Kan vi prata om att Edith har börjat skolan? Hallå? Jag tänkte kanske att jag skulle känna mig mer snyftig över det, men jag känner mig mest bara… stolt. Hon var så peppad, så peppad, och tycker verkligen det är så roligt. Och kanske var jag mer nervös över hur det skulle gå för Signe att vara själv på förskolan men – behövde jag vara orolig? Absolut inte. Hon är ju väldigt socialt kapabel, den där damen.
Och första utvecklingssamtalet med E, där man fick höra så väldigt mycket fint om hur hon är som person i klassen, och tänker på allt hon lär sig (hon har ju tillexempel knäckt läskoden för någon månad sedan vilket ju är så mäktigt på något vis, verkligen en nyckel som öppnar upp så mycket). Den lilla byaskolan hon går på är också fem plus, så det bidrar nog till den goda känslan. De är 11 barn i hennes klass, drygt 50 på hela skolan (fsk-årskurs 3), och det passar nog henne perfekt. De får liksom vara små lite längre på den skolan, känns det som.
Det börjar kännas tydligt nu, att vi inte längre är småbarnsföräldrar. Nåja, Signe är bara 4, men det är ändå två barn som man verkligen kan umgås med, prata med, resonera med. Och ja, det är klart att det kommer andra utmaningar istället, av större kaliber, men man slipper åtminstone agera på absolut ingen sömn, skrikande barn (oftast slipper man det i alla fall) och i den direkta sekunden något händer. Nu handlar det mer om att tänka kring föräldraskapet. Vad är viktigt för oss, hur rustar vi våra barn, vad är absolut nej.
Också läskigt att man aldrig lär sig klart, eftersom det hela tiden kommer nya åldrar. Stackars barn nummer ett kan jag tänka ibland. Allt är nytt för de små föräldrarna. Och ja, det går att fråga andra föräldrar hur de gjorde men hela samhället är ju också förändrat sedan tjugo år tillbaka?
Nåja, det jag egentligen ville säga är att jag känner mig så tacksam och så nära min lilla familj. Det är verkligen mina människor, och det finns inga jag hellre spenderar tid med. Även om vi bara är hemma, i olika rum och pysslar på, så vill jag bara vara dem nära.
Det kommer att bli lite hoppigt framöver, för nu har jag en hel höst att ta igen. Och det gäller att passa på när bloggandan faller på.
Men min lillebror Viktor har ju gift sig, med fina Sarita! Vi kan väl börja med att vi i slutet av sommaren fick ordna möhippa för Sarita, och det blev verkligen en dag av mys och mat. Vi åt brunch, hade ordnat egen chokladprovning, hon fick binda egen blombukett hos bästa Moa i hennes trädgård (vi fick otroliga odlingstips), lekte lekar och hade pyjamasparty med film- och musikquiz. En dag i min smak också, som ni kanske anar. För Viktor hade killarna också en otrolig dag med all in på Sagan om ringen-tema, med Viktor som Legolas, vilket utmynnade i en väldigt rolig svensexefilm.
Men sedan inleddes ju september då, och då blev fullskalig bröllopsbonanza. Jag och Jakob var värdpar tillsammans med två kompisar till Viktor och Sarita (ja, och till oss med), och vi filmade, skrev manus, förberedde lekar. Och förutom det var jag också syster som försökte hjälpa till allt jag kunde med att skriva namnskyltar, gästbeskrivningar, texta välkomstskyltar och så vidare. Det var såå roligt och såå intensivt, och sedan var själva bröllopsdagen bara så otroligt rolig och lyckad på alla sätt och vis. Det var en sådan rolig blandning av människor, där ganska hög grad var liksom unga vuxna, så den härliga middagen med lekar och god mat övergick till fullskaligt dansgolv med bar och ja, jag tror inte vi var hemma förrän 4-snåret. Det är i sanning en lyckad fest. Dagen efter? Veckan efter!? Nej men alltså jag trodde aldrig jag skulle bli pigg igen. Helt slutkörd på energi och känslor. Men det var det värt.
Jag måste ju få visa ett gäng bilder från först vigseln och det här GULLIGA gänget (mina barn och syskonbarn) som gick in som små brudnäbbar före brudparet i kyrkan. Jag blev riktigt rörd när dörrarna öppnades, för det var liksom de barnen (ja minus Abbe, han sov) jag älskar så mycket och som så kavata troppade in till vacker musik.
Vi gjorde också ett tappert försök att få till en rimlig familjebild. Lyckat!
Och sedan, när vi snyftat och kramats klart utanför kyrkan, då var det dags att åka till lokalen där de verkligen gått all in i dekoration. Det var så fint! Och folk höll så bra tal, och var så roliga och bjussiga, och ja, det var bara så roligt.
En dag att minnas för resten av våra liv!
Vänner! Vet ni vad som händer när jag slutar blogga? Jo, jag slutar fota. Eller nja, inte riktigt sant kanske, för jag fotar ju mycket med telefonen. Men det är ju något med att man ska någonstans och tar med sig systemkameran för att ”det här kan jag använda till bloggen” och så tänker man inte på hur mysigt det är att ha kvar alla bilder framför allt.
Det gör också att man sätter sig med datorn, tankar upp bilderna, döper dem och sparar dem i mappar. Det händer inte på telefonen i samma utsträckning kan jag lova. Jag kan få lite lagringspanik ibland. När jag inser att jag typ på 7 år har fått ihop till dryga 30 000 bilder på telefonen (orensat tyvärr). Fattar ni hur mycket bilder det kommer bli att gå omkring med om några decennier till? Jakob menar att lagringen kommer ju att växa också, så att telefoner med mera kommer att kunna lagra mer framöver. Nåja. Den som lever får se.
Som exempelvis den här helgen, den hade varit väldigt fin att ha ordentliga bilder från. Det blev verkligen en mysig första advent? Jag fullkomligt älskar när man har en relativt obokad helg, som sedan fylls på med sådant man vill göra allt eftersom.
Lördagen spenderades på två olika julmarknader, med ponnyridning, slädtur, renskinn med eldar och marknadsstånd. Cecilia hade sovit över hos oss, så det var så mysigt att lajva storfamilj. Efter marknaderna var vi så kalla att vi direkt åkte hem och slängde oss i poolen (sensommarens nya inköp, kan berätta mer om det sen). Och där satt vi i mörkret, med elden sprakandes bredvid oss och i röken från poolvattnets värme som mötte kylan. Sedan kilade vi in och gjorde oss i ordning för kvällen där vi var bjudna på väldigt gott adventsfika hos vänner, och där blev vi kvar fram till midnatt.
Första advent spenderades i kyrkan där det var fyllt till bredden med människor (och adventsstämning!). Jag var med i projektkören som sjöng adventssånger, och det var vår ansvarsgrupp som ordnade serveringen så det fanns att göra. Sedan blev det grötmys hos svärföräldrarna, där vi fick lite försmak av jullov med tjejerna som satt och spelade spel med sin farfar och faster, och jag och Lotta satt och byggde pussel. Medan Jakob sov på kökssoffan.
Jag hoppas verkligen att kommande adventshelger går i samma anda.
