14 Mar

Edith 2 år

Vi har fått en tvååring i familjen! Vilken grej alltså, helst vill man ju bara prata om att ”alla säger att tiden går fort och så gör den faktiskt det” men jag ska inte dra min vanliga tidsvånda utan istället ska jag hylla födelsedagens existerande. Jakob trackar mig så mycket för det här, men jag kan inte låta bli att gilla födelsedagar! Och ännu roligare när man får förbereda åt någon annan, redan igår när vi efter Edith hade lagt sig fick pyssla på med att blåsa upp lite ballonger, ta fram paketen, städa undan så det skulle vara fint hemma – allt hör på något sätt till.

Och sedan imorse, när Edith hade vaknat och satt i sin säng och surrade på och tillslut ropade ”mammaaa, var ää duu”, och vi fick gå in och sjunga ”Ja må du leva” med hela uppvaktningen – alltså vilken ljuvlig syn att se hennes gigantiska ögon. Haha blev nästan tårögd av alltihop för den födelsedagschocken var verkligen så genuin. Och sedan när vi hade sjungit färdigt och hennes ansikte började stråla med världens leende och hon började studsa upp och ner i sängen för att hon blev så exalterad – ja, då njöt jag i varje fiber. Så otroligt värdefullt det är att få ha en enda liten dag om året som är ”din egen”. Jag förstår inte folk som väljer bort att fira sina barn för att de är för små eller som inte gör någon grej av det, det är väl klart att det blir en jättegrej för barnet just i den stunden! Strunt i att hon inte minns det om 10 år, skulle man resonera så som förälder är det ju ingen idé att göra något alls fram tills barnet är typ 12. Jag vill ha minnena! Hos mig själv och i form av bilder och annat. Minnena av födelsedagsfiranden genom barnets liv!

Frukost äter hon ju på förskolan men en chokladboll med två ljus samt jordgubbar och vindruvor på frukostbrickan gjorde succé, och i paketen låg det två böcker (japp, jag är modern som kommer ge minst en bok till mina barn varje födelsedag/jul) och en liten balanscykel. Dock var den ett par centimeter för hög, så hon nådde bara med tårna vilket gjorde att hon nog kände sig rätt så i obalans haha – och framför allt tog det en stund att förstå allt hennes ivriga prat om att ”dumma cykel, ramla ner, kommer blod” innan vi förstod att det var Lotta på Bråkmakargatan hon refererade till. Haha! Så roligt det är att försöka hänga med på alla kopplingar i det där lilla huvudet.

Det finns så mycket att berätta om vår tvååring, med alla ord och uttryck som hela tiden snappas upp (som härom veckan när hon plötsligt höjde handen och ropade ”skepp åhoj!” till barnen på förskolan innan vi gick hem) och det här att hon nu självmant vill krypa upp och gosa ibland, eller när hon säger ”älka däj” på kvällarna. Eller alla sånger hon sjunger med i! Eller när hon låtsasleker med figurer och man får smyglyssna. Det är så fascinerande att se hur fort hon lär sig.

Efter en mysig morgon med fullt Edith-fokus och många läsvändor i nya böckerna så drog vi i alla fall vidare till förskola och jobb, och i eftermiddag har vi bjudit mor- och föräldrarna på middag bara för att smygfira lite. På söndag blir det släktkalas!

11 Mar

Att bli mamma till döttrar

Som ni kanske misstänker av rubriken så kollade vi såklart på ultraljudet ifall det skulle bli en grabb eller en tjej, och det hade jag nästan kunnat se själv men barnmorskan lät också ganska säker – det var en lillasyster som låg där! Så fantastiskt underbart! Hade jag gissat något innan så var det på en tjej, men jag hade verkligen ingen känsla.

Och alltså, det finns så mycket tankar kring det här med könet på barnet, och innan ni läser mina förvirrade funderingar – alla är ju självklart individer så jag har ju ingen aning om hur det blir, men på något sätt är jag ju ändå en produkt av hur samhället ser ut så jag hoppas ni läser detta med en nypa salt, hehe.

