13 Aug

Gulligaste åldern?

Jamen alltså, vilken skillnad det är när barnen passerar först året. Jag har sagt det förr, bebistiden är ju inte riktigt min favorittid av massa olika anledning som nog mest ligger hos mig själv och mitt obehag av att vara så påverkad av all sömnbrist, amning, förlossningshantering, försöken att kommunicera med en liten, osv. Och även om jag ändå kan njuta av mycket under den tiden också så blir det även den här gången så tydligt hur otroligt härligt det är när de passerar den där ettårsgränsen och plötsligt blir de bara mysiga och roliga.

Det är så stor skillnad på bara innan stugtiden och nu när vi flyttat hem, nu är ju Signe bara så otroligt mysig och det är så tydligt att vi nu plötsligt kan vara ute hela familjen och alla liksom kan pyssla på. Signe knatar runt kring där man är, gräver med någon pinne och plockar med någon burk medan Edith ju roar sig som alltid.

Och ettåringar, är inte det här den gulligaste åldern?? En pytteliten minimänniska som vandrar omkring och börjar ha ”egenheter” för sig. Jamen plötsligt börjar man ju förstå vad de vill, hon pekar med sitt ”där!”, hämtar sina små skor när hon vill gå ut, vill läsa böcker som hon kommer släpandes med, busar med en och skrattar så hon kiknar. Och hur hon och Edith nu börjar bygga sin egen relation. Leker tillsammans (nåja, Signe pysslar på bredvid Edith som leker att lillasyster är något i hennes hushåll) i lekstugan, Signe möter Edith med ett stort leende och varma kramar på morgonen, Edith som står och borstar lillasysters tänder medan lillasyster står och gapar tålmodigt, Signe som absolut vill hålla Edith i handen när vi går i skogen och sträcker sin knubbiga lilla hand efter henne.

Otroligt vilken mysig tid. Den här hösten ska jag bara njuta järnet av att vara tillsammans med de här två favoritmänniskorna, innan den riktiga vardagen drar igång efter jul. Livet hörrni!

18 Jul

”Sommarkalas”

Vi får inte glömma kalaset! Man hade ju kunnat tro att om man nu fyller år mitt i juli så borde värmen vara hyfsat garanterad men icket. Det hindrade inte oss, utan vi dukade upp med vimplar och ballonger inför gårdagens ettårskalas. Underbart att ha kalas här ute på stugan!

Vi bjöd närmaste familj och vänner, en del var bortresta men det blev ett härligt gäng! Vi körde på lunchkalas med kycklingtortilla och fikabord. Obligatorisk jordgubbstårta. Och när regnet började falla så tog vi vårt pick och pack och flyttade in istället. Underbara presenter också, i vanlig ordning.

Vilken härlig dag det blev!

17 Jul

Ett år

Jag måste ju göra en regelrätt ettårsuppdatering också, och jag blev onekligen lite fnissig när jag läste om Ediths ettårsdag och hur jag kunde rabbla upp att hon kunde allt från djurläten till olika ord, till ”trick” som vi hade lärt henne. Hon var otroligt lättlärd minns jag.

Det blir inte riktigt samma uppradning för Signe, haha, men hon är underbar ändå! Och vissa saker kan hon faktiskt, hon går för fullt, pekar och säger ”där” om man frågar var något är, kommer och tar en i handen när hon vill gå någonstans eller kommer med sina skor. Hon säger mamma och pappa, men mer som ljud och inte så mycket på beställning eller ens att hon vet att det betyder något.

Och hon är väldigt nöjd. Tillfreds, bara hon får promenera runt och pyssla på. Gosar gärna med dockor och mjukisdjur, och vill gärna vara go med både kramar och pussar. Ber man henne trösta dockorna så skakar hon på kroppen medan hon gosar, och ber man henne mata så tar hon någon liten leksak som hon för till dockans mun.

Äter för det mesta vanlig mat, allt är gott! Sover utan välling på nätterna numera, även om hon fortfarande kan vakna till på natten och behöva sövas om. Har förlängt mornarna till närmare sju igen nu också, jämfört med när vi först kom på stugan och det var morgon 05 typ.

Imorse sjöng vi för henne och kom med ballonger och paket. Helt obrydd om paket, både öppning och innehåll, men glad ändå. Känner verkligen att tiden går fortare med barn två så jag vill liksom dokumentera och skriva lite extra så att jag kommer ihåg. Vet ju att jag snart kommer sitta och åh:a över hur liten och gullig hon var. Och nu är vi nu.

Som vi älskar henne. Vår gosiga, gulliga lillis i familjen. Grattis på 1 års-dagen!

