17 Nov

Fyra månader

Och så är hon fyra månader, vårt lilla glädjepiller. Hjälp vad hon är gullig och glad den här lilla alltså. Förutom nätterna nu där hon är en tjorvmoster, men på dagarna är hon verkligen lättsam. Det är liksom väldigt sällan något okynnesgnäll, utan hon ler åt alla och ligger långa stunder nöjd under sitt babygym. Tittar på vad Edith gör, somnar fort när hon sövs, äter kort och koncist, inget liksom småsmuttande hit och dit. Verkar tillfreds med livet helt enkelt!

Det är också som att jag plötsligt insett hur fort bebistiden faktiskt går och trots att jag nu tycks tjata om att jag inte är så förtjust i den så ääälskar jag ju själva lilla bebiskroppen och det är som att jag njuter ännu mer av den nu än förra gången. Som för att tanka med bebisgos eftersom jag vet hur fort det är över. Åh vad jag bara vill pussa och krama på henne hela tiden. Bara hålla henne nära, nära, trots att hon redan inte är så förtjust i att ”ligga i famnen som en liten bebis”. Hon vill ju se vad som händer. Man bara ”eh, du är faktiskt en bebis”.

Det märks mer och mer att det är väldigt underhållande för den lilla att ha ett storasyskon att titta på, tacksamt för mig att Signe kan ligga och spana på när Edith leker. Hon suger mycket på sina händer, och har börjat kunna greppa små bitleksaker lite smått, även om de faller ner rätt fort och då har hon ju ingen aning om var de är. Även om de så ligger under hakan på henne. Rulla från mage till rygg är inga problem och hon börjar närma sig att kunna rulla även åt andra hållet. Ligger och spänner sig som en liten ostbåge åt sidan och man tänker att man bara behöver peta henne lite på axeln så skulle hon tippa över.

Kan fortfarande bli alldeles rörd när jag ser henne, tänk att vi får uppleva det här igen! Tänk att just hon kom till oss! Som en så självklar liten pusselbit i vårt liv.

Här är bilderna på Edith i samma ålder, råkade se vad hon hade för kläder på sin fyramånadersbild så jag tog på samma. Tycker det är kul att jämföra! Det är tydligt att Edith hade en helt annan huvudform, mer klotformat huvud, men mycket av själva ansiktet i mitten tycker jag är rätt likt. Ska bli spännande att se!

17 Okt

Tre månader

Oj va fort den här senaste månaden gick, kändes som att det var nyss jag skrev två månaders-inlägget. Nu är Signe tre månader! Den magiska gränsen när det faktiskt börjar bli lite mer bebis, och lite mindre spädbarn. Eller okej, magisk och magisk, men de tre första månaderna känns mest som läka-efter-förlossning-och-överleva-med-ny-bebis om ni fattar. Nu tycker jag ändå att det går att känna igen vissa mönster hos henne, och framför allt har ju dessa långsovningar i vagnen ute på förmiddagarna gjort mitt liv hundraelva gånger bättre senaste månaden. Hon sover ungefär fyra timmar på förmiddagen! Helt underbart är det. Dagen har som ett tydligt mönster att hon sover som längst först, sedan lite kortare eftermiddagsnap på kanske 1,5-2 timmar och sedan på kvällen är det inte alls så lätt att söva henne någon stund i vagnen (när hon grinig och verkar trött) utan då ska det bökas och skrikas i famnen tills hon plötsligt slocknar någon liten stund. Men för natten somnar hon typ samtidigt som mig (de där kvällarna själv i soffan var tydligen bara lyckoträffar), och är ofta mer eller mindre vaken där mellan 17-22 (förutom då någon arg liten sovstund i famnen, men går nästan aldrig lägga ner). Det är liiite trist, det innebär att tiden-med-Jakob-biten blir rätt lidande för tillfället. Men dagssömnen gör å andra sidan att tiden-för-Emma-biten är rätt välfylld. Så det får man ju glädjas över.

