henne”, och förstår rätt bra ”nej” även om hon såklart ibland gör precis tvärtom. Det hon blir allra mest kränkt av är när man tar saker ifrån henne som hon inte får ha. Då sjuttsingen blir det dramatårar.

Vi älskar henne bara mer och mer för varje dag!

Året innan det, alltså 2016 var jag gravid och muttrade över omsorgen som blivande pappan (inte) visade:

Det gör inte Jakob. Nä, hur mycket jag än stånkar och pustar och framkallar tårar i ögonen när det är som värst så har han ändå mage att exempelvis be mig hämta saker när vi ligger där i soffan. ”Du är ju närmare” mumlar han med ipaden på bröstkorgen. Åh! Men tack kära du!

Det är tur att den människan inte jobbar inom exempelvis vården. Inget krusidullande från hans sida inte. Hans politiska slagord skulle vara ”Smärta är ett val”. Inte ens en enda ”jag-heter-Alex-Schulman-och-ger-min-gravid-fru-frukost-varje-dag-på-sängen”-frukost har jag fått. Jag menar det, då är det illa.

Om vi då tar ett kliv till januari 2013 så konstaterar jag att bildkvalitén har ökat en del, och jag var fortfarande en barnfri studerande människa som kunde ”sluta tidigt på skolan och gå hem och scrap booka ett par timmar”. Hjälp vad den tiden känns jättelänge sedan?

Jag skrev också om mitt spelberoende i appen Hay Day, som jag tillslut lyckades komma mig ur. Men då var jag fortfarande i beroendets mörker:

(Psst! *viskar i förtroende* Jag trodde att jag skulle kunna säga att mitt Hay Day-beroende nu är över, men det kan jag inte säga än. Jag spelar i smyg. Jag låtsas sova tills Jakob har somnat. Sedan sträcker jag mig försiktigt över honom för att ta ipaden som ligger på nattduksbordet. När den slutligen är i min hand så smyger jag sakta, sakta ut till mörkret i vardagsrummet. I skenet från ipad-ljuset låter jag min bondgård frodas… Klipper fåren, check… Levererar grödor, check… Med håret som spretar och rödsprängda ögon gör jag två beställda ostar och tyst, för att inte väcka Jakob, fnissar jag hysteriskt när jag har råd att köpa en egen vävstol…. Nu kan ingen hindra mig.)

Lite trist att inse vad några år av småbarnstid gör med ens humor. Rätt rolig förr ändå?

Boktips

När vi nu ändå pratar inspiration så fick jag en sådan härlig bok i julklapp. Verkligen inspirerande! Med vackra bilder, roliga pyssel med och för barn och härlig text. Barnrumsinspiration! Trist dock att barnen plötsligt har så pyttesmå rum. För alla idéer.

Nåja, som ett enda stort mustigt magasin att läsa i kvällar. Tipstips!

Eh, just ja. Boken heter Hidden places av Sofia Vusir Jansson och Nathalie Myrberg. Perfekt som presenttips till någon pysslig förälder!

Råka öva på att rita

Alltså, vad är det med mig och januari? Tänkte precis skriva att jag är i ett sådant inspirationsflow och kände bara… skrev inte jag om det förra året typ samma tid? Och efter en snabb titt i arkivet konstaterar jag att – japp, ungefär precis samma.

Jag blir bara så sugen på att rita, läsa och skriva listor. Kan knappt hålla mig från att googla kalasgrejer till Edith eller fundera kring jobbkurser jag vill gå, söka  på saker jag vill lära mig. Det känns också som att det är en tid där jag blir lite extra introvert, jag drömmer om att bara sitta uppkrupen i soffan med massa kreativt material runt mig (och böcker!) och sedan rita och läsa i minst en helg. Eller två veckor. I Thailand. Så oerhört drömmigt.

Jag fick låna en ipad pro av kusin Elin, så ett par dagar nu har jag suttit och försökt öva och se tutorials om appen Procreate. Väldigt beroendeframkallande. Och svårt! Lite synd också att man ska behöva se hennes galleri varje gång jag klickar in mig på appen, eftersom våra kunskapsnivåer är…. olika. Hennes är som en hemgjord semla med egengjord mandelmassa och extra mycket grädde, medan min är lite mer som en kvarglömd smula falu råg-rut efter en stressig tisdagsfrukost.

Nåja, övning ger färdighet men det slår mig som så ofta tidigare att jag aldrig har tid att bli bra på något på riktigt. Jag gör lite av allt i den kreativa världen, men klarar inte av att vara dålig på något tillräckligt länge för att faktiskt hinna bli bra. Det är prestationsångesten i mig som lyser igenom. ”Fy vad fult!!” och så suddar man desperat. Försöker att rita bara för att det är mysigt och inte ”måste bli något”.

Nåja, roligt är det i alla fall och jag har införskaffat en ny 2020-anteckningsbok som jag gör mina listor i. Det var verkligen överraskande roligt att ha 2019-boken förra året, och jag har använt den till alla stora planeringsgrejer. Det blir som en dagbok över händelserna. Och – man råkar öva på att rita lite, mitt i allt.

Signe 1,5 år

Jag vill som ändå komma ihåg att göra små minnesanteckningar om även lillasyster, trots att jag redan är typ en dryg vecka försen hehe. Men, älskade Signe är nu 1,5 år. Älskade, gulliga, bestämda, smarta lilla unge.

