Dahlior och vardagsrum

Jag får ändå säga att jag onekligen präglas av människor runt omkring mig och i mina flöden, det känns som att jag ofta inspireras till olika saker där. Känner inte ni ofta att allt känns så roligt att prova på? Dreja? Odla? Renovera ett gammalt hus? Skaffa höns och kläcka kycklingar? Göra surdegsbröd? Äh, det kanske bara är jag och min popcornhjärna som sätter igång på allt som hör till ”skapa med händerna”-kategorin.

Senaste nycken som det faktiskt kändes rätt länge som att jag skulle kunna stå emot är dahlia-hysterin. Tänkte att jag inte var så sugen på att förodla något i år eftersom det ändå ofta (alltid) slutar med att jag åker och köper färdiga plantor där i slutet av maj och petar ner i pallkragarna. Men, så tänkte jag – va sjutton, det är ju ändå en aktivitet som är lite mysig just precis nu, man behöver inte alltid tänka att det ska leda till något senare. Och så har jag fått höra att det är ”lätt” med dahlior.

Nåja. Det återstår att se. Har ändrat inställningen till odlingen, förr ville jag mest odla ätbara saker men nu känner jag typ tvärtom – att jag mest vill odla härliga blommor att ta in i buketter. Det var inte så många, men jag var ändå så lycklig för varje bukett jag fick plocka in där under sensommaren och ställa på köksbordet.

En annan inspiration som kanske mer kommer inifrån på grund av hela corona-life är ju ”göra om hemmet”-ilet. Vi gör ju väldigt sällan några stora förändringar (förutom i typ barnrummen), mest för att det alltid slutar med att det tar lång tid för mig och Jakob att komma överens, och det är också svårt att möblera om eller så. Men nu har jag länge varit så sugen på lite nytt kring vardagsrumsdelen, och även plocka bort lite av allt det svarta. Så, det rangliga svarta soffbordet åkte bort och istället beställde jag ett i ljust trä. Sedan hade jag någon bild av att jag ville ha färger i skogsgrön, senapsgul och puderrosa. Så, istället för ny fåtölj beställde jag nytt grönt överdrag från Bemz och så något nytt kuddfodral på det. Blev riktigt ljust och luftigt! Perfekt light-uppdatering.

Nästa projekt blir mer mot våren, när jag siktar mot att få färdigt ett växthus. Antingen med ett gäng fina gamla fönster som står hos Jakobs föräldrar, eller så beställa ett nytt. Men ett växthus ska det bli!

En ljuvlig femåring

Och så fyllde hon äntligen år, vår stora tjej som väntat i månader på sin födelsedag. Nu börjar det kännas som att hon är lite för stor för att jag ska göra någon detaljerad minnesbeskrivning av henne här, men jag är verkligen så glad att få spendera min tid med den här kavata, roliga, klipska, snälla och kreativa lilla människan. Hon suckar lite sådär på låtsas när jag återigen säger att jag älskar henne, men då skulle hon bara veta hur många gånger jag tänker det. Underbara Edith. 

Hennes födelsedagshelg började redan i lördags när ena halvan av vår familj kom på kalas, det vill säga farmor, farfar, faster Hanna och Jakobs moster Anna-Karin. Det trevliga med de små sammanhangen är ju hur mycket man faktiskt hinner prata med gästerna, väldigt uppskattat. Edith fick alldeles underbara presenter och vi bjöd på väldigt god smörgåstårta och morotskaka från Storstrand (perfekt att vara lite local hero samtidigt som man inte behöver förbereda själv hehe) och blåbärstårta från Ekbergs. Och något litet eget bakverk.

Kalastiderna sattes både dagarna till kl. 11 vilket jag tycker är en ypperlig tid för barn som fyller år. De slipper en oäääändlig väntan på att kalaset börjar, de är pigga och nöjda, och man kan bjuda på något salt och enkelt som lunch (så slipper man rodda med det precis innan gästerna kommer). Varmkorv, pepparsåsmackor med etiopisk peppar (EFS-klassikern ni vet), pastasallad osv. Och – den tiden är det också ljust så att man kan fota. Fem plus.

Nåja, på eftermiddagen behövde vi frisk luft och drog iväg med skotern en kort sväng och grillade korv i skymningen. Fridfullt!

Sedan lyckades ett pirrigt födelsedagsbarn somna i rimlig tid, vaknade igen 01.50 för att ropa ”Mamma?? När kommer ni och sjunger?” och jag fick med ett stråk av panik i rösten meddela att vi knappt somnat än. Som tur var somnade hon om och vaknade igen vid halv sju och då var det bara för oss att pallra oss upp och komma in i hennes rum med sång, paket och frukostbricka. Det blev en väldigt harmonisk morgon där vi hann leka med presenter, bygga pussel och duka om inför nästa kalas kl. 11. Då var det mormor, morfar och morbror Martins tur att uppvakta. Sedan fick vi låna bästisen Tilde, vilket nog var dagens höjdpunkt. Återigen en hög av underbara presenter och en ny smörgåstårta att äta från.

Lite senare kom lilla bonusmostern Cecilia förbi, och när gästerna åkt hem hade vi lovat bioeftermiddag med Cecilia och popcorn uppe i vårt improviserad biorum. Max-middag önskades av femåring och sedan var det lek med presenter fram till läggdags.

Och vi föräldrar landade skavfötters i soffan och nickade nöjt mot varandra. Det blev en födelsedagshelg att minnas med glädje. 

”Är du en utemänniska?”

Pratade med en bekant igår som det var länge sedan jag pratade med och då sa hon: ”…för visst är du inte så förtjust i att vara ute?” Och spontant har hon ju helt rätt, har alltid varit en innekatt. Men samtidigt när hon sa det var min impuls ändå att säga: ”Joho – jag gillar visst att vara ute!” För så är det ju, att jag tror redan när vi flyttade hit till huset, men även när vi kunde börja vara ute med tjejerna så blev jag åtminstone mindre oförtjust. Och sedan nu det här senaste året, där utomhus verkligen har blivit ett vardagsrum, ett nödvändigt ont för att få träffa de man tycker om, jamen då har inställningen sakta förändrats. Att inte ha alternativet att krypa in igen har gjort att man behövt hantera allt utomhus och märkt att det går. Fryser då så går det ofta få upp värmen igen. Det går att pyssla med små tillbehörsburkar även utanför hemmet, det behöver inte bara vara falukorv och ketchup. Och framför allt – bra kläder för både barn och vuxna är en otroligt värd investering om man ska leva här uppe.

Nåja, jag trivs fortfarande bra inne – speciellt på sommaren höll jag på att säga. Tycker som sagt det är mycket lättare att hantera kyla än att försöka fly värme. Men, det är ändå fint att återigen få känna att jag lever och får förändras genom livet. Vissa hävdar att människor aldrig förändras, men det vet jag att man gör. Eller åtminstone om man är öppen för det. Man förändras i relationer, i erfarenhet av livet, i reflektion och upptäckter. Det är härligt, tycker jag!

Med det sagt spenderade vi givetvis föregående helg skotrandes i närområdet. I lördags var vi en hel karavan med skotrar och pulkor när vänner strålade samman, och som jag njöt av att sitta där i den gigantiska snögropen som vi (nåja, någon annan) grävde fram. Tillsammans med vänner och många barn (!) som leker med varandra. Sedan på kvällen sov Cecilia över och så på söndagen drog vi till ett berg i närheten där vi gjorde lunch och mötte upp mor och far som tog turskidorna dit. Både imponerande att de skidrade dit och väldigt trevligt att få vara med dem!

Sedan fick vi avsluta söndagen med lyxen att som vanligt få god middag och underhållning av svärföräldrarna och på hemvägen konstaterade vi att det sannerligen var en helg helt i vår smak.

På teven och sträckläsning

Jaha, vad ser ni på nu för tiden då? Jag har någon period av att se mycket ”vanlig tv”, alltså att det kommer ett avsnitt i veckan. Det är intressant, för det bitterljuva är ju att jag liksom smygmyser lite olika varje dag beroende på vilket program som släppts, hehe. Det är Tunna blå linjen, Bäst i test, Husdrömmar, Benjamins, Gift vid första ögonkastet. Alltså, jag älskar verkligen Gift vid första ögonkastet. Jag tycker huruvida de faktiskt blir kära eller inte är sekundärt, men själva psykologin kring hela programmet är så oerhört intressant. Hur förändras folk framför kameran efter tid, hur väl kan de kommunicera kring vad de känner, hur mycket påverkar tidigare bagage, hur långt kan ett första intryck påverka i det långa loppet. Och sedan tycker jag de som är med är så väldigt modiga och bjussiga som ger sig in i något sådant. Hittills känns det väldigt förhoppningsfullt, det ska bli spännande att se vidare!

Sedan har jag börjat längta efter säsong 4 av The Handmaid´s Tale som jag såg kommer i slutet av april!! En otrolig serie på så många plan, men jag hoppas också i smyg att de snart avslutar den på något storslaget vis. Vill ogärna att den urholkas in i det sista.

Okej, när vi nu är inne på det här spåret – visst har ni alla sett Bridgerton? Om överklassfamiljen från 1800-talets England. Jag såg serien först och tyckte den var helt strålande, jag har verkligen längtat efter någon serie som liknar Downton Abbey (kanske min bästa serie någonsin). Förstå då min lycka när jag förstod att det fanns en bokserie med hela åtta böcker om familjen Bridgerton! Ja, och det gick ju fort så var alla de böckerna genomläste. Sträckläste på ett oerhört vis. Riktigt feel good-material.

Några andra tips jag har missat att se?

Att jobba hemifrån

Alltså igår, då kändes en måndag med arbete hemifrån som rena rama drömmen. Eftersom vädret var ”kallt med snö som vräker ner” och det ju är pandemi (om ni missat det) var lördagens och söndagens planer lika med typ noll. Och det har vi ju varit vana med men det är som att när man fått smak igen på att kunna åka på utflykt och ses utomhus så hade vi liksom kommit ur gängorna, och söndagskväll var jag bara så trött på ljud från barn och på att plocka undan, göra mat, städa undan igen, försöka pyssla med något men hela tiden bli störd, osv. Tjejerna har också börjat bli lite mer jämnåriga i hur de leker, vilket innebär att de fysiskt brottas mer. springer och hoppar från olika föremål, vilket innebär att glada skratt, tjut och skrik blandas med gråt, dunsar och tjuvnyp. Vi är alltså inne i fasen: ”Sluta nu brottas innan någon gör illa sig”. Vilket ju alltid händer. Känns som att vi är tillbaka till 2001 och jag hela tiden kände mig manad att vråla till min bröder att de skulle sluuuta bråååååka.