Senaste nätterna har det också varit ovanligt tjorvigt, Edith som aldrig vaknar har gråtit till ett par nätter så man har behövt stå och klappa på pannan ett tag, och Signe har inte bara ätit och somnat om utan ätit (ofta) och sedan vevat och stökat på, så vi har ibland behövt stå upp (!) och söva om henne i famnen. Och det märks, vi är rätt slitna båda två och helgen blev lite för många trevliga spelkvällar med kompisar och lite för få återhämtande power naps om man säger så.

Men det är tur att hon är så väldans söt, så direkt när hon vaknar på morgonen och strålar som solen självt mot en så är allt förlåtet (nåja, skulle säga 80 procent i alla fall) och hon har väldigt lätt till leenden under dagen, mest till mig men oftast till första bästa främlingen som glatt säger hej till henne. Hon har börjat suga på händerna (Jakob har i vanlig ordning panik över att hon ska börja suga på tummen) och vi har börjat se tecken på att hon vill rulla, men än tar hon sig inte runt.

Hon ammar på som vanligt, men jag drog mig till minnes att vi hade en period där vi gav Edith en flaska med ersättning istället på kvällen innan läggning för att hon skulle vara lite mer däckad nattetid, så jag har funderat lite på om jag skulle prova det? Minns dock inte hur gammal hon var då, tänker som att hon var lite äldre… Hon är inte så tung, väger 5370 g och är 60,9 lång.

Edith är fortfarande väldigt förtjust i henne och ”lillasyster” som hon oftast kallas är liksom bara en fullt självklar del i hennes liv. Hon vill hålla ibland, pussar mycket och vyssjar när hon gråter. Jag är så glad att den delen gått så enkelt!

Gullegulle vännen, med lilla späda kroppen som vi älskar så mycket!

9 Okt

Tips på presenter till dop

Vi är inte bara bortskämda med hjälp, vi är också väldigt bortskämda med gåvor…! Signe fick hemskt mycket trevliga doppresenter, och eftersom jag själv ofta gör googlingen ”tips på presenter” så tänkte jag visa upp alla bra saker som vi fick.

Mugg från Design Letters med Signes bokstav hade jag önskat, och alla saker därifrån är ju säkra uppskattade kort om ni frågar mig. Även barnbestick som både är fina och lätta att hålla i även när de blir äldre barn, och trevligare än de i plast! Bitleksaker från Sophie the giraffe, keramiklejon!

Fin yllefilt, barnkläder och smycken tycker vi väldigt mycket om!

En senapsgul minikånken, superfin och matchar bra med Ediths oxblodsröda hehe. Och tavla från Isa form!

Eller varför inte en päronkorg? Supertrevlig!

Och så böckerna, magiskt med fina böcker! Granbergs som stod för den här högen har också väldigt god boksmak, mycket fina sagoklassiker!

8 Okt

Signes dop

Vilken härlig och fullspäckad helg vi har haft! Först fick vi fira vår favorit-Herman på kalas i lördags, och sedan var det ju då dags för Signes dop igår. Väldigt lyckat, och min absolut starkaste känsla efter den här typen av tillställningar är alltid att våra familjer verkligen hjälper till så otroligt mycket. Viktor och Sarita skötte Edith medan hon åt lunch och sov, så att vi kunde åka iväg och börja göra iordning och våra föräldrar och Jakobs systrar åkte samtidigt och hjälpte oss med att fixa lokalen, värma maten, duka, osv. Det bjöds på tomatsoppa med pasta, salami, riven ost, med focaccia-bröd som svärmor Lotta hade bakat på morgonen. Bara en sån sak! Sedan var det tårtor, fika, fruktsallad till efterrätt. Mormor hade hjälpt att baka en tårta vilket också var guld värt. Det blev bra tycker jag, allt räckte i alla fall!

Lotta och Jakobs syster Hanna hade köpt fantastiska blommor (i matchande färger med dukningen) som både fanns i små vaser på borden, och sedan en stor bukett på serveringsbordet. Underbart! Tack!!

Signe skötte sig galant under hela dopet, somnade en bit in i själva ceremonin och sedan sov hon sig igenom i stort sett hela kalaset. Älskade lilla vän. (Otroligt mysig bebistid just nu!) Edith skötte sig också bra, men hade väldigt mycket spring i benen så hon var inte framme så mycket hehe. Men jag fokuserade på den lilla damen som döptes istället för att tjata dit henne. Svärfar Lars höll i dopceremonin, pappa sjöng en sång och Jakobs systrar sjöng en annan sång. Sååå fint!

