18 Okt

20-talsfest för 30 år

Och så blev den tillslut av. Min 30-årsfest som var planerad till mars, men som blev uppskjuten till 17 oktober – som då kändes som en evighet bort.

Men alltså, så otroligt lyckat det blev. Alla (ett smärre mirakel i dessa tider) var friska, stämningen var på topp och jag tror aldrig jag har älskat mina vänner så mycket som igår. Det är så otroligt roligt att ordna fester till ett gäng som bara går all in. Trots värdinnans påhitt med både tema, utklädnad och mordgåta.

Jag kanske är partisk, men vilken underbar kväll det blev! En av mitt livs roligaste kvällar. Jag tror vi måste klä oss mer i 20-tal, varken damer eller herrar har någonsin varit så snygga hehe.

Intrigerna haglade, otroheterna svärmade och ett mord skulle lösas. Vi åt italiensk buffé som jag hade lyckats laga ihop på egen hand, efterrätt och lekte lekar. Guldmedaljer förtjänar mor och far som var tidsenligt klädda som servitris och servitör och roddade allt i köket hela kvällen (!), Agnes Johansson som kom och fotade ett par timmar, samt tjejernas farmor och farfar som roade dem hela dagen igår och halva dagen idag för att vi skulle få sovmorgon och hinna landa. Vid 1 hade gästerna åkt hem och jag och Jakob satte på bra musik i högtalarna och städade ut hela lokalen innan vi körde hemåt. Tacksamt att få vakna i lugn och ro, hemma i ett helvitt vinterlandskap.

Så glad över kvällen. Över att alla var pepp och med på noterna, över min familj som var där både som gäster och hjälp, över alla som reste massvis med mil bara för att närvara på min fest.

Tack alla ni som gett mig ett minne för livet!

Fotograf: Agnes Johansson

Stående ovationer efter mitt… operaframträdande. 

Jag kände mig tjusig som operadiva. 

Vissa var mer utsatta än andra i morddramat. 

Inställsamma tal hölls och anklagelserna kastades vilt… 

…den ena mer chockerande anklagelsen än den andra. 

Jag och mina bröder. 

Du och jag <3

Hela fantastiska gänget!

11 Okt

Höstskrud

Alltså den lilla damen nu, nu börjar tålamodets tid. Allt ska göras själv. ”ÄLV!” gallskriker hon, oavsett om det handlar om att klättra upp i bilen, dra upp en dragkedja eller ta av sig en socka. Giv mig styrka. Riktigt, riktigt långsam är hon. Jag tror hon gör det med flit, ingen människa kan skala av sig en strumpa såsom hon gör.

Givetvis är det för att hon vill göra samma som storasyster. Och enda gången det är bra på riktigt är när storasyster som är drillad i att vara modell fint ställer upp, och Signe direkt efter ställer sig på samma ställe och ler fromt. Här med höstlövskronor som vi pysslade ihop efter tips från @pysselmorgon på instagram. Lagom höstaktivitet!

Edith fick givetvis inte hålla armen om lillasyster. Inga mutor hjälper.

Älskar Ediths min här nedan när vi i samförstånd tittar på varandra och suckar över lillasysters oförmåga att samarbeta.

Det är roligare när man får stå modell ”ÄLV!!”.

10 Okt

En femåring

Och inte mindre än dagen efter Louie (ändå kul att han fick en egen födelsedag ändå) så fyller mitt andra syskonbarn fem år. Älskade Herman! 

Jag minns att jag tyckte ur ett fastersperspektiv att det var lite tråkigt att jag fick barn själv strax efter för jag hann liksom inte njuta av Hermans bebistid på samma sätt när jag själv blev mamma för första gången och vaggade min egen bebis stup i kvarten, men nu – nu är det ju ljuvligt att de är i samma ålder och älskar att vara med varandra, och till och med går på samma förskola så att jag enkelt kan träffa honom mycket, ta med honom hem, göra saker som jag ändå hade gjort med mina barn samtidigt som jag får umgås med honom. Det är jag glad för!

Herman är så rolig att vara med, med sitt otroligt smittande skratt och när han dansar och rullar på höfterna så som bara han kan.

Vilken glädje det är att få vara faster till just dig!

9 Okt

Kalas med bondgårdstema

Inom loppet av en vecka har vi tre underbaringar i vår närhet som fyller år. Först ut är bästa Tilde som nu har blivit fem år, och jag är så förundrad över att man får vara med och lära känna dessa små figurer genom hela deras liv. Vilken lycka!

(Och nej, det är inte Trump som sitter i förgrunden utan Tildes farfar Pär-Åke med Elsa-peruk.)

Och ja, Tilde fick ansiktsfärg. Hon målade smakfullt läpparna röda och bad om vita snöflingor i ansiktet. Edith målade ett enormt svart unibrown med tillhörande polisong. Det röda längst ner är en blixt.

