Vemod och nostalgi

Känner ni er ofta vemodiga? Det här kommer bli ett riktigt tjorvinlägg, det känner jag redan nu.

Men jag är väldigt sällan ”nere”, sådär att jag känner mig låg över livet. Men däremot är jag rätt ofta vemodig. Eller kanske nostalgisk. Jag kan liksom gilla att frossa i vemodet en stund? Kanske någon som känner likadant?

Jag minns första gången jag märkte av vemodet, det var när jag var 11-12 år och började se filmerna från när vi var små. Alltså de som filmats under vår barndom. Och jag såg, och såg, och såg. Kom hem från skolan och såg filmerna. Och blev mer och mer ledsen över insikten att vi liksom inte var små längre (tyckte jag då alltså, och nu har man levt det dubbla livet och lite till). Att vi hade blivit stora och att den tiden, som jag såg på film, aldrig skulle komma tillbaka. Jag såg skrattande människor, födelsedagarna, djuren vi haft, mamma och pappa när de var yngre, och allt verkade så himla mysigt. Jag minns att jag helt enkelt tvingade mig att sluta se filmerna, eftersom de ändå bara gjorde mig sorgsen.

Och det är ju inte att jag blir ledsen över att jag har det sämre nu, tvärt om, jag är ju tacksam varje dag över hur ljust och lyckligt mitt liv är och har varit. Men det kanske är just därför jag också blir nostalgisk, när jag ser tillbaka på hur fint det var under olika tider i livet. Och så får man en känsla av att det är passerat och förbi, även om det kommer nya lyckliga tider så kommer aldrig just den lyckliga tiden tillbaka. Det är nog känslan av att år för år stänga igen olika lådor av ens liv, som nu är klara. Färdiga. Barndomen med hela vår lilla familj på semesterresor i bilen, vardagsmornarna framför brasan, fredagskvällarna med godis framför tvn. Tonåren med kompisgänget, skolan som jag älskade, läger, stora känslor. Studentiden med nya kompisar, flytta ihop med Jakob, föreläsningar, jobbfunderingar, eget boende. Ung vuxen med förlovningar, bröllop, resor till andra länder, husletande, graviditet, olika arbeten, Edith, föräldraledighet.

Jag kan också bli nostalgisk kring Ediths ”tidigare jag”. Nu blir det flummigt, så håll i er nu. Men ju äldre hon blir, desto fler lager får hon. Men det är inte bara att hon lär sig mer, det innebär ju också att egenheter hon hade tidigare försvinner. Det är ju flera versioner av Edith som redan är borta, saker som var typiska för henne men som hon inte längre gör. Ljud hon gjorde, hur hon reagerade på saker. Man tycker ju såklart om henne lika mycket nu, med allt hon är idag, men det är också vemodigt att tänka att saker man fnissar åt och älskar idag kanske också är borta om ett tag. Förstår ni? Trösten är väl att det då finns nya saker att älska, och så fortsätter det så.

Såhär håller jag på, när jag har lust att känna vemodet skölja över mig ett tag. Det finns något bitterljuvt, över det.