17 Jul

För ett år sedan

Idag är det Signes första födelsedag! Ett år har gått sedan vi förra sommaren gick och väntade ute på stugan, sedan åkte ut och in från förlossningen och tillslut föddes hon, vår älskade lilla lillasyster som var så självklar från första början.

Det är med blandade känslor jag läser förlossningsberättelsen, det känns helt surrealistiskt att det är oss jag läser om. Känner liksom blandad ångest, stolthet, kämparglöd och blir samtidigt rörd. Tänk, att det var just hon som kom till oss. Och tänk att jag klarade att föda ut henne! Vilken bragd. Hehe.

Alltså hur liten var hon inte. Älskade lilla kropp. Minns hur Jakob och Edith åkte iväg på någon av sina utflykter medan vi stannade inne i svalkan, och jag vara låg och tittade på henne. Pussade på lilla ansiktet.

Och nu vandrar hon omkring i sina sneakers och nya skor. Och är bara en liten klump av gull.

17 Jun

Elva månader

Sista månaden innan ettårsdagen. ETT ÅR! Så länge men ändå så kort tid. Det känns som att det var jättenyss vi närmade oss förra sommaren och jag var höggravid och längtade i smyg till den här sommaren, samtidigt som det känns som att det var väldigt länge sedan vi var utan Signe.

Otroligt. Okej, men än är vi inte ett år och jag bara njuuuter av den här lilla människan. Glad! Charmig! Älskar att smilea in sig hos människor. Tro mig, hon hinner flörta med varenda en som passerar vagnen. Vill dock helst göra det på avstånd, är inte så förtjust i när okända människor tar i henne (vem är det?). Är väldigt förtjust i sin moder (hehe), och ska helst krypa raka spåret till mig om hon får välja. Speciellt när man äter och någon snäll släkting kan tänka sig att roa henne så att jag får äta klart. Då är mamma extra intressant.

Hon är också bestämd och liksom busig. Kan kasta iväg saker hon inte vill ha, ”försvinner” med axlarna om man lyfter bort henne från någonting. Vet precis vad hon inte får göra, om hon exempelvis står vid dosorna så stannar hon upp och tittar på oss med bus i blicken som att ”ser ni vad jag gör nu?” och sedan lååångsamt tar hon dosan utan att sluta le. Säger man till henne för något hon gör så kör hon också hela arsenalen på saker vi brukar säga nej till, fräser och spottar, snor mina glasögon, klappar till en med handen. Som att ”ser du att nu gör jag det här också”.

Tuff är hon också, det är väldigt sällan hon blir rädd för något, typ höga ljud eller djur, eller ledsen när hon ramlar eller gör sig illa. Edith kan ju verkligen gruffa på med henne, men hon bara brottar på. Alternativt protesterar högljutt.

Fortfarande är hennes kramar det mysigaste som finns, när hon håller hårt om min hals med sina små armar och hänger alldeles avslappnat på min axel.

Mat äter hon som vanligt små bitar av det vi äter och ibland burkar, sover bra med en vällingflaska per natt, och två rätt långa sovstunden dagtid ute i vagnen.

Hon är också väldigt nära på att gå nu! Igår gick hon ”långt” men fortfarande mest mellan oss, inte så att hon går så mycket mellan saker själv. Har dock en känsla om att det bara handlar om dagar innan det lossnar. Spännande!

Ah det är så roligt att vara mamma. Underbara barn!

9 Jun

Mina döttrar

Jag älskar fortfarande att säga ”mina döttrar”. Kan liksom inte förstå när jag blev mamma till två döttrar. De är så perfekta på alla sätt och vis. Jag vet inte hur många gånger jag ber: ”låt mig få vara med”. Låt mig bara få vara med! Låt mig få vara en del av hela deras liv.

Tvingade Jakob att fota oss härom veckan. Blir lite extra varm när jag ser bilder på dem när jag också är med, det är som att det är lättare att minnas deras små kroppar när jag ser hur jag håller dem. Minnas hur jag har deras varma kinder mot mig och deras små händer i mina.

Så rik!

Blandade känslor över fotograferingens gemensamma kram. 

17 Maj

Tio månader

Tio månader och plötsligt tycker jag att gränsen för ”snart ett år” är passerad. Och vet ni, det känns faktiskt bra. Hur mysigt det än är med lillkroppen, så kan jag inte låta bli att tycka det är skönt när de äter samma mat och börjar gå själva. Det kan man väl får tycka?

Signe fortsätter att vara en nöjd person, verkar tillfreds med livet så länge inte storasyster bär henne för länge eller om man ska byta blöja/ta på kläder/torka snor. Det är nu det elakaste man kan göra mot en liten människa, enligt Signe D.