För det första, det finns ju som någon allmän tanke på att man ska vilja ha ”en av varje”, men för mig som inte har haft någon syster så kunde jag inte låta bli att känna glädje över att de kommer bli två systrar. Vi har ju inte alls bestämt oss kring huruvida vi kommer försöka få något tredje barn någon gång i framtiden, men känslan nu är att det nog är ganska troligt att det blir dessa två brudar. Och det känns så bra! Samtidigt som det känns lite konstigt att jag ska bli tjej-mamma, har aldrig tänkt mig som en mamma till flera döttrar? Trodde alltid det skulle bli ”jag och grabbarna”, kanske för att jag inte känt mig speciellt tjejig själv.

Och jag förstår att relationer kan se olika ut oavsett kön, men som tjej själv med otroligt god relation till både mamma, mormor, tjejkusinerna (som jag nästan ser som systrar) så bär jag ju med mig känslan av att det är så det ”troligtvis blir” med döttrar, förstår ni? Och nu hoppas jag att ni pojk-mammor förstår mig rätt, och ni kanske har helt andra erfarenheter så det här är ju verkligen bara mina egna känslor.

Samtidigt känns det ganska ansvarfullt att uppfostra tjejer, speciellt när det handlar om att bygga deras självbild i denna värld. Jag menar, där kommer ju jag säkerligen påverka mycket med hur jag som mamma är, gör och pratar. Och jag vill verkligen att de ska bli starka människor som är trygga i och med sig själva, och inte bidra till motsatsen! Nu gäller det liksom att tänka till på vad jag vill göra och vad jag kanske borde göra. Oavsett om det handlar om hur jag pratar om mitt och andras utseende eller om det handlar om att jag minsann själv också kan skruva upp hyllan eller montera ihop ljudsystemet. och inte bara låta latmasken i mig ropa ”Jakob, kan inte duuu göra det här?” för att åtminstone få lämpa över vissa uppgifter här i hemmet.

En fördel dock med att ”bara” vara tjejer tänker jag är att med en engagerad pappa så får liksom tjejerna haka på när han gör saker också, jag tror att risken med om det också finns en brorsa är att man omedvetet gör honom till ”killen” om ni förstår vad jag menar. Nu kommer ju tjejerna få växa upp och följa med på både klassiskt ”manliga” hobbys och ”kvinnliga” hobbys – och förhoppningsvis få utbudet att välja efter sin egen individ vad de gillar. Förstår ni hur jag tänker? Självklart kan man ju aktivt motarbeta det här om man har en bror och en syster genom att helt enkelt bara ta med båda på olika saker, men jag tror det blir lättare att falla in i det könsnormativa, och att det plötsligt är killen som ”ju gillar att åka skoter med pappa” och tjejen som gärna ”påskpyntar inne med mamma”.

Sedan är det ju idag nästan ännu mer ansvarsfullt att uppfostra grabbar, jag menar – snacka om att känna ansvar för att killarna ska bli respektfulla, omhändertagande och inkännande individer som vågar prata och visa känslor. Ingen vill ju behöva stå ansvarig för att ha uppfostrat en Vit Kränkt Man. Hehe skoja. Kanske.

Jag frågade Jakob ifall han bryr sig om huruvida han någonsin får en son eller inte, och jag tror inte han är så brydd över det nu – kanske att han hade svarat annorlunda innan Edith? Nu är det mer som att man förstår att det faktiskt blir en älskad individ oavsett. Sedan har han alltid hängt mycket med tjejer i sin uppväxt så jag tror han känner sig rätt bekväm med att vara ensam karl i huset. Alltså något i mig vill fnissa lite när jag tänker på honom ensam med oss tre tjejer med förhoppningsvis rätt stark vilja allihopa (två av tre kan vi ju då bocka av redan nu), inte kommer det bli lätt alla gånger.

Oj, det här blev väldigt långt. Ni har gjort det bra om ni klarat er hela vägen hit.

Lillasyster, vi är såå nyfikna på vem du är!

