5 Okt

Flygplansbajs och matchande kläder

Hemma igen! ”Var har hon varit?” tänker kanske du. Jag och Signe har varit nere i Uppsala ett par dagar på konferens om Nya sätt att vara kyrka, med inriktning mot unga vuxna. Spännande! Spännande också att för första gången flyga med barn. Och typ själv, dock hade jag god hjälp av mina resekompisar, annars hade det ändå kunnat bli lite roddigt att vara själv? Det här med när man ska skicka iväg vagnen som specialbagage hade inte varit helt lätt om ingen kunde hålla henne under tiden? Men ja, det hade väl löst sig.

Signe har skött sig galant under hela konferensen (som också var väldigt bra, mycket inspiration!) – fram till flyget hem igår. Vansinnig på vägen upp i luften, sedan fick hon mat (vilket ju är lite meckigt ändå på planet), sedan arg igen men lyckas somna, vaknar efter en stund, tittar på mig och börjar bajsa. Och alltså det tog aldrig slut, och jag hinner tänka – det måste vara fullt nu, när jag sakta känner hur något blött letar sig upp på hennes rygg och på mina byxor under henne. Jag sitter längst in. Nejnejnej. NEJ. Och då. Börjar bälteslampan lysa. Vi ska landa. Värdigheten i när man har bebisbajs på byxorna och snabbt virar runt amningshandduken kring barnet som man försöker hålla helt still – och som ju är allt annat än nöjd över att inte få en ny blöja. Det var inte jättekul. Äh, vad gör man? Man försöker vyssja bäst man kan, man landar och man lyckas på något sätt få med sig sakerna ut till första toalett där man tvättar av barnet. Och sig själv. Tänk, det ordnade sig! Hurra!

Det var i alla fall väldigt skönt att få gå och lägga sig i egen säng igår och ha en annan vuxen som kunde ta barnet. Och nu laddar vi om för en rolig helg! Kalas imorgon för älskade Herman som fyllde tre år igår, och på söndag har vi dop för Signe! Väldigt trevligt om ni frågar mig!

Jag har förresten köpt barnens första matchande klädesplagg. Det är tur att jag inte fick tvillingar, för jag tror de skulle se likadana ut exakt hela tiden. Älskar matchande set, och med barnkläder blir det extra roligt. Passar på medan de inte protesterar. Det är väldigt passande att Edith fortfarande är helt obrydd om vad man tar på henne, må hon aldrig vilja börja bestämma själv eller typ vilja ha glittriga Frost-utklädeskläder på förskolan. Okej, jag fattar att hon kommer vilja bestämma själv tillslut. Må hennes klädessmak vara god! Och likna min……

Ser ni mina små minimänniskor? Underbara. 

8 Aug

Bebisbilder

Vi har fått en riktig A-bebis! Otroligt nöjd liten sak, som i början bara åt, sov och bajsade. Nu är hon mer och mer vaken (och tyvärr ofta ett litet pass där mellan 4-5 på morgonen någon gång), men inte ledsen utan bara vaken och vill gärna att någon umgås med henne. Om man bara låter hon ligga i babynestet och hoppas att hon ska somna om själv kan hon dock börja huffa och puffa, så då behöver hon vaggas och få hjälp att ta tutten som åker ut lite då och då. Hon äter också med ganska samma intervaller på nätterna som på dagarna, man hade ju kunnat hoppas på någon liten extra timme…

Men det är verkligen skönt att hon inte är sådär oförklarligt ledsen som Edith kunde vara som nyfödd, där hon bara verkade ha ont i magen eller vara hungrig trots att hon just hade ätit.

Edith fortsätter vara väldigt go och pussig med lillasyster, men ganska lagom intresserad ändå? Trodde hon skulle vara och peta på henne exakt hela tiden, men om hon exempelvis sover så låter hon henne ändå vara ifred vilket ju är väldigt skönt. Vill gärna stå på en pall bredvid skötbordet när vi byter blöja, eller pussa henne på huvudet när vi ammar. Tur att man har en något högre stresstolerans den här gången alltså, haha med en tvååring som klättrar runt en exakt hela matstunden.

Härom dagen kom jag på att det var hög tid att fota lite bebisbilder på lillan, kul att ha samma bilder som med storasyster! Och den här gången även med storasyster i nuvarande storlek, eftersom det var hemskt spännande att ligga på samma fårskinn som lillasyster.