Några dagar senare fyller så min älskade brorson Louie år, och där hade föräldrarna (Sarita) gått all in på bondgårdstemat. Underbart! Känner helt igen den där 1-årskalasyran på första barnet, när det är så otroligt roligt att få ordna kalas. För vissa brukar den längtan sedan dunsta med åren, men låt oss vara ärliga – där är jag inte än.

Framför allt fikat hade ett väldigt läckert bondgårdstema där allt hette saker som ”koskit” (choklad med nötter), ”ägg” (godisägg), ”grönsaksskörden” (grönsaksstavar i dipp), ”lera” (chokladmousse), ”staket” (chokladfingrar) osv. Kul!

Louie hanterade kalaset på det sättet som ettåringar brukar hantera det, det vill säga genom att förundrat studera alla som stod och sjöng, inte bry sig om paketen förutom snörena och pappret, samt däcka ett par timmar in i partyt.

Underbara, älskade vän. Vi är så glada över dig!

Tjejerna var, partisk som jag är, hutlöst gulliga i små bondgårdsoutfits som jag grävt fram bland klänningarna jag hade som liten.

Mormor och morfar tolkade temat mer bokstavligt och kom som gris och ko. Inte konstigt att födelsedagsbarnet blev chockat.

20 Sep

Livets peak

Jag funderar mycket över vad jag har just nu. Så har det alltid varit, att jag liksom velat utvärdera var jag står i livet och vad som är bra med det och vad jag mer vill ha. Och just nu, som 30-åring, tänker jag att jag har i stort sett allt jag har önskat mig. Jag har två otroliga barn som jag är så hutlöst förtjust i, jag har en make som jag efter 14 år fortfarande bara blir mer och mer kär i, ett hus som vi får pyssla på med och göra till vårt, vi har varsitt jobb som vi tycker om och vi tjänar så pass att vi kan leva bra och jag kan jobba deltid. Vi har otroliga vänner, familjer vi vill vara med och som vi får hjälp av. Vi är friska. Vi har varandra. 

Och kanske just därför, kan jag inte låta bli att tänka att det är en skör tid. Att för första gången i livet tänka att jag nu har allt jag kan önska. Att känslan är att inget kan bli så mycket bättre än det är, bara sämre. Att någon del ur ekvation kan falla ur, som gör att lyckan förtas vilken dag som helst. Det är någon form av stress att tänka att jag just nu eventuellt lever den här tiden som jag senare i livet kommer titta tillbaka på och konstatera att det var livets peak. Och missförstå mig rätt, jag njuter varje dag över det. Jag är också glad över att jag medveten om det medan jag fortfarande är mitt i det. Är ödmjuk inför att många kanske inte får uppleva stunder i livet av någon slags fullkomlighet. Det finns ju nästan alltid saker som kan bli bättre. ”Om bara…”

Det handlar väl också om att tiden går fort när man har roligt. Det spelar ingen roll hur mycket jag njuter, veckorna går inte långsammare för det. Men det förstärker känslan av att jag vill se klart, vara här och nu. Reflektera. Insupa ögonblicken. Så att när jag ser i backspegeln kan komma ihåg att jag var där mentalt. Medveten om vad jag hade.

Och så njuter jag av att vi i det lilla har så mycket att se fram emot i höst. Jag tänker inte ta något för givet. 

19 Sep

Att rädda någons liv

En kollega till mig har fått akut leukemi och som alltid knyter det sig i magen när någon ska behöva drabbas av denna vidriga cancer. Hon har två små döttrar i nästan samma ålder som våra, och givetvis tänker jag mycket på vad de går igenom just nu. Alla dagar borta från varandra, alla behandlingar. Hon kommer behöva göra en stamcellstransplantation och där är Tobiasregistret en ovärderlig källa för att finna en passande donator. Jag står i deras register sen förra hösten och hade då tänkt på det länge men inte fått det till att bli. Men alltså, du som är mellan 18-35 år – ta nu bara tre minuter och klicka hem testkittet. Nej, du har egentligen inte tid men gör det bara! Då skickas ett kitt med en tops hem till dig, du drar den över kinden inne i munnen och skickar tillbaka kittet. Sedan meddelas du när du är registrerad.

Om du sedan skulle bli kontaktad för att du har fått en match, så kan du donera stamceller via två sätt (du bestämmer själv både hur och om du fortfarande vill donera), antingen genom att ge blod (tar cirka fyra timmar, stamcellerna tas från blodet och blodet förs in i kroppen igen) eller genom ett ingrepp när du sövs och det sticks en spruta in i ditt höftben och stamcellerna tas ut. Du kommer bli välinformerad längs hela processen och kan när som helst säga nej.