Och detta innebär att ljudnivån hemma typ alltid är hög, oavsett glädje eller bråk. Och så pratas det. Så otroligt matt man kan bli av att höra min egen röst behöva svara på frågor om och om igen. Säg till, medla till fred, föreslå nya lekar, be barn städa undan, tjata om att de ska komma och äta. Sedan kan vi ju konstatera att det åtta av tio gånger ställs frågor till ”Mamma” och inte ”Pappa”. Även om pappan ifråga befinner sig inom två meters avstånd så ska det liksom ändå vrålas in genom toadörren. ”Mammaaaaa? Får vi hämta degen och pärlorna och den jättevassa saxen? Hallåååå mamma?”

Är det så hos er också?

De små liven lyckas alltid hitta en också. De kan leka i frid länge och man tänker att man ska passa på att smyga iväg, vilket tio av tio gånger resulterar i att man två minuter senare har två barn som flåsar en över axeln.

Nåja, pjuh. Tillbaka då till första raden – vilken frid det då kan vara att sedan få jobba hemifrån. Med barn på förskola. Nu sedan någon månad har jag i grundläget jobbat hemifrån alla dagar förutom torsdagar då vi har personalsamling och sedan sitter jag kvar och passar på att skriva ut saker/prata igenom med kollegor/och bara njuter av att få sitta och luncha med folk som inte är familj.

Men, övrig tid är det riktigt härligt att sitta hemma. Njuter av att få vara i jobb-bubblan utan lika många små avbrott, och jag kan vara effektiv på ett helt annat sätt. Hör många som har svårt att koncentrera sig hemma, men jag tycker det är precis tvärtom – jag hinner massor? Kan också använda rasterna (om man nu kommer ihåg att ta dem) till att stoppa in en tvätt, fortsätta läsa bok, eller röja undan från frukosten. På lunchen är det enkelt att träna eller gå en promenad (för att man har alla kläder hemma), eller bara se en serie en stund. Och – man kan göra mat och behöver inte planera matlåda att ta med.

Sedan njuter jag verkligen av att få vara tyst så många timmar i sträck, hehe. Jag är ju också lite konstant hes så rent fysiskt är det skönt att bara få vila halsen.

Förhoppningsvis kommer detta ändra så att man faktiskt kan variera sig med hemmajobb/kontorsjobb i större utsträckning även efter pandemi. Tror många skulle gynnas av det, både arbetare och arbetsgivare!

Kreativt utlopp

Jag fortsätter ju måla med akvarell, som ni kanske ser på instagram. Så otroligt roligt det är att snöa ner sig i något. Att verkligen ligga och surfa efter inspiration, beställa något nytt redskap (lyxen när man har fått sälja en del alster också) och få dela saker med andra intresserade via instagramkontot. Göra någon liten film, fota i miljö – jamen, så mycket roligt kring det just nu!

Och med kontot är det så härligt också att människor skriver privata meddelanden på ett annat sätt, de ställer frågor, skriver att de själva vill börja måla – otroligt roligt.

Jag har till och med fått måla text till en bok (!), vilket ju verkligen är ett nyp-mig-i-armen-uppdrag. Nästa gång är det jag som skriver själva boken, hehe.

Jag försöker att inte nöta med målningsbilder på @hemmahosemmas, så om ni vill se mer målning får ni gärna följa mig på @akvaremma

Och, vill ni handla så hittar ni prints här!

Kärleksfrukost

Alla hjärtans dag ändå. Har inte alla hjärtans dag landat i något rätt bra ändå? Tycker mer och mer att det gått från att vara någon form av tävling-om-mest-kära-paret-dag där det är besvikna fruar som inte får rosor av sina män, till att bara bli en kärleksdag till både barn, hundar, föräldrar, vädret, som vi kan välja att uppmärksamma om vi vill.

Här hemma passerar givetvis ingen högtidsdag ouppmärksammad. Jamen, det är ett sådant bra paket av aktiviteter som passar familjelivet. Först pysslar man tillsammans något (ofta med papper, pärlor eller sådant som finns hemma), sedan pyntar man lite och sedan gör man någon liten ”happening” med familjen som gör att just den dagen fick lite extra guldkant. Älskar temadagar.

I lördags satt vi alltså och vek hjärtan att hänga upp som en girlang vid matbordet, och sedan pärlade vi på piprensare som vi skulle ha som hjärtan vid dukningen. Dagen efter steg jag nämligen upp innan de andra (nej, de sov inte men fick ligga kvar och se på ipad i sängen) och gjorde alla hjärtansdag-frukost. Använde hjärtformen till allt jag kunde, fixade med jordgubbar som absolut inte var svenska, gräddade våfflor. Sedan satt vi där och mumsade, medan vi gick en runda och berättade vad vi tyckte om med varandra. Blandad kompott ska sägas.

Sedan tyckte Edith att vi skulle gå en runda och berätta vad vi tyckte om hos oss själva, varav hennes lista tog en bra stund. Signe tolkade det som en fråga om vad hon tyckte om överhuvudtaget och svarade ”gurka”.

Vinterns bästa köp

Kära ni! Hur har ni det? Varje år blir jag lika chockad över hur sprallig man kan bli av ljuset som kommer tillbaka. Tänker alltid att jag inte är så brydd om det långa vintermörkret, men vårvintern alltså. Nåja, vi kan väl inte riktigt börja prata om vår än men snö, sol som börjar värma ansiktet och minusgrader som ändå går att vara utomhus i – det hör i mitt huvud till vår femte årstid som vi har här uppe.

I år känns det extra tillgängligt eftersom vi äntligen köpt en skoter. Jag har bromsat tidigare år för att jag har tyckt att tjejerna varit för små, men i år funkar toppen! Det gör det så väldigt enkelt och nära till utflykt. Vi träffar vänner igen! Bestämmer ett berg, alla tar med egen matsäck, möts upp med skotrarna för att puttra gemensamt i skoterled. Jag och tjejerna myser i pulkan (som vi lånat av Jakobs kusiner, tackarrrr!) med renskinn och filtar. Om tjejerna somnar tur och retur? Absolut. Men hur ska jag kunna hålla dem vakna, när det är så oerhört mysigt att varmt vaggas till sömns, där vi sitter nära, nära?

I två helger nu har vi nog varit ute typ sex timmar varje dag. Ibland blir det kallt, då ställer vi oss nära elden, dricker varm choklad, tar av skorna och värmer små röda fötter under armhålorna. Men oftast går det bra. Sedan kommer man hem, badar vaaarmt och myser i soffan med pyjamas resten av kvällen.

I lördags tog vi skotern ut till stugan vid Jävreträsket för att möta upp storfamiljen, och där har kusiner och släktingar också börjat tina fram hehe. Det skottades frenetiskt vid olika stugor och det kändes härligt att den här delen av stugsäsongen nu startar.

Det känns som att det är härliga veckor som ligger framför oss!

En som är 2,5 år

Jag måste bara få göra ett inlägg om den yngsta damen i familjen. Nej men, hon är i sådan högform just nu. Nu i dagarna blir hon två och ett halvt. Vi slutade ju med nappen för någon månad sedan, och det blev verkligen ”proppen ur” när det gäller talet (trots att jag inte tänkte att hon hade den så ofta). Hon babblar i ett. Jag är nog den som förstår henne bäst rent språkligt, men alltså ibland bara stirrar jag på henne fascinerat när hon håller långa monologer (alltid med många och olika tydliga ansiktsuttryck, som chockad, glad, exalterad). Hon säger så många roliga ord och härmar fraser som vi säger, som när jag sa ”Nu är det dags att gå och sova” och hon svarar med uppriktig förvåning ”Redan?”. Hon säger också mycket ”visst”, alltså typ ”Mamma, Edith måtte gå upp nu, vitt?” Hon är också expert på att kräma ut lite till, som när man ger henne fjärde boken för kvällen och redan har sagt att det är sista boken man tänker sträcka in i sängen och hon lägger huvudet på sned och håller upp lilla knubbfingret medan hon säger ”nu en tista, apelut tista”. Ofta medföljande med ett ”jag llllovar mamma”.

Eller när jag sparkade i tån och hon säger med empatisk min ”Stackars mamma. Jag trösta dig? Du ligga i mitt knä?” (och ja, det vill jag givetvis, för få saker i världen är så mysiga som att krypa upp med huvudet i en tvåårings lilla knä medan en mjuk hand lite tafatt stryker en i pannan)

Hon är också så gosig! Hon vill verkligen ligga nära, nära i sängen på morgonen, och man får oftast lång tid på sig att sniffa i nacken och linda armarna om hennes lilla kropp. ”Vill du myyysa mamma?” Jag kan liksom inte få nog, jag bara måsta röra i henne för att hon är så gullig. Det är också lite unikt i vår familj där övriga tre givetvis gillar kramar men ändå inte är i superstort behov av att ha fysisk kontakt med en annan människa hela tiden. När jag och Signe exempelvis var och fikade på bageri för första gången på tu man hand satt hon med armen runt min nacke och kind mot kind med mig större delen av besöket, nöjt mumsandes på sin chokladboll.

Det är också härligt att hon nu klivit in i rollspelslekens värld, den som Edith bemästrat så galant sedan ungefär samma ålder. Nu kan Signe stå långa stunder vid playmo-husen och man hör hur figurerna har massor med olika hittepå för sig.

Hon är också en liten latmask. Har haft det alldeles för bekvämt med att åka vagn och sitta på spark, så det krävs idogt motiverande för att få henne att vandra ner till Ica på egen hand. Storasyster hade aldrig något val, men nu är det avvänjning med lyxbehandlingen för lillasyster.

