12 Maj

”Sänk bara dina krav”

Jag och min käre make hade något av en … dispyt härom veckan. Det var om något så spännande och intressant som – städning! Hurra! Ibland kan jag tänka att den biten åtminstone var lättare förr när det bara antogs att kvinnan gjorde det. Måste har reducerat antalet bråk kraftigt. Jag tror mest att jag blir frustrerad över att det här är något som inte bara kan funka, med två vuxna, fullt kapabla människor. Men, jag antar att vi lägger ribban olika och kanske hade personlighetsskillnaden varit lättare att acceptera om det hade varit tvärtom, nu stör det mig så förbaskat att det är jag som kvinna som ”vill ha det städat” och att det är han som tycker att ”han inte ser stöket”.

Åh, tänka sig, våra personligheter stämmer precis in på könsrollerna som funnits i typ för evigt, intressaaaaant. 

Sist anklagade jag också honom för att ha inlärningssvårigheter, specifikt inom städ- och rutinvärlden. Kanske inte mitt mognaste ögonblick, men jag tänker stå för det.

Jag kan bara inte förstå att man låter städning komma emellan en, det är ju bara att… göra det? Nåja, märker att jag snurrar iväg här lite, för min egentliga tanke var ju faktiskt att reflektera över mitt agerande i det här. Plot twist.

Rimlig person som man ju är så försökte jag skjuta irritationen åt sidan. ”Vad kan jag göra för dig älskling, istället för det här behöver du göra för mig” osv. Och, jag har länge vetat om att det är klart att det är härligare om man inte var en sådan person som alltid behövde städa och prestera för att må bra i själen. Jag menar, jag kan förstå att när man ser sina livsstaplar sen så kanske det inte är supertrevligt att se att ”städ-stapeln” överstiger både ”gosa-med-barnen-stapeln” och ”läsa-bok-stapeln”. Jag förstår intellektuellt att det är rimligt att sänka kraven på sig själv och hur man ska vara som mor och fru, för att slippa ångesten och besvikelsen. (Trots att jag innerst inne hellre vill höja kraven på andra så att vi helt enkelt bara linjerar utan någon irritation alls…)

Men. Hur fasen gör man det? Jag vet inte hur jag ska komma framåt i det här, hur lär man sig att inte se det som behöver göras? Att inte se sakerna som dräller runt omkring en som en evighetslång lista, som ju längre jag väntar på att ta tag i den bara blir längre, och längre. Kan man gå i samtal för sådant här? För det är ju också så, att när det väl är städat och prydligt, då mår jag ju kanon. Myser. Spinner likt en katt. Det är ju inte en evig (nåja, i viss mån kanske) kamp om att uppnå det ouppnåeliga. Eller?

Jojo, nu hör jag dig, hemmapsykologen. Som säger att det bottnar i ett kontrollbehov och en eftertraktad känsla av att ha makt och kontroll över ett område som är viktigt för mig, som jag just nu aldrig kan ha kontroll över. För, missförstå mig rätt, jag är på inget sätt pedant. Vill bara liksom ha det undanplockat, kanske dammsuget och inte små högar överallt.

Mest stör jag mig på att jag överhuvudtaget stör mig på det här. Varför tycker jag det är så viktigt? Mor, är det du som får ta ansvar för den här städfördärvade hjärnan kanske? Skulle man kanske få ta och fakturera terapisumman till dig? Tack på förhand.

Lämna en kommentar:

  • mamma skriver:

    Jasså, här får man sig! 🙄 Ditt liv – ditt ansvar, eller? 😌
    Nä, men det är roligt att ha fint omkring sig ☺️
    Kontrollbehov? Ja 😬
    När vi var unga och fattiga så var det iaf gratis att städa 😂😂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)