29 Maj

Vår flicka

Även om hon inte är en bebis nu där man vill minnas framsteg hit och dit så måste jag bara få, om inte annat för min egen skull, skriva lite om vad som händer i lilla damens liv. Tack och lov tycker jag det har varit en liiite lugnare period med trotset senaste veckorna, hon har känts väldigt tillfreds och i balans, och så har vi föräldrar kanske blivit ännu bättre på att undvika kriserna och sålla vilka strider som är värda att ta, hehe. Men bestämd är hon. Det finns ingen som kan säga ordet ”nej” med sådant eftertryck som hon.

Det är så otroligt roligt att höra när hon återskapar våra säga-till-situationer, som härom veckan när hon står framför matbordet med mjukishunden som sitter på kanten, och plötsligt tar hon tassen och viftar till henne själv i ansiktet med den.
– Aptelut inte! Du får inte lått (slåss)! Titta på mig. Titta på mig! Dumhete!

Eller när hon igår (efter att hon och jag haft en snabbhandling av det mer påfrestande slaget) senare på kvällen tittar på morbror Viktor och hötter med fingret samtidigt som hon säger:
– Du måtte lyttna (lyssna) på mig!

Hehe. Tur också att hon faktiskt återspelar kärleksfulla stunder också, katten Jamo får minsann höra många gånger om dagen att hen är älskad. Annars hade man ju kunnat tro att hon växer upp i en mycket strikt miljö…….

Överhuvudtaget har hon verkligen kommit in i en ”leka-med-gubbar-period”, om vi nu ska kalla det så. Ge henne ett par duplo-djur och hon kan verkligen roa sig länge. Det pratas och hittas på berättelser, sjungs egengjorda och ihopblandade sånger, ”Heeej ekojjen, hu må du? Mamma hämta dig nu. Mojmoj hämta dig imåjjån. Eeeeeemiiiil! Du käje nickeboooa…” Åh vad jag hoppas att det är något hon fortsätter med, det gör ju verkligen att man kan underhålla sig själv som barn. Bara hur länge hon kan bada i badkaret med sina små badleksaker? Nu på sommarkvällarna när kvällsbadet är ett nästintill oundvikligt faktum så har jag börjat sätta mig bredvid i gungstolen med en bok. Haha! Vilken grej?? Bara att njuta av det då i cirka sju veckor innan nästa lilla behöver-exakt-all-din-vakna-och-sovande-tid-människa anländer.

Hon gillar att vara igång och tycker mycket om när vi är i skogen bakom huset eller i någon lekpark, och det märks ju också vad duktiga de blir på att röra sig ute när de utsätts för att behöva gå i knepig terräng, springa över rötter, klättra, krypa osv. Okej, så det har hon från sin far. Men är det något jag lyckats föra över så är det hemmamyset och frukostkärleken. Hon kan verkligen bli nöjd över att få komma hem. Absolut inte så att hon tjatar om att åka hem när vi är borta, eller att hon inte vill åka hemifrån, men ändå att det märks att hon liksom blir tillfreds när vi kommer hem. ”Nu vi hemma allihopa” kan hon säga med ett nöjt leende när vi kliver in i huset. Och direkt kilar hon iväg till sina kära leksaker eller böcker.

Hon gillar också väldigt mycket när vi är alla tre. Fnissar förtjust när hon fått konstatera att vi alla ska åka i samma bil någonstans, eller när vi ligger på varsin sida om henne när hon dricker välling på kvällarna. ”Både mamma, pappa, Edi” säger hon och klappar på oss.

När det gäller bebisen så märks det att den stora magen får henne att tänka på det oftare. ”Min mamma bejbi i magen” säger hon ofta, både till sig själv och när andra mer eller mindre kända personer passerar förbi. Hon vill också gärna sitta i mitt knä mot mig och lyfta upp tröjan så att hon kan gnugga ansiktet mot magen. Säger att hon vill hålla den och att den gråter ”nää, näää” (bebisgråt). Det har också varit många namnförslag, igår var det ”lillatytter pojke”. Tror inte lillasyster skulle uppskatta det, men vad vet jag.

