Det där med presenter
Varje år är det likadant. Där vid slutet av oktober känner jag en liten klump växa i magen. Varje år blir jag lika förvånad. Ånej, vad är det nu jag har ångest över? Vad har jag glömt? Sedan slår det mig. Jakobs födelsedag är i antågande.
Jag som verkligen älskar presenter, både att ge och att få, har nu särdeles svårt för att hitta på något till min käre make. Han som jag ju borde känna bäst av alla! Men okej, skulle jag vara ekonomiskt oberoende så skulle det vara betydligt enklare. Apple watchar, friluftskläder i alla de märken, någon dyr klocka osv osv. Samtidigt, det blir ju inte kreativt bara för att det är dyrt…
För saken är den att Jakob inte är den som önskar sig något från en kategori. Nej, det går inte säga att ”Jakob önskar sig nya hörlurar” och så hittar man något trevligt par. Nej, Jakob vill ha just de där hörlurarna, med supermegaljud för 3 998 kr typ.
Och nej, alltså det är ju absolut inte så att uttalat han önskar sig det av mig. Ve och fasa, han skulle aldrig få för sig att komma med snobbiga önskemål, han kör hårt med ”jag önskar mig inget speciellt och kalas är inte så viktigt för mig”-stilen. Det är ju bara sådant jag snappar upp att han tittar på.
Och saken är den, att han blir ändå liksom jämnglad för allting. En receptbok? Åh, tack så mycket. En golfklubba? Nämen, jag tackar. En jorden runt-resa med fria inköp på valfri Apple-butik? Så trevligt, tacktack.
Okej. Jag förstår. Det här handlar ju egentligen om mig. Himla prestationsångest. ”Åh jag vill vara världens bästa fru med världens bästa presenter” Som att han bryr sig om presenter? Han är en fullt arbetande man med lön, vill han ha något så köper han det. Det här visar ju bara hur mycket jag bryr mig om presenter. (Hehehehe. Piiinsaaamt.)
Äh. Jag tror ändå att jag har en idé eller två. En klassisk helt-okej-idé. Skönt att det efter hans födelsedag sen ändå är ”hela” fyra veckor kvar till jul och Jakobs julklapp…….. *hör klumpen gotta ner sig i maggropen*