Skämmes, sa bonden! Som jag brukar säga….?
Man får ju skämmas. Den senaste veckan har jag åkt en buss från tåget till kontoret. På morgonen när jag kommer med tåget så har jag gått ner och genom en tunnelbane-station, gått ut ur tunneln och över en stor väg för att komma till busskuren. Så har jag gjort varje morgon i kanske fem dagar. Men så plötsligt den här morgonen, tisdagen den 20 november, så väljer min hjärna att börja arbeta. Och jag ser vad jag har gjort. När jag kliver ner från tåget och ska gå ner mot tunnelbanan så kikar jag lite åt vänster. Och tänker: ”Hm, det där var väldans likt min busskur”. Trots det håller jag ändå på att vandra ner i tunnelbanan. Men då inser jag – jag har gått runt. Jag har alltså hoppat av vid min busskur, gått ner och genom en tunnelbanestation, för att sedan gå upp ur den och över den stora vägen så att jag hamnade vid busskuren igen. Som jag skämdes när jag insåg detta. Jag tittade snabbt åt sidorna för att se ifall det var någon som såg mitt förakt för mig själv. Ingen reagerade, så jag virade snabbt sjalen runt huvudet och lämnade endast ett par springor så att mina ögon kunde registrera att bussen kom. Jag kastade mig in i bussen, hoppade upp och greppade tag i tak-hållarna och sedan svingade jag mig bakåt i bussen, snabbt så att ingen skulle se mig. Jag kurade ihop mig på bagagehyllan, drog igen springorna för ögonen och viskade tyst för mig själv: ”Jag är en väska, jag är en väska..”
Nä, det sista var ett skoj. Jag viskade faktiskt inget, jag låg bara tyst.
Här ser ni mitt fejkleende över hur bra jag är på att navigera runt i Stockholm:
… Nu börjar snart arbetsdagen, ha en trevlig dag kära ni!