17 Sep

2 månader

Men hej! Åh ni skulle bara veta hur ofta jag tänker på bloggen och inlägg jag skulle vilja skriva här. Missade hela valet (att skriva här alltså, inte att rösta), skulle vilja skriva om allt mysigt vi gör och visa bilder, ge er recepten på det jag bakar eftersom jag har kommit in i ett bak-il, skriva om alla tankar som snurrar i mitt huvud om moderskapet, uppfostran, vardagen, bebistiden, om hur hudlös jag ofta känner mig nu förtiden osv. Men det är så sällan man kan sätta sig vid datorn. Påbörjar inlägg men sedan tar det typ hela dagen att skriva det.

I veckan var det också fyra år sedan Sive dog och den tiden sätter fortfarande mycket tankar i huvudet och speciellt när man har en liten bebis hemma. Älskade Sive. Så ofta jag tänker på dig.

Hur som helst, idag blir Signe två månader! Jag läste om när Edith var två månader och insåg att mycket är ganska likt. Älskar också att jag skriver ”hon är så rolig att vara med nu”, haha! Allt man behövde för underhållning var liksom ett par leenden. I och för sig så blir ju Signe också roligare och roligare, man börjar lära känna hennes behov mer och mer, samt kunna skönja små små tecken på återkommande rutiner. Det gillar jag! Hon har också börjat sova rätt mycket i vagnen på dagarna vilket ju är magiskt, idag sov hon till och med ute ett par timmar medan jag och Edith bakade.

Hon är en väldigt nöjd och lätt bebis måste jag säga. Bra nätter också och även om vi matar då och då, så är vi rätt sovande båda två. Tacksamt! Och alltså den här lilla bebiskroppen. Det är så ofta som jag bara inte får nog och tycker att vanliga kramar inte räcker till. Hon är bara så ofantligt gullig! Med sina små axlar, lilla spjuveraktiva leendet, småarmarna som vevar på. Det går inte ta in! 4880 g och 57,9 cm lång.

Signe, du får en helt annan bebistid än storasyster och får ofta liksom bara hänga med – men vi älskar dig oändligt! 

6 Sep

Torsdag

Och så går vi mot helg igen, det går fort! Jag har känt mig lite sliten den här veckan, haft dåligt tålamod. Och när det blir onödiga konflikter så blir jag så väldigt besviken på mig själv efteråt, och tänker att jag ska hantera det annorlunda nästa gång. Signe är i något läge där hon vill vara i famnen exakt hela tiden (tackar Hanna för sjalen som jag lånar!) och det gör att jag blir trött i ryggen och less på att bära, men istället går den irritationen lätt ut över Edith vilket ju är orättvist. Försöker vara noggrann med att säga förlåt om jag har brusat upp onödigt mycket, eller förklara att jag blev arg för att jag egentligen är trött osv. Men man vill ju helst hantera allt med sin bästa pedagogik, pust…

Jag hade nästan glömt det med bebisar, att de verkligen är med en exakt varje stund på dygnet. Man bär, matar, söver och hon är ju vaken med oss även på kvällen (som ju annars är de återhämtande barnfria två timmarna) och sover bredvid mig hela natten. Och den här veckan har jag ibland bara känt: Jag. Vill. Vara. Ifred! I tystnad! Själv med mina egna tankar! Bara en liten stund! Och så får jag dåligt samvete över det också då, haha. Ja ni, det är inte lätt att vara förälder alla gånger.

För man älskar dem ju så oändligt mycket. Vill verkligen vara mitt bästa jag varenda dag för dem. Tur att Edith inte är så långsint, man blir snabbt bästa vänner igen.

Hon är för övrigt väldigt rolig och gullig nu när hon pratar på om allt möjligt. Och som vi leker rollspel! Oftast är hon Emil och jag ska vara Alfred. Eller Anton. Hon har missuppfattat vad de säger, för istället för ”du och jag Alfred”-grejen när Alfred svarar ”Tror jag det” så säger Edith ”De vet du.” Hon körde också häromdagen att vi skulle vara varandra och när jag frågade vad jag som Edith skulle säga svarade hon: ”Du säga jag vill se böörnfilmen!” (Björnbröder alltså) och när jag frågade vad mamma skulle svara då så svarar hon: ”Nä, jag vill se nyheterna.” Haha!

