10 Maj

Löpning

Jag vet inte vad som händer. Det var ingen brytpunkt, inget jag bestämde. Det bara hände, forsar fram i detta nu, vad ska ske härnäst? Obehag. Ångest. Rädsla. Varför? Varför just jag?

Jag pratar såklart om löpningen.

Löpningen som jag har ett sådant komplext förhållande till. Jag gillar det inte. Om vi börjar där. Jobbigt och långtråkigt! Sliter på kroppen! Tar lång tid! Och samtidigt så vill jag liksom lära mig att bemästra det? Uppnå det här med att ”känna sig ett med sin kropp” och utmana psyket. Att vara duktig på att springa känns på något sätt som den ultimata fysiska aktiviteten. Coolt på något sätt. Användbart?

Hur som helst, jag har ju alltså skubbat någon gång då och då under åren. Under senaste året lycklig över att faktiskt kunna springa hela min runda, till skillnad från alla år där jag fick köra 1 minut jogging, 2 minuter gå, osv. Mentalt känns det fortfarande som att det är där jag är, så jag blir alltid förvånad när jag inte behöver stanna direkt.

Och så plötsligt i våras så pratade jag och Hanna om att anmäla oss till tjejmilen. Sedan blev det Star-loppet i maj på 7 km, kanske en bra uppvärmning? Och nu har vi anmält ett lag till Sjulnäsloppet, 5,5 km, som är i juni. Vad hände!? Sedan när har jag planerat för tre lopp?? Och hur sjutton ska jag om två veckor kunna springa 7 km på en vettig (för att vara mig alltså) tid?

Två veckor alltså, och jag har såklart börjat alldeles för sent med förberedelserna. Så nu skippar jag övrig träning och försöker att springa så många kilometer jag hinner innan 25 maj. Ve och fasa.

Igår skulle jag alltså riva plåstret och prova springa mina första 7 kilometer. I hela mitt liv. Och vet ni? Det gick! Ja alltså, det gick inte fort men det gick! 8,5 kilometer blev det till och med. När jag kom hem svor jag fasligt i några minuter, eftersom min sämsta sida i det här är ”näää jag får inte alls adrenalin av att klara ett mål, jag vill istället bara gräva ner mig i en grop och aldrig mer komma upp bara för att det var så HUVVA jobbigt”. Förstår Jakobs förvirring när han glatt gratulerar mig till denna milstolpe i min löpningskarriär, och möts av en argbigga till fru som inte kan sluta muttra över ”varför man ska slösa bort en timme av sitt liv på något som är både TRÅKIGT och JOBBIGT”…

Lite att jobba på där, jag vet. Men egentligen är jag rätt nöjd över mina 8 kilometer. Jag bara önskar att det hade varit en engångsföreteelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)