Ska bli så otroligt roligt att se vad Signe får för personlighet och vad man kommer kunna se för skillnader och likheter dem emellan. Är väldans nyfiken!

Här kan ni se bebisbilder från när Edith var liten. 

4 Aug

Edith och Signe

Hej igen! Här lämnar jag er med ett under-isen-inlägg och sedan dröjer det flera dagar innan någon uppdatering kommer. Det är bättre nu! Det var någon slags mjölkstockning som började ge med sig redan dagen efter, framför allt för att jag började använda amningsnapp igen som gjorde otroligt stor skillnad för hur ont amningen gjorde, vilket gjorde att jag faktiskt kunde låta henne amma ut så länge hon ville och därmed göra att mjölkstockningen blev bättre. Hade ju amningsnappen hela tiden förra gången men ville liksom prova om det gick utan den här gången – men det skulle jag inte ha gjort. Eller i alla fall inte så länge som jag gjorde nu, huden skavdes ju helt av från bröstvårtorna och jag fattar inte hur såren ska kunna läka när det bara är någon timme mellan amningarna? Ska jag ha blödande/vätskande sår i flera veckor framåt?

Tycker jag har provat allt, smörjer med Purelan, luftar (trots att det är svårt när mjölken läker), har amningskopp som gör att inget skaver direkt mot huden och att mjölken skvimpar runt och läker, har kört kurer med en gel som Mom har som ska lindra och läka sår osv. Men nej. Såren kvarstår. Någon som har något tips?

Mest är jag nöjd över att psyket är någorlunda återställt, gillar inte att vara i obalans hehe.

Men som sagt, kände mig bättre efter ett par dagar så i veckan har vi till och med hunnit iväg på en liten resa med husbil som vi hyrt av Elin och Lars. Haha det kan gå snabbt i vändningarna här. Men nästan alla runt omkring oss skulle plötsligt iväg och vi hade typ bara varit hemma i ett par veckor så det kändes väldigt lockande att få åka iväg en sväng. Så vi for till Övik och sov ett par nätter på en camping bredvid mor och far som hade husvagnen där, och på vägen hem for vi förbi Lycksele djurpark där Edith fick se både vargar och björnar. Väldigt lyckad liten tur, barnen gjorde både ett exemplariskt restaurangbesök på Pinchos samt framför allt en mycket lyckad hemfärd i bilen! Någon liten svacka där i början av resan ska erkännas, men sammantaget var det roligt att få komma iväg.

Och just ja – nu har lillasyster ett namn!

De här bilderna togs förra veckan, men här ser vi nu Edith och Signe! 


29 Maj

Vår flicka

Även om hon inte är en bebis nu där man vill minnas framsteg hit och dit så måste jag bara få, om inte annat för min egen skull, skriva lite om vad som händer i lilla damens liv. Tack och lov tycker jag det har varit en liiite lugnare period med trotset senaste veckorna, hon har känts väldigt tillfreds och i balans, och så har vi föräldrar kanske blivit ännu bättre på att undvika kriserna och sålla vilka strider som är värda att ta, hehe. Men bestämd är hon. Det finns ingen som kan säga ordet ”nej” med sådant eftertryck som hon.

Det är så otroligt roligt att höra när hon återskapar våra säga-till-situationer, som härom veckan när hon står framför matbordet med mjukishunden som sitter på kanten, och plötsligt tar hon tassen och viftar till henne själv i ansiktet med den.
– Aptelut inte! Du får inte lått (slåss)! Titta på mig. Titta på mig! Dumhete!

Eller när hon igår (efter att hon och jag haft en snabbhandling av det mer påfrestande slaget) senare på kvällen tittar på morbror Viktor och hötter med fingret samtidigt som hon säger:
– Du måtte lyttna (lyssna) på mig!

Hehe. Tur också att hon faktiskt återspelar kärleksfulla stunder också, katten Jamo får minsann höra många gånger om dagen att hen är älskad. Annars hade man ju kunnat tro att hon växer upp i en mycket strikt miljö…….

