Växterna som aldrig slutar växa

Efter ännu en sista skälvande sommarhelg på stugan så har vi nog packat in oss i lägenheten för den här gången. Det är alltid märkligt hur man plötsligt vaknar upp och inser att det är höst i luften och att det minsann börjar bli både rött och orange bland bären.

Förutom en riktigt medryckande gospelkonsert med Samuel Ljungblahd i helgen så har jag mest jobbat, hängt på stugan och ätit gott. I veckan är det full rulle, vilket för övrigt är ett annat hösttecken, just att kvällarna plötsligt fylls igen. 90-årskalas, café-planering, kvällsfotografering, styrelsemöte, lägenhetsvisning (mer om det sen!) och så vidare. Bara trevliga saker som tur är. Inga tandläkarbesök till exempel. Och det får man ju vara glad för. ”Varje vecka utan tandläkarbesök är en ny vecka av glädje” som jag brukar säga.

…

Hur som helst, helgen har också inneburit att jag har tagit hem mina små gröna barn! Okej, jag insåg just att det är rätt hemskt att kalla mina växter för mina barn eftersom de allra flesta faktiskt dör oroväckande fort…… MEN inte årets blomster! Tack vare Johanna Brundin knogade jag på synnerligen målmedvetet med mina små fröer i våras, och tack vare Jakobs kära mor så har växterna frodats med en aldrig skådad kraft ute på stugan!

Titta bara på detta!

De här kryddorna till exempel, vilket monster! Jag ställde dem i vardagsrumsfönstret hemma och de tar över! Växer oss ur lägenheten! Det blir bara basilika-rätter i veckan. Och bara mynta till efterrätt. ”Och så lite mynta att knapra på. Ät nu, seså.”

Paprikaträden som bara var små fröer har också blivit stadigare och till och med börjat blomma! Kommer det att komma någon paprika i september som utlovat? Kommer paprikorna komma överens med basilikan? Spänningen är olidlig. Fortsättning följer.

Och förstår du Johanna, att det här är det lilla pelargon-skottet du gav mig i våras???

Hehehe. Skoja. Det där är Lottas pelargon. Här är min pelargon:

….men den lever!