Tjejmilen
Alltså – var ska jag börja? Vilken helg vi har haft! Det var alltså tillslut dags att genomföra det tredje och sista loppet den här sommaren. Tjejmilen i Stockholm!
Och bara för att göra det ännu lite mer ångestfyllt så hade jag bestämt mig för att klara milen under timmen. Jag gillar inte att prata om minuter hit och dit, men det här målet var liksom precis det jag tänkte att jag skulle kunna klara – innan sommaren. Eller nja, kanske inte ens då trodde jag att jag skulle klara det. Och efter att ändå ha sprungit ganska ihärdigt under sommaren och fortfarande inte varit under timmen så kände jag mig kräkfärdig av nervositet inför helgen, haha. Det är ju så med mig, min prestationsångest tar över all rimlighet och jag tar det hundra procent på allvar. Kanske också för att löpning är så otroligt utanför min comfort zone?
Hur som helst, i fredags gav vi oss iväg mot flygplatsen, jag och Hanna. Hann käka ett sent kvällsmål innan vi kröp ner i våra hotellsängar på Haymarket (ett tips, jättefint och mitt på Hötorget!). Jag sov som en kratta. Drömde tre olika drömmar om hur jag missade starten. Hade påsar under ögonen när jag vaknade. Kunde knappt äta något av hotellfrukosten, eftersom magen var i uppror. Vi gör oss redo, åker iväg och hämtar våra goodiebags samt nummerlappen. Inser att jag har typ nummer 8000 av 38000 (!) och får panik över min hybris. Hur kan jag vara så långt fram??
Sedan är det bara att göra sig redo. Mulet men varmt, otroligt mycket folk och bra ordnat. Men kunde inte riktigt njuta av stämningen, hehe.
Och så plötsligt går startskottet. Och jag kommer ingenstans. Visste att jag skulle behöva springa ganska fort första kilometrarna för att ha lite att ta av när jag sen blev trött. Men det är ju folk överallt! Inser efter en halv kilometer att jag aldrig kommer klara det ifall jag ska haka på det här tempot. Så, jag gör det odrägliga i att lägga mig längst till vänster, i vägrenen, och så börjar jag kuta. Som ett dryg löpar-as springer jag förbi klunga efter klunga, och känner ändå att yes – jag orkar faktiskt springa snabbare så då måste jag ju faktiskt få kuta förbi!
Efter tre kilometer börjar det glesna lite så att man ändå kan hålla någorlunda eget tempo, vid fem kilometer känner jag mig fortfarande vid gott mod. Vid sju kilometer får jag världens dipp. Tänker att jag inte kommer palla springa tre kilometer till!?
Kommer ur dippen under åttonde kilometern, men sen är den allra sista kilometern tung alltså. Var är mållinjen??
Kommer i mål. Tid: 57.52. Otroooolig känsla! Att få lägga sig i gräset, äta sin banan samtidigt som man låter känslan skölja över en. Jag gjorde det!! Det är över!!
Kanske min största målbilds-prestation i livet?
Vi mötte upp kompisar kring målområdet, hängde kvar en stund innan vi promenerade tillbaka till hotellet för spaande, otrolig dusch, piff, bubbel med vår kompis Hannah. Sedan vidare på stan för middag på Creme och drink på Teatergrillen. Otroligt trevligt!
Idag har vi ätit lång och härlig hotellfrukost (tog igen allt efter igår) med David och Hannah, strosat på stan och nu sitter vi på flygplatsen och äter godis.
Så tacksam för den här helgen, på många plan!