Sliten av ljuset
Jag ska verkligen inte lägga sordi över sommarpeppen som även jag känner, men det är alltid märkligt hur jag den här tiden verkligen kan känna både att det är fantastiskt och också att jag är så sliten. Jag är trött exakt hela dagen känns det som, förutom just på kvällen. Då vill jag aldrig gå och lägga mig! Vilket ju skapar den onda cirkeln av trötthet, jag förstår det.
Men jag känner mig bara lite slut de här veckorna. Vill inte missa något.
Det är mycket på jobbet som man vill ska klaffa, och drömmen om att ha några dagar precis innan semester där man ”rensar bland filer och sorterar” ser ut att gå upp i rök även i år (vilket ju är mitt eget fel, när man är ledig så länge hehe).
Sedan börjar min planeringshjärna strukturera upp sommaren trots att jag inte borde. Vad ska vi hinna med, det ska bokas för road trip, blir det bröllop eller inte, vad får man göra midsommar osv.
Vi gör också saker hela tiden. Varje dag blir helg, och det är härliga middagar, umgänge, barn som kommer i säng sent och som knappt satt sin fot innanför dörren på flera dagar. Långt ifrån timmarna vid pärlbrickorna eller leken i lekrummen. Och ja, det är jättehärligt med det livet men det ska ju ända packas väskor, handla så att man är redo för spontaniteten, göras picknickar, ta med solskydd, extrakläder, packa upp, tvätta alla dubbletter av kläder som används dagligen, duscha sandiga barn.
Det är också något med värmen som gör mitt huvud luddigt. Det skarpa ljuset som lätt ger huvudvärk.
Jag ser fram emot att åtminstone bocka av jobbdelen. Att städa ur stora huset och flytta ut till stugor, där städningen är mindre, hjälpen mer. Där maten ibland planeras av någon annan, där dagarna får flyta ihop och barnen får sova hur länge de vill.
Och så ska jag försöka hitta den otroliga känslan jag hade förra sommaren, där planeringen inte behöver finnas, att det blir härligt ändå. Djupandas, allt är bra.