Överhuvudtaget har hon verkligen kommit in i en ”leka-med-gubbar-period”, om vi nu ska kalla det så. Ge henne ett par duplo-djur och hon kan verkligen roa sig länge. Det pratas och hittas på berättelser, sjungs egengjorda och ihopblandade sånger, ”Heeej ekojjen, hu må du? Mamma hämta dig nu. Mojmoj hämta dig imåjjån. Eeeeeemiiiil! Du käje nickeboooa…” Åh vad jag hoppas att det är något hon fortsätter med, det gör ju verkligen att man kan underhålla sig själv som barn. Bara hur länge hon kan bada i badkaret med sina små badleksaker? Nu på sommarkvällarna när kvällsbadet är ett nästintill oundvikligt faktum så har jag börjat sätta mig bredvid i gungstolen med en bok. Haha! Vilken grej?? Bara att njuta av det då i cirka sju veckor innan nästa lilla behöver-exakt-all-din-vakna-och-sovande-tid-människa anländer.

Hon gillar att vara igång och tycker mycket om när vi är i skogen bakom huset eller i någon lekpark, och det märks ju också vad duktiga de blir på att röra sig ute när de utsätts för att behöva gå i knepig terräng, springa över rötter, klättra, krypa osv. Okej, så det har hon från sin far. Men är det något jag lyckats föra över så är det hemmamyset och frukostkärleken. Hon kan verkligen bli nöjd över att få komma hem. Absolut inte så att hon tjatar om att åka hem när vi är borta, eller att hon inte vill åka hemifrån, men ändå att det märks att hon liksom blir tillfreds när vi kommer hem. ”Nu vi hemma allihopa” kan hon säga med ett nöjt leende när vi kliver in i huset. Och direkt kilar hon iväg till sina kära leksaker eller böcker.

Hon gillar också väldigt mycket när vi är alla tre. Fnissar förtjust när hon fått konstatera att vi alla ska åka i samma bil någonstans, eller när vi ligger på varsin sida om henne när hon dricker välling på kvällarna. ”Både mamma, pappa, Edi” säger hon och klappar på oss.

När det gäller bebisen så märks det att den stora magen får henne att tänka på det oftare. ”Min mamma bejbi i magen” säger hon ofta, både till sig själv och när andra mer eller mindre kända personer passerar förbi. Hon vill också gärna sitta i mitt knä mot mig och lyfta upp tröjan så att hon kan gnugga ansiktet mot magen. Säger att hon vill hålla den och att den gråter ”nää, näää” (bebisgråt). Det har också varit många namnförslag, igår var det ”lillatytter pojke”. Tror inte lillasyster skulle uppskatta det, men vad vet jag.

Hon är inte så jättekramig sådär med alla hon möter (eller ja, det beror på vilket humör hon råkar vara på), men med kanske speciellt mig vill hon ofta gosa och mysa in sig en stund. Vad vet jag, man är kanske lite ”gosigare i hullet” än vad fadern är, hehe. Och det är alltid nöjda glädjetjut när någon av oss föräldrar kommer hem eller hämtar på förskola.

Åh, det finns så mycket att skriva! Så ofta som vi får konstatera (i sann föräldrapartisk anda) att vi bara har välsignats med ett alldeles fantastiskt barn, som är så perfekt precis som hon är. Låt tiden gå långsamt, långsamt!

25 Apr

Vab

Och så blev det en vabbdag idag. Det var en lite-på-gränsen-för-snorig-och-hostig-dag så för att slippa möta förskolelärarnas dömande blickar så får hon vara hemma idag. Skoja, inte dömer de. Så att jag ser åtminstone. Men så fort man stänger dörren… Hehe.

Egentligen håller jag det inte farligt att vara hemma, men det finns ändå inget som ruckar planeringen så mycket som vab-dagar. Tur att det här är fjärde vab-dagen på lika många månader, så jag ska egentligen inte klaga, men all struktur som man lyckats uppbåda på jobbet faller ju plötsligt ihop och så går man från att ha saker hyfsat under kontroll till att plötsligt känna stresstresstress. Imorgon var i alla fall en ännu sämre dag att vara hemma, så då chansade jag och tog första dagen så att pappan kan ta morgondagen.

Förstår ni hur mycket aktiviteter man behöver hitta på med ett lite för piggt barn en hel dag? Och nej, det är inte samvetet som gör att jag inte bara matar Astrid Lindgren hela dagen – det är ju barnet som vägrar se tv längre än 16 minuter. Annars hade jag med gott samvete ignorerat solen utanför fönstret och bara bullat upp med täcken framför filmerna. Medan jag själv läste en bok, hehe.

