22 Feb

Den gravida om veg

Okej, har knappt vetat om jag skulle våga skriva det här men gissa ett av ”symptomen” på att jag blev gravid? Eeeeh, jag ville/kunde inte äta veg längre. Hehe skäms lite när jag skriver det. Fånigt på något sätt. Men i början när jag hade någon av mina få illamåendevågor så kom de när jag åt typ halloumistroganoff, en sötpotatismaträtt, och någon veg lasagne tror jag – och alltså tillslut, jag mådde illa bara av tanken. Det satte sig liksom på kroppsminnet. Alltså missförstå mig rätt, det är klart jag kan äta mat utan kött som liksom alltid varit veg, som exempelvis mina lunchomletter och pajer av olika slag samt alla härliga grönsaker och rotfrukter, men inte så mycket av det som är special-veg-mat. Det kändes lagom bra att behöva säga till Jakob att ”Nä, nu får vi pausa på vegmaten några månader, för det här går inte”. Då tittade maken på mig med sina varma ögon och sa ”Självklart vännen, det är klart du ska få äta mat som du längtar efter och inte vill kräkas av”.

Nej det sa han inte. Han sa citat ”Sluta vara ett barn.”

Nåja, efter att ha hulkat mig igenom några måltider så la vi det ändå lite på hyllan för ett tag. Framför allt längtade jag också så otroligt mycket efter kött och fisk? När jag har varit på restaurang så är det enda jag vill ha en oxfilébit – vilket jag aldrig annars någonsin i livet längtat efter. Korvmackor! Lax i ugn! Fetaostbiffar! Ja, ni förstår ju.

Det var roligt också när vi insåg att min kompis som är gravid kände precis likadant. Jag fick ju järnbrist rätt tidigt i graviditeten, så barnmorskan menar att det är kroppens sätt att få mig att fylla på järndepåerna. Vem vet? Förra gången började jag ju plötsligt dricka hutlösa mängder mjölk för att kroppen behövde kalcium, så man får väl lyssna till den.

Nu har dock det värsta gått över så vi har börjat smyga in vissa av våra vegmaträtter igen, i veckan längtade jag exempelvis väldigt mycket efter kikärtsbollarna i pitabröd med myntasås och tomater så det gjorde vi. Mmmm så gott. Men det som är det farliga är hur roligt det varit att igen börja kunna leta upp nya härliga recept (fast med kött och fisk då), för det kändes som att man fick återupptäcka massa gott. Vi har ätit så otroligt mumsiga vardagsmaträtter senaste veckorna, som häromdagen när vi åt en laxpasta med egengjord pestoröra. Fantastiskt gott.

Men när bebisen är ute så är det tillbaka till vardagsveg igen. Kanske med en fiskrätt då och då….

20 Feb

Storasyster

Nu är ju storasyster bara knappa två år, så hur mycket hon förstår om bebisen är svårt att veta. Men vi pratar mycket om att det är en bebis i magen, och hon brukar stryka på min mage och säga att hon vill hålla bebisen. ”Bebi komma Edi!” säger hon med utsträckta armar. Igår hade hon tydligen spontant börjat prata om det kring matbordet på förskolan också. ”Mamma bebi i magen” och sedan klappat sig själv på magen.

Vi har ju en del bebisar runt omkring oss, så hon är ju ändå helt med på vad en bebis är och tycker väldigt mycket om att gosa och klappa på dem. Jag är faktiskt inte det minsta orolig över storasyster-rollen, jag tror aldrig hon skulle komma på att på något sätt göra illa bebisen utan snarare i så fall att hon kommer vela hjälpa till väldigt mycket och ”göra själv”. Så jag tror det blir utmaningen, att ha tålamod och låta henne involveras i bebisskötseln och ta hand om den tillsammans med oss. Sen kommer hon säkerligen också vilja hålla och bära mycket, vilket man ju kanske inte riktigt är så pigg på med en tvååring och en nyföding. Just nu är hon också ganska noggrann med att kommentera att det är ”MIN mamma” eller ”MIN pappa”, men förhoppningsvis inkluderas bebisen i den skaran så att det blir ”Edi och bebi mamma” osv.

