7 Jun

Hej vecka 35!

Vecka 35! Tror inte jag har förstått att vi ändå är inne på upploppet nu. Nu har varannan-vecka-träffarna börjat hos barnmorskan och om bara ett par veckor är ju liksom bebisen helt färdigbakad. Ah, känner mig lika mentalt oförberedd som första gången. Fattar inte att det verkligen ska komma en liten bebiskropp som ska följa med oss hem? Åh, känner att jag längtar väldigt mycket nu.

Det slog mig häromdagen att jag är precis i det läget nu som jag drömde om större delen av tonåren. Jag har aldrig varit någon stordrömmare med ”bada-med-delfiner-och-bestiga-mount-everest”-ambitioner (alltså inget fel i det) men en grundläggande målbild var alltid den stunden när jag skulle få vara gift med en man jag älskade, bo i hus, ha varsitt jobb som vi båda tyckte om, ett barn som mådde bra och var friskt, och jag skulle vara gravid med barn nummer två (jag vet, precis så Svensson-klyschig är jag, inte mycket att göra något åt). Jag minns bara att jag hoppades innerligt att jag skulle få uppleva det, och en period som jag också trodde att jag skulle se tillbaka på med värme och glädje senare i livet. Och tänk, precis där är jag nu! Mycket medveten om hur fort saker kan ändras. Vilket gör att jag verkligen försöker uppskatta varenda dag.

Okej, det var ett sidospår, tillbaka till graviditeten. Fysiskt är det rätt tungt nu? Mycket tyngre (tidigare) än jag upplevde det förra gången. Det är tungt att böja sig ner, ställa sig upp ur soffan, bära. Jag har ju ingen foglossning eller så, men det är liksom som att jag inte kan böja på kroppen för att barnet rent fysiskt tar emot, det är som att böja på sig med en pinne på högkant i magen. Svårt att beskriva. Sedan kräver ju barn nummer ett mycket mer fysisk aktivitet av en, det är ju ett väldans plockande på golvet, sitta på knä och byta blöjor, lyfta ut och in ur bilbarnstolar med mera. Jag är inte så sömnig men vill bara helst ligga helt still. Vila kroppen. Och egentligen är inte ens det speciellt skönt, eller det gäller att hitta ett bra sidoläge där magen får stöd mot något.

Sedan är det mycket mer som molar och håller på den här gången, förra gången hade jag knappt en sammandragning men nu får jag sådana ofta, det molar, det spänner och drar, det spränger och ilar. Jag är konstant medveten om mitt livmoderparti om vi säger så.

Och med det i åtanke känns det rätt långt kvar om jag ska valsa runt såhär i sex veckor till, otymplig och tung. Okej, fysiskt är jag inte så jättetung, kan inte precis påstå att jag samlar på mig någon vätska och har gått upp samma typ tio kilon som förra gången – men den mentala känslan är att jag är gigantisk. Vill helst vagga fram och luta mig bakåt när jag går. Som sims-gubbarna, ni vet.

Äh, jag har gett upp alla duktig-flicka-försök och ber Jakob göra mycket av det fysiska (tycker gott och väl att jag gör min del fysiskt ändå, det är inte han som behöver bryta ner sin kropp om och om igen, och sedan bygga upp den), och med tanke på att semestern också hägrar så har jag det bra, såhär i väntans tider.

Men du är välkommen ut när du vill lilla vän!

Här kan du läsa om förra graviditetens vecka 34.

6 Jun

Bebiskläder

Jag var ju iväg och uppdaterade lite bebisgarderob för några veckor sedan, och till skillnad från förra gången när jag nitiskt följde appens tips om 9 omlottbodys, 4 pyjamasar osv så tänker jag att vi får ta det lite eftersom den här gången, det finns ändå kläder – men några nya plagg måste man ju få köpa.

Det blev i den marina, marinblåa stilen som jag verkar ha gått all in både för mig själv och Edith den här sommaren. Men marinblå är verkligen en trevlig färg.

