Hemmahelg i juletid

Jakob har varit iväg till Riga med jobbet i helgen, så jag har varit hemma själv med tjejerna. Väldigt mysigt? Det är något med att som ensam vuxen få bestämma ett par dagar. Ska vi bara äta varmkorv? Ska vi se en film mitt på eftermiddagen? Ska vi somna alla i stora sängen på kvällen? Vad är jag sugen på att göra när tjejerna sover?

Fredagen passade jag på att göra en favorittradition under december, nämligen att göra brasa (eller ja, brasan brinner ju i stort sett alltid nu i dessa bistra el-tider), tända alla ljus, ta fram godsaker och sedan sitta på golvet med Love Actually i bakgrunden – och i lugn och ro slå in alla julklappar. Aaah, så mysigt det är. Dutta på med olika papper, snören, etiketter, och sedan lägga under granen. Det blir en sådan fin dekoration med alla julklappar där, några dagar sådär innan jul.

Lördagen åkte vi till badhuset med Lina och hennes barn, och sedan köpte vi lördagsgodis och åkte hem och verkligen bara skrotade på. Jag uppskattar verkligen vinterns (och framför allt decembers) inomhusmys. Bara vara hemma. Inne. Elda. Vi bakade pepparkakor. Spelade något spel. På kvällen åt vi vårt godis och såg den nya Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Den var ju ändå lite ”vuxen” i berättandet men tjejerna satt som klistrade och det var bara så väldigt mysigt att kunna se en ny julfilm tillsammans som alla tre uppskattade.

På söndagen kom Jakob hem igen efter att vi hade varit till kyrkan, och allt var i sin ordning. En helg på egen hand är precis en lagom dos av egentid. Nu ser vi fram emot jullov, som jag och Signe får om exakt en timme och 22 minuter! Edith blir ledig från skolan på torsdag kl. 12.

Så när jag slutar idag susar jag och hämtar tjejerna och sedan blir det storhandling. För imorgon ska jag och Signe göra julmat och julgodis så det står härliga till. Aaah, njutpanik för de här sista mysiga adventsdagarna när man fortfarande har julhelgen framför sig. Vill verkligen inte att decembermyset ska vara över!! 

Höst i Åre

På tal om stora barn kanske, så hade vi vår första tripp i höstas känns det som, där det verkligen bara flöt på bra. Vi åkte nämligen ner till Åre och hälsade på Jakobs kusin Tove och hennes man Anton som bor där, och mötte även upp Jakobs systrar – och det var så mysigt rakt igenom! Färgglad och vacker höst i Åre, och barnen skötte sig exemplariskt på den (för oss) långa bilresan både dit och hem. Och när vi vandrade? Inte ett gnäll, och då gick vi ändå i timmar?

Vi hyrde en lägenhet via Airbnb, så att vi fick sova tillsammans under helgen allihopa, det bidrar ju alltid till lägerkänslan. Kom fram sent på fredagskvällen, och sedan lördagen gick vi först på höstmarknad där jag konstaterade att:

1. Alla har märkeskläder.
2. Aldrig sett så många unga med kryckor.
3. Konstigt att känna det som att man är ”i fjällen” och så har man typ aldrig sett så mycket folk på en plats. Okej, inte riktigt, men Åre är inte precis enskild fjäll för den som vill vandra för sig själv.

Men, inget ont nu mot Åre, det var väldigt vackert och mysigt, och efter marknadsturen kunde vi ta gondolen upp på toppen och skulle då promenera ner. En ändå rätt lång vandring, visade det sig? Eller ja, när det kändes som att vi kom till slutet av kalfjället så var det liksom 1,5 timmars promenad kvar innan vi var tillbaka vid bilarna. Då var jag riktigt mör i gå-i-nedförs-musklerna, men barnen bara vandrade. Också väldigt bra med ett gäng underhållande människor runt omkring som peppade och distraherade. <3

På söndagen hann vi en något kortare tur där vi gick upp och fikade och gjorde raggmunkar utomhus, innan vi promenerade ner igen. Så tillfreds! På vägen hem åkte vi förbi Lundhags outlet och så shoppade jag mig äntligen en ordentlig skaljacka, varm, tunn jacka att ha under samt ett par vandringsbyxor. Det känns väldigt lyxigt, jämfört med vindjackan som jag typ har ärvt från farmor (inget ont i det, den har gjort jobbet rätt bra), men det är ju tydligt att man är dåligt klädd när man är den enda som sitter och huttrar på toppen.

Det gav i alla fall mersmak på fjällivet för den här familjen, och framför allt var det väldigt trevligt att få hänga med människorna!