Annars är hon verkligen lätt att ha att göra med. Hon är bestämd och tydlig med vad hon vill men har ofta väldigt jämnt humör och är mer mån om att ”vara till lags” än vad en viss annan gå-min-egen-väg-dotter har varit genom åren. Hon är också väldigt nöjd bara hon får ens fulla uppmärksamhet, så en tur till affären eller någon annanstans är aldrig något problem, väldigt långt ifrån ligga-och-sparka-på-marken-läge. Och det kan man ju vara lite tacksam för, medan det varar!

Sedan är hon väldigt snäll. Delar med sig, hjälper till, väntar in så att alla är med.

Det känns nästan som att jag upplever en ny ålder, den här ljuvliga mellantiden mellan lilla gosekroppen och ändå så mycket förstånd? När jag reflekterade över det härom dagen så slog det mig, med ett litet sting i hjärtat, att storasyster var i den här åldern precis efter att lillasyster föddes. Och jag förstår att jag nog inte upplevde den lika närvarande just för att jag fokuserade mycket på att ta hand om bebis.

Underbara lilla vän, vad vore vi utan dig och din storasyster i våra liv?

Inför 2021

Vi är överens om att vi inte jobbar med nyårslöften längre, eller hur? Löften hit och dit, som i alla fall för min del bara hänger över en som ett misslyckande.

Däremot tycker jag det kan vara fint att i samband med avslut av det ena året, reflektera en stund över hur man vill att nästa år ska bli.

Jag har några praktiska saker jag vill påminna mig själv om:

• Fortsätta skriva i Day One. En dagboksapp där man skriver några rader och lägger in bilder från dagen, som jag har fyllt i för nästan varje dag i sex år och det är så roligt att kunna gå tillbaka till samma dag för sex år sedan och se vardagen vi levde i då. Nåväl, det här har jag… inte prioriterat i höst! Noll dagar skrivna! Ve och fasa, det ångrar jag givetvis nu. Känns som att hela hösten är ett svart hål i minnesbanken. Så, från jul fyller jag nu i varje dag igen.
• Inte underskatta promenader. Röra på kroppen efter långa stunder vid dator (hemma sitter jag ännu mer still än på kontoret), få frisk luft och motion som inte kräver någon tankeverksamhet eller ens ombyte och dusch. Många plus i den aktiviteten!
• Guldkanten i hemmet. När man är hemma jämt och tänker jag minsann se till att myset är på topp. Här ska köpas snittblommor, tändas doftljus och lagas god mat. Hemmet ska vara som en varm filt till hjälp att ta sig igenom midvintern.

Mer filosofiska mål:

• Titta inåt. ”Oj så filosofiskt nytänkande” tänker kanske du, men jag har blivit bättre på att stanna upp och fundera över något som skaver eller vad jag känner just nu, och jag har också insett att det är mitt ansvar att göra vad jag kan för att förändra det. Eller, det är åtminstone det enda jag kan påverka. Det ska jag fortsätta med!
• Njuta av lilla familjen. Att ”bara vara med familjen” ska inte få vara något som är näst-bäst, utan den här hösten har verkligen visat hur kontakten stärks när man verkligen är med varandra mycket. Åh vad jag är förtjust i min lilla klan just nu.
• Vara snäll mot andra. Jag vill utgå ifrån att människor vill gott och gör det bästa de kan.
• Vara snäll mot mig. På samma sätt ska jag tänka snälla tankar om mig själv, och tänka att jag gör så gott jag kan efter mina förutsättningar just då.

Ett nästan-vanligt-kalas

I söndags var vi bjudna på födelsedagsbrunch (mina absoluta favoritkalas!) hos Sarita och för en stund kändes det nästan helt normalt. Vilken grej!

Vi har ju hängt med min familj under jullovet, liksom bara bestämt att vi är i vår bubbla tillsammans med dem. Skillnaden var ju att inte Saritas familj var där samtidigt som oss, men det var ändå så härligt att ”ha något bokat” och få ta på sig kläder som inte använts på månader, och sedan ta sparkarna ner till uppdukat brunchbord. Och vilket bord sen, åt på ett nästintill frossande sätt av allt det goda.

Det är verkligen något väldigt lyxigt att få komma hem till någon som ordnat.

Tacksam för ett fint kalas, ett härligt avslut på jullovet och en normal stund!

Jullovets sista dag

Jamen, gott nytt år då! Typ en tredjedel in i januari. Men vet ni, jag hamnade så djupt ner i ledigheten att varken dator eller kamera synts till. Jag har bara varvat myskläder och knappt tittat mig i spegeln förrän jag plötsligt insett att jag inte minns när jag duschat sist – och sedan har det gått på repeat.

Är inte det precis som ett jullov ska vara, så säg?

Ska jag vara ärlig har också den här ”inget att göra”-tillvaron varit precis det jag behövde det här jullovet. Varje gång jag har börjat en tankemening med ”Vi borde..” så har jag försökt tänka om och tänka att nej, det här lovet borde vi ingenting. Annat än möjligtvis stanna hemma, hehe.

Vi mår ganska bra när vi får vara tillsammans och pyssla på med olika små projekt här hemma. Vi (okej, Jakob) har byggt och målat bänkar till en grillplats och själva grillen kommer snart med posten, sedan har vi gjort om kontoret på övervåningen (där vi bara hade förråd tidigare) från super-provisoriskt till lite mer ”här kan det bli att vi får jobba typ hela våren”. Städat upp och gjort ett nytt skrivbord av saker vi hade hemma, och jag har dammat av vissa av sakerna som legat på vindan sedan jag var tvungen att packa ner mitt älskade pysselrum. Det blev riktigt mysigt!

Jakob fick också feeling och letade fram en projektor som vi tydligen hade, hittade en stor projektorduk på Köp och sälj, och skruvade upp våra gamla högtalare – och så blev plötsligt kontoret även biorum. Han är rätt finurlig, den där Jakob.

I övrigt har vi varvat sovmornar (japp, till och med barnen har för första gången hamnat i lite sovmorgonfas) och utomhushäng av alla de slag, med pyssel, tidskrävande matlagning och Mario Cart. Edith har fått börja spela ett spel på ipaden som hon gillar, det heter Toca world och innehåller roliga små figurer som man kan ordna hus åt, ändra stil på och så vidare (som ett digitalt dockhus typ), så det har spelats i vilostunderna.

Vi har också hunnit bråka en del med småtjejerna, tjatat om att sitta kvar vid bordet, om vikten att dela med sig, om att det viktigaste inte är att vinna när man spelar sällskapsspel, om att man inte får låna mammas fina vattenfärg när man har tänkt fylla 15 stora pappersark på raken, om att man visst måste ha fleece under overallen när det är minus 15 ute, osv, osv. Men man blir ändå så sammansvetsade när man är så mycket själva med varandra, att bråken liksom inte biter på en lika mycket. Kärleken och myset är ändå det jag minns, nu när jullovet går mot sitt slut.

Imorgon börjar vi om att jobba, och ändå känns vardagen allt annat än normal. Har inte öppnat mailen på hela jullovet och vet faktiskt inte riktigt vad vårens arbete kommer innebära, men det blir bra det också.

Nyårsafton med lilla familjen

Nåja, jag vet att det är typ två veckor sedan det var nyårsafton men jag måste ändå bara skriva om vår fina nyårsafton. Till skillnad från julhelgen kände jag verkligen ”det blir vad det blir”, är inte så brydd om att det ska vara på ett visst sätt. Och bestämde mig för att jag skulle fokusera på att göra det till en härlig familjedag med barnen. Först började det med spontan pulkastund med diverse familjemedlemmar.

Givetvis med varm choklad och mackor.

På morgonen hade jag pyntat med nyårsprylarna och gjort tjusig dukning med namnskyltar till alla fyra familjemedlemmar. Vem ska man göra sådant här för om inte för sig själv och sin egen nyårskänsla?

Jag såg ett tips på att man kunde göra små ”nedräkningspåsar” för barnen, så jag gjorde fem olika påsar för varje timme mellan kl. 15 och 19. Första var som synes att dekorera sina egna partyhattar, sedan var de övriga att leka kurragömma hela familjen, leta en skatt (med godisgömma), spela barn-alias och tillsist var det att gå ut och räkna ned till det nya året med små konfettipoppers och tomtebloss.

Vi vuxna hade beställt trerätterspåse från Centrum Krog, och barnen hade fått välja sin meny (pizza och glass). Lagom efter förrätten bestämde vi oss dock för att gå upp på berget bakom oss och se ut mot alla lyktor som skulle släppas upp kl 16. Vår stad firar 400 år i år, om ni undrar. Inte någon wow-upplevelse med mängden lyktor, men väl en mycket mysig upplevelse att vandra i mörka skogen med lilla familjen!

Väl hemma åt vi vuxna den otroligt goda varmrätten och efterrätten, medan barnen fick glass och såg en film. Efteråt fortsatte vi med spel och popcorn uppe vid brasan.

Sedan var det tomteblossdags, och då mötte familjemedlemmar upp oss på bron och vi fick köra åtminstone tre nedräkningar bara för att hinna använda exakt alla tomtebloss.

Sedan la vi barnen (som tyvärr var rätt övertrötta), och vi vuxna dukade fram en buffé av ost, kex och godis, och satt och spelade spel resten av kvällen.

Med låga förväntningar, spontanitet och hög mental närvaro för föräldrarna blev det en av de härligare nyårsaftnarna i livet, om ni frågar mig.

Vi är redo för 2021!

Sammanfattning av 2020

Året 2020 är snart ett avslutat kapitel (och vilket kapitel sen), och jag tänker att det är dags för årsresumén!

Här kan du läsa om 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014, 2013, 2012, 2011.

Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut? 
→ Sålt print som jag målat själv. Jobbat hemifrån, bredvid Jakob (ny upplevelse). Haft både digitala kalas, quiz, juntor, släktmiddagar. Sänt live via jobbet. Varit på husvagnssemester med min egna lilla familj. 

