8 nov

En söndag i november

Vi hade en härlig söndag igår. Eller ja, en härlig ”hela helgen” faktiskt, med kalas för Jakobs systrar som glädjande nog var uppe i Piteå, en ledig fredag med småtjejerna som innehöll både fika på Tallhedskyrkans café, bad i badhuset, halloweenparty hos grannarna och spelkväll med mina syskon. En lördag på det med förmiddagsfika hos svärföräldrarna, samt en middagsbjudning med vänner som också var uppe i Piteå över helgen – ja, då är man i hamn. Man ligger efter med både Idol-avsnitt och Så mycket bättre, men det var man ta igen i veckan, det kan inte hjälpas.

Men tillbaka till söndagen, som jag försökte dokumentera.

Vi startade med något av en sovmorgon, tjejerna vaknade först vid 8 och jag låg kvar i sängen till säkert klockan 9. Under tiden hamnade småtjejerna i soffan, med den gråmulna morgonen utanför fönstret.

Som vanligt på lugna helgmornar klev jag upp före min andra hälft, och gjorde helgfrukost. Med brasa och allt!

Jag har fostrat barnen till gedigna frukostälskare, som genast högg in på de kokta äggen.

Medan jag städade undan drog sig tjejerna undan till deras favoritrum just nu, nämligen pysselrummet. Vi gjorde en liten ommöblering i barnens två rum för någon helg sedan, och där playmo-bordet tidigare stått står nu istället ett gediget pysselbord. Kanske att playmo-bordet kommer tillbaka (saknar det redan) men just nu är det succé med mycket pysselutrymme för två pysslare.

Sedan fortsatte det med duplo-lek.

Och lagom till att det började leka tänkte jag passa på att måla några julmotiv, vilket är hög tid om jag har tänkt sälja några små julkort i år. En lugn och fridfull söndagsstund, tänkte jag!

Trettio sekunder senare:

Sedan kom solen! Äntligen!

Och storbarnet bytte till en ren pyjamas och drog på pyjamasparty hos en vän.

Då passade jag på att ta fram frisörsaxen och klippte av det yngre barnets hår. Tycker det är så gulligt med lugg och page (och lättskött, när man har rakt och platt hår), och det blev över förväntan! Inte för att jag tvivlade på att hon skulle bli gullig, utan för att jag tvivlade på min frisörförmåga.

När det äldre barnets kalas var klart promenerade vi alla ner till mor och far för söndagsmiddag. Ena broder med son var där, samt min mormor. Väldigt mysigt! Det kan hända att vi alla föräldrar hann ta en power nap i soffan sedan, medan barnen hade pysselstund med sin mormor och morfar. Mmmmm ingen söndag är komplett utan en power nap.

Sedan åkte jag vidare på bok- och vinklubb, där vi diskuterade senaste boken vi har läst. All denna kärlek hette den, helt okej! Ingen jätteupplevelse, och en titel som är omöjlig att komma ihåg. Men framför allt är det så väldigt mysigt att prata böcker man vill läsa framöver, och så blir man pepp på att läsa! Nu blev det en julbok för att komma i stämning så det kan ju inte gå fel, och sedan tror jag det blir Gruppen av Mary McCarthy.

Och det var en söndag i november. 

4 nov

Fotografering

Jag blev så väldigt sugen på att fotografera lite mer riggat härom dagen. Eller ja, egentligen är jag sugen på en helt ny kamera men jag vet inte när jag någonsin ska unna mig det med tanke på att de bra är aset dyra, men jag fick göra det bästa av situationen och tvingade ut mina kära barn i snöfallet med alldeles för lite kläder med tanke på kylan. Jag finner det viktigt att som förälder inpränta dem med uttrycket ”Vad gör man inte för konsten?” osv.

Och sedan redigerade jag! Såg en digital kurs i jobbet för någon vecka sedan, som handlade om att göra bilder mer sagolika så jag var ju tvungen att prova. Satte ihop olika bilder, förändrade förgrunden, tände lyktan – ja det var riktigt roligt. Och blev ändå rätt härliga sagobilder i snön, om jag får säga det själv.

3 nov

Är det fult att vara ledig?

