När skidorna dammas av

Till helgen är det dags för en tur till Hemavan med TG (tonårsgruppen) som jag är ledare för. ”Jättekul” tänker kanske ni, och jag håller med er på alla sätt och vis – det är verkligen något att längta till. Förutom en sak.

Skidåkningen. 

I flera vintrar har jag glatt kunnat konstatera att jag ännu en gång har klarat mig utan att ta fram de silvriga racer-skidorna som står i förrådet hos mor och far. Ibland kan jag få för mig att jag ändå tycker det är roligt att susa ner för branta backar, men sedan tar jag snabbt mitt förnuft till fånga. Men nu är det alltså dags igen. Dags att damma av skidorna, prova pjäxorna samt fila på slalomtekniken. ”Tyngden på dalskidan, älskling!” ekar i bakhuvudet och jag tänker att jag nog ändå inte var så dålig på den tiden när det begav sig.

Sedan slår det mig.

1. Jag vred knät riktigt rejält i sjätte klass när jag tittade efter en snygg kille.
2. Jag brukade smyggråta lite och hyperventilera när jag råkade hamna i svarta backar.
3. Jag har inte ens åkt så mycket som jag tror, eftersom jag ju främst har legat såhär de senaste tre skidresorna:

Men äsch. Vad vore livet utan utmaningar? Det bästa är i alla fall att jag nu är vuxen och inte bryr mig om min ”cool-status” längre vilket innebär att jag kan åka bara lätta backar.

…

Ifall jag inte hör av mig de närmaste dagarna så vet ni var jag ska leta.

Sunderby sjukhus.