19 Apr

Hanna och Erik

Jag måste ju också hinna ge en uppdatering från våra kära vänners bröllop, Hanna och Erik som nu har gift sig! Vi var ju värdar under dagen tillsammans med Hanna och Anton, och tyvärr innebär alltid värdskapet att min fotografering fallerar något oerhört, men någon glad mobilbild hanns med.

Och i övrigt blev det en fantastisk dag, tycker jag! Härliga gäster, roliga spex, god mat och framför allt – ett ljuvligt brudpar! Vi är så glada att vi fick äran att vara med och göra eran dag speciell, och nu ser vi alla fram emot att få säga hej till en junibebis!

Vilken gåva i livet va, att få vara med när några av ens bästa vänner gifter sig!

17 Apr

Nio månader

Mitt i allt blir hon så nio månader, vår yngsta förmåga. Och nu mina vänner, nu börjar hon bli rolig på riktigt. Eller, alltså inte ”jag säger roliga saker”-rolig som Edith, men nu kan man ju busa med henne och hon börjar ”fatta” lite! Alltid plirande blick, den här lilla damen. Stora, forskande ögon som tindrar mot en. Med superlånga ögonfransar. Vart hon nu fått det ifrån.

Men som sagt, nu går det busa! Om hon kryper och man säger ”nu kooommer jag och taaar dig” så kryper hon snabbt åt andra hållet medan hon kiknar av skratt, och om hon gömmer sig bakom exempelvis soffbordet och man säger ”var är Signe?” så dyker hon upp med huvudet strax efter och flinar så att man kan säga ”däääär är hon!”, och sedan upprepas proceduren om och om igen. Eller som när hon plötsligt drar av en glasögonen, håller dem ifrån mig och tittar på mig med en blick som får mig att skratta varje gång. Typ ”vad sa du nu då?”.

Sedan fortsätter hon att vara gosig vilket ju är så väldigt mysigt, kan verkligen mysa in sig hos speciellt mig, och luta huvudet mot mitt i långa (nåja) stunder. Fortfarande också i åldern med supergosig liten kropp, lillkorvkroppen.

Fysiskt gjorde hon verkligen ett jättekliv där mellan 7 och 8 månader, för som hon ställer sig mot saker, kryper, sätter sig ner, klättrar i trappor och till och med står någon sekund själv (okej, en eller två). Ska bli spännande att se när hon börjar vilja gå!

Det har också lossnat helt med maten, tillslut! Nu äts det gröt, välling, barnmat med bitar, plockas små brödbitar eller annat, äts majskrokar och rån. Skönt! Vi ammar oftast inget på dagarna, men på nätterna har jag kvar det som en ”somna om”-hjälp, men tror ärligt inte att det är så mycket mjölk kvar.

Och på tal om somna om-hjälp, nätterna är fortfarande rätt stökiga. Vi tror hon är sömngångare som sin far, för det blev tydligt nu på hotellet att hon liksom sätter sig upp, bökar runt, tjorvar i sömnen – för att plötsligt bara tippa ner huvudet igen och somna om i en konstig ställning. För att sedan börja om. Så ja, hon flyttar oftast över till oss strax efter midnatt, och somnar om fort bredvid mig med lite amning. Och i bästa fall har vi bara några sådana uppvak till, i sämsta fall är det betydligt längre uppvak där hon är helt pigg/ledsen/verkar hungrig/inte vill äta alls. Nåja, just nu är det ändå hållbart med sömndepåerna, även om jag är glad att ingen berättade för mig i september att ”vid påsk kommer hon fortfarande sova dåligt”. HAHA vilket skämt. På dagarna sover hon ett par timmar både en sväng på förmiddagen och sedan en sväng till på eftermiddagen, alltid ute i vagnen.

Ja ni, en fröjd att vara med. Den här bestämda, glada, gulliga, älskade lilla marodören.

17 Apr

Familjeläger i Galtis

Otroligt oskönt av mig att bara lämna sista inlägget med typ ”om jag kraschar, tack och hej”, så för er som legat sömnlösa (och inte följer mig på instagram) – jag klarade mig. Skönt att ha tydliggjort det.

Alltså jag har så väldigt många inlägg som jag vill skriva men jag börjar med den senaste uppdateringen tror jag – vi har nämligen precis återkommit från ett magiskt familjeläger i Arjeplog med Hortlax församling! Vi åkte hela lilla familjen med Hanna, Anton och Tilde, och vi var sammanlagt kanske 70 personer på Hotell Lyktan som vi hade helt för oss själva. Vi åkte i söndags och kom hem idag, onsdag, och på dagarna har vi åkt skidor i Galtis. Vädret har varit magiskt! Typ 7 plus och varmt. Edith och Jakob har åkt slalom med de övriga, och sedan har vi hängt allihopa i backen, tjejerna har turats om att sova i en sådan här gammal slädpulka som var perfekt för ändamålet.

