18 Jun

Kalas för yngsta brodern

Grattis Viktor, nu är du stor
och en av mina två bästa bror
Men om du ger mig en heldags spa
kanske du förstaplatsen i framtiden kan ta

Nog om mig, det är dig vi ska fira
jag ska inte på ämnet slira
Tack för att du är den du är
Arbetsam, rolig och allmänt tvär.

Så löd det årliga rimmet till min lillebror som fyllde år härom dagen. Det är härligt att ha infört en egen, personlig liten tradition till någon som absolut inte uppskattar rim speciellt mycket. Hehe.

Vi fick i alla fall fira honom ute i kvällssolen, med otroligt lyxigt och härligt fika. Jag gick två vändor. Och sedan fikade jag upp både Signe och Ediths rester också. Sedan tog jag på mig en varmare tröja för att det blev lite kyligt, och sedan lekte jag tagen med barnen. Då frös jag inget mer, om vi säger så.

Det är så härligt med de här försommarkvällarna där man börjar rucka på läggningstider och sedan kommer hem med slutkörda barn som somnar direkt, och hur man sedan går ut i sommarkvällen och nyper av några blad från tomatplantan, vattnar, klipper med sig lite syrenkvistar in i en vas. Fint!

Corona-avstånd för mormor. 

Alltså, har ni sett en gulligare människa?

Nej hoppsan, inte födelsedagsbarnet, menar givetvis den här människan:

Mina bröder är båda så långhåriga nu att jag knappt ser skillnad på dem. Här den ena:

Och där i keps är den andra. Vem är vem? Ingen vet. 

17 Jun

Att må bra i sommar

Jag vet inte om det har legat något speciellt i luften under den här våren, eller om Coronatankar i samband med någon form av 30-årsreflektion har lett till att jag funderat mycket över mig själv och hur jag vill leva (tänker att det var mitt i det min gårdslängtan dök upp, som för övrigt har blossat upp nu igen när kära släktgården som startade allt nu ligger ute till försäljning, snyft…). Det har liksom skavt och gnagt en del i vår, och jag har försökt låta det ta tid att bena ut vad jag kan göra åt det, i sann ”självhjälps-anda”. Men kanske den viktigaste insikten är just det, att det kostar liv att gå omkring och inte göra något åt saker som man faktiskt kan påverka. 

Jag vet nu inte om ni brinner för att följa med min personliga process i detta, men alltid kan det kanske tilltala någon. Jag tänker att mycket handlar om en blandning av insikter om mig själv, där mycket handlar i någon form av prestationskrav, som vanligt. Krav på mig själv, inte bara för att jag känner det av omgivningen (i mitt huvud alltså), utan också för att jag liksom alltid haft bra självkänsla i att ”klart jag klarar det!”. ”Nej, det här är orimliga krav att ställa på den och den, men jag – som är så redig och bra och arbetsam – jag klarar det.” Att göra det där lilla extra. Att få ihop det.

Okej, känner redan hur det här spårar iväg men låt oss punkta:

  1. Fysiska besvär. Kanske den viktigaste punkten, som också känns mest privat men samtidigt inte något som jag av någon anledning behöver hålla hemligt. Jag har haft otroliga pms-besvär efter att andra barnet föddes, efter att aldrig känt av det innan. Som i ”jag-tror-jag-är-deprimerad”. Fruktansvärt, och otroligt mycket onödig ilska och irritation på människor i min omgivning, däribland mina barn. En vecka är bra, nästa är ångest inför veckan som ska komma, sedan en vecka av totalt mörker där jag inte ser någon glädje i något, och sedan en vecka av ångest för det jag hann säga under veckan av mörker. Lät det gå alldeles för lång tid innan jag helt enkelt bara ringde min läkare, som sa ”Det är många som tar antidepressiva under perioden av pms, vill du prova?”. ”Varför inte?” tänkte jag, och alltså vilken otrolig skillnad det gjorde i mitt liv nu när jag provade. Kunna ta en medicin lokalt bara för några dagar, för att ta udden av de kemiska hjärnspökena som plötsligt dök upp. Det finns inte mycket hjälp för oss kvinnor i detta hormonkaoset, men jag tänker banne mig ta all hjälp jag kan få för att få ett rimligt liv. Det är jag skyldig mig själv och min familj.
  2. Föräldraskap. Punkten ovan har också äntligen gjort att det lossnat kring det här, för oj vad mycket rimligare som förälder jag känt mig senaste veckorna, när den kemiska irritationen som bara bubblade i mig har försvunnit. Klart att jag fortfarande kan bli arg på mina barn ibland, men jag brinner inte av och nu känns det mycket närmare till hands att försöka öva på ”det är inte hela världen”-mantrat som jag försöker ha i huvudet. Försöker också öva på good enough. ”Jag gör mitt bästa!” ”Ingen förälder är perfekt!” ”Jag är inte ensam, många andra känner som jag gör ibland!” ”De far inte illa av att vara med en annan vuxen en stund nu, så att jag får vila!”
  3. Telefontid. Fy vad jag är less den här dragningen till telefonen. Eftersom den också är sammankopplad till mitt jobb så drar mycket av sociala medier-tiden mig tillbaka till arbetsläge. Så, planen för i sommar är att ta bort appar. Pausa. Pränta in i mitt huvud att jag inte behöver se allt, och inte heller påverkas av alla andra. Min bloggapp behåller jag, älskar att läsa blogginlägg. Jag ska också ta tag i att köpa ett nytt, helt, armband till apple watchen som bara ligger hemma, så att jag kan lämna telefonen i sovrummet och veta att om någon ringer eller sms:ar så ser jag det, och allt annat ser jag inte. Skönt!
  4. Träning. Hur mycket jag än försöker jobba bort det så är träning ändå prestation för mig. ”Nu ska jag träna tre gånger i veckan, och nu gjorde jag inte det och då är jag dålig” Jag har försökt senaste månaderna att tänka hälsa istället för träning. Om det blev för sent för att orka ge sig ut och springa, då tar jag bara på skorna och går en superkort sväng i friska luften med en podcast i lurarna. Tänka att jag gör saker jag mår bra av, och inte att de är mindre värda än saker jag bygger muskler av. Tror det kommer göra mig gott.
  5. Ensamtid. Jag har verkligen fått jobba med att acceptera att jag är en sådan som njuter av ensamhet, stundvis. Varför skaver det så mycket med min bild av mig själv? Framför allt nu inför stugtid med familj och släkt, där många kollar på en med orolig blick när man inte sitter bredvid dem under kvällen. ”Emma? Ska inte du komma också?” Oroliga för att man känner sig utanför, eller besvikna för att man inte ”vill vara med”. Men här ska jag bara försöka intala mig själv att goda relationer också måste kunna hålla för att jag ibland behöver vara i fred. Och att det inte handlar något alls om att jag inte tycker om människorna jag är med, utan att både det sociala och det osociala kan rymmas i samma människa. Annars kommer jag inte orka flera veckor av socialt umgänge och underhållning av två små barn.
  6. Slopa kravet på planering. Jag älskar ju att ha planer och ”något att se fram emot”, men det gör också att min mentala checklista aldrig försvinner. När det sinar så hittar jag ständigt på nya grejer som gör att listan fylls på. Så, i sommar ska jag öva på att bara vara. Ta dagen som den kommer (någon som hört det uttrycket förut?), och så får jag väl utvärdera sedan ifall jag tycker livet blev tråkigare eller skönare.

Hängde du med hela vägen hit? Bra jobbat i så fall. Som sagt, otroligt navelskåderi för min del men jag vet själv hur ibland någon annan kan få sätta ord på ens egna svårformulerade tankar.

Med detta i bakhuvudet ska jag verkligen försöka njuta av min familj, och vila i sommar. Kanske till och med vara lite egoistisk, i små korta stunder?

Vi invigde sommaren med en stughelg vid Jävreträsket, magiskt att få uppleva såhär mitt i juni!