Vi var ungefär 55 stycken på dopet, väldigt roligt att så många ville komma! Älskar verkligen alla de här människorna.

Idag är jag och barnen lediga och vi har pysslat på i regnet och städat undan här hemma. Nu sover båda barnen, och jag äter tårtrester medan jag väntar på att Signe vaknar. Vilket borde vara när som helst. Sedan drar vi nog till biblioteket en sväng för att hämta ett par böcker jag har reserverat. Och sedan blir det doprester-middag med vänner här, innan det är junta ikväll! Bra dag!

Bilderna från själva dopet är fotade av Sarita, tack!!

5 Okt

Flygplansbajs och matchande kläder

Hemma igen! ”Var har hon varit?” tänker kanske du. Jag och Signe har varit nere i Uppsala ett par dagar på konferens om Nya sätt att vara kyrka, med inriktning mot unga vuxna. Spännande! Spännande också att för första gången flyga med barn. Och typ själv, dock hade jag god hjälp av mina resekompisar, annars hade det ändå kunnat bli lite roddigt att vara själv? Det här med när man ska skicka iväg vagnen som specialbagage hade inte varit helt lätt om ingen kunde hålla henne under tiden? Men ja, det hade väl löst sig.

Signe har skött sig galant under hela konferensen (som också var väldigt bra, mycket inspiration!) – fram till flyget hem igår. Vansinnig på vägen upp i luften, sedan fick hon mat (vilket ju är lite meckigt ändå på planet), sedan arg igen men lyckas somna, vaknar efter en stund, tittar på mig och börjar bajsa. Och alltså det tog aldrig slut, och jag hinner tänka – det måste vara fullt nu, när jag sakta känner hur något blött letar sig upp på hennes rygg och på mina byxor under henne. Jag sitter längst in. Nejnejnej. NEJ. Och då. Börjar bälteslampan lysa. Vi ska landa. Värdigheten i när man har bebisbajs på byxorna och snabbt virar runt amningshandduken kring barnet som man försöker hålla helt still – och som ju är allt annat än nöjd över att inte få en ny blöja. Det var inte jättekul. Äh, vad gör man? Man försöker vyssja bäst man kan, man landar och man lyckas på något sätt få med sig sakerna ut till första toalett där man tvättar av barnet. Och sig själv. Tänk, det ordnade sig! Hurra!

Det var i alla fall väldigt skönt att få gå och lägga sig i egen säng igår och ha en annan vuxen som kunde ta barnet. Och nu laddar vi om för en rolig helg! Kalas imorgon för älskade Herman som fyllde tre år igår, och på söndag har vi dop för Signe! Väldigt trevligt om ni frågar mig!

Jag har förresten köpt barnens första matchande klädesplagg. Det är tur att jag inte fick tvillingar, för jag tror de skulle se likadana ut exakt hela tiden. Älskar matchande set, och med barnkläder blir det extra roligt. Passar på medan de inte protesterar. Det är väldigt passande att Edith fortfarande är helt obrydd om vad man tar på henne, må hon aldrig vilja börja bestämma själv eller typ vilja ha glittriga Frost-utklädeskläder på förskolan. Okej, jag fattar att hon kommer vilja bestämma själv tillslut. Må hennes klädessmak vara god! Och likna min……

Ser ni mina små minimänniskor? Underbara. 

17 Sep

2 månader

Men hej! Åh ni skulle bara veta hur ofta jag tänker på bloggen och inlägg jag skulle vilja skriva här. Missade hela valet (att skriva här alltså, inte att rösta), skulle vilja skriva om allt mysigt vi gör och visa bilder, ge er recepten på det jag bakar eftersom jag har kommit in i ett bak-il, skriva om alla tankar som snurrar i mitt huvud om moderskapet, uppfostran, vardagen, bebistiden, om hur hudlös jag ofta känner mig nu förtiden osv. Men det är så sällan man kan sätta sig vid datorn. Påbörjar inlägg men sedan tar det typ hela dagen att skriva det.