9 Mar

Kalashelg

Hej vänner! Ja, det kan man ju tänka att första arbetsveckan blev en rätt hektisk vecka, eller framför allt med en rätt trött moder på kvällarna, hehe. Sedan var jag och Edith själva hela helgen för att Jakob var med grabbarna i Stockholm så då blev det också fullt upp. Vi hann med både familjemys, supermysig middag hos Hanna på lördagskväll med småtjejerna (och otroligt god mat som Hanna hade gjort) och sedan kyrkan och släktmiddag hos Jakobs farbror på söndagen. Sedan fick vi också mycket uppskattad hjälp i pysselrummet, men det återkommer jag till.

På jobbet trivs jag i alla fall superbra! Det finns en hel del att göra och jag ska inte sticka under stolen med att jag är rätt stressad över att jag behöver vara ledig från juli (lite trist att jag känner så, borde ju verkligen istället bara vara överlycklig över att jag både väntar barn och har ett jobb jag tycker så mycket om).

Och på tal om kalas så är vi inne i favoritmånaden. Mars! Kalasen månad! Kalas i söndags som sagt, och nu har vi kalas idag för mamma som fyller år, imorgon för Martin som fyller år, och på söndag för Anton som fyller år. Och på onsdag fyller Edith år, och henne har vi sedan kalas för till helgen. Och sedan fyller jag år. Och sedan pappa. Osv. Älskar det!

Idag blir det alltså att fira min kära mor! Vi börjar med mat ”bara” familjen och sedan kommer släkten på tårtkalas. Mycket lyckad fredag, om ni frågar mig. Paketen är redo, ballongen är uppblåst och Edith har övat på ”Ja må du leva”. Ha en trevlig fredag kära ni!

28 Feb

Arbetsbyte

Och så var den här, sista arbetsdagen på nuvarande jobbet. Imorgon drar ett nytt kapitel igång!

Det är intressant för man tycker aldrig om sin arbetsplats så mycket som precis när man ska lämna, och blir överöst med fina ord, beröm och till och med bortskämd med presenter och blommor. Vilken förmån det har varit att få tycka om sin arbetsplats så mycket!

Jag fungerar ofta på samma sätt, att hur mycket jag än är pirrig inför det nya, oavsett om det är flytt, bebisfödsel eller nu, som nytt jobb – så måste jag som samtidigt få vara lite nostalgisk över det som varit. ”Åååh i den här lägenheten kom vi hem med vår första bebis”, eller ”Tänk när jag började här och inte kunde någonting” och sådär håller jag på. Bara någon dag sådär, men det behöver ändå passera känsloregistret.

Sedan kan jag med spänd förväntan gå in i det nya, som ju ofta är något jag både längtat efter och valt själv!

Så den här veckan har jag avtackat, tackat av själv, rensat runt skrivbordet, kramats och idag loggar jag ut kl 14.00 för att sätta mig hos frissan. Sedan kl. 8 imorgon är det dags att installeras på mitt nya jobb! Uppvärmning? Paltservering ikväll med TG (tonårsgruppen) som jag är ledare för. Bossa över 25 ungdomar i ett litet kök, samtidigt som vi serverar palt till typ hundra pers. HAHA.

Härligt att veta vad man gör i alla fall.

 

25 Feb

Renovering av pysselrum

Alltså jag är så pepp på pysselrummet som det äntligen har börjat hända saker i! Vi har ju inte haft speciellt bråttom men sedan sista veckorna kände vi ändå att nu måste vi göra ett ryck. Speciellt om det ska hinna vara ett pysselrum några månader…. (Innan det blir ännu ett barnrum, så att säga. Ska försöka förhala det in i det sista.)

Men som med allt annat blev en ”snabbfix” med golv och tapeter plötsligt en ”byta fönster, riva ut platsbyggda garderoberna och sätta nya väggar innanför, riva ner taket och sätta gipsskivor, byta eluttagen jada jada”. Så efter några fler timmar för framför allt Jakob så återstår nu tillslut att måla taket ett sista varv, lägga golvet, tapetsera och sedan lista runt fönster och golv. Ungefär där vi skulle börja, med andra ord.

