Det här med att bo i lägenhet

Vi hälsade på en vän för någon vecka sedan, som bor i en sån fin lägenhet och vi gäster oooade och aahde över att det ändå kändes mysigt att bo på en liten yta, med allt samlat och under kontroll. Föga visste jag att vi mindre än två veckor senare själva skulle bo i en liten lägenhet! Livet har ändå humor ibland, det får man ge det.

Men, det har ändå varit kul att testa på. Det var ju ändå ett gäng år sedan, och då typ utan barn (några månader med bebis-Edith hann vi med).

Låt oss bara snabbt, för att vi ändå har möjlighet, kika in tidigare lägenheter:

Första där vi bodde under studietiden:

Andra lägenheten, där vi faktiskt trivdes riktigt bra men bara en tvåa och jättedyr på Backastrand:

Okej, men nu har vi alltså bott i farmors typ nybyggda tvåa nere ”på byn” mitt i Bergsviken, och några reflektioner:

• Det ÄR mysigt att bo litet, i många fall. Vi sitter närmare varandra vid matbordet, vi sover i samma sovrum och det slutar ofta med att vi alla sover i samma säng som en enda hög (i huset kom tjejerna nästan aldrig över till vår säng).
• Det blir jättefort stökigt, men det går också jättefort att städa? Hemma får man ju liksom ”det här är gott nog” och så vet man att det är massa fler rum i yttterkanten som borde städas men som inte hinns med. I lägenhet kan man ju liksom grundligt städa alles på typ en timma. Och sedan är man… klar!
• Det finns inga rum att gå ifrån i. Om man skulle bo såhär permanent hade vi såklart behövt fler rum, men vi inser ändå hur mycket man använder garage/grovis/vinden/två toaletter osv. Man är liksom van att sprida ut sig. Men skulle vi bo så alltid skulle vi såklart maximera utrymmet på ett helt annat sätt, så att allt hade sin plats. Nu har det ju känts mer tillfälligt och rörigt. Och alla årstidsprylar av olika slag har ju varit kvar i huset.
• Roligt att typ 200 meters skillnad kan göra att det känns som att vi bor ”mitt bland alla”. Tjejerna har plötsligt börjat kunna gå iväg och hälsa på hos kompisar och kusinerna som bor i princip grannar, och de har lekt i lekparken som är precis bredvid och vi har kunnat sitta inne i lägenheten och spana ut och se hur andra vänner anslutit. Lyxigt ändå! Samtidigt som vi många gånger känt oss som fiskar i en skål. Det känns som att alla i lägenhetshuset hört våra stressade morgonstämmor, höga musikstunder, barn som bråkar, osv. Det är ändå lite skönt med aningen avskildhet, i alla fall som vuxen.
• Det finns mycket tid. Husskötsel tar ändå mycket tid? Det pysslas och fixas och städas. Men – oj vad jag samtidigt har saknat det! Trädgården har jag längtat till. Men också, man blir liksom helt förslappad i lägenhet? Det kanske är en vanesak, i och för sig.

Men sedan är det alltid så, att vart jag än är i världen så längtar jag väldigt mycket till vårt hus. Det är verkligen hemma, och jag inser att vi kan bo var som helst om vi har varandra, men som plats känns huset verkligen som hem. Vilket är fint att inse, gång på gång.