Framför allt ligger förändringen hos mig, ska min lilla bebisdotter bli storasyster?? Hon som jag nyss sov timslånga power naps med, nära, nära ansiktet så att jag kunde sniffa på henne? Jag känner också det som säkert många andra också känner innan andra barnet hunnit komma, att ”den förstfödda alltid ändå kommer vara speciell”. Jag förstår att jag kommer älska nästa barn lika mycket, kanske annorlunda men lika mycket. Det tvivlar jag inte på.

Men det första barnet, henne ömmar jag för. Ömmar för att hon var tvungen bli testbarn till mina osäkra mammakunskaper. Känner tacksamhet för att hon gjorde mig till mamma, lärde mig det jag kan idag. Står ut med alla nycker och principer som man kan ha som förstagångsförälder – och älskar mig ändå. Hon är på något sätt produkten av ens omvälvande föräldradebut. Det är hon som kommer behöva bana väg resten av hennes uppväxt, kämpa mot alla ens nya principer som dyker upp under olika faser. Ta strid för det som är viktigt för ett barn, och säkert många gånger bli besviken på en för att jag inte kommer göra rätt alla gånger.

Det känns som att det är henne jag kommer hinna bli mest arg på – och samtidigt älska på ett alldeles speciellt sätt.

Och vem vet, om ett halvår kanske jag bara fnissar åt det här, snusandes på lilla bebisen med ansiktet nära, nära, mumlandes att ”så lite jag visste”.

16 Feb

Ultraljud

Och allt såg bra ut! Tack Gud! Det är alltid en sådan milstolpe i graviditeten att plötsligt få titta på den lilla sprattlande filuren, speciellt nu när jag inte känt så mycket. Men bebisen rör ju sig faktiskt ändå! Vilket är tryggt att veta. Med moderkakan i framvägg och bebis just nu liggande med ryggen mot den så är det kanske inte så konstigt att man inte känner de små sparkarna så tydligt när de sparkar in mot ryggen.

Alltså, man skulle kunna titta för evigt på den där skärmen. På munnen som öppnas och stängs, på de små armarna som viftar vid ansiktet och på fötterna som sprattlar. Det är så otroligt overkligt varje gång. Både faktumet att det så småningom ska födas en bebis, men nästan mest – att den följer med mig när jag går därifrån?? Att den liksom finns inne i mig exakt varje sekund av dagen och natten och pysslar på med sina små armar och ben. Det är som för stort för att fatta, och lika overkligt som det känns när bebisen sedan är ute och man tänker tillbaka på graviditeten – lika overkligt är det faktiskt när man är mitt i det. I alla fall för mig.

Allt såg i alla fall helt normalt ut och barnmorskan kollade extra noga på hjärtat men inget avvikande gick att hitta. Och datumet blev exakt samma som vi hade nu, alltså 18 juli. Det var skönt! Förra gången flyttades vi ju tillbaka en hel vecka.

Igår kände jag riktigt hur jag för första gången verkligen längtade efter den här lilla människan, efter att få hålla bebisen i mina armar för första gången och bara kunna titta hur länge jag vill, stryka på de små mjuka kinderna, lukta i halsen. Åh! I sommar får vi träffa dig! Ser ni inte vilken gullig lite profil bebisen har?? Hehe.

 

15 Feb

Vecka 13-18

Då tar vi en genomgång från vecka 13 och fram till typ idag då. Och ja, vad ska man säga om denna period? Om man börjar med det positiva så har ju det varit att det äntligen blir officiellt, man får berätta för folk (och för min del, behöva berätta det för mitt nya efterlängtade jobb….) och magen börjar synas så pass att man kan sluta försöka gömma den under stora kläder och istället gå all in på tajt. Plötsligt har man insett att man faktiskt hör till kategorin ”gravid”.