Men nej. Så, vad gör man då som småbarnsförälder?

Man äter frukost. Omsorgsfullt, och gärna med lite nyhetsmorgon på i bakgrunden så att man får någon form av vuxen stimulans.

Man har tårtkalas med katten Jamo.

Man försöker se lite tv men det går inte eftersom man bara måste ligga såhär efter två minuter.

Man tömmer ut alla leksaker.

…och i bästa fall leker med dem en liten stund.

Man degar med deg.

Och sedan gnäller man något fruktansvärt under hela lunch-sessionen för att modern hann råka klicka på tillbehören utan att barnet fick göra det, och sedan somnar man i vagnen. Och det är här, mina vänner, som man i bästa fall får det lilla andrummet att… städa undan lunchen, sätta igång en tvätt och möjligtvis hinna vila framför en serie i åtta minuter. Jag hör redan hur hon hostar i vagnen, vilket bara kan sluta på ett sätt.

En kort sovning. Vab-förälderns mardröm. 

19 Mar

Kalas för Edith

Vilket härligt kalas det blev igår! Fullt hus som vanligt och tack och lov hade jag dragit gränsen vid bara fika – inge smörgåstårta eller pepparsås vilket var mycket skönt för den trötta modern. Sedan är det så magiskt med mars-kalasen bara för att man är så lycklig över ljuset!

Edith var i alla fall i gasen exakt hela kalaset, su.per.nöjd. Hehe. Massor med människor hon tycker om, chokladboll och paket! Jättemycket fina grejer fick hon, både kläder, pussel, trädgårdskitt, böcker, en högt älskad mjukiskatt (med koppel!) med mera. Lite sjukdom och annat gjorde att Tilde blev enda barnkompisen, men då kunde de mysa på tu man hand vid barnbordet. Gullungar!

Tacksam för att vi har så många fantastiska människor runt omkring oss!

14 Mar

Edith 2 år

Vi har fått en tvååring i familjen! Vilken grej alltså, helst vill man ju bara prata om att ”alla säger att tiden går fort och så gör den faktiskt det” men jag ska inte dra min vanliga tidsvånda utan istället ska jag hylla födelsedagens existerande. Jakob trackar mig så mycket för det här, men jag kan inte låta bli att gilla födelsedagar! Och ännu roligare när man får förbereda åt någon annan, redan igår när vi efter Edith hade lagt sig fick pyssla på med att blåsa upp lite ballonger, ta fram paketen, städa undan så det skulle vara fint hemma – allt hör på något sätt till.

Och sedan imorse, när Edith hade vaknat och satt i sin säng och surrade på och tillslut ropade ”mammaaa, var ää duu”, och vi fick gå in och sjunga ”Ja må du leva” med hela uppvaktningen – alltså vilken ljuvlig syn att se hennes gigantiska ögon. Haha blev nästan tårögd av alltihop för den födelsedagschocken var verkligen så genuin. Och sedan när vi hade sjungit färdigt och hennes ansikte började stråla med världens leende och hon började studsa upp och ner i sängen för att hon blev så exalterad – ja, då njöt jag i varje fiber. Så otroligt värdefullt det är att få ha en enda liten dag om året som är ”din egen”. Jag förstår inte folk som väljer bort att fira sina barn för att de är för små eller som inte gör någon grej av det, det är väl klart att det blir en jättegrej för barnet just i den stunden! Strunt i att hon inte minns det om 10 år, skulle man resonera så som förälder är det ju ingen idé att göra något alls fram tills barnet är typ 12. Jag vill ha minnena! Hos mig själv och i form av bilder och annat. Minnena av födelsedagsfiranden genom barnets liv!

Frukost äter hon ju på förskolan men en chokladboll med två ljus samt jordgubbar och vindruvor på frukostbrickan gjorde succé, och i paketen låg det två böcker (japp, jag är modern som kommer ge minst en bok till mina barn varje födelsedag/jul) och en liten balanscykel. Dock var den ett par centimeter för hög, så hon nådde bara med tårna vilket gjorde att hon nog kände sig rätt så i obalans haha – och framför allt tog det en stund att förstå allt hennes ivriga prat om att ”dumma cykel, ramla ner, kommer blod” innan vi förstod att det var Lotta på Bråkmakargatan hon refererade till. Haha! Så roligt det är att försöka hänga med på alla kopplingar i det där lilla huvudet.