Men alltså, förstå pirret om du skulle få ett samtal där du bokstavligen kan rädda ett liv. Någons liv kan fortsätta tack vare dig! Alltså jag kan knappt ta in hur mäktigt det skulle vara.

Så. Läs på här om du är nyfiken, och annars – gör det bara!

18 Sep

Vår tvååring

Jag tänkte ju redan när Signe fyllde år i juli att jag skulle skriva ett tvåårsinlägg, men det kommer istället nu. 

Signe, vår Signe. Denna ljuvliga lillasyster som känns helt självklar i vår familj, och som var precis det vi andra behövde. En glad, gosig, omtänksam liten person. Och som är så väldigt rolig. Hon babblar i ett, med mer eller mindre begripliga ord. Helt övertygad om att hon kommer bli förstådd. Diddi (Edith) är det mest återkommande ordet. Sjunger hellre än bra än så länge (jamen så får man skriva till en som bara kör en variant av Uti älven från Frost 2, och man ändå knappt hör vad det är).

Hennes starkaste karaktärsdrag, förutom att hon är väldigt kommunikativ med vad hon vill, är att hon är så väldigt omtänksam. Alla dockor, mjukisdjur, riktiga bebisar som går att vagga, trösta, bädda om, stryka på kinden, pussa – de får hennes fulla uppmärksamhet. Den bästa leken enligt mig själv är leken ”mamma är en bebis som ska sova”, då får man många pussar, strykningar på kinden medan det viskas ”nov gott vännen”, godnattsånger (bara Uti älven, givetvis). Och så får man ligga ner hela tiden med filt. En annan favorit är att Signe är ”mamma som hämtar sitt barn på förskola”, där hon då går iväg, vänder om och utropar ”heeej!” med utsträckta armar. Varpå jag ska svara ”mamma!” och möta henne med en stor och lång kram. Ofta behöver jag lyfta upp min lilla mamma för att kunna kramas ordentligt, men det hör till. Och så gör vi så typ 700 gånger.

Hon är liksom väldigt likeable, både för det märks att folk tycker hon är gullig och sedan för att hon är så glad mot människor hon möter.

Hon älskar när vi alla dansar till musik, har precis börjat säga ”dunna mamma” (dumma mamma) med tydligt upprorisk-min-medan-man-småler-över-hur-upprorisk-man-är, för att sedan vara lika nöjd över att säga ”tåt mamma” (förlåt mamma) och ge en lång kram. Jag tror det är den biten hon gillar mest. Försoningskramen.

Hon är väldigt fysisk och ser sig absolut som en del av det äldre gänget, typ Edith och hennes kompisar på förskolan, men kan lika gärna pyssla på med vänners bebisar när vi träffas, om de låter henne göra det. Hon springer oerhört fort. Edith får verkligen ge järnet för att hinna förbi hennes trummande små ben.

Hon äter bra och själv, sover bra på nätterna och vill ofta gärna bli överflyttad till vår säng där kring 6-snåret. Men då somnar hon om igen tätt bredvid mig, och är sedan en riktigt sjusovare. Får hon sova ostört kan hon sova till 8, men det får hon sällan. Eftersom Edith ofta vaknar innan det, eller bara för att vi ska till förskolan.

Hon förstår väldigt mycket. Saker man ber henne göra, var man ska, vad man frågar kring saker som hände. Men där tänker jag också att man nog alltid håller småsyskonen yngre än vad de är, Signe är ju snart lika gammal som Edith var när Signe föddes – och då höll man ju Edith som verkligen ett stort barn. OJ, vad hon kunde själv och var kapabel, pratade och förstod.

Jag skulle kunna skriva hur långt inlägg som helst.

Älskade vännen, du är allas vår ögonsten. 

14 Sep

Hösthelg i Kvikkjokk

Det blir inga dagliga uppdateringar här precis, men jag har försökt förlika mig med att om alternativet är att stänga ner bloggen helt så känns det ändå trevligt att få fortsätta uppdatera då och då.

Höstterminen är igång för fullt och september är verkligen ljuvligt. I helgen bokade vi spontant en stuga i Kvikkjokk och åkte dit med mina två bröder och deras familjer. Alltså, fjällen i september! Färgerna! Luften! Vyerna! Stugans utsikt är bild nummer 2 här nere, så det gick ingen nöd på oss när det gällde vackra vyer precis.