Jag måste säga att jag har brytt mig mer om kroppens förändring den här gången, inte rent utseendemässigt men det har varit mer en sorg att behöva ”ge upp kroppen” under flera månader och när jag minns förra sommarens fantastiska löpsommar så är det lite ledsamt att veta att det inte blir någon löpning den här sommaren. Jag längtar mycket efter träningen men kan inte hålla igång det när jag är gravid, tappar blodtrycket så fort pulsen går upp så att jag måste lägga mig ner, och får väldigt ont i magen som också blir väldigt spänd när jag försöker göra styrkeövningar. Och med den övriga ”risk för komplikationer”-stämpeln som graviditeten har så har jag helt enkelt inte velat testa gränserna. Men det gör också att jag känner att det är lite sorgligt att det är så många månader bort innan jag får dra igång igen. Och sedan bara sådant här med att brösten exploderade över en natt (amningskörtlarna verkar ha varit redo), så var det ju inte förra gången. Bökigt och obekvämt med sprängande bröst redan nu. Det räcker gott med amningsperioden.

Sedan känner jag mig ändå tack och lov väldigt bekväm med kroppen som gravid, så man vänjer sig men det var ändå lite jobbigare att veta vad som komma skulle. Och på vilken nivå man behöver börja om från, sedan när man väl drar igång igen.

I övrigt då? I övrigt har jag typ känt noll. Rätt trött, men värsta hungern har försvunnit och jag känner mig rätt normal. Sämre tålamod märker jag, vilket kanske inte alltid är så trevligt för närmaste omgivningen. Men det tråkigaste har varit att jag inte har känt några rörelser! Möjligtvis har jag känt en minimal liten buff vid ett par tillfällen under alla dessa veckor, men trots att jag kände rätt lite rörelser under hela Ediths graviditet så kände jag ändå mer då än vad jag har gjort nu, trots att det här är andra gången.

Så, i fredags när jag torsdag hade brutit ihop lite över ett brev där provsvaren nu visade att jag också hade någon typ antikropp som gav ökad risk för förändrad hjärtfrekvens hos barnet så kände jag bara med alla mina hormoner att – jag känner inget för att det inte är något hjärta som slår!! Därför lyfte jag luren och ringde min kära barnmorska och bad för första gången om ett extrabesök där jag fick lyssna på hjärtljudet. Jag bara orkade inte med att vara orolig över att komma till ultraljudet och ha känslan över att det inte hade gått vägen. Och hon behövde bara sätta apparaten mot magen så hörde man det tydliga, pickande lilla hjärtat. Vilken lättnad!

Nu ser vi som sagt fram emot eftermiddagens ultraljud, verkligen en höjdpunkt i graviditeten. Sedan att det blir ultraljud i vecka 21 och vecka 24 också, det gör mig ingenting. Jag tar alla ultraljud jag får!

14 Feb

Vecka 1-12

Första perioden då? Den fruktade första perioden. För min del är det här i alla fall den jobbigaste biten (okej, den absolut höggravida var väl inte toppen heller, men då var det i alla fall nära förlossning). För vad innehåller den? Jo, oro över missfall, man blir supertrött och superhungrig, ingen vet varför man plötsligt är supertrött och superhungrig, molvärk i magen, man känner ingenting från bebisen, det är skitlänge kvar till BF och veckorna går megalångsamt. Tur att man åtminstone har glädjen över att man blev gravid, men det vågar jag ändå knappt tro på under de här veckorna.

En sådär period, helt enkelt. Nu blev den också precis innan jul där, så mitt julpepp gick från 160 procent där i november till max 7 procent där i december. Jag var bara sååå trött och hade ingen inspiration till något alls. Sedan gjorde ju veckorna men den huvva visdomstanden inte precis saken bättre, fy vad jag var låg där ett par veckor. Ont i munnen och nygravid och fick inte ta ”starkare smärtstillande” som typ en vanlig ipren.