Äh, man ångrar ju sällan att man gjorde det noggrant och när det är ett sådant litet rum så går ju saker ändå rätt fort. Det kommer bli så mysigt! Istället för platsbyggda garderoberna blir det som ett ”injack” med en högre byrå som passar precis i utrymmet, och så sätter vi två spotlights ovanför. Sedan ska jag gå loss med skrivbord, hyllor, blommor och snygg förvaring! Verkligen en dröm, att dagen närmar sig när vi faktiskt har ett pysselrum (eller kontor, jaja, det känns härligare med pysselrum).

Här kommer någon bild från ett par veckor sedan, nu ser det tack och lov inte ut såhär längre!

24 Feb

Soliga lördagsbruncher

Alltså det finns få helgevents jag ser fram emot så mycket som när man är bjuden på lördagsbrunch hos goda vänner. Så väldans trevligt, gillar verkligen att göra något sådär från förmiddagen också, då när man är pigg, det är ljust ute och sedan känns dagen lång. Sedan gillar jag ju väldigt mycket brunch som mat. Som ni ju vet….

Vi har inte träffat Johanna och Nils på superlänge (typ sedan i somras när lilla Ingrid bara var ett par veckor) och sedan dess har de hunnit göra en utbyggnad och flytta in till sitt myshus ute vid vattnet, så ni kan ju gissa att vi hade en del att prata om. Timmarna bara flög iväg och vi (jag) mumsade brunch ungefär hela tiden. Och alltså, den här tiden på året när solen skiner och det är alldeles krispigt ute är verkligen en favoritårstid.

Livet känns härligt nu helt enkelt! Torsdagens rotfyllning gick bra (hade sån otrolig ångest innan men det var nog den mest positiva tandläkarupplevelse jag haft hittills, haha), jag har fått låna alla gamla Anne på Grönkulla-avsnitt av Johanna, till veckan blir det avslut på gamla jobbet som ju i för sig är lite nostalgiskt men gillar ändå tanken på att ”städa upp” och lämna allt i exemplarisk ordning efter mig, har inbokat lite skönhetsfix med frissabesök (gäller att hitta alla anledningar man kan) och sedan efterlängtade jobbstarten på torsdag. Gott så!

22 Feb

Den gravida om veg

Okej, har knappt vetat om jag skulle våga skriva det här men gissa ett av ”symptomen” på att jag blev gravid? Eeeeh, jag ville/kunde inte äta veg längre. Hehe skäms lite när jag skriver det. Fånigt på något sätt. Men i början när jag hade någon av mina få illamåendevågor så kom de när jag åt typ halloumistroganoff, en sötpotatismaträtt, och någon veg lasagne tror jag – och alltså tillslut, jag mådde illa bara av tanken. Det satte sig liksom på kroppsminnet. Alltså missförstå mig rätt, det är klart jag kan äta mat utan kött som liksom alltid varit veg, som exempelvis mina lunchomletter och pajer av olika slag samt alla härliga grönsaker och rotfrukter, men inte så mycket av det som är special-veg-mat. Det kändes lagom bra att behöva säga till Jakob att ”Nä, nu får vi pausa på vegmaten några månader, för det här går inte”. Då tittade maken på mig med sina varma ögon och sa ”Självklart vännen, det är klart du ska få äta mat som du längtar efter och inte vill kräkas av”.

Nej det sa han inte. Han sa citat ”Sluta vara ett barn.”

Nåja, efter att ha hulkat mig igenom några måltider så la vi det ändå lite på hyllan för ett tag. Framför allt längtade jag också så otroligt mycket efter kött och fisk? När jag har varit på restaurang så är det enda jag vill ha en oxfilébit – vilket jag aldrig annars någonsin i livet längtat efter. Korvmackor! Lax i ugn! Fetaostbiffar! Ja, ni förstår ju.

