9 Nov

Rebellen i mig

Jag vet inte hur ni är, men själv har man verkligen varit en rätt foglig flicka. Respektfull mot vuxna, och mot regler och lagar. Ganska långt ifrån en rebell. Alltså, jag har alltid varit ganska bra på att säga vad jag tycker och så, och inte speciellt feg kring att prova nya saker, men jag har bara inte rört mig i speciellt ”rebelliska kretsar”.

Så, häromdagen reflekterade jag över mina få rebelliska minnen. Och över hur jag liksom är lite smygstolt att det ändå bor en liten gangster i mig. För håll i er, nu kommer det riktigt mörka saker:

  • Årskurs 3. Herren på täppan. Denna mardrömslek. En hård snöhög. Den som är kvar på toppen sist vinner. Alla medel är tillåtna. Alla småttingar mot ”grobianerna”. Vi kallade dem så. Fem grabbar som gick årskursen över oss, och de var verkligen stora. De är stora nu som vuxna också! Strategierna hade varit många, men plötsligt lyckades en taktik. Tung i kroppen, nära backen, maska sig när de försökta lyfta, starka knuffar – och så plötsligt. Stod jag där själv. Tiden frös, chocken hos killarna när de reste sig från fallet och insåg att det var en tjej kvar. Ensam. Från trean! Det var ett starkt ögonblick. Tills de gjorde gemensam come back och slängde mig i ett staket. Men ändå. Det var värt det.
  • Årskurs 5. Vi har vikarie (det hade aldrig hänt med ordinarie fröken Britta). Klasskompisen (som jag också var kompis med, så det var i all välmening) busar med mig och tar en blöt gammal trasa och drar den i ansiktet på mig. Jag är inte den som är den, utan rycker bort trasan och sylar den i bakhuvudet på kompisen. Då tittar vikarien dit. ”Du där! Nu räcker det, du åker ut ur klassrummet på en gång!” Och så jag då, helt paff. Resten av klassen var nog också helt paff, Britta skickade inte ut någon över huvud taget, allra minst mig. Och jag minns det så tydligt, hur jag satte mig på bänken utanför klassrummet och fnissade i chock. Jag kunde inte bärga mig från att få komma hem till mamma och pappa och berätta att jag minsann blev utkörd ur klassrummet. Minns hur något hände i brödernas ögon när de fick höra det, en liten glimt av respekt.
  • Gymnasiet. Jag hade just fått körkort. Det var det mest värdefulla jag hade, och som ni vet måste man göra om det om man tappar det inom två år. Katastrof! Så ni förstår  vad jag gamblade med. Vi hängde med vårt gäng i typ Sjulnäs en sommarkväll. Skulle vidare till Blåsmark mitt i natten. Ensam skogsväg. Ljus sommarnatt. Börjar tävla med bilarna. En efter en saktar de andra ner. Plötsligt är det bara jag och en annan dåre kvar. Saktar tillslut ner när bilen inte kan köra fortare.
  • Första dagen på journalistlinjen. Jag lyckas med bedriften att vara sen (eller i alla fall nästan) och kör några kilometer för fort med bilen den lilla biten upp till universitetet från där vi bodde då. Poliskontroll. Åker fast för fortkörning. Där och då var det inte så värst kul, inte heller med tanke på att jag två dagar senare slant på kopplingen i bilen och krockade in i butiksfönstret som vår parkering var placerad framför. Men! Såhär i efterhand är jag alltid lite smygnöjd. När jag kan säga att: Jo. Jag har åkt fast för fortköring. Det trodde ni inte va? Jeeepp. Man är ju rätt ”crazy in the traffic”.

Ah, äh. Nog förstår man att mor och far har haft det rätt svettigt ibland.

Man är väl inte någon helylletjej, inte. Med betoning på inte inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)