Hon är inte så jättekramig sådär med alla hon möter (eller ja, det beror på vilket humör hon råkar vara på), men med kanske speciellt mig vill hon ofta gosa och mysa in sig en stund. Vad vet jag, man är kanske lite ”gosigare i hullet” än vad fadern är, hehe. Och det är alltid nöjda glädjetjut när någon av oss föräldrar kommer hem eller hämtar på förskola.

Åh, det finns så mycket att skriva! Så ofta som vi får konstatera (i sann föräldrapartisk anda) att vi bara har välsignats med ett alldeles fantastiskt barn, som är så perfekt precis som hon är. Låt tiden gå långsamt, långsamt!

25 Apr

Vab

Och så blev det en vabbdag idag. Det var en lite-på-gränsen-för-snorig-och-hostig-dag så för att slippa möta förskolelärarnas dömande blickar så får hon vara hemma idag. Skoja, inte dömer de. Så att jag ser åtminstone. Men så fort man stänger dörren… Hehe.

Egentligen håller jag det inte farligt att vara hemma, men det finns ändå inget som ruckar planeringen så mycket som vab-dagar. Tur att det här är fjärde vab-dagen på lika många månader, så jag ska egentligen inte klaga, men all struktur som man lyckats uppbåda på jobbet faller ju plötsligt ihop och så går man från att ha saker hyfsat under kontroll till att plötsligt känna stresstresstress. Imorgon var i alla fall en ännu sämre dag att vara hemma, så då chansade jag och tog första dagen så att pappan kan ta morgondagen.

Förstår ni hur mycket aktiviteter man behöver hitta på med ett lite för piggt barn en hel dag? Och nej, det är inte samvetet som gör att jag inte bara matar Astrid Lindgren hela dagen – det är ju barnet som vägrar se tv längre än 16 minuter. Annars hade jag med gott samvete ignorerat solen utanför fönstret och bara bullat upp med täcken framför filmerna. Medan jag själv läste en bok, hehe.

Men nej. Så, vad gör man då som småbarnsförälder?

Man äter frukost. Omsorgsfullt, och gärna med lite nyhetsmorgon på i bakgrunden så att man får någon form av vuxen stimulans.

Man har tårtkalas med katten Jamo.

Man försöker se lite tv men det går inte eftersom man bara måste ligga såhär efter två minuter.

Man tömmer ut alla leksaker.

…och i bästa fall leker med dem en liten stund.

Man degar med deg.

Och sedan gnäller man något fruktansvärt under hela lunch-sessionen för att modern hann råka klicka på tillbehören utan att barnet fick göra det, och sedan somnar man i vagnen. Och det är här, mina vänner, som man i bästa fall får det lilla andrummet att… städa undan lunchen, sätta igång en tvätt och möjligtvis hinna vila framför en serie i åtta minuter. Jag hör redan hur hon hostar i vagnen, vilket bara kan sluta på ett sätt.

En kort sovning. Vab-förälderns mardröm. 

19 Mar

Kalas för Edith

Vilket härligt kalas det blev igår! Fullt hus som vanligt och tack och lov hade jag dragit gränsen vid bara fika – inge smörgåstårta eller pepparsås vilket var mycket skönt för den trötta modern. Sedan är det så magiskt med mars-kalasen bara för att man är så lycklig över ljuset!

Edith var i alla fall i gasen exakt hela kalaset, su.per.nöjd. Hehe. Massor med människor hon tycker om, chokladboll och paket! Jättemycket fina grejer fick hon, både kläder, pussel, trädgårdskitt, böcker, en högt älskad mjukiskatt (med koppel!) med mera. Lite sjukdom och annat gjorde att Tilde blev enda barnkompisen, men då kunde de mysa på tu man hand vid barnbordet. Gullungar!

Tacksam för att vi har så många fantastiska människor runt omkring oss!