11 Jun

Examensfirande i trädgården

Åh så trevligt det är att känna fotograferingsglädjen smyga sig tillbaka i takt med att allt bara blir vackrare och vackrare utomhus. Jag som även älskar att fota kalas (speciellt som är utomhus) har ju inte precis haft så mycket att fota den här våren, men så igår lyckades Maja (Jakobs syster) och Tove (Jakobs kusin) pricka in en härligt varm junikväll för att fira att de har gått färdigt lärarutbildningen. Och båda har fått jobb! I samma stad! (Nej, tyvärr inte den här staden som jag bor i, men ändå. Jag får bara acceptera att jag inte kan bestämma var exakt alla ska bo.) Otroligt imponerande!

Så vi njöt av solen, dekorerad trädgård, grillade hamburgare, sällskap (bara en sådan sak) och tårta. Jag tror att jag sa: ”Oh så trevligt” ungefär 83 gånger inom loppet av tre timmar.

Jag börjar verkligen längta efter att få långt sommarlov med mina små tjejer (och deras pappa) snart. När de går förskola blir det inte riktigt examenskänsla på samma sätt, men jag har ändå bestämt att det blir sommarlovstårta när vi kommer hem den sista dagen, och varsin liten sommarlovspresent. Igår under bjudningen smög det sig fram att Edith gick runt och bjöd in till ”Edith-dag hemma hos oss imorgon, och att man gärna fick ta med en liten present”, haha. Därav kom idén om sommarlovspresent till, och när vi frågade henne på vägen hem vad hon i så fall önskade sig så var det en ringklocka till cykeln med Frost. Det kändes som en mycket rimlig sommarlovspresent, så en sådan är på väg hem till oss nu och för lillasyster blir det en baddocka att ha på stugan. Är helt fascinerad av hennes dockintresse som kom så tidigt och som håller i sig än, hon sover med dockorna (trots att de är hårda och i plast), det kramas, vaggas, körs i vagnen. Även på förskolan. Edith har aldrig varit intresserad (för henne har det varit djur) så det är väl därför man tycker det är spännande att de bara gillar olika.

Nåja, mången tack för ett somrigt och härligt firande! 

6 Jun

Tårtkalas för svenska flaggan

Nåja, inte vet jag nu om själva flaggan är något att fira men Sverige är ändå ett bra land att bo i. Även om det blivit smärtsamt tydligt under de senaste dagarnas demonstrationer att det finns en hel del kvar att önska, minst sagt.

Okej, tillbaka till det huvudsakliga ämnet, nämligen… tårta! Hehe. Med orden ”Fira det som firas kan” blev vi bjudna till vänner på tårtkalas, dagen till ära. Jakob och Edith var fortfarande lite snörvliga igår efter senaste veckans vabb- och hemmahäng (det blir onekligen rätt långa dagar när man i stort sett bara träffar familjen) så jag och Signe skuttade lyckligt ut ur huset och njöt av att socialisera. Och vilka tårtor sen! Magdalena är tårtproffset i gänget.

Mycket trevligt! Tänker att det är precis såhär man får göra i sommar, fira det som firas kan!

31 Maj

Mors dag med sommarvibbar

Hade tänkt skriva ”sommarvibes” i rubriken men kände att jag minsann fick lugna ner mig och ta den mer socialt accepterade svenska omformuleringen ”sommarvibbar”.

Jamen alltså, nu är det väl ändå sommar. Känner i vanlig ordning att ”det ska bli härligt, och sen blir det härligt med höst också” hehe. Nej men faktiskt, det ska bli härligt. Det känns bara så ovisst, här i Piteå (som annars blommor upp på sommaren) är exakt allt inställt och alla små turer runt om i Sverige som man annars hade kunnat ta med lilla familjen är ju inte aktuellt nu. Vi får helt enkelt ta det dag för dag, men så är jag inte heller så bra på att ”inte planera”….

Nåja, tillbaka till denna otroligt härliga Mors dag?? Kanonväder, full uppvaktning på morgonen av övriga familjen. Bara en sådan sak som att jag vaknar av att Edith tassar in försiktigt, försiktigt, går till Jakobs sida av sängen och viskar: ”Pappa! Vi måste gå upp och fixa nuuu!” Sedan blev det frukost, paket och ett helt gäng med kärleksbrev av Edith. Kan man vara nöjdare?