Hon är väldigt motorisk, och springer snabbt, klättrar, hoppar jämfota (om än med mycket litet lyft), och hämtar stolar som hon bär/skjuter fram dit hon vill nå. Några ord börjar komma men att teckna snappar hon upp direkt. Det vill hon härma direkt, men när man vill få henne att upprepa ord så flinar hon mest överlägset mot en. Men mamma, pappa, tutte, heeeej, där, samt typ ”dedde” som är Edith, samt ”nnggi” som är någon form av Signe.

Liksom som storasyster var då (men snäppet värre) så är hon envis som en gammal get. Vi verkar bara kunna få mycket bestämda damer, från väldigt tidig ålder. Inga blida, timida varelser inte. De säger det på förskolan också, att det är inte det att hon blir jättearg om hon får ett nej – men hon är mycket tydlig med att fortsätta kommunicera kring det hon vill ha. Hon fattar liksom väldigt snabbt, vad som gäller och hur det brukar gå till.

Favoritaktiviteten är att härma Edith. Hoppar Edith, då hoppar Signe. Tuggar Edith på något, ja då springer Signe mot en medan hon visar tecknet för ”äta”. Om Edith går på toa, då ska Signe sitta på pottan. Om Edith kommer med någon utklädnad, då kan man ge sig den på att Signe kommer strax bakom med något annat plagg, morrande som en drake (oavsett utklädnad). Här om dagen sa Edith: ”Titta, jag är en prydnad” och så stod hon still med en pose. Direkt fryser Signe bredvid och tar egen pose. Som vi får fnissa här hemma.

Hon äter bra (tänk vad fort man glömmer att hon hade så mycket problem med att käka där när hon var dryga halvåret, fick kväljningar hela tiden), hon sover en lång stund efter lunch ute i vagnen och somnar bra på kvällen i eget rum. Vaknar vid typ 5-5.30 och då kan man gå in och lägga sig på madrassen i hennes rum, och då somnar hon om en timme. Blir jätteglad när hon ser någon hon känner, sätter sig gärna hos andra vuxna och kanske lite extra mycket hos sin farmor som är mycket förtjust i.

Det är så svårt att beskriva, men hon är en riktig spjuver och buse. Älskar när man skrattar åt henne. Ger världens gosigaste kramar, älskar att bygga duplo, läsa böcker och dansa till musik.

Och som hon är älskad. Av människor runt omkring henne, och allra mest av trion som bor med henne. Signe, vår Signe. Du gör mig gråhårig i förtid, men jag kan inte tänka mig något bättre än att få älska dig för resten av mitt liv.

Louies dop

Vi har just myst ner oss i soffan framför veckans avsnitt av Sveriges Mästerkock, efter spontan tacomiddag med vänner och barn – och jag myyyser av det samt att vi har fått vara på såå fint dop idag. För lilla Louie! Min yngsta broder Viktors barn.

Jag vet inte varför jag tyckte det var lite extra mysigt, kanske för att Signe sov under både ceremoni och lunch (hehe, jamen man får ju onekligen lite bättre fokus då) och så för att Viktor för första gången vågade sjunga framför folk, tillsammans med pappa men också själv vissa stycken. Stort ju! Han har alltid sjungit mycket hemma och trots att pappa har stått på scen och sjungit typ hela våra liv så har det för båda bröderna suttit väldigt långt inne att våga sjunga framför andra. Så, inte annat än att man blev lite rörd. Sedan hade de så väldigt fina röster ihop eftersom de har ganska lika röster, så det lät jättebra. En parentes, men som storasyster är det som att småbröderna bara behöver göra något litet extra för att man direkt ska pysa upp av stolthet. Känner ni andra storasyskon igen er?? Pågår detta livet ut?

Sarita och Viktor hade i alla fall ordnat så fint med tomatsoppa och tillbehör, och sedan var det tårta och mingel med släktingarna. Och Louie var som vanligt gulligaste barnet i sikte.

Tack för ett underbart dop!

Att njuta av vardag

Nu har vardagen rullat igång, och på dagarna är vi alla på våra egna håll. Inskolningen med Signe gick kanonbra första veckan, sedan fick hon ett par dagars ledsen-lämning, men idag gick det bra igen. Skönt! De går ju inte på samma förskola eftersom S inte fick plats nu efter jul, annars hade det nog varit nemas problemas, om storasyster också hade varit där vid lämning.

Jag kan verkligen njuta av vardag, av det lilla som är så fint med den. Jag känner mig tillfreds på morgonen när vi kommer oss iväg allihopa med dagens olika packningar redo, när vi har våra egna sammanhang där vi trivs, jag känner sådan fröjd sedan på eftermiddagen när jag får hämta och samla in min klan igen, äta middag och prata om dagen. Jag myser när jag på tisdagseftermiddagen vet att jag ska få vara ledig med tjejerna dagen efter, och jag njuter verkligen på kvällen när båda barnen sover tryggt i sina sängar och jag och Jakob kurar ihop oss i soffan. Njuter av att energin är tillbaka efter graviditet och amning, att jag känner igen mig själv igen. Att jag är kär i Jakob, och han i mig.

Jag är också så tacksam för att vi har så mycket roligt som händer nu framöver med dop, kalas (en viss person har ju exempelvis börjat planera sin 30-årsfest i mars), bröllop, familjeläger, och att vi har människor runt omkring oss som vi är bra på att träffa även vardagskvällar. Äta middagar, ha julgransplundring med och dansa med barnen (som vi blev bjudna till förra tisdagen), träffas och fika någonstans.

Jag förstår att folk kan ha stora drömmar, fantisera om det som komma skall eller det som inte finns inom räckhåll. Men jag, jag är så tillfreds med pärlbandet av fina dagar tillsammans, där vi är friska och inte har något stort som gnager eller ger ångest. Det är fint att vi har det så. Och att jag har vett att uppskatta det.