14 Mar

Edith 2 år

Vi har fått en tvååring i familjen! Vilken grej alltså, helst vill man ju bara prata om att ”alla säger att tiden går fort och så gör den faktiskt det” men jag ska inte dra min vanliga tidsvånda utan istället ska jag hylla födelsedagens existerande. Jakob trackar mig så mycket för det här, men jag kan inte låta bli att gilla födelsedagar! Och ännu roligare när man får förbereda åt någon annan, redan igår när vi efter Edith hade lagt sig fick pyssla på med att blåsa upp lite ballonger, ta fram paketen, städa undan så det skulle vara fint hemma – allt hör på något sätt till.

Och sedan imorse, när Edith hade vaknat och satt i sin säng och surrade på och tillslut ropade ”mammaaa, var ää duu”, och vi fick gå in och sjunga ”Ja må du leva” med hela uppvaktningen – alltså vilken ljuvlig syn att se hennes gigantiska ögon. Haha blev nästan tårögd av alltihop för den födelsedagschocken var verkligen så genuin. Och sedan när vi hade sjungit färdigt och hennes ansikte började stråla med världens leende och hon började studsa upp och ner i sängen för att hon blev så exalterad – ja, då njöt jag i varje fiber. Så otroligt värdefullt det är att få ha en enda liten dag om året som är ”din egen”. Jag förstår inte folk som väljer bort att fira sina barn för att de är för små eller som inte gör någon grej av det, det är väl klart att det blir en jättegrej för barnet just i den stunden! Strunt i att hon inte minns det om 10 år, skulle man resonera så som förälder är det ju ingen idé att göra något alls fram tills barnet är typ 12. Jag vill ha minnena! Hos mig själv och i form av bilder och annat. Minnena av födelsedagsfiranden genom barnets liv!

Frukost äter hon ju på förskolan men en chokladboll med två ljus samt jordgubbar och vindruvor på frukostbrickan gjorde succé, och i paketen låg det två böcker (japp, jag är modern som kommer ge minst en bok till mina barn varje födelsedag/jul) och en liten balanscykel. Dock var den ett par centimeter för hög, så hon nådde bara med tårna vilket gjorde att hon nog kände sig rätt så i obalans haha – och framför allt tog det en stund att förstå allt hennes ivriga prat om att ”dumma cykel, ramla ner, kommer blod” innan vi förstod att det var Lotta på Bråkmakargatan hon refererade till. Haha! Så roligt det är att försöka hänga med på alla kopplingar i det där lilla huvudet.

Det finns så mycket att berätta om vår tvååring, med alla ord och uttryck som hela tiden snappas upp (som härom veckan när hon plötsligt höjde handen och ropade ”skepp åhoj!” till barnen på förskolan innan vi gick hem) och det här att hon nu självmant vill krypa upp och gosa ibland, eller när hon säger ”älka däj” på kvällarna. Eller alla sånger hon sjunger med i! Eller när hon låtsasleker med figurer och man får smyglyssna. Det är så fascinerande att se hur fort hon lär sig.

Efter en mysig morgon med fullt Edith-fokus och många läsvändor i nya böckerna så drog vi i alla fall vidare till förskola och jobb, och i eftermiddag har vi bjudit mor- och föräldrarna på middag bara för att smygfira lite. På söndag blir det släktkalas!

20 Feb

Storasyster

Nu är ju storasyster bara knappa två år, så hur mycket hon förstår om bebisen är svårt att veta. Men vi pratar mycket om att det är en bebis i magen, och hon brukar stryka på min mage och säga att hon vill hålla bebisen. ”Bebi komma Edi!” säger hon med utsträckta armar. Igår hade hon tydligen spontant börjat prata om det kring matbordet på förskolan också. ”Mamma bebi i magen” och sedan klappat sig själv på magen.

Vi har ju en del bebisar runt omkring oss, så hon är ju ändå helt med på vad en bebis är och tycker väldigt mycket om att gosa och klappa på dem. Jag är faktiskt inte det minsta orolig över storasyster-rollen, jag tror aldrig hon skulle komma på att på något sätt göra illa bebisen utan snarare i så fall att hon kommer vela hjälpa till väldigt mycket och ”göra själv”. Så jag tror det blir utmaningen, att ha tålamod och låta henne involveras i bebisskötseln och ta hand om den tillsammans med oss. Sen kommer hon säkerligen också vilja hålla och bära mycket, vilket man ju kanske inte riktigt är så pigg på med en tvååring och en nyföding. Just nu är hon också ganska noggrann med att kommentera att det är ”MIN mamma” eller ”MIN pappa”, men förhoppningsvis inkluderas bebisen i den skaran så att det blir ”Edi och bebi mamma” osv.