På grund av en snorig lillasyster och halvrisig pappa fick tyvärr de två stanna hemma hela dagen, vilket (oss emellan) resulterade i en oerhört njutningsfull och vilsam dag för min del eftersom Edith har roat sig med sin kusin under hela stug-frukosten som vi hade större delen av dagen tillsammans med min familj, och sedan under våffelbjudning hos farmor och farfar. Väldigt mysigt med en heldag tillsammans med henne!

Att äntligen kunna få sommarinviga mor och fars stuga med bad (jo, jag tog årets första simtag utomhus!), solhäng och god mat. Det var fint det. Om jag har bränt mig trots idogt skuggletande hela dagen? Jajjebus.

Jag är så tacksam över alla mödrar runt omkring mig! Och kanske mest, över att jag får vara mor själv. 

Och sedan våffelhäng i Arnemark. 

12 Maj

”Sänk bara dina krav”

Jag och min käre make hade något av en … dispyt härom veckan. Det var om något så spännande och intressant som – städning! Hurra! Ibland kan jag tänka att den biten åtminstone var lättare förr när det bara antogs att kvinnan gjorde det. Måste har reducerat antalet bråk kraftigt. Jag tror mest att jag blir frustrerad över att det här är något som inte bara kan funka, med två vuxna, fullt kapabla människor. Men, jag antar att vi lägger ribban olika och kanske hade personlighetsskillnaden varit lättare att acceptera om det hade varit tvärtom, nu stör det mig så förbaskat att det är jag som kvinna som ”vill ha det städat” och att det är han som tycker att ”han inte ser stöket”.

Åh, tänka sig, våra personligheter stämmer precis in på könsrollerna som funnits i typ för evigt, intressaaaaant. 

Sist anklagade jag också honom för att ha inlärningssvårigheter, specifikt inom städ- och rutinvärlden. Kanske inte mitt mognaste ögonblick, men jag tänker stå för det.

Jag kan bara inte förstå att man låter städning komma emellan en, det är ju bara att… göra det? Nåja, märker att jag snurrar iväg här lite, för min egentliga tanke var ju faktiskt att reflektera över mitt agerande i det här. Plot twist.

Rimlig person som man ju är så försökte jag skjuta irritationen åt sidan. ”Vad kan jag göra för dig älskling, istället för det här behöver du göra för mig” osv. Och, jag har länge vetat om att det är klart att det är härligare om man inte var en sådan person som alltid behövde städa och prestera för att må bra i själen. Jag menar, jag kan förstå att när man ser sina livsstaplar sen så kanske det inte är supertrevligt att se att ”städ-stapeln” överstiger både ”gosa-med-barnen-stapeln” och ”läsa-bok-stapeln”. Jag förstår intellektuellt att det är rimligt att sänka kraven på sig själv och hur man ska vara som mor och fru, för att slippa ångesten och besvikelsen. (Trots att jag innerst inne hellre vill höja kraven på andra så att vi helt enkelt bara linjerar utan någon irritation alls…)

Men. Hur fasen gör man det? Jag vet inte hur jag ska komma framåt i det här, hur lär man sig att inte se det som behöver göras? Att inte se sakerna som dräller runt omkring en som en evighetslång lista, som ju längre jag väntar på att ta tag i den bara blir längre, och längre. Kan man gå i samtal för sådant här? För det är ju också så, att när det väl är städat och prydligt, då mår jag ju kanon. Myser. Spinner likt en katt. Det är ju inte en evig (nåja, i viss mån kanske) kamp om att uppnå det ouppnåeliga. Eller?

Jojo, nu hör jag dig, hemmapsykologen. Som säger att det bottnar i ett kontrollbehov och en eftertraktad känsla av att ha makt och kontroll över ett område som är viktigt för mig, som jag just nu aldrig kan ha kontroll över. För, missförstå mig rätt, jag är på inget sätt pedant. Vill bara liksom ha det undanplockat, kanske dammsuget och inte små högar överallt.

Mest stör jag mig på att jag överhuvudtaget stör mig på det här. Varför tycker jag det är så viktigt? Mor, är det du som får ta ansvar för den här städfördärvade hjärnan kanske? Skulle man kanske få ta och fakturera terapisumman till dig? Tack på förhand.