I veckan var det också fyra år sedan Sive dog och den tiden sätter fortfarande mycket tankar i huvudet och speciellt när man har en liten bebis hemma. Älskade Sive. Så ofta jag tänker på dig.

Hur som helst, idag blir Signe två månader! Jag läste om när Edith var två månader och insåg att mycket är ganska likt. Älskar också att jag skriver ”hon är så rolig att vara med nu”, haha! Allt man behövde för underhållning var liksom ett par leenden. I och för sig så blir ju Signe också roligare och roligare, man börjar lära känna hennes behov mer och mer, samt kunna skönja små små tecken på återkommande rutiner. Det gillar jag! Hon har också börjat sova rätt mycket i vagnen på dagarna vilket ju är magiskt, idag sov hon till och med ute ett par timmar medan jag och Edith bakade.

Hon är en väldigt nöjd och lätt bebis måste jag säga. Bra nätter också och även om vi matar då och då, så är vi rätt sovande båda två. Tacksamt! Och alltså den här lilla bebiskroppen. Det är så ofta som jag bara inte får nog och tycker att vanliga kramar inte räcker till. Hon är bara så ofantligt gullig! Med sina små axlar, lilla spjuveraktiva leendet, småarmarna som vevar på. Det går inte ta in! 4880 g och 57,9 cm lång.

Signe, du får en helt annan bebistid än storasyster och får ofta liksom bara hänga med – men vi älskar dig oändligt! 

17 Aug

1 månad

Och så är vårt nyförvärv en månad! Det känns faktiskt väldigt bra, de här första veckorna efter förlossning är helt enkelt inte mina favoritveckor. Nu börjar kroppen vara läkt (dock inte mina stackars bröstvårtor, vet inte när det någonsin ska läka), och jag har även börjat kunna liggamma på nätterna (det gjorde för ont i början) vilket gör att både jag och lillan sover mycket bättre (eller snarare inte vaknar till lika mycket).

Sedan lever vi ju fortfarande lyxigt i och med att Jakob är ledig, jag är helt ärligt lite orolig för hur det ska gå att vara ledig själv haha. Känns som en enda lång sträcka av otillräcklighet från min sida, för att vi vissa dagar bara är hemma, för att jag när vi åker iväg kommer vara ett enda stresspaket innan vi tagit oss ut, för att det kommer bli kaosstökigt här hemma osv. Haha ja ni, det är bara att be en bön och hoppas på det bästa. Andra mammor har klarat det före mig och de större barnen verkar ju inte ha tagit skada av hemma-tristess.

Hur mår Signe då? Jo, hon mår bra! Sista veckan tycker jag det märks att hon blivit större, nu är hon rakare i kroppen (inte lika mycket grodlår), och hon tittar på oss och ler mycket när hon får ögonkontakt och man pratar med henne. Väldigt mysigt! Oftast är hon nöjd på dagarna nu när hon är vaken, men hon är helst i famnen och nu senaste två dagarna har hon haft sina första det-är-något-som-tjorvar-i-kroppen-maraton, sådär att man matar och vaggar och hon somnar små stunder men blir sedan ledsen igen. Och sådana dagar är det lite stressigt med två!

Jag har fått låna en bärsjal av Hanna, så igår provade jag att sjala upp henne för första gången och det kan nog bli en hit! Hon somnade fort, men sedan blev hon så varm? Och då hade jag ändå bara en tunn t-shirt och hon en tunn t-shirtbody på sig? Tycker det är svårt att veta. För hon vaknade plötsligt och var väldigt missnöjd och när jag då tog ut henne så kändes hon väldigt varm, men man vet ju ändå inte vad missnöjet beror på.

Idag leker vi i sandlådan som vi (Jakob och Edith) byggde igår som ett steg i något-att-göra-på-hemmaplan, och sedan blir det after work på Storstrand. Sedan ska vi njuta av några sista lediga dagar innan vardagen börjar om på måndag. Nya tider!

9 Aug

Förlossningsberättelse

Nu så, nu har jag äntligen skrivit ner en förlossningsberättelse! Så håll i er, nu blir det till att läsa.