Framför allt ligger förändringen hos mig, ska min lilla bebisdotter bli storasyster?? Hon som jag nyss sov timslånga power naps med, nära, nära ansiktet så att jag kunde sniffa på henne? Jag känner också det som säkert många andra också känner innan andra barnet hunnit komma, att ”den förstfödda alltid ändå kommer vara speciell”. Jag förstår att jag kommer älska nästa barn lika mycket, kanske annorlunda men lika mycket. Det tvivlar jag inte på.

Men det första barnet, henne ömmar jag för. Ömmar för att hon var tvungen bli testbarn till mina osäkra mammakunskaper. Känner tacksamhet för att hon gjorde mig till mamma, lärde mig det jag kan idag. Står ut med alla nycker och principer som man kan ha som förstagångsförälder – och älskar mig ändå. Hon är på något sätt produkten av ens omvälvande föräldradebut. Det är hon som kommer behöva bana väg resten av hennes uppväxt, kämpa mot alla ens nya principer som dyker upp under olika faser. Ta strid för det som är viktigt för ett barn, och säkert många gånger bli besviken på en för att jag inte kommer göra rätt alla gånger.

Det känns som att det är henne jag kommer hinna bli mest arg på – och samtidigt älska på ett alldeles speciellt sätt.

Och vem vet, om ett halvår kanske jag bara fnissar åt det här, snusandes på lilla bebisen med ansiktet nära, nära, mumlandes att ”så lite jag visste”.

11 Feb

Arga stunder

Söndag! Och jag har just sett kvällens näst-sista-avsnitt-av-sista-säsongen av Bron. Aaaah! Allt kan hända!

Alltså, jag bara måste ge föräldranyanser till alla de mysiga och roliga stunder man har med lilla damen. Som igår exempelvis. Kanske mitt livs värsta handling på ICA.

Det känns så klyschigt att kalla saker för ”2-årstrots”, men om vi säger såhär – en ny fas har inletts senaste typ två veckorna. Jag menar, den här reflekterande och kloka lilla damen som har helt klart för sig vad man får och inte får göra (och som gärna berättar detta för andra barn), hon har börjat få stunder där hon blir fröken precis-tvärtemot. Alltså typ få utbrott där hon absolut inte går att resonera med/muta/distrahera/hota – hon vill bara inte göra som man säger. Inte heller riktigt så att hon bara lägger sig och skriksparkar på golvet, men hon får för sig saker. Testar. Tittar plötsligt på mig och kastar sin skedtugga på golvet. Vänder vattenglaset upp och ner. Ritar på pappret för att sedan titta upp och mycket medvetet flytta pennan och rita på bordet. Osv.

För att då ta exemplet från igår. Jag och hon åker på handlingsutflykt, vi har inte så bråttom och hon får ta egen liten vagn som hon mycket nöjt kör omkring med. Den blir fort full eftersom modern felberäknat antalet varor. Vi avslutar med att plocka godis till vår mellokväll som var inplanerad med vännerna. Edith hjälper till med en skopa och sätter godis i påsen. Tills vi då är klara, och jag stänger igen påsen. Och Edith absolut inte vill göra detsamma. Nej, hon vägrar lägga ifrån sig skopan och fortsätter gräva ur godisburkarna. Man börjar med det snälla distraherandet, att ”Kom så ska vi skynda till kassan, då kan då få hjälpa mamma att betala! Visst vill du det?? Kan du springa dit fortare än mig?” eller ”Ser du vem som står där framme, tror du det är en kompis från förskolan? Ska vi springa och kolla?”

Inget fungerar. ”Nej!” säger ungen och fortsätter skopa medan man är där och styr undan skopan från godiset.