Ett par nya bodys, små byxor, ett par pyjamasar och en liten bomullsoverall. Blir nog ganska exakt det som får följa med till BB sen också!

I övrigt har jag tvättat upp alla Ediths små kräkhanddukar, sådana där vita små från IKEA som vi hade typ 20 st av och som var ovärderliga vid både kräkningar, amningar och blöjbyten. OBS! Dock inte samma handduk vid alla dessa tre tillfällen…. Sedan har jag tvättat babyfilten, samt alla Ediths kläder i de minsta storlekarna. Köpt in det jag tycker man behöver från början, en liten napp, blöjor, salva osv.

Vagn har vi nog lagt på is, det är ju om man hittar någon enkel vagn åt storasyster som hon kan sova i under hösten. Men det känns som att det är lätt att lösa sen, viktigaste är ju att bebis har en vagn när hon kommer och det har vi ju. Det jag dock fortfarande skulle vilja ordna är en liten spjälsäng, bäddat med små lakan. Jag vet att hon inte kommer sova där från början, men det ser ändå så mysigt ut att göra i ordning en sovplats i sovrummet. Det ser så välkomnande ut.

Ingen i närheten Piteå som har en vit, rak och enkel spjälsäng som de vill sälja?

15 Maj

Hej vecka 31!

Oh, graviduppdateringarna blir något sporadiska men så kan det vara. Vi är inne i vecka 31 (på torsdag går vi över till v 32)! Här kan du läsa om förra vecka 32-uppdateringen. Hur mår jag nu då, om jag får reflektera en liten stund? Jomen ändå! Senaste två veckorna känns det verkligen som att magen blivit stor (kändes som att jag har skrivit det innan också?) och den känns liksom väldigt full hela tiden. Både av bebis som sträcker på sig och bökar runt, och av maten jag äter. Jag känner mig sällan hungrig, och äter jag mycket får jag halsbränna. Och samtidigt behöver man ju som äta för att inte få blodsockerfall hela tiden. Rörelserna är också betydligt mer kraftiga nu och sådär att det ibland har börjat bli lite obekvämt när det är hela havet stormar därinne.

Sist jag var hos barnmorskan såg värdena bra ut, jag är (trots allt) lite mindre om magen nu än med Edith, men det kan ju bero på flera saker som att jag exempelvis kan vara bredare över höfterna nu och så. Hon verkar också redan ha fixerat sig! Eller huvudet var då inte ruckbart, enligt barnmorskan. Vi har också gjort en förlossningsplan som specialistläkaren (där jag gör extraultraljuden) ska ta vidare till förlossningsrond som det kallas. Eftersom det blev som det blev förra gången, gör man helt enkelt en plan för att jag ska känna mig trygg i att det inte blir som förra gången och att det inte heller kan bero på vilket team som jobbar just då – utan då är det bestämt och så måste de som arbetar just då följa det. Jag har ju funderat mycket kring den här förlossningen, eftersom jag känner mig mer osäker nu inför hur det kommer bli än vad jag var vid förra. Det är på något sätt jobbigt att inte veta om det blir vaginal förlossning eller snitt, just för att det är så fundamentalt olika sätt? Gillar inte att känna mig oförberedd, det är så olika vad det är man ska förbereda sig mentalt på beroende på vilket sätt det blir.

Men det jag kom fram till är att förra gången var det nog igångsättningen som var ”felande länken”, eftersom exakt ingenting var redo när vattnet gick och de tillslut satte igång det på konstgjord väg så var det liksom där jag tappade kontrollen. Gick från noll värkar till en enda lång värk på typ två timmar (och hann verkligen aldrig känna att jag lyckades ”andas mig igenom och vara ett med värkarna”, minns det bara som ett virrvarr av smärta som hela kroppen kämpade emot) och eftersom ingenting hände, och man startade upp, stannade ner över nätter, fortsatte igen, så hann ju livmodern bli helt slut vilket sedan då ledde till blodtransfusion på grund av blodbrist/livmoderinfektionen/att amningen tjorvade länge osv. Så nu i planen har vi alltså reducerat den eventuella igångsättningen. Händer samma sak igen och inget är redo när jag kommer in, då provar man inte med igångsättning (livmodern har ju också ett ärr nu som man inte vill testa för hårt) lika länge utan hoppar ganska direkt till snitt. Men om det startar helt annorlunda med naturligt värkarbete och att det är flera centimeter öppet – då provar vi den ”vanliga” vägen. Och det känns ändå någorlunda tryggt.