Det var roligt också när vi insåg att min kompis som är gravid kände precis likadant. Jag fick ju järnbrist rätt tidigt i graviditeten, så barnmorskan menar att det är kroppens sätt att få mig att fylla på järndepåerna. Vem vet? Förra gången började jag ju plötsligt dricka hutlösa mängder mjölk för att kroppen behövde kalcium, så man får väl lyssna till den.

Nu har dock det värsta gått över så vi har börjat smyga in vissa av våra vegmaträtter igen, i veckan längtade jag exempelvis väldigt mycket efter kikärtsbollarna i pitabröd med myntasås och tomater så det gjorde vi. Mmmm så gott. Men det som är det farliga är hur roligt det varit att igen börja kunna leta upp nya härliga recept (fast med kött och fisk då), för det kändes som att man fick återupptäcka massa gott. Vi har ätit så otroligt mumsiga vardagsmaträtter senaste veckorna, som häromdagen när vi åt en laxpasta med egengjord pestoröra. Fantastiskt gott.

Men när bebisen är ute så är det tillbaka till vardagsveg igen. Kanske med en fiskrätt då och då….

21 Feb

Bröd som hobby

Hänger ni med, visst smattrar det på med inlägg nu senaste tiden? Hehe. Det var lättare när gravidproppen släppte, eftersom man då faktiskt kan reflektera över det som snurrar i huvudet.

Har ni en bra onsdag? Själv har jag ångest över tandrelaterade grejer (ska försöka att inte pina er med fler tandläkar-ångest-inlägg, men kan inte lova er något) men uppfylld av tisdagslyxen vi hade igår när jag, mor och Sarita (”svägerskan”) var på spa-kväll på Kust! Så otroligt lyxigt, haha. Några timmar på spa-event med hela sparitualen, snittar med bubbel och choklad, tävling, genomgång av hudvård osv. Bara ligga flera våningar upp i den dimmiga utomhuspoolen när det liksom är minus 17 ute var helt magiskt. Var len och rosa som en liten spädgris när jag kom hem. Till nybakat bröd – dessutom!

Ni som hängt med ett tag vet ju att min käre make har en fäbless för nya hobbys, och ni förstår ju vad som händer när en sådan man drar nyårslöftet (alla hade fått skriva varsitt och sedan fick alla dra ett nyårslöfte bland dessa) där det står ”Börja baka bröd”. Sagt och gjort! Nu har det i någon vecka stått jäsdegar och surdegar lite varstans i köket. När man går upp mitt i natten står ugnen på med lyset för att ”få lite varmare än rumstemperatur”, och när man försöker hitta en ren bunke så är alla upptagna för ”diverse projekt”.

Grundläget är ju att det är väldigt trevligt med nybakt bröd! Om jag nu får vara sådan så har det hittills varit mest vackra bröd och lite väl robusta för min smak (jag kan väl inte vara den enda som får sår i gommen när ytan är som ett rivigt månlandskap?), men försöken fortsätter och jag bara låter mig tillbaka och låter bröden bakas. Och försöker att inte vara allt för ohärliga och muttra över all disk som tydligen inte självklart ingår i baka-bröd-biten…. (okej, där kom den osköna Emma fram ändå).

Och som ni ser så är den tredje familjemedlemmen också väldigt förtjust i försöken. Vet inte hur många gånger jag hört meningen ”Edith smaka bröd” senaste veckorna.

20 Feb

Storasyster

Nu är ju storasyster bara knappa två år, så hur mycket hon förstår om bebisen är svårt att veta. Men vi pratar mycket om att det är en bebis i magen, och hon brukar stryka på min mage och säga att hon vill hålla bebisen. ”Bebi komma Edi!” säger hon med utsträckta armar. Igår hade hon tydligen spontant börjat prata om det kring matbordet på förskolan också. ”Mamma bebi i magen” och sedan klappat sig själv på magen.

