22 Nov

Vår egen Post Malone

Jag måste få skriva ett inlägg om Edith, vår älskade 2,5-åring (drygt). När de är små så händer ju liksom utvecklingen så tydligt, antingen kan de saker eller så kan de inte, det blir ju lite mer flytande när de blir äldre. Så ganska länge har jag ändå tyckt nu att hon är sig ”ganska lik”. Men senaste veckorna har det som hoppat upp ett snäpp, för nu har citatmaskinen kommit igång. Det är svårt att beskriva skillnaden, men leken har kommit upp ett snäpp och om det förr var ”nu sitter jag och leker en stund med den här leksaken” så organiserar hon nu små hela historier. Det är mer ”titta mamma, jag har byggt en koja och nu måste vi skynda oss för hajen kommer, men vi måste smyga ut och hämta mat så att vi har det i kojan” eller ”mamma, kan du leka sångstund med mig, jag är ledare och du är Edith” och så kommer man till en iordningställd liten cirkel av små ”ljus”, tavlor där sångerna står osv. Sedan leds jag i tydlig öppet hus-anda genom sång efter sång.

Det är så otroligt roligt att se! Och som hon pratar alltså, det finns verkligen väldigt mycket att berätta. Både verkligt och fiktivt. Hon har ett otroligt ordförråd men inte så många rätta stavelser (typ k, r, f osv), så jag märker att vi har lättare att förstå allt hon säger än vad människor runt omkring henne har. Speciellt eftersom det ofta går rätt fort och är diverse paralleller med olika saker hon läst eller sett. Som igår när hon för sin mormor skulle beskriva att de lekte att de hade kalas för Gecko (en figur i Pyjamashjältar som ju då mormor inte hade sett) och blev mycket fundersam när mormor hela tiden trodde hon sa ”Viktor”.

Det märks också att hon har blivit mer tänkande och verbal, och mindre fysisk, hon kan ju springa iväg och leka själv på exempelvis öppet hus och jag vet att hon kan hitta mig och kommer till mig om det är något, sedan kan hon ju möjligtvis lura av någon liten en leksak hon vill ha… Men hon är mer ett barn som reflekterar över ”hen blir ledsen om jag gör så”.

Hon är också otroligt säker i sig själv, och det har hon nästan alltid varit. Hon bara ”här är jag och här får jag vara”. Som på messy church när barnkören sjunger och hon tittar en liten stund, stegar rakt fram till kören med 5-6-åringar, tittar på vad de gör för rörelser (det var en låt hon kunde), och sedan ställer hon in sig i kören, tittar ut mot publiken och sjunger högt med, med rörelser. Det är liksom inte en tanke på att ”här får jag inte vara med” eller ”undrar vad de kommer tycka om mig”. Sedan älskar jag också att hon bjuder på sig själv, som när jag och Jakob ville måla henne till Post Malone (en rappare som Jakob brukar lyssna på) en lördag och Edith bara hänger på. Ligger stilla länge så att Jakob kan måla ”tatueringar” med eyeliner, och inte ett ljud över den obehagliga näsringen som jag petade dit haha! Vad gör man inte för konsten, liksom? Då är det lätt att vara förälder ska jag säga.

Jag måste bara få skriva ner några situationer så att jag kommer ihåg dem:

Jag: Men Edith, vad ska vi ge alla i julklapp då?
E med händerna förvånat på kinderna: Aaaah, vad ska vi ge Fjaans?? (Jakobs yngsta kusin som är något av en idol)
Jag: Ja oj, vad ska vi ge honom, vad tycker du?
E: Hmm. Vi kan ge honom en docka! Som är samma likadan som jag!
Jag: Ja jo, det kan vi ge.
E: Åneeej, vi har gjömt Guttav! (Frans äldre bror)
Jag: Vad ska vi ge honom då?
E: Han får klossar.

Eller när hon ställer sig vid Jakob och blåser med ett rytande på honom.
J: Men oj, vad händer?
E: Jag blåsej eld på dig pappa.
J: Aaah hjälp!
E: *skrattar nedlåtande* Men pappa, det ä inte tå tarligt, jag blåser ju baaja eld på dej.

Eller när hon kommer med finurlig fin och har något bakom ryggen.
Jag: Vad är det du har bakom ryggen?
E: Det böjaj på f.
Jag: F? Hm, vad kan det vara?
E tar fram mjukiskatten och skriker: Tatt!! F som i tatt!

Senare samma dag vid middagen övar vi på de olika ”E som i Edith” och ”J som i Jakob”.
Jakob: Men vad är lillasysters bokstav då?
Edith funderar noga och vi är rätt övertygade om att det här kommer hon inte veta.
E: S.
Jag: Nämen, kunde du det?
E: Aaa, s som i lillasyster!

Häromdagen hade hon fått en bit falukorv som hon skar i med en bordskniv när jag lagade mat.
E: Vilken duktig pojke.
Jag tänker tyst för mig själv att det inte är så tydligt för henne vad pojkar och flickor är än, och tycker det är rätt skönt.
Jag: Är du en duktig pojke?
E: Neeeej, inte jag.
Tänker tyst att okej då, hon har tydligen lärt sig att hon är flicka ändå.
E: Du är.

Vår egen, älskade, Post Malone.

Lämna en kommentar:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)