Det finns så mycket att berätta om vår tvååring, med alla ord och uttryck som hela tiden snappas upp (som härom veckan när hon plötsligt höjde handen och ropade ”skepp åhoj!” till barnen på förskolan innan vi gick hem) och det här att hon nu självmant vill krypa upp och gosa ibland, eller när hon säger ”älka däj” på kvällarna. Eller alla sånger hon sjunger med i! Eller när hon låtsasleker med figurer och man får smyglyssna. Det är så fascinerande att se hur fort hon lär sig.

Efter en mysig morgon med fullt Edith-fokus och många läsvändor i nya böckerna så drog vi i alla fall vidare till förskola och jobb, och i eftermiddag har vi bjudit mor- och föräldrarna på middag bara för att smygfira lite. På söndag blir det släktkalas!

20 Feb

Storasyster

Nu är ju storasyster bara knappa två år, så hur mycket hon förstår om bebisen är svårt att veta. Men vi pratar mycket om att det är en bebis i magen, och hon brukar stryka på min mage och säga att hon vill hålla bebisen. ”Bebi komma Edi!” säger hon med utsträckta armar. Igår hade hon tydligen spontant börjat prata om det kring matbordet på förskolan också. ”Mamma bebi i magen” och sedan klappat sig själv på magen.

Vi har ju en del bebisar runt omkring oss, så hon är ju ändå helt med på vad en bebis är och tycker väldigt mycket om att gosa och klappa på dem. Jag är faktiskt inte det minsta orolig över storasyster-rollen, jag tror aldrig hon skulle komma på att på något sätt göra illa bebisen utan snarare i så fall att hon kommer vela hjälpa till väldigt mycket och ”göra själv”. Så jag tror det blir utmaningen, att ha tålamod och låta henne involveras i bebisskötseln och ta hand om den tillsammans med oss. Sen kommer hon säkerligen också vilja hålla och bära mycket, vilket man ju kanske inte riktigt är så pigg på med en tvååring och en nyföding. Just nu är hon också ganska noggrann med att kommentera att det är ”MIN mamma” eller ”MIN pappa”, men förhoppningsvis inkluderas bebisen i den skaran så att det blir ”Edi och bebi mamma” osv.

Framför allt ligger förändringen hos mig, ska min lilla bebisdotter bli storasyster?? Hon som jag nyss sov timslånga power naps med, nära, nära ansiktet så att jag kunde sniffa på henne? Jag känner också det som säkert många andra också känner innan andra barnet hunnit komma, att ”den förstfödda alltid ändå kommer vara speciell”. Jag förstår att jag kommer älska nästa barn lika mycket, kanske annorlunda men lika mycket. Det tvivlar jag inte på.

Men det första barnet, henne ömmar jag för. Ömmar för att hon var tvungen bli testbarn till mina osäkra mammakunskaper. Känner tacksamhet för att hon gjorde mig till mamma, lärde mig det jag kan idag. Står ut med alla nycker och principer som man kan ha som förstagångsförälder – och älskar mig ändå. Hon är på något sätt produkten av ens omvälvande föräldradebut. Det är hon som kommer behöva bana väg resten av hennes uppväxt, kämpa mot alla ens nya principer som dyker upp under olika faser. Ta strid för det som är viktigt för ett barn, och säkert många gånger bli besviken på en för att jag inte kommer göra rätt alla gånger.

Det känns som att det är henne jag kommer hinna bli mest arg på – och samtidigt älska på ett alldeles speciellt sätt.

Och vem vet, om ett halvår kanske jag bara fnissar åt det här, snusandes på lilla bebisen med ansiktet nära, nära, mumlandes att ”så lite jag visste”.

11 Feb

Arga stunder

Söndag! Och jag har just sett kvällens näst-sista-avsnitt-av-sista-säsongen av Bron. Aaaah! Allt kan hända!

Alltså, jag bara måste ge föräldranyanser till alla de mysiga och roliga stunder man har med lilla damen. Som igår exempelvis. Kanske mitt livs värsta handling på ICA.