Genomdrev du någon stor förändring?
→ Jag kan inte påstå att jag genomdrev någon större förändring, det här året kom liksom förändringarna till en i alla fall. Det känns mer som att man varit glad för allt som faktiskt inte förändrats under det här året.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
→ Ja! Både Viktoria och Sofia har fått varsin liten tjej. <3

Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas?
→ 17 oktober är det enda datumet som dyker upp (förutom födelsedagarna), dagen när 30-årsfesten var. Helgen 11-13 september när vi var till Kvikkjokk med mina syskon var också otroligt härligt! (Sedan att min yngsta lillebror egentligen skulle ha haft sitt bröllop den helgen, det får man inte tänka så mycket på)

Dog någon som stod dig nära?
→ Nej, tack och lov.

Vilka länder besökte du?
→ Den här frågan blir något av ett skämt det här året. Året som äntligen hade inplanerat ett par längre resor blev ett år med absolut inga resor för de allra flesta. Snopet.

Bästa köpet?
→ Haha jag såg från förra årets svar att jag då hoppats kunna svara en robotdammsugare, och nu har vi faktiskt just köpt en! Än vet jag dock inte om det kvalar in som bästa köp, men kanske? Hittills gör ”Elsa” (Edith fick välja namn) ett mycket bra jobb.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
→ Min 30-årsfest i oktober var ett minne för livet! Verkligen en dag och kväll när jag var riktigt glad!

Saknar du något under år 2020 som du vill ha år 2021?
→ Socialt umgänge? Längtar efter vännerna. Fika med mormor. Junta med tjejerna. Träffa vännernas barn exempelvis, det är ändå svårt att hålla kontakt med 1-åringar via facetime.

Vad önskar du att du gjort mer?
→ Målat! Ännu mer! Är så glad att jag hittade tillbaka till målningen i höst.

Vad önskar du att du gjort mindre?
→ Oroat mig över vad andra ska tycka.

Favoritserier från året som gått?
→ The Queen´s Gambit var ju otrolig, men jag minns även att jag gillade Normal people och de svenska serierna Sommaren 85, Älska mig och Kärlek och anarki.

Bästa boken du läste i år?
→ Har ju haft rekordår i antal lästa böcker, men Där kräftorna sjunger var riktigt bra, även En mors bekännelse och Kvinnornas stad. Lycka till med resten av livet var också en viktig ögonöppnare som jag läste i rätt tid!

Största musikaliska upptäckten?
→ Jag har som vanligt inga större musikaliska upptäckter, men jag tror min mest lyssnade låt är 100 med Ana Diaz.

Vad var din största framgång på jobbet 2020?
→ Jag trivs så väldigt bra med mitt jobb, och jag inser också att det är rätt få förunnat. Jag är stolt över hur jag hanterat mitt jobb det här året, när jag verkligen har behövt lära mig att jobba på ett nytt sätt (med kort varsel). Jag är också tacksam över att jag har orkat med. Den här arbetsbelastningen skulle aldrig funka flera år i sträck, men jag har hela tiden tänkt att det är ett undantagstillstånd. Och försökt sova ordentligt och sänka kraven i övriga livet. Jag hoppas våren kan bli lite lugnare, även om restriktionerna verkar fortsätta ett gäng månader till.

Största framgång på det privata planet?
→ Att jag vågade ta kontakt med vården när jag inte mådde bra, och enkelt fick hjälp. Tänk vad många månader av liv som hade kunnat bli sämre för att man är för stolt eller ska ”lösa det själv”.

Största misstaget?
→ Tror inte jag har gjort några större misstag? I så fall var det då inte tillräckligt stora för att jag ska minnas dem nu.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
→ Oj, lite både och, kämpade ju i våras med att jag har känt mig otroligt låg under ägglossning sedan lillasyster föddes. Och det var en sådan lättnad att jag fick medicin som jag kan ta under just de dagarna och som hjälpte mig hela sommaren. Nu i höstas har det tjorvat lite för att jag började få huvudvärk när jag tog dem så jag ska prova en ny sort, men ändå. I övrigt har jag upplevt mycket glädje, eller framför allt en känsla av att vara så väldigt tillfreds med tillvaron. Inte påväg någonstans, inte jagande efter något. Bara här och nu.

Vad spenderade du mest pengar på?
→ Rejäla vinterkläder kanske? Har äntligen förstått att om man ska bo på ett ställe med vinter halva året så behöver man rejäla skor och nu bara för någon dag sedan en riktigt varm jacka. Till och med broddar jag köpt, för att slippa halka ner för vår backe varje gång jag kliver ut ur huset. Vuxenpoäng!

Något du önskade dig och fick?
→ Ett matlag! Okej, det här började vi faktiskt med förra året men innan restriktionerna så har verkligen matlaget varit en fröjd. Träffas varje onsdag med våra bästa vänner, och förgylla en vardagskväll för och med varandra. Det är nog det jag saknat mest de här senaste veckorna.

Något du önskade dig och inte fick?
→ Resorna som var inbokade. Tror både släktresan med hela Jakobs familj och kusiner hade varit ett minne för livet, och även tjejresan för att fira bästa Hannah. Längtar efter nya platser, slöa dagar med familjen, vackra vyer, värme, god mat, bad.

Vad gjorde du på din födelsedag 2020?
→ Det blev ju inget stort släktfirande precis, men fick en sådan oväntat härlig födelsedag med närmaste familjen och caterad brunch från Storstrand, överraskning och fina ord av vännerna, blombud och sedan en härlig restaurangkväll med vänner. Kände mig så varm i hjärtat över att folk hade ansträngt sig för min skull, för att göra dagen härlig!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
→ Tja, ingen pandemi är väl det enda svaret här? Lite mer träningsmotivation hade inte varit helt fel heller.

Vad fick dig att må bra?
→ Äldre barn har jag återkommit till många gånger, att kunna vara hemma hela familjen och ändå ibland få pyssla med något som bara jag tycker om att göra – det får mig verkligen att känna mig fri. Jakob får mig också att må bra. Så tacksamt att min make också är min bästa vän. Restriktioner eller inte, får jag umgås med honom så klarar jag mig ändå ganska långt.

De bästa nya människorna du träffade?
→ Inget år för nya sociala kontakter precis.

Mest stolt över?
→ Att jag vågade starta ett instagramkonto för målningen och till och med prova sälja min alster! Det är en otrolig känsla att få printen från tryckeriet. Och att sedan människor vill hänga upp dem hemma hos sig, det gör mig verkligen stolt och glad.

Högsta önskan just nu?
→ Att vi får fortsätta ha varandra och vara friska även kommande år. Och att 2021 blir ett år mindre präglat av pandemier.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
→ Min plan är ta med mig det positiva från det här året, som tillexempel all övning på att vara med i nuet. Se det fina i det lilla som faktiskt blir av. Vara bättre på att hantera saker som inte blir som det är tänkt, helt enkelt försöka ta det med ro.

Tack för året 2020! Det är så lätt att se tillbaka på det som ett riktigt skitår, men när jag bläddrar bland alla bilder ser jag allt annat än ett skitår. Jag ser ett år som vi kommer att minnas, av många olika anledningar, men framför allt för alla fina stunder som vi fick vara med om!

Julhelg med familjen

Visst har man lite känslan, ”ja tänk att det blev jul i år också?” Julen låter sig inte väntas tills virus är borta eller restriktioner har ändrats – nej, den kommer när den kommer som vanligt.

Och för vår del har det varit en väldigt härlig julhelg. Det är tydligt det här året att jag så många gånger har känslan av att årstider och högtider liksom är smidigare än på länge, vilket inte har med pandemin att göra utan helt enkelt för att vi har klivit över en ålderströskel med barnen. Vilken ljuvlig jul med lilla familjen!

Först samlades vi med min familj för lilla julafton 23 december, och det var bara en sådan mysig dag där barnen prickade in sitt bästa humör. Vi hade tänkt leka ute först men det regnade ju heeela dagen, så vi åt julbord, dansade runt granen, spelade spel allihopa. Sedan kom tomten med otroligt fina julklappar och det var kul att se hur spännande även Signe tyckte det var i år.



På kvällen blev det gröt och skinkmacka, sedan dukade vi upp för uppesittarkväll med julgodis, snacks, bingolotter och spel.

Vi gör vår sedvanliga övernattning hos mor och far över julhelgen, så julaftonsmorgonen spenderades i pyjamas med julstrumpor, sista avsnittet av julkalendern (tycker den var riktigt bra!) och grötfrukost. Den traditionen är jag väldigt glad att vi fick behålla!

Sedan blev det utehäng i snölandskapet (årets julmirakel var att få vakna till en vit värld) med Jakobs släkt, med eldar och fika, sedan vidare hem till Jakobs familj med hans föräldrar och systrar för en väldigt lugn och mysig julafton. Kom på mig själv med ett rysnjuta av välbehag flera gånger.

Så tacksam för den här julen på många plan! Bara att vi ändå lyckades pricka in att få vara friska är ju otroligt tacksamt. Men sedan att vi ändå kunde fira med de små familjerna. Tjejernas glädje, övernattningsmyset hos mamma och pappa. Att få ge julklappar och ta emot. Är i vanlig ordning som ett barn som längtar efter att få leka med allt, haha. Både barnens nya leksaker och mina egna.

Nu är det dags att packa ihop oss för det här året och åka de 250 metrarna hem till huset för ett fortsatt jullov.

God fortsättning!

Familjetid

Om en halvtimme har man då äntligen jullov! I morse satt jag i kyrkbänken och lyssnade på ett orgelstycke, och då tog jag en stund och mentalt klappade mig själv på kinden för god arbetsinsats den här hösten. Du gjorde det. Där för några veckor sedan trodde jag verkligen inte att jag skulle ro i hamn det. Och hade jag blivit det minsta sjuk hade jag med all sannolikhet inte hunnit. Men nu är listan avprickad, mailen satt på autosvar och jag ska strax checka ut för dryga tre veckors ledighet. Det ska bli underbart.

De här senaste veckorna har ju vi, liksom typ alla andra, haft otroligt begränsade fysiska kontakter. Det innebär ju också att vi varit jättemycket med vår lilla familj, bara vi fyra. Och wow, vad intensivt det är på många sätt. Och också ovanligt? Vi har ju aldrig någonsin varit så har mycket och liksom ihållande med varandra, trots att man tänker att man är mycket ”med familjen”. Men då är ju ofta måna andra personer inblandade i umgänget. Jag tänker att jag måste få reflektera lite över detta, givetvis i punktform.