Om Edith gillade att vara på läger? Eh ja. Hon har sprungit runt med både små och stora barn ungefär hela tiden. Pysslat, lekt, varit med i barnkör. Och övertrött och slut på kvällarna. Hehe.

Överlag har vi varit väldigt tillfreds allihopa, det är så härligt att bara vara såhär med hela familjen några dagar, lägga ifrån sig telefonen och ta dagarna som de kommer. Det här ska vi göra om!

4 Apr

Sen sist?

Fort hade det gått någon vecka utan ett enda livstecken, ber om ursäkt för värdelöst bloggande! Jag har helt enkelt inte haft tid, kombinationen för lite tid på jobbet (40 procent), renovering av tvättstuga, födelsedagar, värdskap på bröllop, osv osv har helt enkelt varit snäppet mycket vilket har gjort att lilla bloggen blivit lidande.

Men! Nu sitter jag här 06.14 redo för att lyfta med planet ner mot Uppsala för KOM-dagar med kommunikatörerna. Ska vi ta det först eller? Det faktum att man för någon månad sedan kunde längta så väldigt efter en natt på hotell själv och hur man i samma ögonblick som man åker känner att man längtar hem igen? Samt har lite ångest för att lämna Jakob med två barn, varav ett inte hittills i sitt liv haft en amningsfri natt…… Dock kanske det här då kan vara startskottet för avvänjning, så jag håller tummarna att han kommer kunna ge henne en flaska mitt i natten och att det går hyfsat.

Ja, nu är det bara rida ut detta och försöka njuta allt jag kan ikväll av att vara ensam och sova själv. Har tänkt ha eget spa inför bröllopet på lördag, så har med mig hela badrummet i handbagaget. Hur det gick med det i säkerhetskontrollen? Inte bra. Man fick bara ha en (!) liten plastpåse per person. Om en man bakom mig då inte har någon vätska alls (!!) med sig och säger att han kan ta min ena påse? O-tro-ligt. Men det blir till att checka in väskan på hemvägen.

Och så… *trumvirvel* … har jag ju fyllt år! 29 år! Årets bästa dag! Hehe nä, inte längre, men ändå trevligt. Uppvaktades av bästa familjen på morgonen, sedan följdes en rätt hektisk (men trevlig) dag om jag ska vara ärlig, med mycket på jobbet, lunch på stan, massage, och sist hem för mysigt kalas med några utvalda kalasfirare där vi delade på familjepizzor och åt tårta. Precis vad jag ville ha!

Vi lyfter nu så jag ska avsluta, först ska jag bara säga att jag börjar vara riktigt pepp på lördag!! Ska bli otroligt roligt med bröllop och nu känns det som att vi har allt under kontroll.

Så, vi ses senare, och nu fick jag ångest för att något skulle hända som skulle göra att det här var mitt sista inlägg (bara jag som får den här typen av tvångstankar?) och därför måste jag skriva till min familj: Jag älskar er. Ni har gjort mig så lycklig!

17 Mar

8 månader

Vi måste ju hinna med uppdateringen av hemmets åtta månaders-person! Oj vad det har hänt mycket fysiskt sista månaden. Från att hon förra uppdateringen inte kunde sitta stabilt eller ens dra sig fram, så började hon dra sig framåt bara någon dag senare, och efter en vecka till kröp hon utan problem. Vi som trodde hon skulle vara betydlig senare än Edith, och nu kröp hon bara några dagar efter det Edith började. Och nu inte bara sitter Signe stadigt, hon sätter sig själv från krypandet, ställer sig upp mot saker, kryper fram till dörren i Ediths rum, skjuter upp den och kryper in. Mycket medveten om att det är dit hon vill eftersom Edith ofta är där.

Allmänt känns hon väldigt medveten överlag, skrattar med om man fnissar åt henne, vill krypa upp hos storasyster, blir less gamla leksaker och tycker ”nya grejor” är mer intressanta, och idag fick hon se Barnkammarboken-sångerna på tvn och var väldigt fascinerad.

Jag insåg härom dagen att jag tycker väldigt mycket om den här tiden, de är så gosiga och mysiga, och ända ”roar sig” med att krypa runt och utforska lite lagom. Dock kom jag på att det är en ålder som inte är lika härlig med andras barn, eftersom de ofta är ganska skeptiska mot andra människor än mamma och pappa, och rätt avvaktande. Men med ens eget barn, som ju vill gosa och luta sig nära, nära – då är det fem plus, hehe. Vi var och åt på Pinchos i fredags för att bjuda mormor som har skött Edith varje gång jag och Signe varit på babysim, och då var Signe hos Viktor och Sarita. Och trots att hon ju träffar dem jämt och ständigt så hade hon kommit på sig flera gånger och flackat runt med blicken, för att sedan bli ledsen. Hehe, inte så härligt för andra personer alltså.