Mössens julafton

I höst har jag varit väldigt sugen på att högtidsdekorera mushuset. Kanske någon slags fortsättningsnivå efter huset i övrigt är rätt klart, då kan jag i alla fall få dockskåpspyssla lite. Först blev det halloween där i slutet av oktober, och nu inför december var det dags för mössen att börja julstöket.

Kartongerna åkte fram och några var ivriga på att börja slå in paket.

Gran och hyacint, apelsiner med nejlikor.

Pappa Mus och lillasyster åkte iväg till pepparkakshuset för att förbereda det inför julhelgen. Den nyinstallerade brasan värmde gott.

”Leker barnen mycket med mushuset?” undrar någon gäst ibland. Nej. Inte så mycket nej. Men jag är bara glad att de låter mig ha mina leksaker på deras rumsyta, och så är vi alla tillfreds med det. (Deras kompisar som kommer på besök däremot, de kan ofta vara väldigt fascinerade)

Njuta i jul

Har ni njutpanik än? Av december, julen, myset? Med risk för att låta grisig här, men jag har verkligen lyckats hitta någon slags julefrid den här julen. Jag vet inte, jag tror en del beror på att jag inte är med och ordnar så mycket. Det är alltid lite stressigt, att vara värd eller fixa i huset inför något. Och sedan såklart att man bara har tid på ett annat sätt när tiden hemma går att disponera lite mer som jag själv önskar, och inte bara handlar om att rodda med små barn. Tjejerna roar sig med något, och jag kan plocka på, läsa en stund, pyssla med något litet julbak eller någon apelsin som jag vill torka. Och så handlar det om någon slags mental inställning.

Jag känner väldigt lite att det är massa grejer jag måste göra. Det blir jul ändå. Men kanske är det därför jag också fått göra mycket av allt det roliga jag längtar till övriga året, som har med julen att göra. Just för att jag har gått på lust och inte betat av en lista. Och sedan är ju det ständiga knepet som ju är toppen nu eftersom det är för sent (…), att göra bort julklappsinhandling och så vidare i november, när man ändå inte har så mycket bättre för sig. Om det nu är en stor källa till stress.

Så, istället för att tänka att jag ska göra det och det och det, så har jag försökt vara noga med att vara tacksam för de grejerna jag har gjort. ”Tänk, nu står jag här och dekorerar pepparkakshus med mina barn. Så fint att få vara med om det i jul.” eller ”Oj, nu har vi en stund med julmusik i bakgrunden och tjejerna pärlar och jag sitter och gör garntomtar, tänk att det skulle bli en så här fridfull stund under december.” Mer lite förvånat eller kanske ödmjukt noterat med närvaro att jag är här, nu, och får göra just detta som faktiskt blev av. Sitta på en julkonsert och bara lyssna. Inte tänka på sen, inte glida iväg, utan bara känna musiken och stämningen i kroppen. Fint!

Man kan tycka att sjukdom inte står på julens önskelista men vi var sjuka hela förra veckan hela familjen, och som tur var så var det en okej vecka att vara hemma (inte heller tokmycket att göra på jobbet, vilket var välsignat), även om det alltid är något man lyckas missa. Men framför allt fanns det tid att långsamt nästan hinna få lite jullovskänsla, med något pussel, pyssla med någon pappersängel, se Julens hjältar under filten, äta lussebullar till mellis.

I söndags fick vi se luciatåg med barnen i Tallhedskyrkan, väldigt gulligt givetvis. Efteråt var det julmarknad och lotterier, och jag julryste av nostalgimys.

Igår struntade vi i läggningstid, tog på tjejerna pyjamas och drog iväg kl. 20 för att se luciatåg i Piteå kyrka. Så väldigt värt det, att få gå hand i hand med familjen i den snöiga staden och sedan sitta inne i ljusens sken, kramandes med varsin liten pyjamastjej.

Ny uteplats med pool

Pool är ett starkt ord, jag vet inte vad jag ska kalla det – uppvärmd bubbelpool utan bubblor? En rund, varm sittpool?

Vi har i alla fall länge funderat på att vi, som ju älskar att bada alla fyra, skulle vilja ha en liten uteplats med pool utanför vårt badrum (alltså på baksidan av huset, där det inte varit något alls fram till skogskanten). Så, när vi hade renoverat badrummet i våras så tog vi sommaren på oss att skissa lite. Och sedan i augusti när Nolia kom till stan, och vi hade en vecka hemma innan semestern var slut, då drog vi igång projekt köpa-pool-och-bygga-uteplats.