Nåja, den här gången berättade vi åtminstone för familjemedlemmar redan i typ vecka 7-8, så det var ju då skönt att de visste över jul. Edith lärde sig snabbt att svara ”toojatyyytter!” på frågan ”Edith, vad ska du bli?” så det använde vi som berättartrick. Bara det att ingen hörde att hon sa storasyster så hon fick upprepa det både tre och fyra gånger innan någon i sällskapen kopplade. Mamma trodde hon sa ”bagare”…….

Hur som helst, det som var skönt var att vi fick ett tidigt ultraljud redan i vecka 7 så då insåg jag ändå att det faktiskt var något som levde därinne – redan då! En liten kidneyböna som bara var en centimeter stor. Men fortfarande kan ju mycket hända, så sedan var det väldigt härligt att få gå på det efterlängtade barnmorskebesöket i vecka 12 och lyssna på hjärtat.

Och tänk, det slog! De första osäkra veckorna var förbi!

Nåja, sämre ultraljudsbild får man nog leta efter. Den lilla kidneybönan är alltså mellan de två små kryssen där. I skuggan. Barnmorskans kommentar var ”Ojdå. Den bilden blev inte bra.”

 

12 Feb

Pluss på stickan

Vi börjar från början! Till nära och kära (och för mentalt förberedande för Jakob, han är ingen spontanare om man säger så) hade jag sagt lite skämtsamt att vi skulle öppna dörren för syskon under hösten. Så när hösten kom var tanken att ”låta det bli om det blev”. Tror ni det funkar för mig?

Nej. Hade stenkoll på ägglossningen försök 1. Svårt att låta bli att ha koll när man använder Natural cycles, och svårt att låtsas som att man inte vet att man hoppar över en månad om man undviker ägglossningen. Så ja, så romantiskt spontant är det när våra barn blir till hehe.

Hur som helst, tack och lov gick det vägen fort så redan månad två kunde jag plötsligt typ tre dagar innan jag skulle ha kollat stickan (ja, jag är ivrig) plötsligt ana två små svaga streck. Alltså, knappt synbart det andra strecket. Så, jag fnisshoppades lite i smyg och sedan två dagar senare provade jag och konstaterade att det må vara svagt men det var absolut ett streck! Det här var dagen innan Fars dag om jag minns rätt, för jag minns att jag funderade på om jag skulle spara det och ge i ett paket på Fars dag, men tänkte att stackarn kanske behövde få veta ganska direkt till skillnad från förra gången då jag höll på för mig själv en hel dag, haha.

Det var lördag och jag gick in till Jakob och Edith i sovrummet där vi rätt nyss hade vaknat och la fram stickan och konstaterade att – Edith ska bli storasyster! Helt ofattbart! Skulle vi få göra den här resan igen!? Glada miner men liksom förra gången mest chockad över att ”det gick verkligen fort..?” haha. Inte mig emot!

Men det tar alltid någon dag att liksom mentalt gå från status ”ej gravid” till ”gravid”. Ganska härliga de där första dagarna där man bara känner ”ser ni inte att något har ändrats!?”, det känns som att alla ska se det nya ”glowet” som man tycker strålar från en.

10 Feb

Gissa nyheten…?

…vi ska bli fler! Japp, somliga av er kanske redan listat ut det (speciellt om ni träffar mig live eftersom magen redan är rätt distinkt) men för er andra – vi är med bebis! Edith ska bli storasyster!

Åh jag vet knappt var man ska börja, speciellt eftersom vi nästan är halvvägs men eftersom jag har graviditeter med ”större risk för komplikationer” (inget jag märker av, men det är blodproverna som spökar med fel antikroppar och blodplättar hit och dit) så blir det alltid att jag drar ut på berättandet lite, helt enkelt för att jag alltid tänker att det inte kommer att gå vägen.