Vi har ju en del bebisar runt omkring oss, så hon är ju ändå helt med på vad en bebis är och tycker väldigt mycket om att gosa och klappa på dem. Jag är faktiskt inte det minsta orolig över storasyster-rollen, jag tror aldrig hon skulle komma på att på något sätt göra illa bebisen utan snarare i så fall att hon kommer vela hjälpa till väldigt mycket och ”göra själv”. Så jag tror det blir utmaningen, att ha tålamod och låta henne involveras i bebisskötseln och ta hand om den tillsammans med oss. Sen kommer hon säkerligen också vilja hålla och bära mycket, vilket man ju kanske inte riktigt är så pigg på med en tvååring och en nyföding. Just nu är hon också ganska noggrann med att kommentera att det är ”MIN mamma” eller ”MIN pappa”, men förhoppningsvis inkluderas bebisen i den skaran så att det blir ”Edi och bebi mamma” osv.

Framför allt ligger förändringen hos mig, ska min lilla bebisdotter bli storasyster?? Hon som jag nyss sov timslånga power naps med, nära, nära ansiktet så att jag kunde sniffa på henne? Jag känner också det som säkert många andra också känner innan andra barnet hunnit komma, att ”den förstfödda alltid ändå kommer vara speciell”. Jag förstår att jag kommer älska nästa barn lika mycket, kanske annorlunda men lika mycket. Det tvivlar jag inte på.

Men det första barnet, henne ömmar jag för. Ömmar för att hon var tvungen bli testbarn till mina osäkra mammakunskaper. Känner tacksamhet för att hon gjorde mig till mamma, lärde mig det jag kan idag. Står ut med alla nycker och principer som man kan ha som förstagångsförälder – och älskar mig ändå. Hon är på något sätt produkten av ens omvälvande föräldradebut. Det är hon som kommer behöva bana väg resten av hennes uppväxt, kämpa mot alla ens nya principer som dyker upp under olika faser. Ta strid för det som är viktigt för ett barn, och säkert många gånger bli besviken på en för att jag inte kommer göra rätt alla gånger.

Det känns som att det är henne jag kommer hinna bli mest arg på – och samtidigt älska på ett alldeles speciellt sätt.

Och vem vet, om ett halvår kanske jag bara fnissar åt det här, snusandes på lilla bebisen med ansiktet nära, nära, mumlandes att ”så lite jag visste”.

16 Feb

Ultraljud

Och allt såg bra ut! Tack Gud! Det är alltid en sådan milstolpe i graviditeten att plötsligt få titta på den lilla sprattlande filuren, speciellt nu när jag inte känt så mycket. Men bebisen rör ju sig faktiskt ändå! Vilket är tryggt att veta. Med moderkakan i framvägg och bebis just nu liggande med ryggen mot den så är det kanske inte så konstigt att man inte känner de små sparkarna så tydligt när de sparkar in mot ryggen.

Alltså, man skulle kunna titta för evigt på den där skärmen. På munnen som öppnas och stängs, på de små armarna som viftar vid ansiktet och på fötterna som sprattlar. Det är så otroligt overkligt varje gång. Både faktumet att det så småningom ska födas en bebis, men nästan mest – att den följer med mig när jag går därifrån?? Att den liksom finns inne i mig exakt varje sekund av dagen och natten och pysslar på med sina små armar och ben. Det är som för stort för att fatta, och lika overkligt som det känns när bebisen sedan är ute och man tänker tillbaka på graviditeten – lika overkligt är det faktiskt när man är mitt i det. I alla fall för mig.

Allt såg i alla fall helt normalt ut och barnmorskan kollade extra noga på hjärtat men inget avvikande gick att hitta. Och datumet blev exakt samma som vi hade nu, alltså 18 juli. Det var skönt! Förra gången flyttades vi ju tillbaka en hel vecka.

Igår kände jag riktigt hur jag för första gången verkligen längtade efter den här lilla människan, efter att få hålla bebisen i mina armar för första gången och bara kunna titta hur länge jag vill, stryka på de små mjuka kinderna, lukta i halsen. Åh! I sommar får vi träffa dig! Ser ni inte vilken gullig lite profil bebisen har?? Hehe.

 

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)