8 Maj

Att inte längre ha en bebis

Vi är på väg in i bästa fasen just nu, när det gäller åldrar på barnen. Okej, det vet jag ju inte än, men det har alltid varit min känsla. Vi pratar ibland om vilken ”ålders-förälder” man är, alltså vilken ålder på barnen som man tror kommer vara ens prime time som förälder. En del älskar bebistiden med själbärande och mysamning, andra vill att de ska vara äldre för att de längtar efter aktivitetstiden där de kan vara fotbollsförälder, osv, osv.

Jag har ju ett komplext förhållande till bebistiden, egentligen älskar jag själva bebisarna och har alltid gjort men min egen erfarenhet har liksom präglats av låååång återhämtning efter förlossningar (fysisk men kanske framför allt mental), amning och ersättning i någon slags hanka-sig-fram-variant, enorm trötthet, begränsad egentid, alltid finnas tillhands och så vidare. Det är mysigt, men helt enkelt rätt krävande och jag har inte känt så mycket frihet i det där.

Men! Jag tycker redan när de börjar gå så vänder kurvan uppåt, då får man i och för sig en obstinat och livsfarlig liten varelse att vaka över istället, men för oss har det ändå varit starten på att barnet börjar sova bra på nätterna – och alltid gett oss superlånga sovningar dagtid (Signe är ju 1 år och 9 mån nu, och sover fortfarande två-tre timmar varje dag), äter vanlig mat, kan roas av att vandra omkring utomhus och så vidare.

Därför har jag alltid sagt att mellan typ 3-6 år, det kommer att vara min bästa tid som förälder. För så fort allt det där direkta omhändertagandet har passerat och ”ordna vardagsaktiviteter”-tiden tar vid, då är jag riktigt bra. Jag fixar utflykter, ordnar roliga mellisar, jag planerar pyssel, glittrar till både födelsedagar och ordnar med traditioner kring helgdagar, kirrar fredagsdisco, jamen ni fattar. Jag tycker det är superkul. Och barnen älskar det! För uppskattningen är ju nyckeln, allt det här kommer ju bli mindre roligt om man har någon suckande minitonåring som hellre vill vara med en kompis. Nu är jag ju fortfarande en hjälte! Viktigaste personen i deras liv! De vill vara med mig!

Som vi njuter nu av att det mer och mer går åt det hållet. Senaste dagarna efter middagen vill barnen gå ut – och vi kan låta dem göra det! Utan oss (men givetvis under uppsikt från fönster)! Eller att vi följer med och att man bara får sitta på bron en stund, eller pyssla på med sitt. Den äldre är jag helt lugn med att släppa ut men inte heller den lilla filuren är särskilt rymningsbenägen. Vi har också en bra bit till vägen ändå, så om man nu skulle märka att de rörde sig ditåt så kan man ändå hinna ut och ropa tillbaka dem. Älskar också när man sedan kan ropa ”nu är det dags att sova!” (känner mig som en sån morsa då) och de släpper sina prylar och knallar in.

Det är så roligt att de tycker så mycket om att vara ute. Signe älskar sandlådan, gräver och packar sand i hinkar så det står härliga till. Båda gillar lekstugan väldigt mycket, och Edith älskar studsmattan (den må vara ful men otrolig är den). Och så kan man som förälder ibland gå ut i vårkvällen och ropa: ”Vad säger ni tjejer, ska vi gå ner och köpa glass till kvällsmat?”

Då, i de lägena, då njuter jag över att bebistiden är förbi. 

5 Maj

Gårdsdrömmar

Som jag nämnde i ett inlägg tidigare så upplever jag kanske min första livskris just nu. Eller okej, det lät väldigt dramatiskt (och negativt), men något med de här senaste månaderna har fått mig att fundera och börja längta extra mycket efter ursprunget på något vis.

Vi bor några dagar på stugan och konstaterar att det är oerhört härligt att vara utan el. Jag pysslar på hemma och längtar efter gård, och plötsligt är det allt jag ser i mitt flöde. ”Hjälp vi har skaffat bondgård” med Kalle och Brita, Underbara Clara och Erica som pratar om hur det är att växa upp på landet, konton som visar nykläckta kycklingar och prunkande köksträdgårdar med ängar i solnedgång.