Men – när jag försöker våga tro att det faktiskt kommer gå vägen så är vi såklart superglada över att vi får förmånen att uppleva det här ännu en gång! Att vi faktiskt får ge Edith ett syskon. Att det kommer komma en till liten person, som kan bli något helt annat (eller ja, förhoppningsvis exakt samma, som man som ”partisk förälder med exemplariskt barn” då hoppas på, hehe).

Vi pratade om det här om dagen, att första gången var liksom anledning till bebisen hundra procent egoistisk – jag ville ha ett barn. Nu har man ju barnet, nu är känslan mer att – jag vill ge Edith ett syskon. Det blir där fokus ligger, och ibland slår det mig bara att jag ju kommer få en till liten person som jag kommer älska lika mycket som Edith, någon som jag också kommer att ha en relation med. Det glömmer jag nästan bort.

Vi är i alla fall i vecka 17+0 idag, och bebisen är beräknad till 18 juli för tillfället. På torsdag har vi rutinultraljudet (längtar!!) och då kommer den dagen säkert flyttas fram, förra graviditeten flyttades BF med en hel vecka. Ni kan ju förstå att jag inte har haft så mycket att skriva om, när typ 80 procent av min hjärnkapacitet handlat om graviditet. Men nu tänker jag att ni ska få lite uppdateringar om vad som hänt hittills såhär i efterhand, från plusset på stickan tills idag.

Så, gör er redo. Graviditetsbonanza på g! 

4 Maj

Frågor om kejsarsnitt

Okej, det här är kanske inte det mest intressanta inlägget för många av er så ni får väl återkomma senare, men jag tänkte ändå att jag skulle skriva ner min upplevelse kring själva kejsarsnittet. Så, här kommer det – ett riktigt mastodontinlägg!

Vad tänkte du innan kring kejsarsnitt?

Jag vet inte om jag hade någon undermedveten känsla kring att min förlossning inte skulle bli ”en normal” förlossning, för jag hade nämligen läst på en del om just kejsarsnitt innan. Det jag läste då var mestadels negativt, många var oroliga och rädda inför att det skulle kunna bli snitt, det stod mycket om lång återhämtning, om barnmorskor som in i det sista ville undvika detta och även en hel del om att ”det är bättre för barnet med vaginal förlossning”. Så jag förstod att den allmänna åsikten var att kejsarsnitt inte är att föredra. Men för min egen del var jag aldrig rädd snitt. Jag var nog snarare mer rädd för vad en vanlig förlossning skulle innebära med all smärta, klipp, bristningar och förlossningskomplikationer som kan uppstå. För mig kändes det som att kejsarsnitt hade vissa ofrånkomliga, men hyfsat milda komplikationer som blev ungefär samma för alla, medan en vaginal förlossning hade möjliga komplikationer i spannet ”inte alls” till ”skador för resten av livet”.

Varför blev det kejsarsnitt?

Eftersom vattnet hade gått och de hade provat alla igångsättningsmetoder utan resultat (det öppnades aldrig mer än 4 cm), så beslutade de efter drygt tre dygn att kejsarsnitt var det enda alternativet.

Hur kände du då?

Vi åkte ju in kring kl 8 på fredagsmorgonen och fick det här beskedet kring kl 15 på måndagen efteråt, så efter en lång helg av väntan så kände jag bara ”tack gode Gud, ta ut barnet innan något hinner hända!”

Hur gick själva operationen till?

Efter att läkaren kom in i förlossningsrummet  kring kl 15 och berättade att det skulle bli kejsarsnitt så började förberedelserna. Jag hade då fastat sedan kanske kl 11. De visste inte vilken tid operationen skulle bli, men gjorde i ordning mig så att jag skulle vara redo. Det innebar att byta säng från förlossningssängen till min egen säng från rummet, samt att sätta en till droppnål eftersom det behövs en i varje hand. De sätter även kateter, vilket inte kändes alls men då hade jag ju också epidural under tiden. Jakob fick operationskläder.

