Vintervardag

Här är vardagen tillbaka (även om vi snart tar helg igen, hehe) och Signe har gjort några riktiga kanon-nätter nu. Haha man slutar aldrig förundras över hur snabbt saker kan vända med barn. På gott och ont, men hur det ser ut en vecka behöver verkligen inte innebära att nästa vecka blir likadan.

Åh, det är så mycket som snurrar i huvudet nu, jag tror jag aldrig har tänkt så mycket som den här hösten. Ja, alltså inte som i ”pluggat” eller ”lärt mig något” utan bara reflektera över saker. Har inte lyssnat på en enda podcast tror jag, finns mycket att fundera på ändå. Ska jag lista några punkter som snurrar, mycket förenklat?

• Hur jag är som förälder. Vad gör jag rätt, vad gör jag fel, blev jag för arg? Rustar vi dem rätt? Vad gjorde mina föräldrar som gjorde att jag fick en sådan grundtrygghet i att jag är bra som jag är? För det känner jag mer och mer, och det måste väl verkligen vara ett bra betyg som förälder. Att rusta sitt barn med känslan att kritik inte handlar om mig som person – samtidigt som man hela tiden är beredd att utvärdera och omformulera hur man vill vara som person. ”Jag vill inte snacka skit om folk, men igår känns det som att jag gjorde det. Varför då?” eller ”Jag ville vara ärlig med vad jag tycker, men märkte att personen blev sårad. Kan jag be om ursäkt och göra annorlunda till nästa gång?” Det skulle jag vilja ge mina barn. Ingen prestige i att be om ursäkt heller. Lära dem att prata! Kommunicera! Det är ju nyckeln till allt, oavsett om det handlar om relationer eller jobbsökningar.
• Trevlighet. Att det tydligen inte är en självklarhet att vara trevlig mot folk man inte känner. Det är ändå många människor som går omkring som små surmular i vardagen, som inte ler mot någon man möter eller säger tack/ursäkta mig/osv. ”De kanske hade en dålig dag”, jojo, men vissa har då sannerligen fler sämre dagar än andra. Fejka lite trevlighet då!
• Klimatångest kontra resesug. Åh vad jag vill resa och åh vad jag går och funderar på att det vore trist om vi lyckas sabba ett helt jordklot. Huvva åh.
• Dödsångest. Inte för själva döandet egentligen, men min absolut sorgligaste tanke är att jag/Jakob skulle försvinna imorgon och att våra barn inte ens skulle komma ihåg den som gick bort. Får världens klump i halsen bara jag skriver det. Vilken outhärdlig tanke.
• Börjar peppa jobb! Börjar jobba två dagar i veckan från och med mars. Ska bli trevligt, både att få jobba och att få vara hemma tre dagar med mina gullhumlor! Spenderar också en del tid med att väga för- och nackdelar med att Edith är ett par dagar på förskolan. (Nu alltså, när jag jobbar ska hon få vara hemma.) Ibland tänker jag: ”Tiden går för fort, jag vill vara med henne varenda minut som jag får.” Och ibland tänker jag: ”Var inte egoistisk, hon är snart tre år och tycker det är roligt att få vara med de äldre barnen på förskolan. Hon utvecklas och du blir en lite bättre mamma den tid du är med henne, samt får egentid med Signe.” Och sedan? Sedan ångrar jag att jag gick dit med henne.
• Blogga eller inte? Känner mer och mer att tanken på att bara leva, så prestationslöst som möjligt, så närvarande som möjligt, lockar mig. Kanske att det är dags att stänga ner och tänka att allt har sin tid. Men sedan läste jag det här inlägget av Underbara Clara och ångrade mig lite, och framför allt så avskyr jag när de bloggare jag läser slutar blogga, hehe. Det är så definitivt!

Ja, ni fattar. Sådär kan tankarna gå, en vanlig, vacker fredag i januari. Ikväll blir det tacomiddag hos svärföräldrarna!

En bildserie med Signe som börjat bli en liten marodör för sin snälla storasyster, kom inte nära – då sliter jag dig i håret!