Och att vi fick besöka bondgård förra veckan, och fick klappa och hålla massor med tama djur såsom lammungar och kycklingar. Och när jag satt där på en pall bredvid fåret Tulpan som blundade medan jag kliade på halsen, då kände jag att här kan jag vara kvar. Tror att jag längtar efter djur i mitt liv? Ja jag vet, inte helt i karaktär men jag gör det likafullt.

Det må vara en fas, men jag som alltid har drömt om mitt Bullerbyn har nu plötsligt exploderat i längtan. Det känns som att allt jag vill (kanske speciellt den här årstiden) är att gå utomhus i stövlar och plocka in ägg på morgonen, göra äppelmos för en hel vinter av egna äpplen, ha en biodling, baka bröd i bagarstuga, låta tjejerna ha kaniner och hålla kycklingar, vara ute och höra får bräka om kvällarna, ordna sommarkalas i logen. Ah, ni fattar.

Och egentligen tror jag det här småskaliga gårdslivet (vi pratar alltså inte kossor och grisslakt här) skulle passa oss perfekt. Jakob längtar efter att ha mark, skog, maskiner att bruka med. Och jag längtar efter allt det ovan nämnda. En lantligare stil, helt enkelt.

Som om det inte var nog så blev jag påmind om att farfars bror snart säljer släktgården tio minuter bort, med ett hus i behov av renovering, nära en stor äng och tillhörande liten bit skog samt en gårdslänga där djur har stått i många, många år. Till och med en gammal bagarstuga, på tomten.

Och så plötsligt sitter jag och skissar på kvällarna. Kan vi? Ska vi? Vill vi?

Det finns bara några små hakar, där den främsta är:

Ja, att vi ju trivs hemskt bra här. Hehe. Jag tycker väldigt mycket om huset, men framför allt trivs jag så fantastiskt bra med att ha nära till så många av de jag tycker allra mest om. Vet inte hur ofta vi har poängterat det, sedan vi flyttade hit. Vi promenerar iväg till vännerna i matlaget, andra vänner som letar hus här, jag har snart både föräldrar och BÅDA mina bröder i samma by, mormor och farmor, släktingar och kusiner. Jag har så oerhört svårt att se att vi skulle vilja flytta härifrån. Ta ifrån tjejerna allt det.

Och samtidigt. Det här är det enda liv vi har. Vågar vi? Orkar vi? Vill vi ens, vad är det egentligen vi värdesätter högst i vårt liv?

Jahapp. Så nu går jag och funderar över det. Och hoppas att det som genom ett under ska dyka upp en liten gård här i närheten. Som bara vi vill ha och som inte kostar skitmycket pengar, som allt annat som säljs här runt omkring. Tills vidare fortsätter vi skissa på härliga utomhuslösningar här hemma, med häck, växthus och garage.

Hur var det nu, hoppet är det sista som överger en osv…? 

4 Maj

Valborgshelg

Måndag och vilken lång helg vi har haft? Rent tekniskt har den ju också varit lång, men känslan är att vi har varit lediga hur länge som helst. Vi har hunnit ha familjehäng med storfamiljen, barnskötningar (älskar att barnen runt omkring oss börjar bli lite äldre så att det bara är att ”ta hem något barn en stund för att leka”), middag med vänner, utomhusfix osv. Fullt upp men med mycket vara-i-nuet-tid. Edith har också knäckt cykel-koden, bara en sådan sak. (Nu ska vi bara lära oss att starta och stanna också…..)

Tror aldrig vi har varit så mycket utomhus som vi är nu. Vi har junta utomhus (promenerar, grillar vid eldstäder), matlaget träffas ofta utomhus, vi leker med barnen utomhus, gudstjänster är utomhus osv, osv. Trevligt ändå! Det här är ju ändå min bästa utomhus-årstid. Har till och med behövt köpa friluftsbyxor. Bara en sån sak.

