Mina barn.

”Vilken nytänkande rubrik och så spännande med ett ämne vi aldrig hört om förut” tänker exakt ingen. Men jag kan inte låta bli. De är så väldigt roliga, mina barn (nåja, våra, ni fattar). Som vi skrattar, oftast åt dem men även med dem. Som när jag och Signe pysslade på hemma och Signe säger:

– ”Mamma, så tråkigt att julen är slut. Jag längtar efter nissen.”
– ”Jag med, vännen. Vi får hoppas att nissen kommer tillbaka nästa jul.”
– ”Va?”
– ”Jag sa att vi får hoppas att han kommer tillbaka nästa jul.”
– ”Va???? Kommer det en till jul?!”
– ”Ja, det är jul varje år?”
– ”Det var det BÄSTASTE jag hört”

Förstå den ångesten. Att tänka att det var the one and only jul.

Eller när vi äter middag hemma och turas om att nynna låtar som de andra ska gissa. Det är Signes tur och hon börjar nynna något som vi verkligen inte kan. Vi ber henne berätta och hon svarar:

– ”Jag nynnade ju att jag var en apelsin och banan? Hörde ni inte det?”

Vi fnissar och Edith tar vid och nynnar något annat.

– ”Nej vi är ledsna, vi kan inte den här heller.”
– ”Nej jag vet. Jag skrev den nu.”

Eller när humor blandas med livets stora frågor, som en dag när Edith kommer hem och är bekymrad.

– ”Mamma, två av mina bästa kompisar har en farfar som har dött…”

Jag svarar att det var sorgligt och säger att det är tur att hon har kvar sina mor- och farföräldrar.

– ”Jo det är klart, men… jag har ju också faktiskt en person som jag saknar som har dött.”
– ”Vem tänker du på?”

Hon suckar sorgset och svarar:

– ”Astrid Lindgren.”

Det är en sådan fröjd att vara med dessa två just nu. Oftast är de också bästaste av vänner, vilket ju gör mig så oerhört nöjd. Jag hoppas att de får stå varandra nära för resten av livet. Och att jag och deras pappa får finnas där och vara en del av det.