2 Sep

Skördehelg

För att vara så ointresserad (eller ja, dålig) på odling i övrigt så är jag väldigt förtjust i att den här tiden på året liksom safta och sylta. Bara ordet skördehelg! Vilken klang! Just nu hade jag hemskt gärna haft ett trädgårdsland med massvis av härliga grönsaker. Och skördat. Men det övriga arbetet med att odla och rensa ogräs verkar jag inte prioritera, hehe… Det här hör till min ”det ska jag göra sen i livet”-lista. Har ni också en sån? Andra verkar ha mer en ”det här skulle jag ha gjort medan jag var ung”-lista, men jag har en till när jag typ är medelålders, haha. Ha grönsaksland, läsa mer böcker, plocka flera liter bär, resa (även helt själv någon gång), gå morgonpromenader, bo vid vattnet osv. Alltså, det är inte att jag vill att tiden ska gå så att jag är där, jag bara sparar aktiviteten till senare och tänker att det ska bli trevligt. På samma sätt som jag gör saker nu som jag trivs så bra med.

Okej, tillbaka till skördespåret – om man då inte odlar själv, då är Mårtensgården perfekt! Vi har ju varit där förut och det handlar helt enkelt om självplock, man får åka dit och skörda i någon annans prydliga grönsaksland. Vilken grej!

Jag blev så sugen på att åka dit när vi fick ett gäng med morötter, polkabetor och grönkål av Johanna och lilla Ingrid som var och hälsade på i fredags. Värsta bästa gå-bort-presenten ju! Så i lördags packade vi ihop oss och plockade främst svarta vinbär och potatis. Även ett gäng äpplen fick följa med.

Sedan åkte jag hem och gjorde svartvinbärssaft där en flaska fick följa med som present på kvällen när vi skulle på kalas. Härlig lördag med andra ord!

27 Aug

30-årskalas

Måndag morgon och jag ligger kvar i sängen med Signe medan Edith ligger i soffan och ser på mobilen med Jakob. Hur gjorde man med morgonpigga barn innan mobilen? Hehe.

Har ni haft en bra helg? Vi har haft en mycket trevlig helg, med fredagsmys hos mor och far, och sedan i lördags var det första 30-årskalaset i gänget! Robban fyllde år och Magdalena är ett riktigt kalasproffs så det var lekar, tipsrunda, musikquiz, drinkblandningar (drack sjuka mängder rabarberdricka), hemmagjorda burgare (ja brödet också) och god efterrätt. Och som om det inte var nog avslutades lekarna med grand finale där de hade gjort utslagstävlingen från Mästarnas mästare! Väldigt fränt att stå där i mörkret och vänta på att lampan skulle släckas.

Otroligt lyckat, och Signe skötte sig galant (Edith sov hos sin farmor och farfar). Och som om det inte var nog föddes en ny bebis under natten mot söndagen sen – en liten Lisen! Vilken grej!

Hann bara knäppa exakt fyra mobilbilder under hela partyt.

25 Aug

Före och efter-bilder från Vikitas

Min yngsta bror Viktor och hans sambo Sarita har ju spenderat hela vintern och en bra bit in på våren med att renovera sitt hus som de köpte i höstas. Mycket slit och arbete, de har nämligen behövt gjuta om nästan hela nedervåningen eftersom golvet lutade. Bara en sådan sak! Men nu är de färdiga med den första och största etappen (tror de tänkt gå vidare med övervåning och så sen, när det utrymmet behövs) och de har fått det så fint!

Jag var där och fotade lite efter-bilder och fick ok från Vikitas att visa för er, för visst är det väldigt roligt med före-och-efter-bilder?

Kök/hall

Efter:

Vardagsrummet

Efter:

Sovrum (tidigare var det matsal)

Vilken skillnad va? Är väldigt avundsjuk på deras belysning, de har små spottar som går att dimra exakt överallt. Det gör att det blir så väldigt mjukt och mysigt sken (i vårt hus har vi inte fått till balansen, vissa delar är för ljusa och andra för mörka), ett perfekt höst- och vinterhus alltså! Det är så kul att vi alla syskon har hus nu och att man inser att jular och kalas nu lika gärna kan firas hos oss som hos mor och far. Kul ju!