Som sagt, lång helg så det känns länge sedan det var valborgsmässoafton men låt oss ändå landa där. En aktivitet som tacksamt nog inte behövde anpassas allt för mycket, grill och utomhus hör ju liksom till. Möjligtvis i något slimmad variant när det gäller mängden folk, men vad gör det när man får omge sig med så trevliga människor. Egen matsäck med och sedan satt vi mumsande vid vännernas eldstad i flera timmar. Småtjejerna lekte på själva med vad som fanns att tillgå (barn är otroliga ändå), och sedan körde vi hem i den ljusa kvällen.

Och nu är det maj hörrni! 

30 Apr

Godaste bullarna

Jag och Jakob har den här vintern haft någon slags intern baka-bästa-bullarna-tävling. Som jag vill säga att jag leder just nu. Tycker det är tydligt eftersom Jakob helt slutat baka, han har liksom bara gett upp inför att godare än såhär blir det inte.

Vi pratar alltså en klassisk kanel- och kardemummabulle. Blir ett fika bättre än det?

Jag kan hålla med om att jag har lite att jobba med fortfarande när det gäller form och utseende men smaken, den är där. OCH – vill ni ha mitt absolut bästa tips? Att frysa dem och sedan alltid, alltid tina dem i ugnen. Direkt från frysen, in i ugnen på 100 grader, i cirka 10 minuter. Det här har räddat mitt bull-liv. (Ja, jag har ett sådant.)

Receptet kommer från Mitt kök, och jag har bara gjort några små förändringar:

Deg:

  • 4 dl mjölk
  • 150 g smör
  • 50 g färsk jäst
  • 1 1/2 dl socker
  • minst 2 tsk nystötta kardemummakärnor (fuska inte här!!)
  • 1 tsk malen kardemumma
  • 1/2 tsk salt
  • 10-12 dl vetemjöl special
  • 1 ägg

Fyllning:

  • 200 g rumsvarmt smör
  • 2-3 msk malen kanel
  • 1 dl strösocker
  • 1 st ägg till pensling

Garnering:

  • 1/2 dl vatten
  • 2 msk ljus sirap
  • 1/2 msk stött kardemumma
  • 1 tsk malen kardemumma
  • 1/2 dl strösocker

Gör såhär:

  1. Smula jästen i en bunke och mortla kardemummakärnor fint i en mortel.
  2. Värm mjölk tillsammans med kardemummakärnor tills den är fingervarm (37 grader). Tillsätt smöret (det ska inte smälta helt, utan vara lite klumpigt).
  3. Slå på mjölk, smör-och kardemummablandningen över jästen så att den löses sig. Rör därefter ner socker, malen kardemumma, salt, strösocker och ägg.
  4. Rör ner lite vetemjöl åt gången. Var försiktig så att du inte häller på allt samtidigt, utan arbeta degen väl. När degen släpper från kanterna så behöver du inte tillsätta så mycket mer mjöl. Arbeta degen i minst 10 min tills du fått en slät och fin deg.
  5. Jäs degen under bakhanduk i minst 60 min. Slå på ugnen på 200 grader.
  6. Medan bullarna jäser kan fyllningen börja förberedas. Blanda samman smör, socker och kanel tills att du fått en krämig fyllning. Smaka gärna av fyllningen. Sätt i extra kanel eller socker om du vill ha det!
  7. När degen har jäst till dubbel storlek är det dags att baka ut den. Dela degen i fyra bitar. Kavla ut en deg i taget till en form av en rektangel.
  8. Bred över en fjärdedel av fyllningen och vik ihop långsidorna mot varandra, så att degen blir dubbel.
  9. Skär den vikta rektangeln i ca 3 cm breda remsor. Snurra remsan och vik ihop som en kringla och lägg i bullformar eller på en plåt med bakplåtspapper.
  10. Fortsätt som ovan tills du använt hela degen och dess fyllning. Jäs bullarna under bakhandduk i minst 40 min.
  11. Pensla bullarna med uppvispat ägg och grädda dem i mitten av ugnen tills de blivit gyllenbruna.
  12. Blanda vatten och sirap i ett glas. Blanda även kardemumma och socker i en skål.
  13. Pensla bullarna när de kommer ut ur ugnen med sirapsblandningen och strö DIREKT på rikligt med kardemumma och sockerblandning.

Ät. 

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)