Hon fortsätter helt partiskt att vara bedårande gullig och vi blir bara mer och mer kära i henne för varje dag som går!

15 Mar

Födelsedagen

God morgon från sängen med en pigg liten en som krafsar runt bredvid mig. Vi fick en så mysig födelsedag igår! Förutom en liten spontan rotfyllning hos tandläkaren för min del (fråga inte) så hade vi frukost på sängen (så roligt att se hennes glada ansikte när vi kom in och sjöng!), pysslade länge med nya pyssellådan, lekte med playmo, badade och hade en ganska vanlig dag med lite extra Edith-fokus.

Strax efter 17 kom mor, far och svärföräldrarna på minikalas och åt middag och marängswiss! Väldigt uppskattat av Edith!

Av dem fick hon lite större playmo-saker som krävde en del ihopbyggnad så resten av kalaset gick åt till att mysa med det och leka, vi hann göra större skiva till hennes skrivbord så att allt skulle rymmas och klockan var över 21.30 innan födelsedagsbarnet låg i sängen. Ett mycket nöjt födelsedagsbarn!

Också perfekt att få sådana här presenter lite mer i lugn och ro, än att man ska bygga ihop tusen småbitar när det är huset fullt…! Så på lördag blir det stora kalaset med hennes vänner och släkt, och det är så mysigt att hon är så stor att hon uppskattar att kompisarna kommer. Det är mycket prat hemma om ”gästorna som ska komma på mitt kalas” hehe.

14 Mar

Edith 3 år

Idag fyller hon år! Vår älskade stora dotter. Jag har alltid så många känslor i kroppen när jag tänker på henne, men framför allt är jag så stolt över henne och den hon håller på att bli.

Jag älskar att hon är så modig och framåt. Vågar vara med på knasiga saker, vågar klä ut sig, prova nya grejer! Jag älskar att hon är duktig på att prata med andra vuxna, be andra om hjälp eller beställa själv.

Hon är så rolig att vara med, och jag är så glad att jag fortsatte ta med henne på affären/stan/möten trots att det ibland kändes hopplöst med utbrott och springa-iväg-stunder, för nu är hon en fröjd att ta med. Följer utan problem med där man går, och hela tiden pratar vi om vad vi ska köpa och om saker vi ser. Att vara med henne nu är som att vara med en kompis (nåja, en liten kompis)!

Hon är smart, har otroligt minne, och underbar fantasi. Berättar sagor, leker länge och frågar oss massor med frågor. Härom dagen undrade hon exempelvis hur bebisar kommer in i magen och jag sa att hennes pappa skulle få berätta det om några år. Hehe. Kul av mig. Sedan sa hon ”när jag blir längre stor, då kan jag få ett eget barn. Det ska heta Cecilia.”

Det är härligt att se hur hon liksom inte går obemärkt förbi, människor tycker om att vara med henne och runt henne för att hon är påhittig och rolig. Min känsla är att hon kommer klara vad hon än vill här i livet, med sin grundtrygghet och sitt smarta huvud.

Idag fyller du tre år vår älskling, och du är allt vi någonsin önskat och mer därtill. 

 

12 Mar

Bebisgos

För någon helg sedan bjöd vi hit Johanna och Nils på frukost för att få träffa dem, Ingrid och framför allt lille Alfred som vi inte hade träffat! Otroligt mysigt att träffa dem alla, och få höra om hur allt har gått (mitt favoritämne: förlossningar och tiden efteråt).

Angående att få gosa med bebis igen så känns det spontant som att man brukar känna att ”oj, va länge sedan det var som min bebis var så här liten” men jag kände mer att ”oj, hon är faktiskt inte längre så här liten” – det är som att hon är typ nyfödd i mitt huvud och så inser jag att hon inte är det. Småsyskon blir sannerligen små längre, när Edith var snart 8 månader så var hon ju typ vuxen i min hjärna. Hehe. Kände också att det var rätt skönt att vår bebistid börjar ha passerat (nåja, någon månad kvar), tycker att det bara blir bättre och bättre första åren.

Det var så mysigt att hålla den lilla lätta kroppen! Och storasyster Ingrid (som ju också är ganska liten). Vilken stjärna! Det märktes tydligt att Edith liksom börjar förstå att barn är yngre än henne och att hon då behöver anpassar sig, istället för att bråka om att någon tar hennes saker så var det mer ”ojdå, hon är lite busig” med tålmodig liten suck. Eller som när hon frågade Ingrid om hon ville leka kurragömma och Ingrid ler världens största leende och säger ”HÄJ!”.

