När mardrömmen inträffar

Jag märkte något oroväckande med mig själv häromdagen. Nej, det var inte en konstig blemma under foten. Det var inte heller att mitt hår hade börjat få en märklig färg eller att jag var tvungen att skrika ”CHICKEN!” innan jag sa något.

Nope, jag märkte att jag pratade högt med mig själv. ”Ååh neej, inte hon också..!” tänker säkert ni medan ett förskräckt sus går igenom publiken, ”En efter en hamnar de i det träsket och ingen återvänder någonsin…”

Jag vet!? Därav min förskräckelse. Jakob har ju varit bortrest vilket innebar att jag var ensam i lägenheten både söndag- och måndagkväll. Jag sitter och ser på ”Nugammalt” när jag hör det.
”Asså, de är ju bara för sjuuuka!” Jag fryser till. Vem var det? Har Jakob kommit hem? Har en mördare brutit sig in? En kall iskår går längs min ryggrad i samma ögonblick som jag kommer på det. Det var jag. Och sedan går det bara utför. Jag börjar kommentera högt sms jag får, jag sjunger om hur jag vill göra mig en kvällsmacka och jag fnissar högt – åt mig själv! Jag vet. Helsjukt.

När Jakob kom hem hade de för länge sedan fört iväg mig. Två män i vita rockar plockar upp mig tidigt på tisdagmorgonen. Grannarna samlas utanför och viskar oroligt med varandra. ”Vad har hon gjort..?” ”Hon har pratat med sig själv” svarar en av männen sammanbitet innan de lägger in mig i skåpbilen.

Jag väljer att hävda att det är genetiskt. Pappa har alltid varit en mumla-för-sig-självare och jag har alltid vetat att det bara är en tidsfråga. I drömmarna har jag hört viskningarna.
”It will happeeen to yoooou!