28 apr

Relationer

En av de sakerna jag funderat mycket på är relationer, mest i allmänhet men också vår egen. För ett par månader sedan berättade min mellanbror att han och hans sambo skulle separera och sedan dess har jag funderat extra mycket. För okej, om vi ska vara ärliga – jag tycker alltid relationer är oerhört intressant att fundera kring. Vem gör inte det liksom?

/hälsar fru ”övar på att inse att vi är olika”

Vad är det som gör att man kan tänka sig att leva med en människa ett helt liv? Hur hittar vissa den människan relativt enkelt, medan andra får leta länge? Hur mycket påverkas vi av att det är normen, att ”hitta sig en partner”? Vad är kittet i ett förhållande, hur mycket betyder inställningen till en relation och hur mycket kan man kompromissa innan man gör avkall på sig själv?

Först måste jag bara tillägga apropå separationen och nu hoppas jag att jag inte hänger ut dem, men det är den absolut mest imponerande separationen jag någonsin bevittnat. Så oerhört moget, proffsigt, transparent och bra de har gjort det. Jag blev givetvis otroligt ledsen först men insåg snabbt att de båda skulle fortsätta vara en stor del av mitt liv, och då kändes det genast mycket bättre.

Vi pratar som ni kanske vet mycket om relationer, jag och Jakob. En del saker tror jag vi upplever olika, som exempelvis det här med behovet av ensamhet för mig. Det har liksom slagit mig på senaste att jag aldrig varit ensam (vi blev ihop när vi var 16). Aldrig styrt mina dagar utifrån vad jag vill, aldrig kunnat ha perioder av egoism. Nu hör jag att den reflektionen kanske låter ohärlig, givetvis är jag så oerhört tacksam över alla fina, långa relationer jag har haft och har – men kanske är det därför jag ofta romantisera stunder av ensamhet. Att ha sitt eget krypin där min kontroll råder, och jag inte finns till för någon annan. (Den möjligheten försvann ju exakt i samma stund som jag fick barn hehe, och att det var så kom ju inte precis som en överraskning.)

En sak vi dock är rörande överens om, är att när man blir ihop så tidigt som vi blev så behöver vi ge oss själva utrymme att uppfylla drömmar tillsammans med varandra. Nu har vi tur att ha rätt liknande visioner kring vår framtid och hur vi vill leva, men jag tänker att en stor förmån med att ha en så pass trygg relation som vi har är just att kunna våga hoppa tillsammans, som par. Säga: ”Äh, det här kanske inte är det smartaste just nu men va fasen – vi provar!” (Ska berätta mer om våra gårdsdrömmar i ett annat inlägg, som ett exempel) Vi två är oftast så oerhört stabila och förutsägbara, och jag tror vi båda triggas av att ibland få fundera kring att vara (i våra mått mätt) lite våghalsiga, sådär i det lilla.

Jag är också så glad över kommunikationen i vår relation. Att vi kan prata om ”relationen” på ett sätt som är distanserat från oss som personer, om ni förstår vad jag menar. Att vi kan prata och analysera om saker som funkar bra eller dåligt med oss som par eller tankesätt, utan att bråka eller direkt tänka ”älskar han mig inte längre?”. Men så blir det kanske, efter snart 14 år tillsammans.

Och ja. Givetvis diskuterar vi också människorna runt omkring oss och deras relationer. Hehe. Som två egenutnämnda parterapeuter från Gift vid första ögonkastet som (kärleksfullt) vänder ut och in på det vi tror oss veta om hur andra har det. Ett favoritämne, tackar som frågar. 

Lämna en kommentar:

  • Lina skriver:

    Åh, man blir ju onekligen lite sugen på att höra vad ni säger om oss ?

    • Emma skriver:

      Haha! Förstår helt. Jag hör ju till skaran som skulle göra vad som helst för att få höra vad som skvallrats om mig själv, genom alla år.

Lämna ett svar till Emma Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)