18 maj

Försvinna från radarn

Med tanke på hur sällan jag uppdaterar borde jag inte vara tillåten att ha en blogg. Och samtidigt känner jag att det är så mycket som händer så att det liksom inte kan representeras rättvist här med typ två inlägg i månaden. Ni som kanske bara läser bloggen, vad blir er bild av mitt liv? Jag kan inte se det utifrån, hur de få inläggen tolkas utan alla de lager som en vardag och ett liv faktiskt innehåller. Och ju mindre jag skriver, desto ytligare blir det lilla som kommer med. Jag hinner aldrig få ner tankarna jag tänker, och tvekar kanske för att dela med mig av det som tar upp mest tankeenergi, vilket ofta är barnen, relationer, ansvar. Förstår ni?

Jag läser underbara, fullspäckade bloggar som Vanja Wikström och Underbara Clara och tänker att de är så fulltaliga i innehåll. Och förstår också hur oerhört mycket tid som ligger bakom. Otroligt läsvärt!

Själv får jag istället ofta känslan av att jag vill dra mig tillbaka, rent personligen. Jag vet inte om det beror på jobbet men jag känner mig så ständigt uppkopplad, med alla konton och allt ”content” jag känner att jag ska skapa, både när jag jobbar och är ledig. Men det stora dilemmat för mig just nu är egentligen att jag vill fortsätta fota – och att det är så väldigt trevligt att ha någonstans att visa bilderna. MEN – då hamnar vi istället att även om jag vill visa bilder för att jag tycker de förmedlar något, eller för att det är ”fina” bilder (alltså rent tekniskt, med ljussättning, skärpa, färg) så är jag rädd för att det ska tolkas som att man visar någon rosaskimrande vardag, och trots att jag faktiskt rätt ofta känner att min vardag är rätt rosaskimrande så känns det i sin tur också fel. Skrytigt. ”Nu väljer hon bara att visa det bra, det måste ligga något annat bakom.” Osv. Vill bara att de som känner mig och förstår min jargong, ironi och som är genuint intresserade av mig och min familj ska följa, utan att det ska kännas som att man står på scen och blir bedömd varje gång man lägger ut ett inlägg. Det kanske är så att de allra flesta ändå förstår, och det är ju faktiskt fritt att sluta följa någon.

Och samtidigt är det så roligt att gå tillbaka och läsa ens egna tankar, både på instagram men framför allt på bloggen. Jag känner ju att jag ändå får till det ibland, visar någon skärva av en själv som är rolig att ha kvar. Och så är man så sorgligt prestationsinriktad att det inte blir av om jag bara ska skriva egen privat dagbok.

Ah, ni fattar. Det kan inte bara vara jag som snurrar in mig så mycket att jag tillslut inte hittar ett enda alternativ som känns bra.  Sedan landar jag tillslut i samma beslut. Att jag uppskattar så väldigt av andra som delar med sig av sin vardag, även om det är ofta eller sällan (hellre ofta, dock), och att det känns som att så länge något vill läsa och se bilder så kan jag liksom bjussa på det. Det är ju ändå roligt, och rent egoistiskt älskar jag när någon kommenterar, uppskattar eller får något utbyte av mig och mitt innehåll.

Så jag fortsätter, ett år till. Jag har börjat med den långa processen att spara ner min blogg som pdf (eh ja, det är ungefär lika orimligt som det låter men också ett MÅSTE att få spara den här digitala dagboken för egen del, det vore så väldigt sorgligt om allt bara skulle försvinna.

Så, eftersom jag själv starkt ogillar när folk plötsligt bara meddelar att deras blogg upphör så kommer här en liten heads up – det här blir nog sista året. Men vi ska avsluta på topp, det lovar jag!

Vi börjar med att försöka hinna ikapp, så nu det blir inläggsbonanza några dagar framöver! Och tack, ni som har skrivit att ni saknat inlägg här. Det är fint att ni hänger med fortfarande! <3

Lämna en kommentar:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)