Det känns så klyschigt att kalla saker för ”2-årstrots”, men om vi säger såhär – en ny fas har inletts senaste typ två veckorna. Jag menar, den här reflekterande och kloka lilla damen som har helt klart för sig vad man får och inte får göra (och som gärna berättar detta för andra barn), hon har börjat få stunder där hon blir fröken precis-tvärtemot. Alltså typ få utbrott där hon absolut inte går att resonera med/muta/distrahera/hota – hon vill bara inte göra som man säger. Inte heller riktigt så att hon bara lägger sig och skriksparkar på golvet, men hon får för sig saker. Testar. Tittar plötsligt på mig och kastar sin skedtugga på golvet. Vänder vattenglaset upp och ner. Ritar på pappret för att sedan titta upp och mycket medvetet flytta pennan och rita på bordet. Osv.

För att då ta exemplet från igår. Jag och hon åker på handlingsutflykt, vi har inte så bråttom och hon får ta egen liten vagn som hon mycket nöjt kör omkring med. Den blir fort full eftersom modern felberäknat antalet varor. Vi avslutar med att plocka godis till vår mellokväll som var inplanerad med vännerna. Edith hjälper till med en skopa och sätter godis i påsen. Tills vi då är klara, och jag stänger igen påsen. Och Edith absolut inte vill göra detsamma. Nej, hon vägrar lägga ifrån sig skopan och fortsätter gräva ur godisburkarna. Man börjar med det snälla distraherandet, att ”Kom så ska vi skynda till kassan, då kan då få hjälpa mamma att betala! Visst vill du det?? Kan du springa dit fortare än mig?” eller ”Ser du vem som står där framme, tror du det är en kompis från förskolan? Ska vi springa och kolla?”

Inget fungerar. ”Nej!” säger ungen och fortsätter skopa medan man är där och styr undan skopan från godiset.

Saken är ju den också att hade jag bara haft en stor vagn hade jag ju helt sonika satt ner det då arga barnet i vagnen och struntat i det. Hon blir ändå inte helt hysterisk, så lite tyck-synd-om-mig-gråt kan jag gott stå ut med. Men nu fick jag ju då ta henne (argt protesterande under ena armen, och försöka ta de tre stora drickorna under den andra och sedan fösa lilla vagnen framför mig. Vilket ju snabbt inte var särskilt bekvämt för längdryggen när man är gravid. Och varm av ytterkläderna.

Och när man på nytt provar ställa ner henne gång på gång och hon bara ska springa tillbaka, och man försöker hålla fast henne i handen och benen bara försvinner och hon ligger där på butiksgolvet och tittar på en med överlägsen blick – ja, då brinner det i hjärnan på en. När man då sedan rycker upp henne i overallen och med sin argaste blick väser fram att ”Nu räcker det!” och sedan ändå behöver bära sitt arga barn till kassan och svetten rinner och ländryggen gör ont, ja då känner man sig istället som världens sämsta mor. Alltså, bara för att de andra kunderna möjligtvis ser ens bristande tålamod, inte att jag mår dåligt för Ediths skull. Hehe.

Men det är just de här offentliga miljöerna där man bara tillslut vill skona alla från sitt tjatande och barnets gnällande, och bara. Åka. Hem. Jag känner också mig rätt maktlös i den situationen, vad är ens bäst? Vad skulle barnpsykologen säga? Det blir också frustrerande när hon annars faktiskt går att resonera med, för det här är ju stunder beyond ord, ingenting når fram och hon blir som förbytt. Inte ens hennes bästa mutor fungerar. Och jag kan ju inte precis lämna henne på golvet, det skulle hon inte bry sig om. Och följa hem måste hon ju tillslut.

Och när man sedan kommer hem, bryter ihop lite för att man är less och trött och känner sig dålig, och barnet mycket pedagogiskt förklarar för fadern vad som hänt, ”Inte pjinga iväg, mamma färdi godi, Edi ta me godi ändå. Edi inte lyssna. F´låt mamma. Nu Edi vill ha smoothie.” ja då känner man två saker.