Även om jag ibland när jag får en sammandragning känner lite panik. Om jag ska vara ärlig. Förnimmelsen av värkarna. Huuuh. Vill egentligen bara att det ska vara över och försöker att inte låta ångesten över det få för mycket plats. Det kommer gå bra, det kommer gå bra, det kommer gå bra.

Okej, det blev förlossningstankarna, annars mår jag rätt bra! Som sagt, stor i kroppen men rätt rörlig ändå och inte jättejättetrött. Börjar också känna att det ska vara rätt härligt att vara ledig i höst med mina småtjejer, det har jag som inte hunnit tänka på innan med jobbytet.

Bara 65 dagar kvar!

1 Maj

Bebislista

Vår lilla bebis har ju inte fått så mycket materiell kärlek än, eller faktiskt ingen om man ska vara ärlig. Vi funderar nog på att klara oss på vagnen vi har och möjligtvis komplettera med ståbräda och någon resevagn till Edith. Och mycket annat har man ju onekligen när det kommer till andra barnet.

Men så var vi på junta härom veckan och Viktoria visade upp alla små gulliga inköp de har gjort till deras bebis som kommer en månad efter våran, och då kom det! Köpa bebisgrejer-suget! För låt oss vara ärliga, jag gillar ju shopping. Jag gjorde också en inventering bland Ediths minsta bebiskläder och blev alldeles paff över hur lite det var, tills jag insåg att vi för det första hade ganska mycket lånade kläder då som sedan är återlämnade och att en hel del nog kasserades av diverse går-ej-ta-bort-fläckar osv. Sedan tror jag vi varvade ganska ihärdigt på det vi hade?

Så, jag konstaterade snabbt att det absolut behövdes en garderobsuppdatering för bebis. Hehe. Sedan behövs det ju alltid fyllas på med diverse apoteksvaror inför bebisankomst. Plus att jag insåg att det ändå hade varit trevligt att ha förberett en sängplats åt bebis, mest kanske för att eventuellt kunna lägga ner bebis lite ifred från en viss storasyster. Edith låg ju mest i sitt babynest och sov, på soffan och golvet och så.

Såhär såg det ut när förra bebislistan var avbockad och klar (haha, älskar att ”bil” var en av punkterna då) så jag tänkte att jag fortsätter i listformat även den här gången.

  • spjälsäng
  • täcke/kudde/lakan
  • babyfilt (jaja, vi har nog någon redan men en egen kan väl ändå bebisen få)
  • små handdukar för kräkningar
  • minst tre set byxor/omlottbodys
  • 2 pyjamasar
  • nappar
  • tvättlappar
  • blöjor

Ja ni, det är nog det hele? Det här är en dryg timme shopping på stan alltså, sedan är man klar. Smidigt. Okej, några grejer kanske modern också behöver komplettera med. En ny skötväska fick jag i present av mor och far (snoffsigare än den förra, hehe). Babynest har vi ju, samma med amningskudde (som jag bodde med hela förra amningsperioden). Nappflaskor, åkpåse, tunn overall, mössor osv finns ju också, möjligtvis att man skulle behöva någon typ av bärsele eller sjal den här gången? Ifall man vill kunna ha händerna fria.

25 Mar

Hej vecka 24!

Nu är det sannerligen dags för en graviduppdatering igen, för jag kan redan konstatera att den här stackars bebisen inte får ens i närheten av lika mycket fokus som förra graviditeten. Men den är älskad ändå! Det finns bara inte riktigt samma tid att ligga och drömma med händerna på magen, hehe. Nu är jag till och med där att jag inte riktigt har koll på vilken vecka jag är i, vilket jag bara trodde var en myt – jag menar, hur skulle man inte kunna ha koll på det….?