24 Aug

På andra sidan

Det är så otroligt skönt när man plötsligt stannar upp och inser att man har kommit ut ur en lite deppigare tid, och äntligen är sitt vanliga jag som är lycklig och tillfreds med livet. Jag kan inte hjälpa det men jag drabbas verkligen av baby blues efter förlossning.

Första vardagsveckan snart gjord och jag bara njuter. Av att vara hemma med mina döttrar. Edith har varit två dagar några timmar på förskolan, och trots att hon faktiskt är otroligt lätt att ha att göra med just nu, och roar sig själv bra hemma så är det ju ändå tacksamt att hinna både fokusera på Signe lite mer samt att eventuellt hinna ikapp lite hemma, vila eller bara göra något ärende. Plus att Edith själv tycker det är roligt att vara där. Det kommer säkert märkas mindre skillnad ju äldre Signe blir, men just nu när hon sover mycket så blir ju skillnaden på vad man hinner ändå märkbar.

Har ni kommit in i hösten? Är det inte mysigt ändå? Älskar höstmyset med innemys, middagar med tända ljus, krispig luft och höstsol, alla tv-program som drar igång. Med julen i sikte. Okej, den tanken släpper jag exakt nu, men vi alla vet att den ligger där och gottar till sig. Mmm julijulijul.

Ikväll önskar jag familjemys med storfamiljen och äkta fredagssnacks med chips och dipp. Hoppas du får en härlig fredag!

20 Aug

Första dagen själva

Vi klarade det! Första dagen utan vår älskade pappa och det gick faktiskt galant. Edith hade en kanondag och var på strålande humör vilket gjorde allt enklare. Vi har haft det toppenmysigt och jag tackar sjalen för att ha räddat ett par möjliga stress-situationer. Lillasyster är nämligen något mer svårroad ifall hon vänder den sidan till.

Edith har ju kvar sin femtontimmars plats på förskolan så på onsdag blir första timmarna hon är där. Ska jag vara ärlig tror jag att hon kommer vara hemma rätt många dagar, speciellt när vi åker på Liten och stor – men det känns ändå skönt att ha möjligheten att låta henne få lite extra stimulans och kanske kunna få någon stunds vila ett par dagar i veckan hehe.

Imorgon är det bvc-besök sedan ska jag nog försöka snylta in mig hos mor och far ett par timmar på eftermiddagen eftersom Jakob är borta hela dagen imorgon. Någon måtta på prövningarna får det vara.

17 Aug

1 månad

Och så är vårt nyförvärv en månad! Det känns faktiskt väldigt bra, de här första veckorna efter förlossning är helt enkelt inte mina favoritveckor. Nu börjar kroppen vara läkt (dock inte mina stackars bröstvårtor, vet inte när det någonsin ska läka), och jag har även börjat kunna liggamma på nätterna (det gjorde för ont i början) vilket gör att både jag och lillan sover mycket bättre (eller snarare inte vaknar till lika mycket).

Sedan lever vi ju fortfarande lyxigt i och med att Jakob är ledig, jag är helt ärligt lite orolig för hur det ska gå att vara ledig själv haha. Känns som en enda lång sträcka av otillräcklighet från min sida, för att vi vissa dagar bara är hemma, för att jag när vi åker iväg kommer vara ett enda stresspaket innan vi tagit oss ut, för att det kommer bli kaosstökigt här hemma osv. Haha ja ni, det är bara att be en bön och hoppas på det bästa. Andra mammor har klarat det före mig och de större barnen verkar ju inte ha tagit skada av hemma-tristess.

Hur mår Signe då? Jo, hon mår bra! Sista veckan tycker jag det märks att hon blivit större, nu är hon rakare i kroppen (inte lika mycket grodlår), och hon tittar på oss och ler mycket när hon får ögonkontakt och man pratar med henne. Väldigt mysigt! Oftast är hon nöjd på dagarna nu när hon är vaken, men hon är helst i famnen och nu senaste två dagarna har hon haft sina första det-är-något-som-tjorvar-i-kroppen-maraton, sådär att man matar och vaggar och hon somnar små stunder men blir sedan ledsen igen. Och sådana dagar är det lite stressigt med två!

