Maskeradinspiration och en förändrad värld

Det var så vackert. Snöflingorna föll sakta mot marken och lade sig som ett vitt täcke över de bruna löven. Världen blev plötsligt som ny och jag njöt när det knarrade under mina kängor. Vilket mys! Vilken morgon!

Plötsligt händer det. Det som inte får hända. Temperaturen klättrar över noll-strecket och plötsligt är snöflingorna inte flingor längre. De är droppar. Regn. Spöregn. Det går fort, knappt så man märker det, när den pluffsiga snön blir slask. Slask. Jag hatar slask. Jag kan ta regn, jag kan ta snö. Men slask, det är faktiskt besvärligt. Sjöblöt om småfötterna blir man och halkar gör man också. Tripp, tripp, tripp, låter det när man tvingas gå framåt med små steg.

För övrigt ser jag på Nyhetsmorgon att det närmar sig Halloween (jag fattar aldrig dock vilken helg det är, jag trodde Halloween var förra helgen eftersom det inte ska vara på Allhelgona?), och det har aldrig riktigt varit min favorithögtid, däremot älskar jag övriga maskerader. Vi har hunnit med ett par under åren, och jag letade fram en bild som togs för några år sedan där jag och Jakob hade förberett oss inför ett djungeltema. Tadaaa! Koksnöt och banan.

Martin sa då att han tyckte att våra utklädnader framhävde våra riktiga former. Jag förstår inte alls vad han menade…?