Nu är vi i alla fall inne i vecka 24 och rörelserna har börjat komma igång! Nu kan jag känna dem även utanpå magen (Jakob har fått sig en liten buff) och har kunnat urskilja något mönster av rörelser, som ofta är direkt på morgonen, strax innan lunch, kring 3-snåret och möjligtvis på kvällen. Och ja, den här krabaten är om möjligt ännu lugnare än storasyster. Men det är i alla fall väldigt mysigt och hjälper mig mycket med anknytningen, eftersom jag innan knappt förstått att jag är gravid. Nu påminns jag ju ändå om att ta stunder där magen får lite fokus!

På minussidan är det som att den stora tröttheten rullat in. Hjälp vad jag är slut på kvällarna. Och med nytt jobb, järnbrist (ja, jag äter tillskott) och extra mycket på kvällarna – samt ett barn som man inte vill försumma så är det som att det bara är en forna spillra kvar av vad jag brukar vara. Och varför ska man aldrig få känna att man kan ha graviditeten som anledning för att inte orka? Det bär verkligen emot, men jag tror snart jag måste få börja säga att ”jag orkar inte vara med på planeringen av det här, helt enkelt för att jag är så trött av graviditeten”. Men då känner man sig som en smitare.

Jag tycker också jag har en del hjärnspöken, vet att hormonerna påverkar mig negativt i det här men med tröttheten kommer också den konstanta känslan av att vara otillräcklig på alla fronter.

Precis som Bilbo Baggins säger i Sagan om ringen, “I feel thin, sort of stretched, like butter scraped over too much bread.”

För lite smör som försöker räcka över en alldeles för stor smörgås. Plötsligt är man en dålig fru (för att man är som allra tröttast precis den timmen på kvällen som annars brukar gå till att vårda relationen och för att man stör sig ännu mer på småsaker), man har dåligt tålamod som mamma och orkar inte med lika många aktiviter, man är den på jobbet som ska vara ledig hela hösten efter att man just har börjat, man är den som saknar pepp och engagemang i annars roliga satsningar här i bygden, man är den som vill hem tidigt från vänner och familj eller inte orkar spela spel, helt enkelt för att hjärnan är seg. Den värsta versionen av mig själv.

Och må då vara att det är såhär, men framför allt lämnar inte tankar mig på att det är såhär. Tillslut måste man ju bara försöka sluta bli besviken på sig själv hela tiden och bara konstatera att det får vara såhär nu tills bebis är ute (och första amningsmånaderna med vaknätter är gjorda….)

Jag är i alla fall glad över att känna mig bra i kroppen, vi var på lekland igår och det går nästan som vanligt att hänga med in där (man bara flåsar lite mer, hehe). Det är skönt!

22 Feb

Den gravida om veg

Okej, har knappt vetat om jag skulle våga skriva det här men gissa ett av ”symptomen” på att jag blev gravid? Eeeeh, jag ville/kunde inte äta veg längre. Hehe skäms lite när jag skriver det. Fånigt på något sätt. Men i början när jag hade någon av mina få illamåendevågor så kom de när jag åt typ halloumistroganoff, en sötpotatismaträtt, och någon veg lasagne tror jag – och alltså tillslut, jag mådde illa bara av tanken. Det satte sig liksom på kroppsminnet. Alltså missförstå mig rätt, det är klart jag kan äta mat utan kött som liksom alltid varit veg, som exempelvis mina lunchomletter och pajer av olika slag samt alla härliga grönsaker och rotfrukter, men inte så mycket av det som är special-veg-mat. Det kändes lagom bra att behöva säga till Jakob att ”Nä, nu får vi pausa på vegmaten några månader, för det här går inte”. Då tittade maken på mig med sina varma ögon och sa ”Självklart vännen, det är klart du ska få äta mat som du längtar efter och inte vill kräkas av”.