Jag har fått låna en bärsjal av Hanna, så igår provade jag att sjala upp henne för första gången och det kan nog bli en hit! Hon somnade fort, men sedan blev hon så varm? Och då hade jag ändå bara en tunn t-shirt och hon en tunn t-shirtbody på sig? Tycker det är svårt att veta. För hon vaknade plötsligt och var väldigt missnöjd och när jag då tog ut henne så kändes hon väldigt varm, men man vet ju ändå inte vad missnöjet beror på.

Idag leker vi i sandlådan som vi (Jakob och Edith) byggde igår som ett steg i något-att-göra-på-hemmaplan, och sedan blir det after work på Storstrand. Sedan ska vi njuta av några sista lediga dagar innan vardagen börjar om på måndag. Nya tider!

9 Aug

Förlossningsberättelse

Nu så, nu har jag äntligen skrivit ner en förlossningsberättelse! Så håll i er, nu blir det till att läsa.

Lördag 14 juli

Vi börjar alltså på lördagen när jag vaknar med värkar kring femsnåret på morgonen och tänker ”alltså, nu är det ju igång!” Värkarna kommer typ var tionde minut så jag förstår att jag behöver vänta in att de ska komma snabbare, men vi börjar förvarna lite på stugan och jag duschar och packar iordning det sista. Ringer tillslut förlossningen för att kolla men de ber oss som väntat avvakta. Tiden går väldans långsamt och värkarna ökar inte utan knegar på var tionde minut. När det närmar sig kvällen ringer jag igen och konstaterar att jag inte kommer kunna sova en blund med det här pågående, så vi får komma in, de konstaterar att jag inte är öppen det minsta (hurra….) och vi får en sovdos och får sova på patienthotellet (det måste man när man får morfin).

Söndag 15 juli

Sovdosen hjälper och gör mig helt lullig fram till typ tre på natten, sedan börjar det om igen så då sover jag bara några minuter åt gången. Vi ringer förlossningen på morgonen och säger att vi åker hem under dagen och avvaktar någon förändring. Fy. Så. Långa. Dagar. När man får ont en minut var tionde minut, förstår ni hur många tio minuter det finns på ett dygn? Edith är med sin farmor och farfar på båtutflykt så vi försöker vila, och åker även en sväng till Elina på kalas (med värkarna som en liten extra krydda), sedan tillbaka till förlossningen på kvällen för en ny sovdos. Den här gången föreslår dock kvällens barnmorska att det borde räcka med piller istället för morfin, så vi tar våra piller och går till patienthotellet. Om det hjälper? Inte det minsta. Sover i stort sett ingenting den natten.

Måndag 16 juli

Tillbaka på förlossningen på morgonen och börjar vara riktigt less och trött, upplever också en sån frustration över att barmorskorna bara menar att ”nämen oj, så hääär kan det ju vara i veckooor innan förlossningen startar”, det är inte så kul att höra när man upplever sig ha ont på riktigt samt redan börjar vara trött av det – och förstår att man har en hel förlossning kvar. Här får jag i alla fall träffa förlossningsläkaren och lyckas med lite uppgivna tårar (med rädslan om att det ska bli som förra gången) få löfte om att vi ska avvakta ett dygn till, vi ska komma in för morfindos på kvällen och tisdag morgon göra upp en plan där vi antingen fortsätter avvakta om jag vill det, provar igångsättning eller diskuterar snitt. Det gör att det känns lite bättre, och vi åker hemåt. Igen. Värkarna fortsätter och vi hänger hos mor och far. På kvällen åker vi tillbaka och då känner jag att det känns som att värkarna ökat i intensitet och det börjar göra mer ont. Barnmorskan kollar igen och nu är jag äntligen öppen tre centimeter! Det har hänt något! Hon ger sovdos men konstaterar att den nog inte hjälper så mycket om det är igång och att vi säkert behöver komma tillbaka i natt, och ja – det stämde ju. Sover inte mycket den natten heller, utan vankar av och an och sitter upprätt mot sänggaveln och andas igenom värk efter värk. Vid det här laget är jag proffs på värkandning.

