Oj vad jag kan bli less på pratet om vikt. Trots att jag nu själv ska göra ett litet inlägg kring det. Det kulminerar alltid efter nyår, när allt man hör är prat om ”fem kilo upp under julen”, dieter som ska startas, nyårslöften, ”bli av med allt man moffat i sig höhö”, detoxa osv. Jag förstår att man har ett behov av att prata om sina tankar. Målen man har satt upp. Det gör ju allt och alla andra runt omkring en också. Men vet ni vad jag verkligen skulle önska? Att vi inte pratade om det. Alls. Någonsin. Att vi inte pratade om att ”de fem kilona inte aaaalls syns på dig” eller att ”men guud, du har ju blivit så smal” osv.
Jag har alltid varit rund och överviktig. Inte lidit av kraftig fetma, men alltid ”över strecket” hos sjuksköterskan (vilket i sig är rätt problematiskt, att man redan som tio år fick konstaterat att man var ”tjock”. Som om man inte visste det ändå). Men har ändå haft ett rätt okomplicerat förhållande till min kropp. Tyckt om mig själv, känt mig attraktiv och värdefull. Kunnat skämta om kroppen, bjuda på den i olika utstyrslar, mest sett den som en kropp som har fungerat och gjort sitt jobb. Sedan för några år sedan bestämde jag mig för att börja träna mer och äta bättre, för att jag var så evinnerligt trött på att sakna energi. Känna mig låg. Vilja sova. Längta efter bullar jämt. Gick som ett resultat av det ner en hel del kilon. Men inte velat skriva om det så mycket här. Inte velat att det ska vara en grej i sociala medier. Inte tagit före-och-efter-bilder. Inte redovisat siffror. Jag tyckte inte att det hade med allmänheten att göra.
Men. Men. Andra tycker ju tydligen att ens kropp har med dem att göra. Fy vad jag inte uppskattar när folk kommenterar det. Jag känner mig aldrig så billig och ovärdig som när folk ska påpeka att jag har tappat i vikt. Speciellt när det framförs som en komplimang. ”Men oj vad smal du har blivit, vad fräsch du ser ut!” (Som om jag inte gjorde det innan alltså?) Jag förstår att folk vill väl. Men det måste gå att reflektera ett till varv, för det man egentligen säger är ju bara att ”Jag gör hela tiden en bedömning av din kropp. Jag scannar av och noterar förändringar i hur du ser ut och det angår mig. Jag kommer att kommentera det när det passar mig.” Det får mig att må illa. Känslan av att andra bryr sig mer om hur jag ser ut än jag själv gör, och anser sig ha rätt att påpeka det. Och det här handlar inte ens om vänner eller folk i ens närhet, det här kan vara första bästa personen-i-kassan-på-affären, eller kollegan-från-förra-jobbet.
Och att vi ens måste prata om fina och fula kroppar.
Jag bestämde mig för att aldrig svara dessa kommenterar med ett ”Tack, vad snäll du är!”. Jag försökte istället svara neutralt i stil med att ”japp, tänk att kroppar förändras ibland” eller ”det är sånt som kan hända”. Försöka undvika att lägga någon värdering i det. Sedan pratar jag gärna mat, recept, organisering, roliga träningspass osv, men det är ju mer ett samtal som när man pratar intressen. Den här typen av kommentarer bottnar ju inte i det intresset.
Och ja, det är problematiskt. För att inte kommentera kroppar innebär ju i förlängningen också att inte berömma. Något jag mer och mer försöker bryta mig loss från, känslan av att behöva beröm för utseendet. Det är ju min känsla som räknas. Att jag känner mig välmående ikväll för att jag är lycklig, eller att jag är nöjd med att jag faktiskt både fick duscha och föna håret i fred så att jag känner mig fräsch. Jag vill inte behöva att du ska berätta det för mig, inte behöva din bekräftelse på det.
Mitt mål är att det aldrig ska pratas vikt eller finnas tjockhat i vårt hem (alltså när det skämtas om ”tjockisar”, eller kommenteras om någon på tv). Jag ska aldrig nämna viktuppgång eller viktnedgång. På mig själv eller andra. Det har vi inte precis hållit på med hittills (alltså inte innan Edith heller), men med barn känns det ännu viktigare. När jag sminkar mig så ska det heta att jag målar för att det är roligt att experimentera med färg. När vi äter grönsaker så är det för att vi får energi. När vi cyklar ner till affären istället för att ta bilen så är det för att man blir glad av att röra på sig och få frisk luft. När vi inte äter socker en tisdag så ska det vara för att man blir mosig i hjärnan. Och när vi äter socker ändå så ska vi göra det för att vi ibland gör saker bara för att det är gott och härligt.
Så hoppas jag att det kan få låta hemma hos oss.
Men man är del av sin omvärld och påverkas ju av den hela tiden, så ett steg är åtminstone att börja med att göra reflektionen kring hur man fungerar. Hur kommenterar jag andra? Och hur känner jag när jag får kommenterar – och inte får kommentarer?