Lördag 14 juli

Vi börjar alltså på lördagen när jag vaknar med värkar kring femsnåret på morgonen och tänker ”alltså, nu är det ju igång!” Värkarna kommer typ var tionde minut så jag förstår att jag behöver vänta in att de ska komma snabbare, men vi börjar förvarna lite på stugan och jag duschar och packar iordning det sista. Ringer tillslut förlossningen för att kolla men de ber oss som väntat avvakta. Tiden går väldans långsamt och värkarna ökar inte utan knegar på var tionde minut. När det närmar sig kvällen ringer jag igen och konstaterar att jag inte kommer kunna sova en blund med det här pågående, så vi får komma in, de konstaterar att jag inte är öppen det minsta (hurra….) och vi får en sovdos och får sova på patienthotellet (det måste man när man får morfin).

Söndag 15 juli

Sovdosen hjälper och gör mig helt lullig fram till typ tre på natten, sedan börjar det om igen så då sover jag bara några minuter åt gången. Vi ringer förlossningen på morgonen och säger att vi åker hem under dagen och avvaktar någon förändring. Fy. Så. Långa. Dagar. När man får ont en minut var tionde minut, förstår ni hur många tio minuter det finns på ett dygn? Edith är med sin farmor och farfar på båtutflykt så vi försöker vila, och åker även en sväng till Elina på kalas (med värkarna som en liten extra krydda), sedan tillbaka till förlossningen på kvällen för en ny sovdos. Den här gången föreslår dock kvällens barnmorska att det borde räcka med piller istället för morfin, så vi tar våra piller och går till patienthotellet. Om det hjälper? Inte det minsta. Sover i stort sett ingenting den natten.

Måndag 16 juli

Tillbaka på förlossningen på morgonen och börjar vara riktigt less och trött, upplever också en sån frustration över att barmorskorna bara menar att ”nämen oj, så hääär kan det ju vara i veckooor innan förlossningen startar”, det är inte så kul att höra när man upplever sig ha ont på riktigt samt redan börjar vara trött av det – och förstår att man har en hel förlossning kvar. Här får jag i alla fall träffa förlossningsläkaren och lyckas med lite uppgivna tårar (med rädslan om att det ska bli som förra gången) få löfte om att vi ska avvakta ett dygn till, vi ska komma in för morfindos på kvällen och tisdag morgon göra upp en plan där vi antingen fortsätter avvakta om jag vill det, provar igångsättning eller diskuterar snitt. Det gör att det känns lite bättre, och vi åker hemåt. Igen. Värkarna fortsätter och vi hänger hos mor och far. På kvällen åker vi tillbaka och då känner jag att det känns som att värkarna ökat i intensitet och det börjar göra mer ont. Barnmorskan kollar igen och nu är jag äntligen öppen tre centimeter! Det har hänt något! Hon ger sovdos men konstaterar att den nog inte hjälper så mycket om det är igång och att vi säkert behöver komma tillbaka i natt, och ja – det stämde ju. Sover inte mycket den natten heller, utan vankar av och an och sitter upprätt mot sänggaveln och andas igenom värk efter värk. Vid det här laget är jag proffs på värkandning.

Tisdag 17 juli

Vid fyra på morgonen känner jag att det börjar göra för ont och komma för ofta för att jag ska vilja vara kvar på hotellet, så jag väcker Jakob och vi vandrar mot förlossningen. Lång vandring när man har värkar typ var tredje minut. Trodde aldrig vi skulle komma fram. Väl där så görs det ctg samt konstateras att nu är jag öppen fem centimeter, vilket innebär – förlossningen är officiellt igång! Jag skrivs in, får byta om och ber snabbt som sjutton om att jag kanske skulle kunna få epidural eftersom det ändå är ett gäng centimetrar kvar? Det ordnas, och det tar lång tid för narkosläkaren att sätta den vilket gör att det är rätt tufft att sitta blixt stilla och andas igenom värk efter värk. Men så tillslut. Sätts den igång. Och den magin går alltså inte att förklara. Hur man efter att ha haft riktigt ont plötsligt bara får slappna av i kroppen och bli smärtfri för första gången på några dygn. Fnissig känsla! De tar hål på hinnan och sätter in en värkkännare i livmodern (eftersom de vill hålla koll på livmodern när den är snittad), och jag passar på att vila allt jag kan och slumra. Dricka saft och äta macka, allt medan jag ser att värkarna fortsätter på monitorn.

