12 Nov

Plusset på stickan

I måndags gick vi alltså in i vecka 24, och idag är det bara 116 dagar kvar av graviditeten enligt appen! Vi är alltså beräknade till 6 mars 2016, och just nu känns det faktiskt som att det ganska snart kommer att vara just 6 mars. Okej, påminn mig om detta där i slutet av januari typ, när man känner sig som en val och fortfarande har typ fem veckor kvar…

Okej, jag hade i alla fall tänkt berätta om Den Stora Dagen. Plusset på stickan! Jag hade bestämt att jag skulle få göra testet på söndagsmorgonen den här dagen (minns när jag skrev det här inlägget och liksom bara ville vråla ut: VI SKA HA BARN!!!), för då skulle jag vara två dagar över tiden. Hahaha. Två dagar, någon var ivrig. Och ändå var jag helt inställd på att det såklart inte skulle visa något.

Tidigt på morgonen smög jag upp och tog fram stickan. Och alltså, som jag var tvungen att gnugga ögonen när stickan visade TVÅ streck. Två!? Men alltså, det betydde ju att att att…

Inga tårar, ingen panik. Det var bara CHOCK och en stilla våg av försiktig glädje. Jag vågade liksom inte tro det? Och i klassisk Emma-vill-inte-börja-få-falska-förhoppningar så bestämde jag mig för att jag var tvungen att dubbelkolla med ett till test under dagen innan jag berättade för Jakob. Men, såklart var ju dagen fullbokad med både båttur, familjehäng, middag på stugan och så vidare – så det var först på kvällen när vi for förbi ICA som jag lyckades handla mig ett test. Hade tänkt göra det i hemlighet, men Jakob såg det och kollade lite sådär förvirrat på mig. Jag mumlade något käckt om att jag bara ville kolla, men stämningen gick redan att ta på haha. Jakob satte sig spak i soffan när vi kom hem, jag gjorde test 2 och stapplade ut i vardagsrummet för att plumpt utbrista: vi ska tydligen få ett barn!?

Haha, som jag hade velat ha en inspelning av det mycket förvirrade och diffusa samtalet som följde efteråt. Jakobs chockade mumlande om att ”är det sant, kunde det verkligen gå så fort?” ihop med mitt halvfnittriga stirrande rakt fram. För oss var det mest overkligt! Jag med någon konstig känsla om att det här liksom hände nu, att den här stunden som jag visualiserat så många år verkligen hände nu. Och Jakob i vanlig klassisk chock. Hehe.

Vi fick ungefär en halvtimme tillsammans när vi begrundade det stora och underbara som faktiskt hade hänt, innan Martin och Elina kom förbi på kvällsfika. Snabbt byte av fokus!

Sedan följde de typ åtta längsta veckorna i hela mitt liv tror jag. Hjälp. Vad. Tiden. Gick. Långsamt. Hos barnmorskan bestämdes en träff i vecka 12 då vi skulle få lyssna på hjärtljuden och jag hade bara bestämt mig för att det var det beviset jag behövde innan vi berättade för någon. Beviset på att det faktiskt levde någon därinne! Och alltså om glädjereaktionen inte kom ordentligt vid plussandet så var glädjen nästintill överväldigande när det snabba fladdret hördes genom högtalaren.

Det var alltså sant! Vi väntade barn!

Bat till Stenskar_2015_2

Lämna en kommentar:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)