31 Jan

Tillbakablickar

Att ha en blogg är verkligen att få ett mysigt arkiv över ens liv. Det gör att jag fotar mer, reflekterar mer – uppskattar mer. I sommar har jag bloggat i nio år, och trots att frekvensen har varit både sämre och bättre så är jag otroligt imponerad över att ni är så många som troget kommer in här. Jag tänker ju alltid att det är mamma, mormor och två kompisar som läser. Så – tack för att jag får komma in här och skriva av mig ibland!

Nåja, jag tänkte i alla fall att det skulle vara kul att gå tillbaka och se vad som har hänt samma tid tidigare år?

Förra året skrev jag om vintervardag och hade saker som snurrade i huvudet. Punktade upp några saker, om allt från klimatångest kontra resesug till hur jag är som förälder.

Ett par tidigare, 2017, skrev jag om nätterna. Och nä, inte om att bebis-Edith höll oss vakna utan om fadern. Här kommer ett utdrag:

Men för att ge ett exempel så vaknade jag då (återigen) igår natt. Och använd nu fantasin när ni läser detta, för det här med att vakna klockan 02.11 av att någon annan befinner sig under ens täcke (!), medan denne någon sakta och varsamt formar sina händer runt ens lår och försiktigt försöker flytta på det.

Hela berättelsen finns här. 

Jag verkar ha mycket att blogga om den månaden, bland annat före- och efterbilder i hall och sovrum eftersom vi då är tämligen nyinflyttade i huset. Edith blir tio månader och såhär skriver jag om det:

I övrigt är hon en glad filur som kan pyssla på bra själv – om man är i samma rum vill säga. Annars kryps det efter i rasande fart. Hon gillar när man busar, gör roliga ljud och ”jagar henne”, och förstår rätt bra ”nej” även om hon såklart ibland gör precis tvärtom. Det hon blir allra mest kränkt av är när man tar saker ifrån henne som hon inte får ha. Då sjuttsingen blir det dramatårar.

Vi älskar henne bara mer och mer för varje dag!

Året innan det, alltså 2016 var jag gravid och muttrade över omsorgen som blivande pappan (inte) visade:

Det gör inte Jakob. Nä, hur mycket jag än stånkar och pustar och framkallar tårar i ögonen när det är som värst så har han ändå mage att exempelvis be mig hämta saker när vi ligger där i soffan. ”Du är ju närmare” mumlar han med ipaden på bröstkorgen. Åh! Men tack kära du!

Det är tur att den människan inte jobbar inom exempelvis vården. Inget krusidullande från hans sida inte. Hans politiska slagord skulle vara ”Smärta är ett val”. Inte ens en enda ”jag-heter-Alex-Schulman-och-ger-min-gravid-fru-frukost-varje-dag-på-sängen”-frukost har jag fått. Jag menar det, då är det illa.

Om vi då tar ett kliv till januari 2013 så konstaterar jag att bildkvalitén har ökat en del, och jag var fortfarande en barnfri studerande människa som kunde ”sluta tidigt på skolan och gå hem och scrap booka ett par timmar”. Hjälp vad den tiden känns jättelänge sedan?

Jag skrev också om mitt spelberoende i appen Hay Day, som jag tillslut lyckades komma mig ur. Men då var jag fortfarande i beroendets mörker:

(Psst! *viskar i förtroende* Jag trodde att jag skulle kunna säga att mitt Hay Day-beroende nu är över, men det kan jag inte säga än. Jag spelar i smyg. Jag låtsas sova tills Jakob har somnat. Sedan sträcker jag mig försiktigt över honom för att ta ipaden som ligger på nattduksbordet. När den slutligen är i min hand så smyger jag sakta, sakta ut till mörkret i vardagsrummet. I skenet från ipad-ljuset låter jag min bondgård frodas… Klipper fåren, check… Levererar grödor, check… Med håret som spretar och rödsprängda ögon gör jag två beställda ostar och tyst, för att inte väcka Jakob, fnissar jag hysteriskt när jag har råd att köpa en egen vävstol…. Nu kan ingen hindra mig.)

Lite trist att inse vad några år av småbarnstid gör med ens humor. Rätt rolig förr ändå?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)