12 Apr

Förlossningsberättelse

Så, tillslut har jag formulerat ihop den här stora, långa, spännande helgen som slutade med att älskade lillan föddes. Så jag hoppas du har gott om tid – här kommer den!

Fredag 11 mars

Plötsligt händer det!! Vaknar vid 02.45 av att det molar på rätt mycket i ryggslutet, sådär så jag att liksom inte kan somna om. Bara en stund senare känner jag hur det blir blött i trosorna och det känns faktiskt inte som att jag spontant kissar ner mig, så jag skyndar mig upp på toan och där fortsätter det att sippra och jag vågar knappt tro det – har vattnet gått?! 

Går och lägger mig och börjar ganska direkt känna sammandragningar på ungefär 1 minut, och de kommer med typ var tionde minut. Ligger och klockar dessa några timmar och där vid 06.30 går jag upp och ringer BB för att höra om jag ska stanna hemma och vänta in mer värkar. De meddelar att de alltid vill göra en koll när vattnet gått, och ber oss åka in. Väcker Jakob lite försiktigt och berättar att det nog börjar närma sig! 

Vi gör oss klara och åker mot Sunderbyn kring 07.30. Väl där undersöker de för att se om det är fostervattnet som gått och gör även ett ctg för att se barnets puls och mina sammandragningar. Vi får uppmaningen att gå ut och gå en timme, så vi vandrar ut i det ljuvliga vädret och relfkterar över att det verkligen händer nu. Väl tillbaka gör de nytt ctg och ber oss att komma tillbaka kl 20, och att vi ska vara beredda på att bli inskrivna. Så med gott mod åker vi hemåt och under eftermiddagen försöker jag sova medan Jakob jobbar hemifrån. Sammandragningarna fortsätter komma rätt oregelbundet och ökar inte i intensitet. 

Väl tillbaka får vi göra nytt ctg och de bestämmer att vi ska skrivas in, och vi får eget rum som även Jakob ryms i – hurra! De ger mig bricanyl och sömntablett, och jag sover bra under natten.

Lördag 12 mars

Detta blir en rätt lång dag, vi gör mest ctgn och har det rätt trevligt men är ju sååå ivriga!! De hoppas att det ska starta av sig självt men den här dagen känner jag inga värkar alls. På kvällen äter vi godis och ser Melodifestivalen, med löfte om igångsättning under söndagen.  

   
Söndag 13 mars

Vi vaknar, äter frukost och knallar över till förlossningen för att göra nytt ctg. De börjar även ge medicin som jag dricker varannan timme. Den ska mjuka upp livmodertappen och få igång lite sammandragningar. Jag hinner ta några doser och vid kl 14 börjar det dra igång ordentligt. Det gör rätt ont och sammandragningarna kommer ofta, jag jobbar mig igenom en del i BB-rummet medan Jakob masserar ryggen, men sedan går vi över till förlossningen vid 15 och jag får en pilatesboll att sitta på. Tycker dock inte den fungerar så bra, sitter ju alldeles för lågt?? Börjar använda lustgasen, och jag vet inte hur mycket effekt den ger men tycker att topparna tas bort åtminstone och sedan är det väldigt skönt att få fokusera på något! Däremot övertalar barnmorskan mig att prova kvaddlar mitt i alla värkar och det gör så fruktansvärt ont!! Benen bara viker sig och det ger ändå bara ett par minuters vila, inget mer – otroligt ovärt. 

Ganska snabbt gör det riktigt ont och värkarna avtar inte riktigt heller utan det känns som en enda lång värk. Jag blir rätt snurrig också av lustgasen eftersom den används mer eller mindre utan uppehåll och hinner kräkas ett par gånger. Jakob jobbar på bra med hård massage i ryggslutet. Vid kl 18 bestämmer vi oss för epidural, och bedövningen slår till snabbt. Och alltså – SÅ UNDERBART. Plötsligt kan jag andas igen! Helt salig! Känner ingenting! Barnmorskan konstaterar att jag är öppen 4 cm och att livmodertappen är utplånad. Men timmarna går (jag vilar och mår gott), och när barnmorskan kollar kl 22 är läget fortfarande detsamma… De bestämmer sig för att avbryta epiduralen och ge morfin samt bricanyl för att jag ska få sova under natten. Vi går tillbaka till BB, men det blir en lååång natt av regelbundna onda sammandragningar som inte alls ger någon bra sömn.

Måndag 14 mars

När morgonen kommer är jag helt utmattad av natten och mycket skör efter en lång helg utan bebis. Väl på förlossningen sätter vi igång epiduralen igen och de sätter in värkstimulerande dropp. Snälla bryska barnmorskan Berit ser mina försiktiga utmattningstårar och säger att “vet du, jag ska kolla detta med läkaren men jag tänker att vi inte kommer att låta det gå över till 15 mars innan bebis.” Tack Berit!!!

Läkaren ger ok och plötsligt känner jag att det finns hopp igen! Hurra, hur det än blir så blir det idag! Sedan går timmarna och det är inte mycket som händer. Jag får börja fasta inför eventuell operation och droppet ökas ständigt utan någon som helst effekt. Vid 15-tiden bestäms det tillslut. Läkaren kommer in och säger att “vi har försökt allt, nu blir det snitt”. Just då kände jag bara – tack gode Gud! Vi vet ingen tid men börjar förberedas och meddelar familjerna att snitt är ett faktum. 

Sedan plötsligt vid kl 17 är det dags! Vi rullas in i operationssalen där typ tio människor väntar, och det är lättsam och trevlig stämning därinne. Bedövningen sätts, och sedan startas det! Och det är en mycket märklig känsla att känna hur de bökar runt i magen – utan att det gör ont. Efter bara någon minut hör vi det. Gråtet! Jag skrattgråter lättat, barnmorskan kommer runt skynket och håller henne mot min kind. Älskade lilla vännen. Helt perfekt! Barnmorskan och Jakob går iväg och klipper navelsträng och så, medan kirurgerna syr ihop mig. Tyvärr börjar jag må rätt dåligt och kräks flera gånger (otroligt obehagligt när man inte känner magmusklerna!!), och får även otrolig frossa. Tydligen var livmodern rätt trött, så det är därför jag får mycket medicin som jag alltså mår illa av. Förlorar också mycket blod, men tillslut kan jag rullas iväg till uppvaket. Jag får medicin nere på uppvaket och minns faktiskt  inte så mycket i all frossa och trötthet, men tillslut kommer Jakob, barnmorskan och lillan tillbaka! Jag och Jakob ligger en stund och viskar över hur det gick och att hon faktiskt är här.

Tillslut rullas vi upp till vårt rum och kan smsa ut bilder på att hon äntligen är här! Som jag hade längtat efter det! 

     
 
 Sådär, ni som fortfarande läser har gjort det bra.

Vilken helg alltså! 

Lämna en kommentar:

  • Emma skriver:

    Vad roligt att läsa, vilken äventyrshelg! Grattis igen!

  • Jenny Larsson skriver:

    Vilken förlossning ni har fått vara med om, men jag är otroligt glad att allt gick bra. Jag blev väldigt rörd då du berättade om då dem la henne mot din kind, började nästan gråta. Det måste ha känts fantastiskt att få träffa henne efter all väntan 🙂 All lycka till er och stort grattis till eran fina lilla Edith!

    Kram på er!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)