7 Aug

Livet från hästryggen

Ridningen som vi hade bokat in under Gotlandsvistelsen förtjänar ett eget inlägg. Vilken grej alltså! Personligen var jag helt lyrisk eftersom min kära islandshäst Rhimir var som en en dröm att rida. Pigg, lugn och synnerligen lydig. 26 år var han, lillgubben.

Nåväl, fredagen var det alltså av mot Fårön där vi hade bokat in en tretimmars-tur på hästryggen. Åtta vuxna, helt oerfarna ryttare på en tur i det vilda. Ni förstår om vi var spända.

Väl framme är det alltså, efter att ridläraren omsorgsfullt delat ut hästar som skulle passa oss (Jakob fick en av de tre lugna…), dags att hämta in hästarna från hagen. Det första ridläraren gör är att peka på en brun/vitfläckig häst som står helt stilla innanför grindarna. ”Den där är din, så det är bara att gå och hämta den medan vi andra går vidare” säger hon lite i förbifarten och pekar mot Jakob. Obekvämare kille får man leta efter. Jaha, nähä, Jakob vandrar fram lite försiktigt till hästen som lugnt står kvar och sedan står de där, tills vi andra kommer tillbaka. Jakob hade hela vägen tjatat om att han minsann skulle ha hästen Vitnos, och förstå lyckan när hans häst har just det – en vit nos. Jakob och Vitnos. Sicket radarpar!

Tillslut var hästarna mer eller mindre frivilligt infångade, och vi radade upp dem för att borsta, tränsa och sadla dem. Och sedan var det alltså dags. Vi skulle hoppa upp. Lagom till att jag lyckats, ytterst osmidigt, ta mig upp i sadeln hör vi det vilda gnäggandet. Martin har satt sig upp och hästen stegrar. En gång, två gånger, ”släpp tyglarna” skriker ridläraren och hästen blir plötsligt lugn igen. Martin sitter som genom ett under kvar på hästryggen, men det är onekligen ett litet skärrat mummel som hörs från oss övriga. ”Hon sa ju att de skulle vara snälla de här hästarna” hör man från både höger och vänster.

Men, ingen rast och ingen ro, iväg rider vi! Och vilken fröjd det är att kika bakåt och se den långa raden av familjemedlemmar på hästar som verkar göra precis vad dem behagar. Jag sitter mest och fnissar åt att Martin och Viktors hästar är kära och således oskiljaktiga, åt att Elina tydligare och tydligare säger ”hååååoo” åt sin häst för att den ska stanna medan den glatt trampar vidare, åt pappa som plötsligt blir rutinerade ryttare och genar förbi oss andra när helst han får chansen bara för att visa att hans häst minsann lyder honom, och Jakob som så fridfullt guppar fram på sin snälla häst.

Jag blir fnissig igen bara jag tänker på det. 

I flera timmar red vi ut i den gotländska vildmarken, vi pausade för korvgrillning, vi lärde oss tölta och vi gick med hästarna i havet. När man sedan tillslut klev av hästen var det knappt att benen bar.

Men jag tror att vi alla kände att det var ett minne för livet och jag skulle lätt kunna återvända! Jag och Rihmir (eller vad han nu hetter) mot solnedgången. Sicken grej alltså.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)