Tisdag 17 juli

Vid fyra på morgonen känner jag att det börjar göra för ont och komma för ofta för att jag ska vilja vara kvar på hotellet, så jag väcker Jakob och vi vandrar mot förlossningen. Lång vandring när man har värkar typ var tredje minut. Trodde aldrig vi skulle komma fram. Väl där så görs det ctg samt konstateras att nu är jag öppen fem centimeter, vilket innebär – förlossningen är officiellt igång! Jag skrivs in, får byta om och ber snabbt som sjutton om att jag kanske skulle kunna få epidural eftersom det ändå är ett gäng centimetrar kvar? Det ordnas, och det tar lång tid för narkosläkaren att sätta den vilket gör att det är rätt tufft att sitta blixt stilla och andas igenom värk efter värk. Men så tillslut. Sätts den igång. Och den magin går alltså inte att förklara. Hur man efter att ha haft riktigt ont plötsligt bara får slappna av i kroppen och bli smärtfri för första gången på några dygn. Fnissig känsla! De tar hål på hinnan och sätter in en värkkännare i livmodern (eftersom de vill hålla koll på livmodern när den är snittad), och jag passar på att vila allt jag kan och slumra. Dricka saft och äta macka, allt medan jag ser att värkarna fortsätter på monitorn.

Öppnas någon centimeter åt gången, och vid kl 9 sätter de igång lägsta dosen värkstimulerande för att prova om det ger lite fart. Och då går det bara några minuter så börjar jag känna först trycket av värkarna igen och sedan drar det igång och jag tar lustgas (fortfarande hjälpt av epiduralen tror jag, men behöver ändå koncentrera mig igenom värkarna). Ungefär här börjar jag blunda för att hitta fokus och sedan tror jag knappt jag tittar förrens hon är ute, haha. Jag bara fokuserar på att andas, vila, känna när värken kommer, börja andas lustgas, sluta andas när värken vänder och vila igen.

Vid kl 10 känner jag plötsligt det berömda trycket när det känns som att man vill bajsa och hela kroppen liksom vill trycka på istället för att bara andas. Då skyndar vi oss att trycka på knappen för att hon ska se hur läget är och strax efter konstateras att ”du är öppen 10 cm, det är bara att trycka!”. Hakan i bröstkorgen, andas djupt andetag, håll andan och tryck allt vad man är värd. Vilken märklig känsla det var? Kändes för det första som att jag var supersvag och att det inte hände någonting. Var här helt säker på att det inte skulle komma ut någon bebis. Minns inte att det gjorde superont, eller så var jag bara så fokuserad på att faktiskt ha en uppgift. Här är allt nästan bara en dimma, jag blundar och försöker göra som barnmorskan säger och plötsligt – en ring av eld! ”Du får inte trycka nu, bara flåsa!” Jag tror jag för första gången vrålade högt, mest av panik, vadå inte får trycka!? Det bränner som eldar! Flåsade för allt var jag var värd, rätt okontrollerat som jag minns det, sedan fick jag äntligen trycka på lite försiktigt. Bara den bedömningen, hur försiktigt är försiktigt mitt i all smärta?? Och sedan plötsligt, kl 11.01, slurp, jag känner hur något bara glider ur mig och det är över. Det är över!! Var typ exakt det jag ropade också. ”Jakob, det är över!!”

Strax efter det ljuvligaste hesa lilla bebisskrik och en liten kropp upp på bröstkorgen. Jag klarade det! Hon är ute! Det gick! Den euforin alltså.

Sedan skulle moderkakan ut och det blev en halvtimmes mycket obekvämt tryckande och klämmande på magen innan den släppte, och sedan var det dags att sy några stygn och låt oss vara ärliga – det var ingen härlig stund. Bara att vänta på beskedet på om man har spruckit från Haparanda till Ystad eller inte, alltså den ångesten. Har tänkt mycket efteråt på hur sjukt det är, att det ses som en helt normal och naturlig grej med vaginal förlossning och sedan ”och nu ska vi bara kolla hur mycket du gick sönder mellan benen och sedan sy igen det”. Det är liksom en helt okontrollerad bristning i kroppen som man bara låter ske, och ingen vet innan hur mycket det kommer gå sönder eller inte?? Och det är helt normalt och väntat? Aah. Så annorlunda jämfört med allt annat här i världen som vi kan och vill kontrollera.

