Med familjen i närheten

Jag kommer alltid, alltid att värdesätta närheten till våra familjer högt. Att kunna samlas med mamma, pappa, syskon med fantastiska flick- och pojkvänner, lillan och Alfons, att kunna bjuda hem släkt och vänner och ha det sådär trångt, bullrigt, varmt och mysigt som bara en riktig släkt- och familjeträff kan erbjuda. Då är jag så otroligt ödmjuk och tacksam. Den närheten kan inga storstäder, soliga stränder, spännande jobb eller kulturella utbud i världen slå i längden.

Jag tänker ofta på att det är ren och skär tur att ingen har flyttat än av syskonen, trots att jag har varit inställd på att det kan bli några år på olika orter eller i olika länder innan man förhoppningsvis sammanstrålar någonstans. Men ibland tänker jag att det inte alls är tur, utan att det kanske beror på att ingen av oss är så sugna på att lämna familjen ens för några år. För just den här ”unga vuxna”-tiden när man kan umgås som vänner utan barn, den är faktiskt väldans trevlig.

Igår var det en sådan där jättebra dag. Pappa fyllde år och familjen samlades för att äta middag, vi hann åka iväg på årets första fotbollsmatch, släkten kom på kalas och sedan spelade vi spel med vänner och kusin en bra bit in i natten. Jag skrattade så jag fick ont i huvudet – och det är alltid ett bra betyg.

Jag är så tacksam att jag har möjlighet att sätta familj och släkt extra högt i prioritet.