22 dec

Lucka nummer 22: ”Vad har dina föräldrar gett dig?”

Förra året var det en liknande lucka som jag hänvisar till här, så jag tror jag väljer att i år göra om det till frågan: ”Vad har dina barn gett dig (hittills)?

Mina barn har gett mig effektivitet. Om jag var effektiv innan så är det inget gentemot nu. Ge mig en timme och jag kan göra att huset ser nystädat ut, baka minst en storts kaka och tvätta alla våra kläder under tre på varandra efterföljande 20-minuters snabbprogram.

Mina barn har också gett mig här och nu. Speciellt nu under pandemin kanske, och med takt att de började sova och jag plötsligt fick tillbaka min hjärna. Minns att jag försökte tänka ”här och nu” varje dag speciellt Signe var bebis och jag hade två små gryn runt omkring mig, men att det var mycket svårare när man spenderare 90 procent av tiden med att längta till nästa power nap. Men nu, nu stannar jag så jätteofta upp och bara tänker: vi är här och nu, och allt är gott. När saker blivit inställda, när jag varit besviken eller stressad, när vi varit hemma och vabbat (vilket har hänt ofta den här hösten) och det samtidigt varit mycket på jobbet. Då har strofen från Bamse-sången varit ett mantra, ”Vad gör det om 100 år när allting kommer kring?”. Ja, nej, absolut ingenting. Vi har varandra. Vi mår bra. Vi är här och nu.

De har gett mig ovillkorlig kärlek. Det är förundrande hur de cirklar runt en, hur man (än så länge) är deras centrum och hur de bara har så mycket kärlek att ge. När man kan ha ångest över en dålig läggning, över att man höjt rösten åt dem eller bara inte hanterat något bra, och sedan grämer sig under kvällen och ber om ursäkt direkt på morgonen när de kryper ner i sängen. Och de tittar up på en med oförstående blick och säger ”vadå, mamma?” och kryper närmare. Allt är glömt. Du fortsätter tanka dem med kärlek.

De ger mig tidsångest. Fasen också, vad tufft det känns ibland att det här livet är ändligt. Att deras barndom är så kort del av mitt liv. Att de snart är stora. Att jag desperat njuter järnet, och hur dagarna ändå så obarmhärtigt snabbt blir till år. Jag kommer att veta att jag var där, att jag inte längtade bort eller till något annat. Hade allt jag önskade mig. Men tiden, den gör sig inga stopp, den tuffar på.

När jag dyker för djupt försöker jag alltid att vända på det. Tiden är ingen rättighet vi har. Vi har inte blivit lovade en viss tid på jorden, vi vet ingenting. Varje stund, varje år är ytterligare en tid vi fått i gåva. Och jag är så obeskrivligt glad över mina stunder med de här två (och deras pappa). Även om det innebär att nutid fort blir till dåtid. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)