MIN CYKEL OCH JAG

Det var en vacker sommardag för två år sedan. Jag skulle ta studenten, en milstolpe skulle passeras. Dagen med stort D var efterlängtad. Efterlängtad och samtidigt aningens ångestfylld. Från och med den dagen var jag själv, stod på egna ben. Ben som jag inte visste var de skulle gå, åt vilket håll de skulle föra mig.
Ceremonin var över. Släktkalaset var nästa punkt på schemat, sen vidare mot den galna natten. Jag stegade in mot grusgången, in mot huset där familj och släkt väntade. Mamma och pappa hade gett mig en ask, en liten, liten ask. Jag öppnade den, där och då, mitt på grusinfarten. Såg på innehållet med fundersam blick. Där i låg en nyckel. En liten silvrig nyckel med svart överdel. Jag förstod inte, kunde inte ana.
Sedan såg jag den. Såg föremålet vars tillhörande nyckel vilade i min slutna hand. En cykel. En alldeles egen, fin, svart, cykel. Min cykel. Min fina, fina cykel.
Efter den dagen har vi varit bästa vänner. Vi har inte alltid susat längs vägarna i speciellt långa sträckor, men vi har alltid träffats med jämna mellanrum. Saknat varandra under vintern och sen återförenats i ett härligt lyckorus i och med sommarens intåg. Vi ska vara vänner för evigt, jag och min cykel. Jag och min fina cykel.