När det sedan är dags så rullades vi in på operationssalen och där presenterar sig alla, det var ungefär tio personer i rummet. Jag läggs med armarna ut på sidorna (som ett kors alltså) där dropp går in, de kopplar in bedövningen i epiduralslangen och drar upp ett skynke framför magen så att vi inte ser något av snittandet. Det var trevligt och avslappnat småprat där inne medan de väntar på att bedövningen ska ta, och då tvättar de av magen samt känner med kyla ifall man känner något på magen. Sedan drar det igång och då känner man alltså att det bökar på i magen, det gör alltså inte alls ont men är såklart lite obehagligt eftersom man är väldigt ovan känslan.

Och efter bara någon minut så hördes skriket, bebisen var ute! Då hämtar barnmorskan bebisen och kommer runt skynket och håller henne vid min kind en stund. Efter det följer Jakob med barnmorskan och bebis ut medan de syr ihop mig. Sedan rullas jag iväg till uppvaket för uppsikt, även om jag ju är vaken.

img_0200.jpg

img_0211.jpg

Hur bedövas man?

Eftersom jag redan hade epidural så använder de samma kanal. Annars sätter de ryggmärgsbedövningen där. Bedövning gör alltså att man har kvar känseln men tappar smärtinpulserna, om jag förstod det rätt. Men man kan inte röra benen (och inte håller hålla sig när man blir kissnödig, därav katetern), som man ju kan med epiduralen.

Hur mådde du under ingreppet?

Tills hon var ute mådde jag jättebra! Glad och pirrig, med Jakob vid min sida. Jag hade också en känsla av att det liksom var en häftig upplevelse som vi fick vara med om, ”händer det här just nu!?”. Men när de sedan skulle sy började jag må väldigt illa och hulkade upp det lilla jag hade i magen, och det förklarade narkosläkaren var på grund av medicin som de gav i droppet för att livmodern skulle dra ihop sig bättre.

Jag förlorade även ungefär 1,5 liter blod vilket gjorde att jag kände mig väldigt svag och när de rullade ut mig fick jag världens frossa, som tydligen också var ett resultat av medicin och kanske även av spänning som släpper. Så den där timmen på uppvaket innan Jakob och lillan fick komma, då var jag riktigt borta. Men jag fick både syrgas och medicin som tillslut gjorde att frossan släppte.

Hur mådde du efteråt?

Väl uppe på rummet var jag väldigt trött men hade inte ont eftersom bedövningen fortfarande satt i. Hade egentligen inte så ont så länge jag låg stilla, men det gjorde väldigt ont kring själv ärret första dygnet när man vred på sig i sängen (som man ju måste göra för att kunna liggamma bebisen på båda sidor). Vid lunch dagen efter fick jag kliva upp och duscha, och då gjorde det ont att stiga upp och ner ur sängen, samt att man rörde sig väldigt försiktigt. Då tog de även bort alla nålar och katetern.

Hur lång tid tog det att återhämta sig?

Det gjorde ont att röra sig upp och ner ur stolar och sängen första veckan, och då åt jag också alvedon och ipren var åttonde timme enligt rekommendation. Men andra veckan klingade det av och cirka tre-fyra veckor efteråt kände jag inget alls.

Negativt med kejsarsnitt:

  • inte få hålla bebisen direkt den är född
  • att vara sängliggande första timmarna
  • smärtan i operationssåret
  • känslan av att ”inte riktigt ha fött på riktigt” och oro igen inför nästa barn kring hur man klarar själva krystningen och så vidare

Positivt med kejsarsnitt:

  • pappan får väldigt mycket kontakt och chans till anknytning med barnet första dygnet, och får också större roll direkt efter förlossning
  • ingen smärta under förlossningsögonblicket utan bara närvaro och glädje
  • inga förlossningsskador för underlivet
  • ja, ett ärr är väl inte positivt men otroligt smalt och fint ärr under troslinjen

Ja, det var lite om mitt kejsarsnitt, och det kan ju säkert gå till på massor olika sätt men jag upplevde det som väldigt tryggt under hela processen och minns det som en positiv upplevelse! 