Vi åkte vid lunch på fredag och kom dit lagom till middag, och på lördag var det dags för vandring. Vädret visade sig vara mycket bättre än utlovat och det blev en rätt lång tur upp till toppen av ett berg där vi också åt lunch innan vi vandrade hemåt. Över 20 000 steg (och massvis med höjdmeter) vandrade Edith och Herman, utan märkbart gnällande. Imponerande, med tanke på att man själv också var tämligen mör i benen. Signe den lilla latmasken vandrade cirka 14 steg innan hon helt sonika la sig ner på marken. Vi har ju drillat Edith rätt bra i att gå själv och försöker göra samma med Signe, men såhär i fjällen när vi visste att vi med bra takt ändå skulle gå rätt många timmar så kändes det ohållbart att hålla på och truga Signe varje meter. Så, upp i bärryggan på Jakobs rygg, så hans insats blev också tämligen imponerande med över 20 kilo extravikt.

Väl hemma blev det välförtjänt vila, middag, bastu för både barn och vuxna, och till sist (ja, barnen somnade fort) spel, vin och snacks för oss vuxna. Söndagen var hemresedag men vi ville ändå vandra en tur så vi städade ur stugan och tog ett mindre berg som ändå visade sig vara en 1,5 timmars rätt brant vandring, och gjorde lunch uppe vid ett vindskydd. Vandrade ner, köpte snacks på fjällstationen och satte oss i bilarna för hemfärd med pizzastopp i Älvsbyn.

Så otroligt mysigt att få spendera tid med det här gänget, både små och stora. 

24 Aug

Trettioårsfesten

Tillslut var det äntligen dags för Linas 30-årsfest i lördags, festen som blev uppskjuten i juli – men som istället hamnade på en mycket bättre dag rent vädermässigt! Det var liksom meningen att den skulle skjutas på.

Också roligt att Wikströms har stått för tre kalas på typ lika många veckor  senaste tiden, hehe. 

Solen sken, alla inbjudna var friska (alltså bara det är ju verkligen ett litet under just nu), och barnen lämnades hos mor- och farföräldrar. Så med fullt fokus fick vi vuxna leka massa lekar, äta god mat, efterrätt och tillsist var vi några tjejer som poolbadade i nattmörkret med alla vattenlekar vi kunde komma på.

Vi kompisar samlades hos oss en stund innan för att lägga ner alla våra ihoppysslade hönor i en låda med hö, samt gå i samlad och skönsjungande (nåja) trupp efter vårt egenbyggda hönshus som var uppställt på släpvagn bakom fyrhjulingen. Väldigt skönt att äntligen få leverera presenten som vi försökt smygbygga bakom vårt hus. Lina blev glad! Överraskad, men glad! Tror jag.

En supertrevlig kväll som man får betala för idag. Nej era tokar, jag drack ingen sprit men hur tror ni en småbarnsförälder mår efter att ha lagt sig 01.30? Nej, jag menar det. Två dagars återhämtning och ingen röst kvar.

23 Aug

Fler boktips

Alltså efter försommarens bokinsats med tolv böcker trodde jag verkligen att jag skulle sakta ner lite, kanske bläddra i någon tidning eller så. Sedan kom höststarten och då var jag så pepp på att se lite serier igen, mysa framför tvn. Men alltså, det är som att jag inte kan sluta läsa? Jag bara försvinner i boken, märker inte att jag bläddrar eller att Jakob pratar med mig. Och det märkligaste är nästan att jag tycker typ alla böcker är bra? Antingen har jag haft en otrolig tur eller så är jag helt enkelt inte speciellt kräsen just nu.

Vet ni hur många böcker jag har läst sedan april? 25 stycken. Jamen även om det här med läsning nu inte är någon kvantitetstävling så är det är väl ändå smått otroligt att jag har lyckats prioritera det så bra (önskar jag hade kunnat säga detsamma med antalet träningstillfällen…) Det är för att jag läser på mobilen och smygläser varenda stund jag får. Och för att jag tror att jag läser ganska snabbt, skumläser på de rätta ställena så att säga.

Nåja, här kommer några boktips:

Kvinnornas stad av Elisabeth Gilbert, som även skrivet Eat, pray and love. Otrolig bok! Tyckte den hade så många lager och var fascinerande.

Hela årstidskvartetten av Anders de la Motte. Läste ju första boken Slutet av sommaren i de tolv första böckerna, och fortsatte med övriga tre sen – och alltså Vintereld var en riktig nagelbitare. Våroffer var också otrolig, riktigt bra fristående deckare med andra ord!

En mors bekännelse av Kelly Rimmer. Kanske sist på bollen eftersom många tipsat om den tidigare, men den här var också en riktig bladvändare.

Vingar av silver av Camilla Läckberg har jag också läst, men är inte riktigt lika imponerad som jag har varit av hennes övriga böcker? Vet inte vad det är, tror det är något med att huvudkaraktären känns lite överspelad och förutsägbar. Nåja, ändå läsvärd!

Ett enklare liv av Anna Fredriksson. Gillar den här stillsamma stilen som böckerna i Pensionat Pomona-serien har, men jag tycker absolut man behöver börja med Mellan himmel och hav för att förstå bakgrunden.

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)