Fysiskt klappar hon händerna ofta och med nöjd uppsyn, vinkar, gungar med i musik, klättrar och har sig, och har börjat stå utan att hålla i sig mer och mer. När ingen ser så kan hon också ta ett litet snabbt steg mellan exempelvis bord och soffa, men är inte så sugen på att gå på beställning. Annat än med gå-vagnen! Den gillar hon. Inga antydningar till ord, annat än papapapa. Inget mamama….

Maten har hon börjat äta mer och mer av de middagarna vi lagar, och det är intressant hur hon plötsligt gillar vilka smaker som helst. Igår var det potatis, lax, fetaost och pesto –  mumsade i sig friskt! Till lunch åt hon med glädje en hel stor pannkaksbit (inte lika överraskande, men ändå). Skönt! Om än kletigt. Alltid ska det vara nått, hehe.

Okej, men sedan den stora Förändringen. Nätterna! En natt bet hon mig hårt två gånger, och sedan dess ville hon inte amma alls. Varken natt eller dag. Så, vi hade ett par nätter av förvirrat kaos och sedan satte vi föräldrar oss ner och sa unisont: ”Strategi!” Så, projekt somna själv återupptogs, projekt söva om själv utan att vagga när hon vaknar där vid 22.30 startades (och det fick Jakob ta för att det gick lättare för honom att få henne att somna om, tog typ 15-20 min första kvällarna), och sedan bestämde vi att hon skulle få välling mitt i natten. Och flytta över när hon sedan förhoppningsvis bara vaknade närmare morgonen.

Hurra! Det har funkat! Utan att vi har blivit sinnessjuka. Det är ju alltid lite svårt att lägga ner och gå ut trots att hon blir ledsen, men man märker i den här åldern att det inte är ”jag har panik” utan ganska tydligt ett ”jag är missnöjd och vill ha det annorlunda”, plus att nu visste jag ju att det bara tar någon kväll av in-och-ut-ur-rummet så har de vant sig.

Så, nätterna har gått från 15 uppvak av olika längd, till att hon nu somnar i sin säng vid 20 (kan fortfarande vara lite stök, men när hon väl somnat är det lugnt), sedan försvann 22-uppvaket, så nu sover hon till 01, äter välling, somnar om direkt i sin säng igen, och vaknar vid 5. Flyttas över till vår säng, somnar om bredvid mig direkt och sover sedan till hennes syster vrålar: Mammaaaaaa! Det är morgooooon!

Vilken lättnad! Vilken glädje! Vi klarade det! Vi är ute på andra sidan (vad hände med ”ropa inte hej…?”)! Jag kan inte direkt påstå att jag sprudlar av pigg energi än, men snart har man väl vant om sig hoppas jag.

För övrigt spenderar jag dagarna med att försöka gosa och krama så mycket som möjligt med den lilla kroppen, det är det jag vet att jag kan sakna när de blir äldre. Ibland känner jag sorg över att man liksom inte kan spara känslan av att borra in näsan i halsen och sniffa, medan man omsluter hennes lilla kropp som en boll. Åh. 

Här har ni Edith med samma kläder (ja, sån är jag) när hon var tio månader.

22 Apr

Bakom varje påskkort

Så härligt det är att vara lediga tillsammans. Det här blev en kanonlösning – att först åka iväg och få skidor/fjäll/eld, och sedan komma hem och hinna med hela påskhelgen hemma. Bara vara. Pyssla på hemma på gården, byta däck, sopa grus, träffa familj, göra utflykter. Så fridsamt för själen.

Vi tog också vår första cykeltur med familjen, och jag minns att jag hade det som målbild i slutet av förra sommaren, när vi hade köpt cykelkärran men Signe var för liten för att sitta i den, och jag inte var så sugen på att cykla något mer den sommaren/hösten efter förlossning. Då tänkte jag – det kommer en vår. När vi kan packa in två barn i den här cykelvagnen och cykla iväg hela familjen. Och tänk, nu är vi här!

Jag skulle försöka fota en bild med tjejerna men det blev rena rama cirkusen. Så, det här får bli behind the scenes. Glöm aldrig. Bakom varje bra bild, finns ett dussin av dessa.

17 Apr

Nio månader

Mitt i allt blir hon så nio månader, vår yngsta förmåga. Och nu mina vänner, nu börjar hon bli rolig på riktigt. Eller, alltså inte ”jag säger roliga saker”-rolig som Edith, men nu kan man ju busa med henne och hon börjar ”fatta” lite! Alltid plirande blick, den här lilla damen. Stora, forskande ögon som tindrar mot en. Med superlånga ögonfransar. Vart hon nu fått det ifrån.