Tid. För det första, så mycket man är med barnen när man inte har andra vuxna att prata med på samma sätt. Jag tänker att det är lite samma som jag tänkt när Jakob är borta, att plötsligt pratar jag ju främst med barnen och på ett sätt som de förstår.

Barnen. Det här gör ju också att det känns som att man känner dem bättre än någonsin. Det kanske i och för sig beror på att de är äldre också och mer ”analyserbara” (kanske inget ord) nu, men jag har verkligen fördjupat relationen med dem båda den här hösten. Vilka otroliga personligheter de är!

Det långa dygnet. Hjälp vad ens humör hinner pendla under en helg hemma med barnen. Ibland har jag bara velat smälla igen dörren och gråta av utmattning över barnens gnäll, och ibland har man sådana mysiga stunder så att man får nypa sig i armen. Och på kvällen när de lagt sig (förhoppningsvis efter en lugn och mysig läggning), då är man så tillfreds över att bara få tänka på sig själv en liten minut. Som jag har längtat efter kvällarna vissa dagar. Jag är ändå så genuint glad över all extratid med dem i just den här åldern som jag tycker så mycket om. Det är ju det jag velat, att även få vara mer ledig lite senare än spädbarnsåldern.

Syskon. Alltså skoja inte hur tacksam jag har varit över att de har haft varandra under den här tiden, när de inte kunnat träffat så många andra barn (annat än på förskola givetvis). Så otroligt många timmar de ändå har roat varandra! Lekt rollekar, dansat, suttit vid skrivbordet och pysslat, smygsovit tätt bredvid varandra i soffan. Nu känner man verkligen att de kan leka tillsammans och att de potentiellt har en vän för livet i sin syster. Och ja, ibland har de bråkat och ibland har de haft behov av att gå iväg var för sig, men då är det ändå glädje när de sedan får mötas upp igen.

Relationen. Vi är ärligt talat lite förvånade själva, men relationen är på topp trots den här hösten. Ja, vi båda har varit slitna och stressade stundtals (och less på barnen), men otroligt lite irritation på varandra trots att vi båda jobbat hemifrån mycket och typ bara träffat varandra. Jag tror nyckeln är att vi växeldrar lite i energi, det är sällan vi är utslitna precis samtidigt (då irritation lätt uppstår), och så har vi verkligen försökt göra grejer hemma som vi båda tycker om. Haft dejtkvällar på fredagar med lyxigare mat efter barnen somnat, lagat god mat tillsammans, gett varandra tid att pyssla på med något eget. Och bara det här att få vara i huset själva medan barnen är på förskolan! Vilken relationsboost. Ta lunch tillsammans vid köksbordet, prata om allt annat än barn och hem – saker som händer på jobbet, något man läst, reagerat över osv.

Mat. Det går jättemycket mat när man äter alla mål hemma. Tur att man sparar lite pengar på allt som man inte kan göra men som man i normala fall lägger pengar på.

Minskad press. Ja, det är klart att jag saknar att träffa nära och kära, men när jag väl landat i att det är såhär det är (och att vi förhoppningsvis kan vara med föräldrar och syskon över jul) så har jag ändå tänkt att jag ska passa på att se det här som ett litet andningshål i ”sociala förpliktelser” som man ändå omedvetet känner av annars. ”Vi borde bjuda hem…” ”Det var länge sen…” ”Är det vi som bör ordna det i år…?” osv. Nä, just nu kan vi inte bjuda hem någon och ingen kommer heller förvänta sig det. Det kommer en tid när vi kan göra det igen och då kommer man uppskatta och vara tacksam över att få träffas, men just nu vilar jag i att det är såhär.

Lucka nummer 14: ”Jag mår bra när jag…”

Jag upplever ofta att jag mår bra, i det lilla. Mitt problem är snarare att känslan pendlar så ofta, haha. Jag mår jättebra när jag är ensam. Samtidigt som det bästa jag vet är att ha kalas och bjudningar inbokat. Jag älskar att vara med barnen, rå om dem, se vad de gör. Samtidigt som det bästa jag vet är när Jakob säger ”vi åker och badar en sväng” och så vet man att man har två timmar för sig själv i huset. Jag tycker fredagskänslan är helt otrolig, när man vet att vi ska få vara lediga allihopa, gå i myskläder, pyssla på med något. Samtidigt som det kan vara så väldigt skönt när måndagsmorgonen kommer, med rutiner och ordning.

Och så där håller jag på. Vill liksom ha det ena, för att sen inte vilja ha det mer och ha något annat. Tur att ombytena mest handlar om saker som ”vardag eller helg”, och inte ”bo i San Francisco eller Hong Kong”. Hade varit lite svårare att hoppa mellan, inbillar jag mig.

Jag mår bra när jag är i fas. När jag lyckas hitta känslan av att ”jag gjort tillräckligt” för nu, och att jag bara kan vara en dag eller två. När jobbet är under kontroll, hemmet hyfsat städat, kylen är fylld av mat, och barnen inte är på bråkigt humör. När min to do-list inte har så många punkter.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Fädrenas dag

Huset fader firades med paket och frukost på sängen igår, men sedan prickade han in att vara förkyld så övriga dagens planer fick genomföras utan fadern. Vi konstaterade dock att få ligga hemma själv en hel söndag kanske inte precis är något straff hehe. Snarare en gåva i sig. Vi hade inte behövt några presenter med andra ord…?

Nåja, jag laddade upp för en heldag med tjejerna och de vara bara helt underbara hela dagen. Tacksamheten när man har ställt in sig på att det kanske ändå kommer bli lite roddigt, och så blir det bara trevligt rakt igenom. Vi började med gudstjänst där jag och Lina höll i Skatten för småttingarna, sedan åkte vi till mor och far där vi blev bjudna på en riktigt ost- och kexfest med tårta. De två stora barnen stack upp på övervåningen och vi andra kunde prata länge vid bordet på en ovanligt stillsam nivå.

Sedan tackade jag och tjejerna för oss och så åkte vi till Pinchos för middag med svärmor och svärfar. Lyxigt och trevligt! Älskar att man (på rätt restaurang) nu kan ha härlig 2-timmarsmiddag med två barn som ändå är med på noterna. Nåja, jag ska inte sticka under stolen med att det hjälper att ha övriga vuxna på plats, hade nog inte varit där själv med dem hehe.

Sedan åkte vi hem till Rudolf med röda…, nej jag menar pappan i huset. Jag är så obeskrivligt glad över dig, Jakob.

En dag att vara tacksam över papporna i just mitt liv! 

Gamla favoriter

Den här bloggen är ju kopplad till Google Analytics och det är alltid lika kul att se vilka inlägg som är mest lästa via google, alltså vilka inläggsrubriker som mest speglar det folk vill veta. Det är givetvis inte så konstigt att det inte är inlägg om När någon pratar i sömnen eller Fler boktips som det, utan det är ju inlägg som har rubriker när något skapas.

Låt oss göra en liten topp fem-lista. Som intressant kuriosa, bara den senaste veckan var det alltså nästan hundra (!) personer som var inne på inlägget med flest visningar och då är det ju gamla inlägg som googlats fram. Kul!

1. På förstaplats. Kan ni gissa vad det absolut mest lästa inlägget är? Jo ni, det är den mycket gamla godingen Hur man viker en presentpåse. Ett ganska bra inlägg, faktiskt, som jag själv skulle gå tillbaka till ofta om det inte vore för att halsbandstillverkningstiden gjorde att jag lärde mig vika påsar som aldrig förr och därför inte behöver någon tutorial längre.

2. På andra plats. Strax efter kommer inget mindre än Hur man viker en ask. Var mycket inne på den här typen av lärande inlägg under min scraapbooking-tid. Tycker det är lite fnissigt också att jag till och med bemödat mig göra en video, men sedan inte vågade lägga upp den haha.

3. På tredje plats kommer godingen Göra eget dockhus som ju är ett ganska nytt inlägg och som också känns rätt så i tiden. Det är ju också det i särklass roligaste pysslet jag har gjort, så det får gärna googlas på. Om det har lekts med mycket? Inte speciellt. Mössen får flytta ut till playmo-världen då och då, men själva huset används bara sporadiskt.

4. På fjärde plats. Jamen här har vi den något missvisande rubriken Göra eget skötbord ovanför tvättmaskin. Det här är också det inlägg som det fortfarande kan droppa in kommentarer på, och anledningen är enkel – det utlovas en manual för hur man bygger ett skötbord men… det är det ju inte? Inga mått anges, inga material, inget tillvägagångssätt. Möjligtvis kan man se det som en inspirationsbild för hur det kan bli och hur man kan göra, men mycket mer är det inte. Åh. Får för övrigt lite nostalgi av den här bilden från lägenheten, och pirret kan kände över att äntligen få fixa i ordning den här lösningen själv ovanpå vår nya tvättmaskin – inför att Edith skulle födas.

5. Plats nummer 5 fortsätter på samma tema, nämligen med en instruktion för ett pyssel. Utan instruktion. Inlägget Sy en egen babywrap söks ofta på, och innehåller ju enbart en länk till en annans instruktion vilket får väl ses som rätt smart för min egen del eftersom jag då får en litet mellanklick längs vägen fram till en riktigt instruktion hehe. För övrigt är jag rätt nöjd över den här wrappen som lille Louie har använt. Jag grämer mig bara över att jag aldrig fick använda en sådan till mina egna barn. Ska vi försöka med ett tredje så att man får…? Nej, Emma, inte nu. Sansa dig. 

Akvarellen

Knappt återhämtat mig än från mitt kalas, och dessutom fick vi åka på ännu ett 30-årsfirande nu i lördags – med ett helt annat tema (fotboll och Real Madrid), men väldans trevligt! Trots att jag inte kunde bidra med något alls i lekarna. Varken med fysik eller rätta svar. Förutom kalas innehöll helgen fredagsmiddag hos svärföräldrarna, bio med Edith, min mamma, Herman och Cecilia där vi såg Trolls 2 (bra!), barnledare för Skattengänget på gudstjänst och 1-årskalas för lilla Hedda. Vilken helg va!