Ofta när jag skriver om att jag eller vi har mycket att göra, antingen på jobbet eller bara ”i livet” så har jag liksom en bitter eftersmak. Jag vet att vi har en kultur där det är coolt och beundransvärt att fylla kalendern, att vara eftertraktad, viktig, ha stort socialt nätverk. Det blir en slags ”inget funkar utan mig”-attityd som på många sätt är väldigt ocharmig, och som jag verkligen ödmjukt får brottas med på ett personligt plan.

Det blir en slags krock med min inpräntade ”man ställer upp, oavsett vad” och ”Emma, kliv ner från din piedestal och förstå att du inte är oersättlig, både för andras och för din egen skull”. För jag vet att vi är många som håller på att stressa alldeles för mycket. Jag kan tänka ibland att jag inte minns sist jag hade tråkigt (vilket ju också är en sådan otroligt priviligerad sak att säga, för det säger ju också något om att man inte haft kriser, stor sorg, smärta och sjukdom i sitt liv senaste åren), för det händer så mycket att man bara längtar efter att ha det lugnt. Samtidigt som det är precis jag själv som ser till att lugnet aldrig infinner sig. Vilken klyscha man är!

Det är verkligen på gott och ont, känslan av att behövas och vilja hjälpa till. För ibland när jag förbannar det, och tänker att folk måste väl ändå bara få säga nej av den enda anledningen att man inte har lust, så ser jag ju så oerhört mycket bra som händer på grund av just den anledningen att folk hjälper till. Tar av sin lediga tid, använder den för att göra något gott för någon annan. Det finns så många exempel på det inom EFS exempelvis, och jag vill så väldigt gärna vårda det, inte vara sämre själv. Vill inte att det är vår generation som ska faila uppdraget, att alltid förvänta sig något i gengäld, inte kunna göra något bara för att vi i det anonyma kan vara en del i att bygga något större. Utan cred, pengar eller annan belöning än folks glädje och kanske tacksamhet.

Jag vill inte vara en stressad egoist. Speciellt inte av fel anledningar. Jag vill hellre stressa för att jag bidrar med något, än för att jag vill hinna träna/blogga/städa. Och ändå är de sakerna också så svårt att plocka bort, för allt är ju ändå liksom… bra grejer för en själv? Det är väl jättebra att jag hinner träna ibland, så att man orkar! Blogga är något jag tycker är roligt! Städa mår jag bra av! Men alla de exemplen innehåller just ”jag”. Jaha. Och då är det fult eller?

Vi ska tänka mer på oss själva för att inte sabotera oss helt, och samtidigt går så stor del av vår prioritering just åt till att tänka på oss själva. Hur kan jag förbättra mig själv, ta hand om mig själv, bli mitt bästa jag som förälder, partner, kollega.

Jag vet inte, när har man gjort tillräckligt med självprioriteringar för att orka finnas där för någon annan? Man ligger ju ändå alltid efter, det finns alltid något kvar som man inte har gjort?

Vilken paradox. Och ingenstans kommer jag i tankegångarna. 

1 nov

Dop för Abbe

I lördags tog vi en paus från Halloween och åkte på ett mycket efterlängtat dop för älskade Abbe-bus. Tjejernas kusin och min brorson. Det var väldigt mysigt, kanske framför allt att få träffa släktingar igen. Många kusiner med ännu fler barn och man slås återigen av hur jättevuxna vi är. Det känns ändå inte jättelänge sedan vi sprang omkring i mormor och morfars hur (alltså numera vårt hus) och hade gjort skattjakt där vi bland annat lurade lillkusinen att han med ögonbindel skulle känna på en gammal gubbes bortsprängda ben, bortskurna arm och sedan när han skulle känna på ögat så körde vi in hans finger i en halv apelsin så att han skrek i högan skyn. Eller när vi tvingade två andra kusiner att gifta sig med varandra. Eller när vi lekte gladiatorerna och pressade in oss i för små baddräkter och brottades. Ah. Minnen.

Nåja, tillbaka till dopet, vi njöt av släkthäng, smörgåstårta, vanlig tårta och myste i Tallhedskyrkan där dopet var. Älskade Abbe-vännen vår.


Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)