Som vanligt när vi drar igång något så blir det några riktigt intensiva dagar när vi jobbar järnet, järnet, men så får vi också mycket gjort. Vi hyrde grävare som Jakob satt och grävde med till långt in på natten för att den skulle lämnas tillbaka morgonen därpå. Vi la markduk, spred ut grus med tusen vändor med skottkärran, det byggdes reglar och vi skruvade trall i många timmar. Vi är ändå ett bra team när vi gör sådant här? Om jag får säga det själv. Och så målade vi. Och tillslut, som kronan på verket, kunde vi sätta dit poolen och starta igång den.

Här kommer lite bilder under projektets gång:

Det är inte så piffat och stylat än, eftersom det gick mot vinter när den byggdes, men jag ser fram emot att få hit lite buskar och blommor till sommaren!

Den har vi använt mycket under tidig höst, sedan lite mindre under några regniga veckor, men nu med snö och vinter igen så har vi fortsatt badandet. Älskar att vi kan sitta och bada hela familjen, och så enkelt att bara kunna gå ut direkt från badrummet. Inte helt taktiskt kanske ur det ”superdyra el och ekonomiskt tuffa världsläget” som hösten visade sig mynna ut i, men ja. Vad gör man? (Jo, man har det nedsläckt och kallt i hela övriga huset verkar det som att svaret blev. Men poolen, där håller vi sköna 38 grader.)

Våra två nya familjemedlemmar

Vi har blivit sex i familjen! Bara den meningen vittnar om att vi är väldigt nära gränsen för att vara en crazy-rabbit-family, men vi har alltså skaffat oss två kaninungar, som vi faktiskt är väldigt förtjusta i alla fyra. Jag kan då rakt inte minnas att jag har hållit i två så snälla och fogliga kaniner förut, men då har de här också hållits. Och burits. Och ja, det är väl där svaret ligger i varför mina kaniner när jag var liten aldrig någonsin ville vara i famnen utan att sprattla – de fick inte så mycket kärlek helt enkelt.

De här små kaninerna blev ännu ett helgprojekt i sann Emma och Jakob-anda, där vi sitter och slökollar på Idol på en fredagskväll i slutet av oktober, och Edith ännu en kväll har varit ledsen och bönat och bett om en kanin. Och där älskar jag ju att jag kan säga: ”Jakob, ska vi inte bara köpa två kaniner nu i helgen? Det finns en kull antingen här i Hortlax eller en i Umeå som vi kan hämta nu direkt.” Och han svarar: ”Okej. Jag kan bygga en kaninbur.” Det är kärlek det!

Så, jag började skriva med potentiella kaninunge-säljare, och så skissade vi på bur. Jag skrev ett brev och la i brevlådan, och på morgonen fick tjejerna gå och hämta brevet där Edith då stavade sig till att det fanns två kaniner som ville komma och bo hos oss. Den lyckan alltså, det är det bästa jag vet. Så, medan Jakob fixade virke och började bygga, så åkte vi och inhandlade matskålar och diverse annat kanin-relaterat, och for även och hälsade på ett par gulliga kaninungar i Hortlax. Men, jag såg de vuxna kaninerna och rasen var väääldigt stor för två små tjejer. Så, under natten grubblade jag för fullt, och när det var morgon fick jag återigen tacka min lyckliga stjärna för att Jakob är den han är, för då berättade jag försiktigt om mina farhågor kring att välja två stora kaniner som ju då kan leva i typ tio år och framförde ännu försiktigare min önskan om att istället åka hela vägen till Umeå för att hämta två små dvärgkaniner där. Och han höll med!

Sagt och gjort, Signe fick tack och lov vara med farmor den söndagen, Jakob byggde vidare på den nu rätt stora och seriösa kaninburen, och jag tog Edith och Cecilia och sträckkörde till Umeå. Men alltså, det var det värt, för där möttes vi att en sådan gulliga kaninägare och ett helt gäng fluffiga kompisar. Med vuxna kaniner som också såg lagom stora ut. Och hem, med en lycklig sexåring (som på uppdrag valt ut en åt Signe också, som ville ha en släthårig) åkte vi med två kaniner som fick flytta in i en sådan fin bur.

Och varje dag, ofta fler gånger, får de komma in och gosa med oss, äta någon liten morotsstav eller bara skutta omkring lite på kaninfilten.

Nåja, de kan leva många år till där de kan hinna glömmas bort, men just nu är de väldigt uppskattade. Djur ändå! Om än det bara är två små kaniner. Just ja, ni undrar kanske vad de heter?

Låt mig presentera, till vänster har ni Signes kanin Lilly, och till höger har ni Ediths kanin Smoothie.