Det firades igår med att dra ut ännu en visdomstand som satt tajt. Tvi vale så hemskt det är. Aldrig mer, säger jag bara. Även om det känns fint när tandsköterskan stryker sin handskbeklädda hand på min kind och mumlar att jag är duktig… Men nej, inte värt det.

Visst har jag för övrigt skrivit här om mitt fördjupade akvarellintresse? Alltså, jag vill måla varje kväll. Sitter och googlar inspiration, försöker se filmer på hur de gör och sedan provar jag. Efter uppbackning från vännerna så sket jag i jantelagen och gjorde tillslut ett instagramkonto bara för att det är så kuuul att se att något jag målar kan vara till glädje för andra. Det känns också roligt att liksom få en anledning att dokumentera och förhoppningsvis kunna gå tillbaka och se processen. Har det blivit bättre? Hur ser just mitt formspråk ut? Just nu känns det mest som att jag försöker ta inspiration av andra för att lära mig, men jag hoppas att jag ska hitta min egen grej så småningom.

Så, om ni vill följa målandet så klicka gärna in er på @akvaremma, så ses vi förhoppningsvis där!

20-talsfest för 30 år

Och så blev den tillslut av. Min 30-årsfest som var planerad till mars, men som blev uppskjuten till 17 oktober – som då kändes som en evighet bort.

Men alltså, så otroligt lyckat det blev. Alla (ett smärre mirakel i dessa tider) var friska, stämningen var på topp och jag tror aldrig jag har älskat mina vänner så mycket som igår. Det är så otroligt roligt att ordna fester till ett gäng som bara går all in. Trots värdinnans påhitt med både tema, utklädnad och mordgåta.

Jag kanske är partisk, men vilken underbar kväll det blev! En av mitt livs roligaste kvällar. Jag tror vi måste klä oss mer i 20-tal, varken damer eller herrar har någonsin varit så snygga hehe.

Intrigerna haglade, otroheterna svärmade och ett mord skulle lösas. Vi åt italiensk buffé som jag hade lyckats laga ihop på egen hand, efterrätt och lekte lekar. Guldmedaljer förtjänar mor och far som var tidsenligt klädda som servitris och servitör och roddade allt i köket hela kvällen (!), Agnes Johansson som kom och fotade ett par timmar, samt tjejernas farmor och farfar som roade dem hela dagen igår och halva dagen idag för att vi skulle få sovmorgon och hinna landa. Vid 1 hade gästerna åkt hem och jag och Jakob satte på bra musik i högtalarna och städade ut hela lokalen innan vi körde hemåt. Tacksamt att få vakna i lugn och ro, hemma i ett helvitt vinterlandskap.

Så glad över kvällen. Över att alla var pepp och med på noterna, över min familj som var där både som gäster och hjälp, över alla som reste massvis med mil bara för att närvara på min fest.

Tack alla ni som gett mig ett minne för livet!

Fotograf: Agnes Johansson

Stående ovationer efter mitt… operaframträdande. 

Jag kände mig tjusig som operadiva. 

Vissa var mer utsatta än andra i morddramat. 

Inställsamma tal hölls och anklagelserna kastades vilt… 

…den ena mer chockerande anklagelsen än den andra. 

Jag och mina bröder. 

Du och jag <3

Hela fantastiska gänget!

Höstskrud

Alltså den lilla damen nu, nu börjar tålamodets tid. Allt ska göras själv. ”ÄLV!” gallskriker hon, oavsett om det handlar om att klättra upp i bilen, dra upp en dragkedja eller ta av sig en socka. Giv mig styrka. Riktigt, riktigt långsam är hon. Jag tror hon gör det med flit, ingen människa kan skala av sig en strumpa såsom hon gör.

Givetvis är det för att hon vill göra samma som storasyster. Och enda gången det är bra på riktigt är när storasyster som är drillad i att vara modell fint ställer upp, och Signe direkt efter ställer sig på samma ställe och ler fromt. Här med höstlövskronor som vi pysslade ihop efter tips från @pysselmorgon på instagram. Lagom höstaktivitet!

Edith fick givetvis inte hålla armen om lillasyster. Inga mutor hjälper.

Älskar Ediths min här nedan när vi i samförstånd tittar på varandra och suckar över lillasysters oförmåga att samarbeta.

Det är roligare när man får stå modell ”ÄLV!!”.

En femåring

Och inte mindre än dagen efter Louie (ändå kul att han fick en egen födelsedag ändå) så fyller mitt andra syskonbarn fem år. Älskade Herman! 

Jag minns att jag tyckte ur ett fastersperspektiv att det var lite tråkigt att jag fick barn själv strax efter för jag hann liksom inte njuta av Hermans bebistid på samma sätt när jag själv blev mamma för första gången och vaggade min egen bebis stup i kvarten, men nu – nu är det ju ljuvligt att de är i samma ålder och älskar att vara med varandra, och till och med går på samma förskola så att jag enkelt kan träffa honom mycket, ta med honom hem, göra saker som jag ändå hade gjort med mina barn samtidigt som jag får umgås med honom. Det är jag glad för!

Herman är så rolig att vara med, med sitt otroligt smittande skratt och när han dansar och rullar på höfterna så som bara han kan.

Vilken glädje det är att få vara faster till just dig!

Kalas med bondgårdstema

Inom loppet av en vecka har vi tre underbaringar i vår närhet som fyller år. Först ut är bästa Tilde som nu har blivit fem år, och jag är så förundrad över att man får vara med och lära känna dessa små figurer genom hela deras liv. Vilken lycka!

(Och nej, det är inte Trump som sitter i förgrunden utan Tildes farfar Pär-Åke med Elsa-peruk.)

Och ja, Tilde fick ansiktsfärg. Hon målade smakfullt läpparna röda och bad om vita snöflingor i ansiktet. Edith målade ett enormt svart unibrown med tillhörande polisong. Det röda längst ner är en blixt.

Några dagar senare fyller så min älskade brorson Louie år, och där hade föräldrarna (Sarita) gått all in på bondgårdstemat. Underbart! Känner helt igen den där 1-årskalasyran på första barnet, när det är så otroligt roligt att få ordna kalas. För vissa brukar den längtan sedan dunsta med åren, men låt oss vara ärliga – där är jag inte än.

Framför allt fikat hade ett väldigt läckert bondgårdstema där allt hette saker som ”koskit” (choklad med nötter), ”ägg” (godisägg), ”grönsaksskörden” (grönsaksstavar i dipp), ”lera” (chokladmousse), ”staket” (chokladfingrar) osv. Kul!

Louie hanterade kalaset på det sättet som ettåringar brukar hantera det, det vill säga genom att förundrat studera alla som stod och sjöng, inte bry sig om paketen förutom snörena och pappret, samt däcka ett par timmar in i partyt.

Underbara, älskade vän. Vi är så glada över dig!

Tjejerna var, partisk som jag är, hutlöst gulliga i små bondgårdsoutfits som jag grävt fram bland klänningarna jag hade som liten.

Mormor och morfar tolkade temat mer bokstavligt och kom som gris och ko. Inte konstigt att födelsedagsbarnet blev chockat.

Livets peak

Jag funderar mycket över vad jag har just nu. Så har det alltid varit, att jag liksom velat utvärdera var jag står i livet och vad som är bra med det och vad jag mer vill ha. Och just nu, som 30-åring, tänker jag att jag har i stort sett allt jag har önskat mig. Jag har två otroliga barn som jag är så hutlöst förtjust i, jag har en make som jag efter 14 år fortfarande bara blir mer och mer kär i, ett hus som vi får pyssla på med och göra till vårt, vi har varsitt jobb som vi tycker om och vi tjänar så pass att vi kan leva bra och jag kan jobba deltid. Vi har otroliga vänner, familjer vi vill vara med och som vi får hjälp av. Vi är friska. Vi har varandra. 

Och kanske just därför, kan jag inte låta bli att tänka att det är en skör tid. Att för första gången i livet tänka att jag nu har allt jag kan önska. Att känslan är att inget kan bli så mycket bättre än det är, bara sämre. Att någon del ur ekvation kan falla ur, som gör att lyckan förtas vilken dag som helst. Det är någon form av stress att tänka att jag just nu eventuellt lever den här tiden som jag senare i livet kommer titta tillbaka på och konstatera att det var livets peak. Och missförstå mig rätt, jag njuter varje dag över det. Jag är också glad över att jag medveten om det medan jag fortfarande är mitt i det. Är ödmjuk inför att många kanske inte får uppleva stunder i livet av någon slags fullkomlighet. Det finns ju nästan alltid saker som kan bli bättre. ”Om bara…”

Det handlar väl också om att tiden går fort när man har roligt. Det spelar ingen roll hur mycket jag njuter, veckorna går inte långsammare för det. Men det förstärker känslan av att jag vill se klart, vara här och nu. Reflektera. Insupa ögonblicken. Så att när jag ser i backspegeln kan komma ihåg att jag var där mentalt. Medveten om vad jag hade.

Och så njuter jag av att vi i det lilla har så mycket att se fram emot i höst. Jag tänker inte ta något för givet. 

Att rädda någons liv

En kollega till mig har fått akut leukemi och som alltid knyter det sig i magen när någon ska behöva drabbas av denna vidriga cancer. Hon har två små döttrar i nästan samma ålder som våra, och givetvis tänker jag mycket på vad de går igenom just nu. Alla dagar borta från varandra, alla behandlingar. Hon kommer behöva göra en stamcellstransplantation och där är Tobiasregistret en ovärderlig källa för att finna en passande donator. Jag står i deras register sen förra hösten och hade då tänkt på det länge men inte fått det till att bli. Men alltså, du som är mellan 18-35 år – ta nu bara tre minuter och klicka hem testkittet. Nej, du har egentligen inte tid men gör det bara! Då skickas ett kitt med en tops hem till dig, du drar den över kinden inne i munnen och skickar tillbaka kittet. Sedan meddelas du när du är registrerad.