Nej det sa han inte. Han sa citat ”Sluta vara ett barn.”

Nåja, efter att ha hulkat mig igenom några måltider så la vi det ändå lite på hyllan för ett tag. Framför allt längtade jag också så otroligt mycket efter kött och fisk? När jag har varit på restaurang så är det enda jag vill ha en oxfilébit – vilket jag aldrig annars någonsin i livet längtat efter. Korvmackor! Lax i ugn! Fetaostbiffar! Ja, ni förstår ju.

Det var roligt också när vi insåg att min kompis som är gravid kände precis likadant. Jag fick ju järnbrist rätt tidigt i graviditeten, så barnmorskan menar att det är kroppens sätt att få mig att fylla på järndepåerna. Vem vet? Förra gången började jag ju plötsligt dricka hutlösa mängder mjölk för att kroppen behövde kalcium, så man får väl lyssna till den.

Nu har dock det värsta gått över så vi har börjat smyga in vissa av våra vegmaträtter igen, i veckan längtade jag exempelvis väldigt mycket efter kikärtsbollarna i pitabröd med myntasås och tomater så det gjorde vi. Mmmm så gott. Men det som är det farliga är hur roligt det varit att igen börja kunna leta upp nya härliga recept (fast med kött och fisk då), för det kändes som att man fick återupptäcka massa gott. Vi har ätit så otroligt mumsiga vardagsmaträtter senaste veckorna, som häromdagen när vi åt en laxpasta med egengjord pestoröra. Fantastiskt gott.

Men när bebisen är ute så är det tillbaka till vardagsveg igen. Kanske med en fiskrätt då och då….

20 Feb

Storasyster

Nu är ju storasyster bara knappa två år, så hur mycket hon förstår om bebisen är svårt att veta. Men vi pratar mycket om att det är en bebis i magen, och hon brukar stryka på min mage och säga att hon vill hålla bebisen. ”Bebi komma Edi!” säger hon med utsträckta armar. Igår hade hon tydligen spontant börjat prata om det kring matbordet på förskolan också. ”Mamma bebi i magen” och sedan klappat sig själv på magen.

Vi har ju en del bebisar runt omkring oss, så hon är ju ändå helt med på vad en bebis är och tycker väldigt mycket om att gosa och klappa på dem. Jag är faktiskt inte det minsta orolig över storasyster-rollen, jag tror aldrig hon skulle komma på att på något sätt göra illa bebisen utan snarare i så fall att hon kommer vela hjälpa till väldigt mycket och ”göra själv”. Så jag tror det blir utmaningen, att ha tålamod och låta henne involveras i bebisskötseln och ta hand om den tillsammans med oss. Sen kommer hon säkerligen också vilja hålla och bära mycket, vilket man ju kanske inte riktigt är så pigg på med en tvååring och en nyföding. Just nu är hon också ganska noggrann med att kommentera att det är ”MIN mamma” eller ”MIN pappa”, men förhoppningsvis inkluderas bebisen i den skaran så att det blir ”Edi och bebi mamma” osv.

Framför allt ligger förändringen hos mig, ska min lilla bebisdotter bli storasyster?? Hon som jag nyss sov timslånga power naps med, nära, nära ansiktet så att jag kunde sniffa på henne? Jag känner också det som säkert många andra också känner innan andra barnet hunnit komma, att ”den förstfödda alltid ändå kommer vara speciell”. Jag förstår att jag kommer älska nästa barn lika mycket, kanske annorlunda men lika mycket. Det tvivlar jag inte på.

Men det första barnet, henne ömmar jag för. Ömmar för att hon var tvungen bli testbarn till mina osäkra mammakunskaper. Känner tacksamhet för att hon gjorde mig till mamma, lärde mig det jag kan idag. Står ut med alla nycker och principer som man kan ha som förstagångsförälder – och älskar mig ändå. Hon är på något sätt produkten av ens omvälvande föräldradebut. Det är hon som kommer behöva bana väg resten av hennes uppväxt, kämpa mot alla ens nya principer som dyker upp under olika faser. Ta strid för det som är viktigt för ett barn, och säkert många gånger bli besviken på en för att jag inte kommer göra rätt alla gånger.