Men som sagt, nu går det busa! Om hon kryper och man säger ”nu kooommer jag och taaar dig” så kryper hon snabbt åt andra hållet medan hon kiknar av skratt, och om hon gömmer sig bakom exempelvis soffbordet och man säger ”var är Signe?” så dyker hon upp med huvudet strax efter och flinar så att man kan säga ”däääär är hon!”, och sedan upprepas proceduren om och om igen. Eller som när hon plötsligt drar av en glasögonen, håller dem ifrån mig och tittar på mig med en blick som får mig att skratta varje gång. Typ ”vad sa du nu då?”.

Sedan fortsätter hon att vara gosig vilket ju är så väldigt mysigt, kan verkligen mysa in sig hos speciellt mig, och luta huvudet mot mitt i långa (nåja) stunder. Fortfarande också i åldern med supergosig liten kropp, lillkorvkroppen.

Fysiskt gjorde hon verkligen ett jättekliv där mellan 7 och 8 månader, för som hon ställer sig mot saker, kryper, sätter sig ner, klättrar i trappor och till och med står någon sekund själv (okej, en eller två). Ska bli spännande att se när hon börjar vilja gå!

Det har också lossnat helt med maten, tillslut! Nu äts det gröt, välling, barnmat med bitar, plockas små brödbitar eller annat, äts majskrokar och rån. Skönt! Vi ammar oftast inget på dagarna, men på nätterna har jag kvar det som en ”somna om”-hjälp, men tror ärligt inte att det är så mycket mjölk kvar.

Och på tal om somna om-hjälp, nätterna är fortfarande rätt stökiga. Vi tror hon är sömngångare som sin far, för det blev tydligt nu på hotellet att hon liksom sätter sig upp, bökar runt, tjorvar i sömnen – för att plötsligt bara tippa ner huvudet igen och somna om i en konstig ställning. För att sedan börja om. Så ja, hon flyttar oftast över till oss strax efter midnatt, och somnar om fort bredvid mig med lite amning. Och i bästa fall har vi bara några sådana uppvak till, i sämsta fall är det betydligt längre uppvak där hon är helt pigg/ledsen/verkar hungrig/inte vill äta alls. Nåja, just nu är det ändå hållbart med sömndepåerna, även om jag är glad att ingen berättade för mig i september att ”vid påsk kommer hon fortfarande sova dåligt”. HAHA vilket skämt. På dagarna sover hon ett par timmar både en sväng på förmiddagen och sedan en sväng till på eftermiddagen, alltid ute i vagnen.

Ja ni, en fröjd att vara med. Den här bestämda, glada, gulliga, älskade lilla marodören.

17 Mar

8 månader

Vi måste ju hinna med uppdateringen av hemmets åtta månaders-person! Oj vad det har hänt mycket fysiskt sista månaden. Från att hon förra uppdateringen inte kunde sitta stabilt eller ens dra sig fram, så började hon dra sig framåt bara någon dag senare, och efter en vecka till kröp hon utan problem. Vi som trodde hon skulle vara betydlig senare än Edith, och nu kröp hon bara några dagar efter det Edith började. Och nu inte bara sitter Signe stadigt, hon sätter sig själv från krypandet, ställer sig upp mot saker, kryper fram till dörren i Ediths rum, skjuter upp den och kryper in. Mycket medveten om att det är dit hon vill eftersom Edith ofta är där.

Allmänt känns hon väldigt medveten överlag, skrattar med om man fnissar åt henne, vill krypa upp hos storasyster, blir less gamla leksaker och tycker ”nya grejor” är mer intressanta, och idag fick hon se Barnkammarboken-sångerna på tvn och var väldigt fascinerad.

Jag insåg härom dagen att jag tycker väldigt mycket om den här tiden, de är så gosiga och mysiga, och ända ”roar sig” med att krypa runt och utforska lite lagom. Dock kom jag på att det är en ålder som inte är lika härlig med andras barn, eftersom de ofta är ganska skeptiska mot andra människor än mamma och pappa, och rätt avvaktande. Men med ens eget barn, som ju vill gosa och luta sig nära, nära – då är det fem plus, hehe. Vi var och åt på Pinchos i fredags för att bjuda mormor som har skött Edith varje gång jag och Signe varit på babysim, och då var Signe hos Viktor och Sarita. Och trots att hon ju träffar dem jämt och ständigt så hade hon kommit på sig flera gånger och flackat runt med blicken, för att sedan bli ledsen. Hehe, inte så härligt för andra personer alltså.

Hon fortsätter helt partiskt att vara bedårande gullig och vi blir bara mer och mer kära i henne för varje dag som går!

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)