Om du sedan skulle bli kontaktad för att du har fått en match, så kan du donera stamceller via två sätt (du bestämmer själv både hur och om du fortfarande vill donera), antingen genom att ge blod (tar cirka fyra timmar, stamcellerna tas från blodet och blodet förs in i kroppen igen) eller genom ett ingrepp när du sövs och det sticks en spruta in i ditt höftben och stamcellerna tas ut. Du kommer bli välinformerad längs hela processen och kan när som helst säga nej.

Men alltså, förstå pirret om du skulle få ett samtal där du bokstavligen kan rädda ett liv. Någons liv kan fortsätta tack vare dig! Alltså jag kan knappt ta in hur mäktigt det skulle vara.

Så. Läs på här om du är nyfiken, och annars – gör det bara!

Hösthelg i Kvikkjokk

Det blir inga dagliga uppdateringar här precis, men jag har försökt förlika mig med att om alternativet är att stänga ner bloggen helt så känns det ändå trevligt att få fortsätta uppdatera då och då.

Höstterminen är igång för fullt och september är verkligen ljuvligt. I helgen bokade vi spontant en stuga i Kvikkjokk och åkte dit med mina två bröder och deras familjer. Alltså, fjällen i september! Färgerna! Luften! Vyerna! Stugans utsikt är bild nummer 2 här nere, så det gick ingen nöd på oss när det gällde vackra vyer precis.

Vi åkte vid lunch på fredag och kom dit lagom till middag, och på lördag var det dags för vandring. Vädret visade sig vara mycket bättre än utlovat och det blev en rätt lång tur upp till toppen av ett berg där vi också åt lunch innan vi vandrade hemåt. Över 20 000 steg (och massvis med höjdmeter) vandrade Edith och Herman, utan märkbart gnällande. Imponerande, med tanke på att man själv också var tämligen mör i benen. Signe den lilla latmasken vandrade cirka 14 steg innan hon helt sonika la sig ner på marken. Vi har ju drillat Edith rätt bra i att gå själv och försöker göra samma med Signe, men såhär i fjällen när vi visste att vi med bra takt ändå skulle gå rätt många timmar så kändes det ohållbart att hålla på och truga Signe varje meter. Så, upp i bärryggan på Jakobs rygg, så hans insats blev också tämligen imponerande med över 20 kilo extravikt.

Väl hemma blev det välförtjänt vila, middag, bastu för både barn och vuxna, och till sist (ja, barnen somnade fort) spel, vin och snacks för oss vuxna. Söndagen var hemresedag men vi ville ändå vandra en tur så vi städade ur stugan och tog ett mindre berg som ändå visade sig vara en 1,5 timmars rätt brant vandring, och gjorde lunch uppe vid ett vindskydd. Vandrade ner, köpte snacks på fjällstationen och satte oss i bilarna för hemfärd med pizzastopp i Älvsbyn.

Så otroligt mysigt att få spendera tid med det här gänget, både små och stora. 

Trettioårsfesten

Tillslut var det äntligen dags för Linas 30-årsfest i lördags, festen som blev uppskjuten i juli – men som istället hamnade på en mycket bättre dag rent vädermässigt! Det var liksom meningen att den skulle skjutas på.

Också roligt att Wikströms har stått för tre kalas på typ lika många veckor  senaste tiden, hehe. 

Solen sken, alla inbjudna var friska (alltså bara det är ju verkligen ett litet under just nu), och barnen lämnades hos mor- och farföräldrar. Så med fullt fokus fick vi vuxna leka massa lekar, äta god mat, efterrätt och tillsist var vi några tjejer som poolbadade i nattmörkret med alla vattenlekar vi kunde komma på.

Vi kompisar samlades hos oss en stund innan för att lägga ner alla våra ihoppysslade hönor i en låda med hö, samt gå i samlad och skönsjungande (nåja) trupp efter vårt egenbyggda hönshus som var uppställt på släpvagn bakom fyrhjulingen. Väldigt skönt att äntligen få leverera presenten som vi försökt smygbygga bakom vårt hus. Lina blev glad! Överraskad, men glad! Tror jag.

En supertrevlig kväll som man får betala för idag. Nej era tokar, jag drack ingen sprit men hur tror ni en småbarnsförälder mår efter att ha lagt sig 01.30? Nej, jag menar det. Två dagars återhämtning och ingen röst kvar.

Emma odlar

Trodde ni det var jag som odlar? Det gör jag förvisso om färdigköpta kryddor räknas, men tyvärr tror jag inte att någon luras av att mitt namn råkar stå med i rubriken. Det är alltså en annan Emma som har ordnat (och odlat) massvis med grönsaker och ställt upp ett marknadsstånd i Hemmingsmark, där man får åka förbi och swisha för det man handlar. Otroligt mysig idé!

Det enda kruxet är att det är en bit att köra, vilket begränsar shoppingmöjligheterna för min egen del, men det var kul att se åtminstone. Något som verkligen skänkte glädje var solrosorna man kunde köpa för fem kronor styck just den dagen jag var där. Vackraste solrosorna jag har sett!

Det är den här årstiden man hade önskat att gårdsdrömmen var lite mer verklig. Jag suckar av avund när jag ser alla som skördar, lägger in, syltar och gör såser inför vintern. Jag gör av det jag kommer över i alla fall, och håller tummarna får att jag får norpa mig lite äpplen framöver när det är dags för det.

Poolparty för en två

Helgen innehöll också min favoritaktivitet! Vad tror ni det är? ”Kalas” suckar ni samstämmigt och tittar menande på varandra.

Jo ni. Kalas! För ingen mindre än världens bästa Folke som fyllde fyra år – och faktiskt Bertil som fyllde ett år. Roliga, härliga Folke och glada, mysiga Bertil. De firades storslaget med tårta, poolbad, färgglada gäster, fiskedamm, presenter och den rätt makabra leken att slå sönder en pinata. Kanske mest tydligt när plötsligt huvudet föll av, och resten av kroppen fortfarande dinglade i snöret…

Nåja, pinatan föll tillslut i backen och godiset kunde spridas längs marken och ner i fickorna på glada barn. Vi reflekterade dock över det bisarra i att det låg godis kvar på marken när barnen hade gått iväg? De var liksom… nöjda. Fint så!

Vilken härlig dag att få fira!

Kräftskiva

Okej, nu är det nästan helg igen men vi hade en alldeles strålande sensommarhelg förra helgen. Jakob har varit hostig länge så helgens alla festligheter fick jag och tjejerna uppleva på egen hand. Men eftersom de fortsätter att vara helt otroliga med varandra och oss, så är det (nästan) bara en fröjd. Det är klart att det alltid är en blöja som ska bytas, mat som ska trugas med, badkläder som ska av och på – men de lyssnar oftast och gör som jag säger utan att protestera, vilket gör mig lika förvånad varje gång.

Hur som, lördagen delade vi upp oss så att jag och Edith for iväg på knytiskräftskiva som vi hade bjudit in till på Småskärsudden. Alltid lika trevlig tradition att ha, såhär på slutet av sommaren. Sedan är ju knytis en fantastisk uppfinning där ett underbart buffébord bara dukas upp framför en. Till och med vädret var strålande, så vi kunde sitta ute hela kvällen. Lägga barnen, göra musikquiz. Drömmigt!

Sedan sov jag och Edith över i vår lilla boda, vilket hon firade med att vakna 05.31 dagen efter. Trodde jag såg i syne när jag såg var klockan var och desperat väste fram: ”Det är mitt i natten, somna om!” Detta hon inte gjorde. Nåja. Vi sänder en tacksamhetens tanke till mobiltelefonens under och går vidare med livet.

Jag har nu för övrigt pysslat ihop en kräftskive-vimpel. Det är det enda rimliga, till en så pass återkommande tradition. 

Göra egen våningssäng

Så, nu ska ni få se hur det blev i barnrumsflytten, där Signes rum fick bli gemensamt sov- och pysselrum (och Ediths rum blev enbart lekrum). Tidigare har de ju inte kunnat sova tillsammans eftersom Signe tjorvat en del på nätterna som liten, men nu i sommar när vi sov alla fyra i samma rum så plötsligt gick det jättebra! Och jag tycker det är så mysigt att de också får sova med någon på nätterna (som man ju själv gör), och tänker att det är tryggt att få höra någon annans små andetag. Att ligga och viska med sin syster på kvällen och sedan vakna tillsammans på morgonen.

Nåja, med små rum är våningssäng det rimliga alternativet och jag vet inte vad ni säger men utbudet av våningssängar? Jag tycker de är fula och dyra. I kombination. Så, vi som inte bangar ett tidskrävande projekt (hm…) bestämde oss för att bygga en. Då fick vi bestämma utseende och längd själv. Signes gjorde vi till spjälsängs-variant (men limmade inte staketet, så i framtiden kan vi göra ett lägre staket där) och istället för en vanlig stege så är det beställt en repstege (mest för att det önskades av vår äldre klätterapa, som egentligen tar sig upp utan någon stege alls).

Fördelen med att bygga på plats såhär är också att man slipper göra staketen på insidan som när man har en fristående säng, tänker att det är skönare för barnen att sova nära vägg än att ha massa ribbor att fasta med tårna i.

Så, stavar och en hel massa rundstav (som vi den här gången kom ihåg att måla innan sängen var färdigmonterad, till skillnad från när vi byggde en liknande säng på stugan) senare så är sängen invigd av två mycket nöjda tjejer. Samma gäller skrivbordshörnan där de verkligen får härja loss. Vilket Edith klarar galant, och Signe… lite mindre galant. Men, nåja, hon får mogna med uppgiften.

Släktkalas för Lina

Vi har ju också hunnit fira älskade Lina som har fyllt 30 år! Den stora festen för vännerna blev uppskjuten till i slutet av augusti på grund av sjukdom, men när man har turen att vara både vän och kusin så fick jag och tjejerna (Jakob var på annat galej) komma på poolkalas med släkten i lördags. Väldigt trevligt! Deras otroliga terass och pool är verkligen bara wow, så nära utomlandskänsla man kan komma i Bergsviken om ni frågar mig.