Saken är ju den också att hade jag bara haft en stor vagn hade jag ju helt sonika satt ner det då arga barnet i vagnen och struntat i det. Hon blir ändå inte helt hysterisk, så lite tyck-synd-om-mig-gråt kan jag gott stå ut med. Men nu fick jag ju då ta henne (argt protesterande under ena armen, och försöka ta de tre stora drickorna under den andra och sedan fösa lilla vagnen framför mig. Vilket ju snabbt inte var särskilt bekvämt för längdryggen när man är gravid. Och varm av ytterkläderna.

Och när man på nytt provar ställa ner henne gång på gång och hon bara ska springa tillbaka, och man försöker hålla fast henne i handen och benen bara försvinner och hon ligger där på butiksgolvet och tittar på en med överlägsen blick – ja, då brinner det i hjärnan på en. När man då sedan rycker upp henne i overallen och med sin argaste blick väser fram att ”Nu räcker det!” och sedan ändå behöver bära sitt arga barn till kassan och svetten rinner och ländryggen gör ont, ja då känner man sig istället som världens sämsta mor. Alltså, bara för att de andra kunderna möjligtvis ser ens bristande tålamod, inte att jag mår dåligt för Ediths skull. Hehe.

Men det är just de här offentliga miljöerna där man bara tillslut vill skona alla från sitt tjatande och barnets gnällande, och bara. Åka. Hem. Jag känner också mig rätt maktlös i den situationen, vad är ens bäst? Vad skulle barnpsykologen säga? Det blir också frustrerande när hon annars faktiskt går att resonera med, för det här är ju stunder beyond ord, ingenting når fram och hon blir som förbytt. Inte ens hennes bästa mutor fungerar. Och jag kan ju inte precis lämna henne på golvet, det skulle hon inte bry sig om. Och följa hem måste hon ju tillslut.

Och när man sedan kommer hem, bryter ihop lite för att man är less och trött och känner sig dålig, och barnet mycket pedagogiskt förklarar för fadern vad som hänt, ”Inte pjinga iväg, mamma färdi godi, Edi ta me godi ändå. Edi inte lyssna. F´låt mamma. Nu Edi vill ha smoothie.” ja då känner man två saker.

  1. Hon är väldigt gullig ändå.
  2. Det lilla aset är en odåga med flit.

16 Jan

Det där barnet

Det känns som att jag gärna vill ge små inblickar i hur det går för den lilla damen i huset, mest för min egen skull eftersom man så lätt glömmer de olika faserna. Det är också lätt att skriva samma hela tiden, men just nu känns det som att vi är i en fas där man får fnissa mycket åt henne och med henne. Åt uttryck som man hör att hon härmar från oss, åt när man ser att hon har tänkt hitta på något busigt, åt när hon sjunger sånger men kapar alla fraser så att det tillslut blir ”I ett hus, skogen slut, tomten, haren skuttar, knackar på hjälpa dig, skjuter handen din.”

Åt att hon när jag häromdagen sa åt henne på skarpen att om hon inte slutade dra mig i håret så fick hon minsann gå in på sitt rum (oklart hur den taktiken fungerar, men det bara kom) och hur hon glatt svarar ”Mm!” och sedan med bestämda steg går iväg till sitt rum och stänger dörren. Dörren är stängd en stund. Innan hon försiktigt kikar ut igen. ”Edi inte dra håret”. Nä, precis. ”Flåt mamma”.

Eller när hon rotar fram diverse ytterkläder och omaka vuxenskor och kör leken ”Edith ska åka iväg”. Hur man hör att hon börjar mecka i hallen för att sedan köra hela charaden ”Edi åka nu! Heddå mamma!” vinkar, springer fram och ger kram, slängpuss ”Heddå mamma!”. För att sedan försvinna runt hörnet och två sekunder senare dyka upp med glatt ett ”Edi (till)baka!!”