10 Mar

När någon pratar i sömnen

Alltså, jag må vara stökig på nätterna nu men Jakob gör sitt bästa för att haka på. Och ja, jag vet att han tycker att jag jämt ”hänger ut honom som en märklig person här i bloggen”, men det får vara. Många känner ju honom redan och för er andra: *viskar stillsamt* så är han rätt märklig… Hehe skoja.

Kanske.

Så, tillbaka till nätterna. Jakob går och pratar ju i perioder i sömnen. När han exempelvis sommarjobbade på kyrkogården för några år sedan så städade han ju sovrummet en natt och ”förberedde för begravning”. Tog fram två pallar där kistan skulle stå. (Undrade alltid vem han menade skulle ligga i kistan…..)

Härom veckan packade han ryggsäcken för att han tydligen hade lovat ut sin sovplats till någon annan och den personen skulle komma redan tidigt på morgonen. Någonstans i packningen vaknar han väl till och upptäcker att han fint har packat ner mobilen på ett hemligt ställe. Kl. 02.37. ”Emma, du måste ringa min mobil! Den är… nerpackad…”

Och detta må väl vara hänt i vanliga fall, men när nu nätterna redan är upptagna med allt mitt gravidstökande så blir det sammantaget ett väldans stökande hemma hos Dahlbäcks.

Natten till igår slog han rekord med sina ofrivilliga påhitt. (Detta är alltså natten efter natten då jag svepte 7 dl häxbrygd sent på kvällen, en häxbrygd som Anton och Hanna minsann menade skulle starta förlossningen. Den natten gick jag upp och kissade nio gånger. Förlossningen startade inte.) Det var ett evigt pratade. Ena gången hade han ett trevligt samtal med någon kund, och andra stunden hade han tänt lampan. ”Släck lampan Jakob!” mumlar jag. Snabbt släcker han lampan, stirrar sedan på mig med obehaglig sömngångarblick och frågar: ”Jaha! Och vad ska jag göra nu då??”

Eh. Somna om tack…?

Ett par timmar senare känner jag hur två händer sakta, sakta skopar sig in under min kropp där jag ligger på högersidan med ryggen vänd mot honom. ”Jakob, vad gör du???” ”Det är ingen fara, jag ska bara lägga dig på rygg” svarar maken medan den mänskliga skopan försiktigt försöker lyfta min höggravida lekamen.

Åh. Tack för… hjälpen. Just ryggläge är ju också toppen när man är i vecka 40+3.

…. sa någon power nap?

8 Mar

Att få tiden att gå

Nej vet ni vad, nu vill jag inte tänka en enda tanke till om att ”passa på att njuta av ledighet”, nu vill jag att bebisen ska komma! De första två veckorna var sköna och avslappnande och det kändes bra att hinna bocka av saker, men nu – nu när jag är inne på tredje lediga veckan så är ju allt avbockat och min saker-att-göra-när-man-är-ledig-lista börjar sina. Nu går ju bara massa tid som vi kan få med lillisen!

Grejen är ju att man ändå liksom inte är ledig som vanligt, man vill inte dra igång några superprojekt som tar flera dagar och sen känner jag mig också allmänt trött och lite mindre sugen på att dra iväg hela dagarna – jag vill som ändå hinna vila under dagen ifall det skulle starta på kvällen. Plus att det molar på ganska konstant vilket, tillsammans med en tung kropp, också gör att man blir lite opepp. (Okej, jag mår nog faktiskt rätt bra för att vara höggravid så ni får ta smågnället med en nypa salt. En stor nypa.)

Men jag försöker läsa en del, se någon film och idag bakade jag bullar. Helt enkelt för att det ”är lite bökigt och tar tid”, det är så man jobbar nu för tiden förstår ni. Sedan åt jag tre nybakade bullar på stående fot, bara för att jag kunde. Men det är inget jag tänker erkänna.

Åh jag är så peppad på att det ska dra igång! Starta någon gång då!! Gör det bara!!!

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)