3 nov

Är det fult att vara ledig?

Ofta när jag skriver om att jag eller vi har mycket att göra, antingen på jobbet eller bara ”i livet” så har jag liksom en bitter eftersmak. Jag vet att vi har en kultur där det är coolt och beundransvärt att fylla kalendern, att vara eftertraktad, viktig, ha stort socialt nätverk. Det blir en slags ”inget funkar utan mig”-attityd som på många sätt är väldigt ocharmig, och som jag verkligen ödmjukt får brottas med på ett personligt plan.

Det blir en slags krock med min inpräntade ”man ställer upp, oavsett vad” och ”Emma, kliv ner från din piedestal och förstå att du inte är oersättlig, både för andras och för din egen skull”. För jag vet att vi är många som håller på att stressa alldeles för mycket. Jag kan tänka ibland att jag inte minns sist jag hade tråkigt (vilket ju också är en sådan otroligt priviligerad sak att säga, för det säger ju också något om att man inte haft kriser, stor sorg, smärta och sjukdom i sitt liv senaste åren), för det händer så mycket att man bara längtar efter att ha det lugnt. Samtidigt som det är precis jag själv som ser till att lugnet aldrig infinner sig. Vilken klyscha man är!

Det är verkligen på gott och ont, känslan av att behövas och vilja hjälpa till. För ibland när jag förbannar det, och tänker att folk måste väl ändå bara få säga nej av den enda anledningen att man inte har lust, så ser jag ju så oerhört mycket bra som händer på grund av just den anledningen att folk hjälper till. Tar av sin lediga tid, använder den för att göra något gott för någon annan. Det finns så många exempel på det inom EFS exempelvis, och jag vill så väldigt gärna vårda det, inte vara sämre själv. Vill inte att det är vår generation som ska faila uppdraget, att alltid förvänta sig något i gengäld, inte kunna göra något bara för att vi i det anonyma kan vara en del i att bygga något större. Utan cred, pengar eller annan belöning än folks glädje och kanske tacksamhet.

Jag vill inte vara en stressad egoist. Speciellt inte av fel anledningar. Jag vill hellre stressa för att jag bidrar med något, än för att jag vill hinna träna/blogga/städa. Och ändå är de sakerna också så svårt att plocka bort, för allt är ju ändå liksom… bra grejer för en själv? Det är väl jättebra att jag hinner träna ibland, så att man orkar! Blogga är något jag tycker är roligt! Städa mår jag bra av! Men alla de exemplen innehåller just ”jag”. Jaha. Och då är det fult eller?

Vi ska tänka mer på oss själva för att inte sabotera oss helt, och samtidigt går så stor del av vår prioritering just åt till att tänka på oss själva. Hur kan jag förbättra mig själv, ta hand om mig själv, bli mitt bästa jag som förälder, partner, kollega.

Jag vet inte, när har man gjort tillräckligt med självprioriteringar för att orka finnas där för någon annan? Man ligger ju ändå alltid efter, det finns alltid något kvar som man inte har gjort?

Vilken paradox. Och ingenstans kommer jag i tankegångarna. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)