Nu har hon också utvecklat ett mycket starkt band till Hunden (en mjukishund som hon alltid varit lite extra förtjust i). Så pass starkt band att vi härom dagen insåg att vi nog snärjt in oss i ett hörn, vi har liksom använt hunden till att distrahera henne om det är något hon inte velat, typ ”men oj, Hunden måste också byta blöja så nu skyndar vi oss att byta” eller ”kom nu så går vi in i huset, vet du vem jag tror väntar på dig där? Hunden!” eller på kvällarna ”men vet du, jag tror Hunden blir lite ledsen ifall den måste ligga kvar i sängen själv, kan inte du tänka dig att ligga här bredvid Hunden en stund?” osv. Tills då hunduslingen var borta häromkvällen. Och vi insåg att hjälpmedlet Hunden nu hade blivit ett måste för husfriden. Nu gäller det att börja expandera till Kanin och Grisen också, tror jag. Och ni kan vara lugna, Hunden hittades tillslut. Och då garvade Edith högt av förtjusning.

Hon är också fortfarande otroligt rolig att bada med, alltså vilket blötdjur! Hon badar gärna i badkaret och allra helst att jag är med också, då är det väldigt mycket nöjt fnissande. Men sedan är ju badhuset en höjdare, där hon simmar och dyker för allt vad hon är värd. Hon går själv uppför de små rutschkanorna och vill åka mage ner (utan armpuffar, så när hon åker ner i vattnet fångar vi upp henne) och nu senast så började hon pointa med armarna ihop som när man dyker så hon blev ju helt omöjlig att fånga när hon swishade förbi som en liten hal sälunge.

Sedan går det ju inte komma ifrån att det är otroligt roligt med pratet. Nu har vi sedan länge passerat att kunna säga hur många ord hon kan säga eller hur många ord i varje mening, utan nu babblas det på i mer eller mindre obegripliga fraser. Och härmas det vi säger. Men vilket verktyg det ändå är för att kunna kommunicera! (No shit….) Nu förstår man ju oftast vad det är hon vill och vad hon tänker på. Vilken skatt!

Det känns också mer och mer som att hon faktiskt börjar bli en kompis i den bemärkelsen att man kan ha små interna stunder där bara hon och jag förstår varför vi fnissar. Som när jag håller henne i famnen framför mig, hon lindar armarna om min hals, jag lutar pannan mot hennes medan jag tittar henne i ögonen och visksjunger låten från Toystory ”Du är min bäste vän, du är min bäste vän” samtidigt som vi valsdanssnurrar runt i vardagsrummet. Då när hon börjar le och får pliriga små ögon redan när jag lägger pannan mot hennes. Hon vet vad som ska hända. I sådana stunder är det bara hon och jag mot världen.

Vad skulle jag göra utan dig, min ljuvliga lilla människa?

9 Jan

Omgjort IKEA-kök

Jullovets lilla projekt blev ju att göra om Ediths kök som hon fick i julklapp (det var planen med innan, så det var inte ett otacksamhetsryck) och det var verkligen ett perfekt projekt som jag kunde hantera helt på egen hand. Gillar inte när mina små göra-om-idéer alltid slutar med att Jakob måste blandas in på ett eller annat sätt, för att jag bara inte ids lära mig alla moment.

Men! Det här lilla klarade jag med alldeles själv. Slipa av delarna lite lätt, rolla med häftgrund, rolla med färg ett par vändor. Klart! Sedan bytte jag bara lite handtag efter någon inspirationsbild jag hade sparat, samt ställde dit lite köksiga prylar. Jakob klistrade dit en led-stripe som tänds varje gång hon rör sig vid köket, så att det lyser där under hyllan. (Jaja, där gick han in och gjorde något men det var ju på eget bevåg.) Lite inklämt där mellan byrå och säng, men så får det vara just nu.

Om hon leker med det? Väldigt mycket!

29 Dec

Skidpremiär

Alltså vilka julklappar vi har fått, av mina föräldrar fick vi exempelvis en komplett sparkfamilj med varsin spark (varav Jakobs var högre eftersom han är lång, bara en sådan sak), en barnbygel så att Edith sitter bra på den ena, och sedan en handlingskorg för den andra sparken. Underbart! Av Jakobs föräldrar fick vi bland annat en magisk gungstol som vi har suktat efter, och sedan har vi fått böcker, vaser, täckbyxor, Mateus-fat, underställ, förkläde med mera.