Öppnas någon centimeter åt gången, och vid kl 9 sätter de igång lägsta dosen värkstimulerande för att prova om det ger lite fart. Och då går det bara några minuter så börjar jag känna först trycket av värkarna igen och sedan drar det igång och jag tar lustgas (fortfarande hjälpt av epiduralen tror jag, men behöver ändå koncentrera mig igenom värkarna). Ungefär här börjar jag blunda för att hitta fokus och sedan tror jag knappt jag tittar förrens hon är ute, haha. Jag bara fokuserar på att andas, vila, känna när värken kommer, börja andas lustgas, sluta andas när värken vänder och vila igen.

Vid kl 10 känner jag plötsligt det berömda trycket när det känns som att man vill bajsa och hela kroppen liksom vill trycka på istället för att bara andas. Då skyndar vi oss att trycka på knappen för att hon ska se hur läget är och strax efter konstateras att ”du är öppen 10 cm, det är bara att trycka!”. Hakan i bröstkorgen, andas djupt andetag, håll andan och tryck allt vad man är värd. Vilken märklig känsla det var? Kändes för det första som att jag var supersvag och att det inte hände någonting. Var här helt säker på att det inte skulle komma ut någon bebis. Minns inte att det gjorde superont, eller så var jag bara så fokuserad på att faktiskt ha en uppgift. Här är allt nästan bara en dimma, jag blundar och försöker göra som barnmorskan säger och plötsligt – en ring av eld! ”Du får inte trycka nu, bara flåsa!” Jag tror jag för första gången vrålade högt, mest av panik, vadå inte får trycka!? Det bränner som eldar! Flåsade för allt var jag var värd, rätt okontrollerat som jag minns det, sedan fick jag äntligen trycka på lite försiktigt. Bara den bedömningen, hur försiktigt är försiktigt mitt i all smärta?? Och sedan plötsligt, kl 11.01, slurp, jag känner hur något bara glider ur mig och det är över. Det är över!! Var typ exakt det jag ropade också. ”Jakob, det är över!!”

Strax efter det ljuvligaste hesa lilla bebisskrik och en liten kropp upp på bröstkorgen. Jag klarade det! Hon är ute! Det gick! Den euforin alltså.

Sedan skulle moderkakan ut och det blev en halvtimmes mycket obekvämt tryckande och klämmande på magen innan den släppte, och sedan var det dags att sy några stygn och låt oss vara ärliga – det var ingen härlig stund. Bara att vänta på beskedet på om man har spruckit från Haparanda till Ystad eller inte, alltså den ångesten. Har tänkt mycket efteråt på hur sjukt det är, att det ses som en helt normal och naturlig grej med vaginal förlossning och sedan ”och nu ska vi bara kolla hur mycket du gick sönder mellan benen och sedan sy igen det”. Det är liksom en helt okontrollerad bristning i kroppen som man bara låter ske, och ingen vet innan hur mycket det kommer gå sönder eller inte?? Och det är helt normalt och väntat? Aah. Så annorlunda jämfört med allt annat här i världen som vi kan och vill kontrollera.