Det känns som att det är henne jag kommer hinna bli mest arg på – och samtidigt älska på ett alldeles speciellt sätt.

Och vem vet, om ett halvår kanske jag bara fnissar åt det här, snusandes på lilla bebisen med ansiktet nära, nära, mumlandes att ”så lite jag visste”.

16 Feb

Ultraljud

Och allt såg bra ut! Tack Gud! Det är alltid en sådan milstolpe i graviditeten att plötsligt få titta på den lilla sprattlande filuren, speciellt nu när jag inte känt så mycket. Men bebisen rör ju sig faktiskt ändå! Vilket är tryggt att veta. Med moderkakan i framvägg och bebis just nu liggande med ryggen mot den så är det kanske inte så konstigt att man inte känner de små sparkarna så tydligt när de sparkar in mot ryggen.

Alltså, man skulle kunna titta för evigt på den där skärmen. På munnen som öppnas och stängs, på de små armarna som viftar vid ansiktet och på fötterna som sprattlar. Det är så otroligt overkligt varje gång. Både faktumet att det så småningom ska födas en bebis, men nästan mest – att den följer med mig när jag går därifrån?? Att den liksom finns inne i mig exakt varje sekund av dagen och natten och pysslar på med sina små armar och ben. Det är som för stort för att fatta, och lika overkligt som det känns när bebisen sedan är ute och man tänker tillbaka på graviditeten – lika overkligt är det faktiskt när man är mitt i det. I alla fall för mig.

Allt såg i alla fall helt normalt ut och barnmorskan kollade extra noga på hjärtat men inget avvikande gick att hitta. Och datumet blev exakt samma som vi hade nu, alltså 18 juli. Det var skönt! Förra gången flyttades vi ju tillbaka en hel vecka.

Igår kände jag riktigt hur jag för första gången verkligen längtade efter den här lilla människan, efter att få hålla bebisen i mina armar för första gången och bara kunna titta hur länge jag vill, stryka på de små mjuka kinderna, lukta i halsen. Åh! I sommar får vi träffa dig! Ser ni inte vilken gullig lite profil bebisen har?? Hehe.

 

15 Feb

Vecka 13-18

Då tar vi en genomgång från vecka 13 och fram till typ idag då. Och ja, vad ska man säga om denna period? Om man börjar med det positiva så har ju det varit att det äntligen blir officiellt, man får berätta för folk (och för min del, behöva berätta det för mitt nya efterlängtade jobb….) och magen börjar synas så pass att man kan sluta försöka gömma den under stora kläder och istället gå all in på tajt. Plötsligt har man insett att man faktiskt hör till kategorin ”gravid”.

Jag måste säga att jag har brytt mig mer om kroppens förändring den här gången, inte rent utseendemässigt men det har varit mer en sorg att behöva ”ge upp kroppen” under flera månader och när jag minns förra sommarens fantastiska löpsommar så är det lite ledsamt att veta att det inte blir någon löpning den här sommaren. Jag längtar mycket efter träningen men kan inte hålla igång det när jag är gravid, tappar blodtrycket så fort pulsen går upp så att jag måste lägga mig ner, och får väldigt ont i magen som också blir väldigt spänd när jag försöker göra styrkeövningar. Och med den övriga ”risk för komplikationer”-stämpeln som graviditeten har så har jag helt enkelt inte velat testa gränserna. Men det gör också att jag känner att det är lite sorgligt att det är så många månader bort innan jag får dra igång igen. Och sedan bara sådant här med att brösten exploderade över en natt (amningskörtlarna verkar ha varit redo), så var det ju inte förra gången. Bökigt och obekvämt med sprängande bröst redan nu. Det räcker gott med amningsperioden.