Edith fick också massa fint, av sin kära morbror Martin med familj fick hon skidor (tro det eller ej, han gör sitt bästa för att vi ska haka på hans skidåkningen hela familjen) och de var vi såklart tvungna att prova en förmiddag. Hon gjorde det bra! Stavföringen går väl att jobba på, men fram kom hon.

Edith skidor 171226_1Edith skidor 171226Edith skidor 171226_4Edith skidor 171226_2

 

Hon fick även en fem plus-kappa av den andra morbrodern och Sarita som vi nu kompletterat med snygg mössa och nya skor (det gick bara inte att ha den varma förskolemössan och allväderskängorna till en sådan cool jacka), samt ett IKEA-kök med tillbehör av farmor och farfar som jag nu precis har grundat ett första varv hehe. Ja jag må vara förutsägbar här, men det är ju så hemskt trevligt att göra om den typen av barninredning så att det ser ut att höra till övriga huset.

Nu har vi just vaknat till en oplanerad dag och igår hade vi en härlig lovdag hela familjen med bad på badhuset med Hantons, lunch på MAX och sedan middag och spelkväll hos Jakobs kusiner. Det är så härligt att vara lediga alla tre!

19 Okt

Kom-som-du-vill-vecka

Förra veckan fick vi ett mail om att det var kom-som-du-vill-vecka på förskolan (alla dagar är väl kom som du vill, men ni fattar). Och sådant där går ju inte bara att kasta ur sig utan att undertecknad rullar igång. Jag vet inte vad i hela världen som skulle kunna få mig att strunta i en sådan sak? Det går emot allt jag är. Det liksom bara hör till att jag åker till mamma och pappas utklädningslådor och börjar rota efter lämpliga ha-en-hel-dag-på-förskolan-utan-att-förskolelärarna-eller-Edith-blir-galna-på-piffet-outfits.

Jag tror jag har skrivit om det förut, men jag har alltid lobbat för att hon ska gilla att klä ut sig. Dra hjälmar över huvudet, måla i ansiktet, inte slita loss capen direkt. Och nej, det kanske inte är topp tre viktiga saker att brinna för i sin uppfostran, men jag har bara fått för mig att det är kul att gilla att klä ut sig, liksom gå in i roller och bjuda lite på att man ser tokig ut. Inte bli kränkt över att folk skrattar åt en.

Och ja, dottern är ju bara 1,5 år så det kan absolut hinna ändras både en och två gånger, om ett tag kanske hon avskyr det. Men just nu gillar hon det. När vi drog på henne brorsans gamla Fantomen-dräkt i söndags (med små tyg-glasögon och allt) så poserade hon mycket nöjt medan hon visade hur stark hon var. Hehe. (Och ja, vi har dessvärre skapat ett bekräftelsemonster)

Så, i måndags var hon Fantomen. I tisdags var hon mus. Och det kan hända att jag igår tog på henne en mycket komplett indian-outfit (med liten peruk och allt…..) men det krävdes mod att våga ta på henne det. Haha. (Ni som följer mig på instagram fick se den lilla indianen där) Jag riktigt hör hur det kommer tisslas och tasslas om ”dåren med utklädningslådan”. Jag alltså, inte Edith. De fattar ju att det inte är hon som tjatar om en komplett indian-outfit med peruk. Jag tror jag ska göra en kupp imorgon där jag hintar om att det är Jakob. ”Haha ja ojoj, man tycker ju det är lite mycket med fem dagar i rad men det är ju tydligen inte jag som bestämmer när det gäller sådant här, hoho. Jag sa att det bara räckte med en dag, men nejnej, hehe, han skulle nödvändigtvis på med indiankläderna också, ojojoj, hehe.”

Bra plan. Med den planen kanske jag kan smyga in cowboy-kläder för imorgon också….?

Edith 171017_2 Edith 171017_3 Edith 171017_4

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)