Tiden på BB

Hur som, klockan är nog närmare 12.30 innan vi tillslut blir lämnade ifred med bebisen, och med lite blodbrist i överkant så får jag avvakta på duschen. Vi ammar i lugn och ro, och sedan blir det rena rama lyteskomiken när jag sedan mycket nöjd ska få duscha men lyckas svimma så fort jag kommer in i duschen, trots att det sista jag säger till den stackars sköterskan är ”det här går finfint”. Sedan vaknar jag av ett väldans ståhej och människor som lyfter upp mig och lägger över mig i en säng, haha. Och jag hör hur min kommentar är ”oj, jag durade visst till en sväng”….. Vi får alltså inte åka till patienthotellet som planerat, utan hamnar på BB. Får inte heller duscha. Är svettig och ofräsh, men försöker vila. Vi njuter på rummet, äter vår bricka med mackor och lillan sover och sover. Skriver till nära och kära och mår bra! Sedan på kvällen försöker jag mig på att få duscha igen, och nu hinner jag ta av mig kläderna och sätta mig på duschstolen innan proceduren upprepas. ”Det här går fint, blev bara pyttelite yr” är det sista jag säger innan två sköterskor trycker upp mig mot väggen och plaskar mig i ansiktet haha. Hör mig själv för andra gången säga ”oj, jag durade visst till en sväng”. De konstaterar i alla fall att jag kanske skulle må bra av att få kyla ner mig så när jag kvicknat till så jag får sitta kvar på duschstolen, skruvar på isvatten och sköljer hela kroppen, helt underbart. Samma svimning hinner upprepas en tredje gång (och ja, hinner med en tredje ”råkade visst dura till…”) innan jag slutligen ligger i sängen med bara ett lakan över kroppen för att behålla lite kyla. Haha ojoj. Jakob bara fnissade i sängen bredvid, så otroligt sugen man kan vara på att få duscha så att man blir helt blind inför sitt eget mående.

Resten av kvällen fortsätter myset, vi sover en bra natt och på morgonen får jag tillslut flytande järn i droppform för att försöka återställa mitt bleka ansikte till något mer normal hudton. Jag får efter det till en försiktig ”riktig” dusch och kan äntligen ta på mina egna kläder. Vi äter frukost och gör bebiskontrollen innan vi blir utskrivna till lunch och får åka hemåt! Jakob något mer rastlös än mig, han längtar verkligen hem medan jag har njutit av att få vila upp mig lite. Hem till mor och far där Edith har sovit, och äntligen får vi visa lillasyster!

Så, bra jobbat om du lyckats läsa hela vägen hit! 

4 Aug

Edith och Signe

Hej igen! Här lämnar jag er med ett under-isen-inlägg och sedan dröjer det flera dagar innan någon uppdatering kommer. Det är bättre nu! Det var någon slags mjölkstockning som började ge med sig redan dagen efter, framför allt för att jag började använda amningsnapp igen som gjorde otroligt stor skillnad för hur ont amningen gjorde, vilket gjorde att jag faktiskt kunde låta henne amma ut så länge hon ville och därmed göra att mjölkstockningen blev bättre. Hade ju amningsnappen hela tiden förra gången men ville liksom prova om det gick utan den här gången – men det skulle jag inte ha gjort. Eller i alla fall inte så länge som jag gjorde nu, huden skavdes ju helt av från bröstvårtorna och jag fattar inte hur såren ska kunna läka när det bara är någon timme mellan amningarna? Ska jag ha blödande/vätskande sår i flera veckor framåt?

Tycker jag har provat allt, smörjer med Purelan, luftar (trots att det är svårt när mjölken läker), har amningskopp som gör att inget skaver direkt mot huden och att mjölken skvimpar runt och läker, har kört kurer med en gel som Mom har som ska lindra och läka sår osv. Men nej. Såren kvarstår. Någon som har något tips?

Mest är jag nöjd över att psyket är någorlunda återställt, gillar inte att vara i obalans hehe.

Men som sagt, kände mig bättre efter ett par dagar så i veckan har vi till och med hunnit iväg på en liten resa med husbil som vi hyrt av Elin och Lars. Haha det kan gå snabbt i vändningarna här. Men nästan alla runt omkring oss skulle plötsligt iväg och vi hade typ bara varit hemma i ett par veckor så det kändes väldigt lockande att få åka iväg en sväng. Så vi for till Övik och sov ett par nätter på en camping bredvid mor och far som hade husvagnen där, och på vägen hem for vi förbi Lycksele djurpark där Edith fick se både vargar och björnar. Väldigt lyckad liten tur, barnen gjorde både ett exemplariskt restaurangbesök på Pinchos samt framför allt en mycket lyckad hemfärd i bilen! Någon liten svacka där i början av resan ska erkännas, men sammantaget var det roligt att få komma iväg.

Och just ja – nu har lillasyster ett namn!

De här bilderna togs förra veckan, men här ser vi nu Edith och Signe! 


Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)