Sedan känner jag mig ändå tack och lov väldigt bekväm med kroppen som gravid, så man vänjer sig men det var ändå lite jobbigare att veta vad som komma skulle. Och på vilken nivå man behöver börja om från, sedan när man väl drar igång igen.

I övrigt då? I övrigt har jag typ känt noll. Rätt trött, men värsta hungern har försvunnit och jag känner mig rätt normal. Sämre tålamod märker jag, vilket kanske inte alltid är så trevligt för närmaste omgivningen. Men det tråkigaste har varit att jag inte har känt några rörelser! Möjligtvis har jag känt en minimal liten buff vid ett par tillfällen under alla dessa veckor, men trots att jag kände rätt lite rörelser under hela Ediths graviditet så kände jag ändå mer då än vad jag har gjort nu, trots att det här är andra gången.

Så, i fredags när jag torsdag hade brutit ihop lite över ett brev där provsvaren nu visade att jag också hade någon typ antikropp som gav ökad risk för förändrad hjärtfrekvens hos barnet så kände jag bara med alla mina hormoner att – jag känner inget för att det inte är något hjärta som slår!! Därför lyfte jag luren och ringde min kära barnmorska och bad för första gången om ett extrabesök där jag fick lyssna på hjärtljudet. Jag bara orkade inte med att vara orolig över att komma till ultraljudet och ha känslan över att det inte hade gått vägen. Och hon behövde bara sätta apparaten mot magen så hörde man det tydliga, pickande lilla hjärtat. Vilken lättnad!

Nu ser vi som sagt fram emot eftermiddagens ultraljud, verkligen en höjdpunkt i graviditeten. Sedan att det blir ultraljud i vecka 21 och vecka 24 också, det gör mig ingenting. Jag tar alla ultraljud jag får!

14 Feb

Vecka 1-12

Första perioden då? Den fruktade första perioden. För min del är det här i alla fall den jobbigaste biten (okej, den absolut höggravida var väl inte toppen heller, men då var det i alla fall nära förlossning). För vad innehåller den? Jo, oro över missfall, man blir supertrött och superhungrig, ingen vet varför man plötsligt är supertrött och superhungrig, molvärk i magen, man känner ingenting från bebisen, det är skitlänge kvar till BF och veckorna går megalångsamt. Tur att man åtminstone har glädjen över att man blev gravid, men det vågar jag ändå knappt tro på under de här veckorna.

En sådär period, helt enkelt. Nu blev den också precis innan jul där, så mitt julpepp gick från 160 procent där i november till max 7 procent där i december. Jag var bara sååå trött och hade ingen inspiration till något alls. Sedan gjorde ju veckorna men den huvva visdomstanden inte precis saken bättre, fy vad jag var låg där ett par veckor. Ont i munnen och nygravid och fick inte ta ”starkare smärtstillande” som typ en vanlig ipren.

Nåja, den här gången berättade vi åtminstone för familjemedlemmar redan i typ vecka 7-8, så det var ju då skönt att de visste över jul. Edith lärde sig snabbt att svara ”toojatyyytter!” på frågan ”Edith, vad ska du bli?” så det använde vi som berättartrick. Bara det att ingen hörde att hon sa storasyster så hon fick upprepa det både tre och fyra gånger innan någon i sällskapen kopplade. Mamma trodde hon sa ”bagare”…….

Hur som helst, det som var skönt var att vi fick ett tidigt ultraljud redan i vecka 7 så då insåg jag ändå att det faktiskt var något som levde därinne – redan då! En liten kidneyböna som bara var en centimeter stor. Men fortfarande kan ju mycket hända, så sedan var det väldigt härligt att få gå på det efterlängtade barnmorskebesöket i vecka 12 och lyssna på hjärtat.

Och tänk, det slog! De första osäkra veckorna var förbi!

Nåja, sämre ultraljudsbild får man nog leta efter. Den lilla kidneybönan är alltså mellan de två små kryssen där. I skuggan. Barnmorskans kommentar var ”Ojdå. Den bilden blev inte bra.”

 

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)