Små paket fick de såklart också, och är det något som jag har lärt mig som tvåbarnsförälder så är det hur mycket man uppskattar när storasyskonet också får något litet, att man liksom firar dem också och grattar till att de har blivit ett storasyskon! Så att fokus inte bara blir på nytillskottet. För bebisen spelar det ju inte någon roll precis. Behöver inte vara något stort, här var det en liten målarbok.

11 Mar

Att längta efter kalas

På torsdag fyller äldsta dottern tre år. Och bara det är ju fantastiskt, men låt oss prata en stund om att längta efter födelsedag. Nej, alltså inte hon som fyller år, utan det är jag som längtar efter hennes födelsedag. Det blir bara roligare och roligare för varje år! Jag längtar efter att få ställa iordning huset med ballonger och serpentiner kvällen innan när hon lagt sig, jag längtar efter att slå in paketen, efter att få öppna (!) paketen och se hennes min – och få leka med sakerna! Vi fortsätter på tema playmobil och det ska bli så kul att bygga ut playmo-världen!! Jag längtar efter hennes min när vi kommer in med brickan på morgonen och sjunger för henne, stunden innan gästerna kommer på kalaset på lördag, att få ställa i ordning fika och göra långbord.

Ja ni. Det är verkligen en gåva att kunna glädjas åt det lilla, hehe. Helst av allt hade jag också velat att vi alltid är lediga hela familjen den dagen de fyller år, och gör något roligt tillsammans. I år tror jag dock att jag måste jobba, har precis börjat om och jobbar bara två dagar i veckan men hoppas kunna sluta tidigare. På eftermiddagen kommer mor- och farföräldrarna på ett minikalas med middag.

Jag läste ett inlägg från Underbara Clara om högtider och kände igen mig i vartenda ord. Traditioner och kalas innehåller liksom allt jag gillar! Planering, förberedelse, bakning, pynta, ledighet med familjen, gäster.

Vi har redan fyllt frysen (bara det här att nu kunna baka fikat till kalaset tillsammans) med diverse sorter, och igår bakade vi bullar. Men, det var så roligt, så idag var vi tvungna att baka en laddning till och ta med smakprover till Lina och grabbarna. Vi lekte ute i vårsolen och åt bullar. Underbart!

5 Mar

Att slutföra

Jag fortsätter med navelskådningen av mig själv, men det här är ju ändå min blogg. En egenskap som jag nog alltid har haft men som jag på senaste tiden har satt ord på är att jag är en slutförare. Jag vill göra klart! Bocka av! Om jag har bestämt att jag vill ha fotoböcker för varje år så fortsätter jag sätta mig och beställa, år för år. Om jag har börjat skriva/fota månadsbilder/”annat” med mitt första barn, så har Signe självklart en bok där jag skriver in på samma sätt som jag gjorde med Edith.

Det här är ju på gott och ont, för det gör ju också att jag är sen med att släppa saker som jag kanske borde ha slutat med för länge sen. Det bär mig liksom emot med själva ”att sluta”, nästan oavsett vad det är. Och även om jag istället börjat med något annat. Om jag slutar vara TG-ledare så mår jag dåligt över det, även om jag börjat vara ledare för de små barnen osv. Det är djupt rotat att ”har jag sagt att jag ska göra något så gör jag det”. Något som ju kommer från att mor och far alltid präntat in det, att ”du behöver inte spela fotboll men har du sagt att du ska vara med så åker du på träningarna, punkt slut.” Samma med luciatåget, kören eller innebandyn. Ändå en rimlig uppfostran tycker jag. Både av respekt till de föräldrar/ledare/lärare som ordnat något, samt till medspelare och kamrater.

Jag ogillar även att ställa in träffar. Och baksidan är även att jag ogillar när andra ställer in saker. Jag blir liksom lite stött märker jag, som att förberedelsen nonchaleras? Men det handlar i och för sig mycket om att jag inte heller gillar när saker inte blir som planerat. Ofta är jag så pass planerad att det inte blir några överraskningar, men när det då väl händer något oförberett så är besvikelsen stor. Och jag menar – folk måste ju få bli sjuka? Väder inträffar? De kanske har en dålig dag? Trötta?

Visst har jag många härliga egenskaper? Höga krav på andras närvaro och ingen förmåga att tänka om när något går snett. Ah, egentligen är slutförandet en egenskap som jag värdesätter (i jobbsammanhang är den väldigt bra exempelvis) men som med allt annat hos sig själv får det gärna utvärderas emellanåt.

Hur är ni?

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)