Tiden på BB

Hur som, klockan är nog närmare 12.30 innan vi tillslut blir lämnade ifred med bebisen, och med lite blodbrist i överkant så får jag avvakta på duschen. Vi ammar i lugn och ro, och sedan blir det rena rama lyteskomiken när jag sedan mycket nöjd ska få duscha men lyckas svimma så fort jag kommer in i duschen, trots att det sista jag säger till den stackars sköterskan är ”det här går finfint”. Sedan vaknar jag av ett väldans ståhej och människor som lyfter upp mig och lägger över mig i en säng, haha. Och jag hör hur min kommentar är ”oj, jag durade visst till en sväng”….. Vi får alltså inte åka till patienthotellet som planerat, utan hamnar på BB. Får inte heller duscha. Är svettig och ofräsh, men försöker vila. Vi njuter på rummet, äter vår bricka med mackor och lillan sover och sover. Skriver till nära och kära och mår bra! Sedan på kvällen försöker jag mig på att få duscha igen, och nu hinner jag ta av mig kläderna och sätta mig på duschstolen innan proceduren upprepas. ”Det här går fint, blev bara pyttelite yr” är det sista jag säger innan två sköterskor trycker upp mig mot väggen och plaskar mig i ansiktet haha. Hör mig själv för andra gången säga ”oj, jag durade visst till en sväng”. De konstaterar i alla fall att jag kanske skulle må bra av att få kyla ner mig så när jag kvicknat till så jag får sitta kvar på duschstolen, skruvar på isvatten och sköljer hela kroppen, helt underbart. Samma svimning hinner upprepas en tredje gång (och ja, hinner med en tredje ”råkade visst dura till…”) innan jag slutligen ligger i sängen med bara ett lakan över kroppen för att behålla lite kyla. Haha ojoj. Jakob bara fnissade i sängen bredvid, så otroligt sugen man kan vara på att få duscha så att man blir helt blind inför sitt eget mående.

Resten av kvällen fortsätter myset, vi sover en bra natt och på morgonen får jag tillslut flytande järn i droppform för att försöka återställa mitt bleka ansikte till något mer normal hudton. Jag får efter det till en försiktig ”riktig” dusch och kan äntligen ta på mina egna kläder. Vi äter frukost och gör bebiskontrollen innan vi blir utskrivna till lunch och får åka hemåt! Jakob något mer rastlös än mig, han längtar verkligen hem medan jag har njutit av att få vila upp mig lite. Hem till mor och far där Edith har sovit, och äntligen får vi visa lillasyster!

Så, bra jobbat om du lyckats läsa hela vägen hit! 

8 Aug

Bebisbilder

Vi har fått en riktig A-bebis! Otroligt nöjd liten sak, som i början bara åt, sov och bajsade. Nu är hon mer och mer vaken (och tyvärr ofta ett litet pass där mellan 4-5 på morgonen någon gång), men inte ledsen utan bara vaken och vill gärna att någon umgås med henne. Om man bara låter hon ligga i babynestet och hoppas att hon ska somna om själv kan hon dock börja huffa och puffa, så då behöver hon vaggas och få hjälp att ta tutten som åker ut lite då och då. Hon äter också med ganska samma intervaller på nätterna som på dagarna, man hade ju kunnat hoppas på någon liten extra timme…

Men det är verkligen skönt att hon inte är sådär oförklarligt ledsen som Edith kunde vara som nyfödd, där hon bara verkade ha ont i magen eller vara hungrig trots att hon just hade ätit.

Edith fortsätter vara väldigt go och pussig med lillasyster, men ganska lagom intresserad ändå? Trodde hon skulle vara och peta på henne exakt hela tiden, men om hon exempelvis sover så låter hon henne ändå vara ifred vilket ju är väldigt skönt. Vill gärna stå på en pall bredvid skötbordet när vi byter blöja, eller pussa henne på huvudet när vi ammar. Tur att man har en något högre stresstolerans den här gången alltså, haha med en tvååring som klättrar runt en exakt hela matstunden.

Härom dagen kom jag på att det var hög tid att fota lite bebisbilder på lillan, kul att ha samma bilder som med storasyster! Och den här gången även med storasyster i nuvarande storlek, eftersom det var hemskt spännande att ligga på samma fårskinn som lillasyster.

Ska bli så otroligt roligt att se vad Signe får för personlighet och vad man kommer kunna se för skillnader och likheter dem emellan. Är väldans nyfiken!

Här kan ni se bebisbilder från när Edith var liten. 

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)