Så, vi badade, åt hamburgare, mumsade vidare på tårta och firade allt vi kunde mellan sol och små regnskurar. Nu ser vi fram emot att få fira tillsammans med vännerna också.

Tack för en härlig dag!

(Och ja, jag antar att Lina vill att jag ska skriva att plankstaketet som ni ser inte är klart. Det ska dit ett svart metallstaket!)

Sommarkänslan

Som jag alltid säger, men lika skönt och härligt som det är att flytta ut på stugan i början av sommaren, lika skönt är det oftast att komma tillbaka hem till huset sen också. Det kommer liksom ofta bara en dag när man känner ”sådär, nu är vi klara för i sommar, tack för i år!”. Men, det ska sägas att i år var det faktiskt ovanligt vemodigt för den här sommaren har varit otrolig? Jag har känt ett sådant lugn i nuet, känt mig närvarande, har hunnit läsa massor med böcker, och framför allt har barnen varit otroliga. Mot oss, mot andra och med varandra. Det är det bästa jag vet, när jag märker att de blir mer och mer kompisar. När de myser, pratar, ligger nära varandra, delar med sig. Jag har verkligen njutit av att spendera tid tillsammans med dem, trots att det på sommaren verkligen handlar om mycket tid. Jag är så oerhört glad över dem och den lilla familj jag har fått.

Ni får några eftersläpande bilder från härom veckan när hela stugklanen blev bjudna till Fårön hos vänner till familjerna, för pizza, spontanbad och kvällssol. Lekstugan var städad så tjejerna fick stå där och ha glasskiosk (med riktiga glassar, som Edith konstaterade med stora ögon). De var för övrigt helt lyriska hela kvällen med massor av ”stora barn” (alltså 20-plussare utan egna barn) som ville leka, gå på upptäcksfärd, bli serverade i kiosken, hoppa studsmatta och så vidare. En fröjd att se.

Vi njöt av lummigheten på stugan och åkte hem med två pyjamasbarn i kvällssolen. Tack för att vi fick komma!

Hemmaflytt

Och så var vi hemflyttade till huset igen…! I söndagskväll gick flyttlasset (ja, ett helt släp fullt av prylar, cyklar, fyrhjuling, vagnar osv) hem, och sedan levde vi i fullständigt kaos i två dagar, eftersom vi hade planerat för barnrumsprojekt där vi skulle göra Signes rum till gemensamt sovrum med egenbyggd våningssäng (bilder kommer!), samt en ordentlig skrivbordsyta för pyssel. Och Ediths rum skulle då bli ett gemensamt lekrum. Detta innebar en rätt stor omflyttning av diverse prylar och lådor, och sedan var det övrig IKEA-handling med skafferiburkar, utesoffa, stolar som skulle monteras plus då all sommarpackning.

Sa jag att det var kaos?

Men vi gick an alltså som två gnuer (ja, de går an mycket har jag hört) dag som natt med barnen som lekte mitt i allt, och sedan på tisdag erbjöd sig bästa mor och far att vara med tjejerna (ni är guld värda!) under dagen så att vi hann med massor. Bara en sådan sak som att vi också hann skrubba mattorna, för att vi fick låna en vattendammsugare? Vem gör ens det när man har tusen andra saker att göra?

Ja, sen var vi plötsligt färdiga och var helt slut. Men det var det värt, för det är så väldigt skönt att få hinna vara hemma några dagar innan höstterminen börjar om. Få hinna ha några sommardagar med bara ”lilla” familjen. Plocka blåbär. Bara hänga ute på gården. Rensa i någon rabatt. Bada i Wikströms otroliga pool. Eller som i eftermiddag, när vi packade med picknick-middag och cyklade till stranden. Oerhört vilsamt. 

Stilla dagar

Sommardagarna verkligen bara rullar på. Jag är mer dygnvill än jag varit på länge, vilken dag är det? Hur mycket har vi kvar av semestern? Är det något jag behöver fixa som jag har glömt?

Men jag är också mindre stressad över det än jag varit på länge. Låter dagarna gå och bara flyta med i hur bra vi har det. Det tenderar nämligen att hända en hel del trevliga saker ändå i livet och här ute på stugan, utan att just jag vet om det flera veckor i förväg. Otroligt vilsamt.

Jag känner också (blunda nu, ni som typ just fått semester) att jag närmar mig processen att jag mentalt börjar landa i att hösten snart är igång. Nej, jag vet att vi har några veckor kvar, men det är ändå en härlig känsla när man får börja glänta lite på den mentala dörren. Börja planera barnrumsprojektet som vi tänker hinna med innan vi börjar om att jobba (älskar att göra om i barnrum!), kolla in lite höstnyheter på klädfronten, spana på sortera-skafferiet-lösningar. Jamen, ni vet. Fix inför hösten. Myyyz!

Annars fyller vi dagarna med lek, små utflykter till café, stugbesök, båtturer när vädret tillåter, fikastunder, bokläsning och barnfilmer medan regnet smattrar.

Middagshäng

Det känns som att vi är ovanligt många på stugan i år, eller så beror det på att vi är ovanligt många som är lediga och sedan har det tillkommit någon respektive. Väldigt trevligt! Att tillverka ett nytt långbord till baksidan står på tur, vi ryms inte riktigt längre att äta inomhus i en av stugorna, utan nu är det utomhus som gäller. Vi är väl ungefär 15 personer till varje middag. Men ett utegym är precis färdigbyggt så snart står säkert bordet på plats också.

Det är ju Jakobs familj och Jakobs moster med familj som bor här, och familjerna turas om att ordna middag. Vilket också innebär att det är väldigt hög standard på middagarna, ingen fil-middag här inte. Det grillas, görs grytor, äts tacos och som här om dagen – surströmming. Ingen personlig favorit för vår familj kanske, men vi är glada över varmkorven som serveras till, och gör våra egna små mackor av det.

Det är fint det här, att få bo i minikollektiv några veckor varje år. Att hjälpas åt med mat och disk, kunna ansluta till någon som tränar, spelar kort eller som har värmt upp poolen. Eller bara få ligga och slumra i soffan medan man hör folk som mumlar utanför stugan. Ligga och läsa på kvällarna tills någon sticker in huvudet och säger att nu finns det te och mackor.

Bli ompysslad och också ibland få pyssla om. I precis rätt proportioner. 

Möhippa för Emmy

Mitt i den här Sommaren Utan Planer har det ändå ploppat upp några höjdpunkter, där lördagen var en av dem. Emmy och Alex fick ställa in sin bröllopsfest men ska ändå gifta sig, så det är klart att det blir möhippa då!

Roligt och annorlunda för min del eftersom jag inte kände så många, men det var länge sedan jag skrattade så mycket på samma dag – vissa gånger fick jag inte luft. Förutom att det var mycket skratt så gick dagen (som hade tema ”Semester”) i mysets tecken med uppdrag på stan, picknick i parken, poolbadande här på stugan, pizza på Pensionatet och slutligen massa gott hos en av tjejerna.

Så lyxigt att få vara med!

Regniga dagar

Det var tur att vi hann njuta av den där härliga sol- och badveckan för senaste veckorna har det sannerligen inte varit mycket av värmen. Men oavsett väder så känner jag mig mer tillfreds än jag gjort på många somrar. Jag försöker öva varje dag för att inte stressa upp mig över att vi borde åka iväg/planera något/ordna något osv. Tittar mig runt omkring och tänker ”men just nu har vi ju det rätt bra”. Kanske är det lite av vårens påtvingade Corona-hakuna-matata som gör det lite lättare än annars, eller så är det bara för att jag är medveten om det och försöker motverka mina egna tankemönster.

Njuter också varje dag över att få vara med mina två gullhumlor, och över att jag inte är helt sluuuut och nästan gråtfärdig av trötthet på kvällarna. De är så gulliga med varandra så jag blir alldeles lycklig (givetvis med diverse arga avbrott, men merparten kompisar). Och för min energinivås del handlar det ju mest om att de helt enkelt är lite äldre nu! Leker, roar sig och underhålls otroligt mycket av farmor Lotta. Är så tacksam över den lyxen! Som här om dagen när regnet strilade ner hela förmiddagen, och jag stod inne i storstugan och bakade i timmar. Hallongrottor, bullar och maränger. Gjorde kolasås. Bara pysslade medan Lotta och tjejerna byggde duplo bredvid.

Inget mer begär jag av den här sommaren. 

Sola och bada (i Pina Colada)

Har ni också sådär? Att många fraser ofta startar igång låtar i huvudet. Som ofta inte ens stämmer med orden som egentligen är med i låten, utan det är mer en rytm som gör att man tänker på en viss låt.

Ah, ni fattar. Ett sidosteg. 

Jaha, hur har ni det i sommarvärmen? Själv är jag helt dygnvill, är det inte ens juli än? Och här går vi runt i supervärme och åker till stränder? Vi flyttade ut till stugan efter midsommar och har haft en härlig vecka, jag och tjejerna och Lotta (svärmor och tjejernas farmor), i väntan på att Jakob ska få semester. Eller okej, lite upp och ner ska jag ärligt säga att det varit, med bland annat en break down vid en ensamläggning för min del. Alltid halvers att bryta otroliga nätter som vi har haft just nu hemma med både superlätta läggningar och ”sovmorgon” till att det både tar längre tid på kvällen och att de vaknar tidigare.

Sedan hade jag någon form av magkatarrkänning hela dagen igår (då var det ändå otroligt skönt att ha farmor Lotta som en superunderhållare med barnen) och låg mest och sov, men idag var jag tillbaka på banan och hade en otrolig stranddag med barnen? Stranddagar är inte alltid mina favoritdagar (jag är dålig med sol och värme och sand) men i år verkar det vara en underhållare av rang. Signe håller på med sanden i all evighet och Edith är mer under vattenytan än ovanför. Och såklart, att ha med Lotta är nog hela nyckeln till strandlyckan, hehe. Sedan tog hon med Signe hem för sovning, och jag fick vara kvar med min stora tjej och möta upp kompisarna som kom dit. Perfekt värme (precis så pass blåsigt att värmen inte blir tryckande) och varmt i vattnet så att man kunde bada på riktigt och inte bara doppa sig.

Ja ni hörrni. Och sommaren har bara börjat!