  1. Hon är väldigt gullig ändå.
  2. Det lilla aset är en odåga med flit.

16 Jan

Det där barnet

Det känns som att jag gärna vill ge små inblickar i hur det går för den lilla damen i huset, mest för min egen skull eftersom man så lätt glömmer de olika faserna. Det är också lätt att skriva samma hela tiden, men just nu känns det som att vi är i en fas där man får fnissa mycket åt henne och med henne. Åt uttryck som man hör att hon härmar från oss, åt när man ser att hon har tänkt hitta på något busigt, åt när hon sjunger sånger men kapar alla fraser så att det tillslut blir ”I ett hus, skogen slut, tomten, haren skuttar, knackar på hjälpa dig, skjuter handen din.”

Åt att hon när jag häromdagen sa åt henne på skarpen att om hon inte slutade dra mig i håret så fick hon minsann gå in på sitt rum (oklart hur den taktiken fungerar, men det bara kom) och hur hon glatt svarar ”Mm!” och sedan med bestämda steg går iväg till sitt rum och stänger dörren. Dörren är stängd en stund. Innan hon försiktigt kikar ut igen. ”Edi inte dra håret”. Nä, precis. ”Flåt mamma”.

Eller när hon rotar fram diverse ytterkläder och omaka vuxenskor och kör leken ”Edith ska åka iväg”. Hur man hör att hon börjar mecka i hallen för att sedan köra hela charaden ”Edi åka nu! Heddå mamma!” vinkar, springer fram och ger kram, slängpuss ”Heddå mamma!”. För att sedan försvinna runt hörnet och två sekunder senare dyka upp med glatt ett ”Edi (till)baka!!”

Nu har hon också utvecklat ett mycket starkt band till Hunden (en mjukishund som hon alltid varit lite extra förtjust i). Så pass starkt band att vi härom dagen insåg att vi nog snärjt in oss i ett hörn, vi har liksom använt hunden till att distrahera henne om det är något hon inte velat, typ ”men oj, Hunden måste också byta blöja så nu skyndar vi oss att byta” eller ”kom nu så går vi in i huset, vet du vem jag tror väntar på dig där? Hunden!” eller på kvällarna ”men vet du, jag tror Hunden blir lite ledsen ifall den måste ligga kvar i sängen själv, kan inte du tänka dig att ligga här bredvid Hunden en stund?” osv. Tills då hunduslingen var borta häromkvällen. Och vi insåg att hjälpmedlet Hunden nu hade blivit ett måste för husfriden. Nu gäller det att börja expandera till Kanin och Grisen också, tror jag. Och ni kan vara lugna, Hunden hittades tillslut. Och då garvade Edith högt av förtjusning.

Hon är också fortfarande otroligt rolig att bada med, alltså vilket blötdjur! Hon badar gärna i badkaret och allra helst att jag är med också, då är det väldigt mycket nöjt fnissande. Men sedan är ju badhuset en höjdare, där hon simmar och dyker för allt vad hon är värd. Hon går själv uppför de små rutschkanorna och vill åka mage ner (utan armpuffar, så när hon åker ner i vattnet fångar vi upp henne) och nu senast så började hon pointa med armarna ihop som när man dyker så hon blev ju helt omöjlig att fånga när hon swishade förbi som en liten hal sälunge.

Sedan går det ju inte komma ifrån att det är otroligt roligt med pratet. Nu har vi sedan länge passerat att kunna säga hur många ord hon kan säga eller hur många ord i varje mening, utan nu babblas det på i mer eller mindre obegripliga fraser. Och härmas det vi säger. Men vilket verktyg det ändå är för att kunna kommunicera! (No shit….) Nu förstår man ju oftast vad det är hon vill och vad hon tänker på. Vilken skatt!

Det känns också mer och mer som att hon faktiskt börjar bli en kompis i den bemärkelsen att man kan ha små interna stunder där bara hon och jag förstår varför vi fnissar. Som när jag håller henne i famnen framför mig, hon lindar armarna om min hals, jag lutar pannan mot hennes medan jag tittar henne i ögonen och visksjunger låten från Toystory ”Du är min bäste vän, du är min bäste vän” samtidigt som vi valsdanssnurrar runt i vardagsrummet. Då när hon börjar le och får pliriga små ögon redan när jag lägger pannan mot hennes. Hon vet vad som ska hända. I sådana stunder är det bara hon och jag mot världen.

Vad skulle jag göra utan dig, min ljuvliga lilla människa?

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)