31 Maj

Mors dag med sommarvibbar

Hade tänkt skriva ”sommarvibes” i rubriken men kände att jag minsann fick lugna ner mig och ta den mer socialt accepterade svenska omformuleringen ”sommarvibbar”.

Jamen alltså, nu är det väl ändå sommar. Känner i vanlig ordning att ”det ska bli härligt, och sen blir det härligt med höst också” hehe. Nej men faktiskt, det ska bli härligt. Det känns bara så ovisst, här i Piteå (som annars blommor upp på sommaren) är exakt allt inställt och alla små turer runt om i Sverige som man annars hade kunnat ta med lilla familjen är ju inte aktuellt nu. Vi får helt enkelt ta det dag för dag, men så är jag inte heller så bra på att ”inte planera”….

Nåja, tillbaka till denna otroligt härliga Mors dag?? Kanonväder, full uppvaktning på morgonen av övriga familjen. Bara en sådan sak som att jag vaknar av att Edith tassar in försiktigt, försiktigt, går till Jakobs sida av sängen och viskar: ”Pappa! Vi måste gå upp och fixa nuuu!” Sedan blev det frukost, paket och ett helt gäng med kärleksbrev av Edith. Kan man vara nöjdare?

På grund av en snorig lillasyster och halvrisig pappa fick tyvärr de två stanna hemma hela dagen, vilket (oss emellan) resulterade i en oerhört njutningsfull och vilsam dag för min del eftersom Edith har roat sig med sin kusin under hela stug-frukosten som vi hade större delen av dagen tillsammans med min familj, och sedan under våffelbjudning hos farmor och farfar. Väldigt mysigt med en heldag tillsammans med henne!

Att äntligen kunna få sommarinviga mor och fars stuga med bad (jo, jag tog årets första simtag utomhus!), solhäng och god mat. Det var fint det. Om jag har bränt mig trots idogt skuggletande hela dagen? Jajjebus.

Jag är så tacksam över alla mödrar runt omkring mig! Och kanske mest, över att jag får vara mor själv. 

Och sedan våffelhäng i Arnemark. 

12 Maj

”Sänk bara dina krav”

Jag och min käre make hade något av en … dispyt härom veckan. Det var om något så spännande och intressant som – städning! Hurra! Ibland kan jag tänka att den biten åtminstone var lättare förr när det bara antogs att kvinnan gjorde det. Måste har reducerat antalet bråk kraftigt. Jag tror mest att jag blir frustrerad över att det här är något som inte bara kan funka, med två vuxna, fullt kapabla människor. Men, jag antar att vi lägger ribban olika och kanske hade personlighetsskillnaden varit lättare att acceptera om det hade varit tvärtom, nu stör det mig så förbaskat att det är jag som kvinna som ”vill ha det städat” och att det är han som tycker att ”han inte ser stöket”.

Åh, tänka sig, våra personligheter stämmer precis in på könsrollerna som funnits i typ för evigt, intressaaaaant. 

Sist anklagade jag också honom för att ha inlärningssvårigheter, specifikt inom städ- och rutinvärlden. Kanske inte mitt mognaste ögonblick, men jag tänker stå för det.

Jag kan bara inte förstå att man låter städning komma emellan en, det är ju bara att… göra det? Nåja, märker att jag snurrar iväg här lite, för min egentliga tanke var ju faktiskt att reflektera över mitt agerande i det här. Plot twist.

Rimlig person som man ju är så försökte jag skjuta irritationen åt sidan. ”Vad kan jag göra för dig älskling, istället för det här behöver du göra för mig” osv. Och, jag har länge vetat om att det är klart att det är härligare om man inte var en sådan person som alltid behövde städa och prestera för att må bra i själen. Jag menar, jag kan förstå att när man ser sina livsstaplar sen så kanske det inte är supertrevligt att se att ”städ-stapeln” överstiger både ”gosa-med-barnen-stapeln” och ”läsa-bok-stapeln”. Jag förstår intellektuellt att det är rimligt att sänka kraven på sig själv och hur man ska vara som mor och fru, för att slippa ångesten och besvikelsen. (Trots att jag innerst inne hellre vill höja kraven på andra så att vi helt enkelt bara linjerar utan någon irritation alls…)

Men. Hur fasen gör man det? Jag vet inte hur jag ska komma framåt i det här, hur lär man sig att inte se det som behöver göras? Att inte se sakerna som dräller runt omkring en som en evighetslång lista, som ju längre jag väntar på att ta tag i den bara blir längre, och längre. Kan man gå i samtal för sådant här? För det är ju också så, att när det väl är städat och prydligt, då mår jag ju kanon. Myser. Spinner likt en katt. Det är ju inte en evig (nåja, i viss mån kanske) kamp om att uppnå det ouppnåeliga. Eller?

Jojo, nu hör jag dig, hemmapsykologen. Som säger att det bottnar i ett kontrollbehov och en eftertraktad känsla av att ha makt och kontroll över ett område som är viktigt för mig, som jag just nu aldrig kan ha kontroll över. För, missförstå mig rätt, jag är på inget sätt pedant. Vill bara liksom ha det undanplockat, kanske dammsuget och inte små högar överallt.

Mest stör jag mig på att jag överhuvudtaget stör mig på det här. Varför tycker jag det är så viktigt? Mor, är det du som får ta ansvar för den här städfördärvade hjärnan kanske? Skulle man kanske få ta och fakturera terapisumman till dig? Tack på förhand.

8 Maj

Att inte längre ha en bebis

Vi är på väg in i bästa fasen just nu, när det gäller åldrar på barnen. Okej, det vet jag ju inte än, men det har alltid varit min känsla. Vi pratar ibland om vilken ”ålders-förälder” man är, alltså vilken ålder på barnen som man tror kommer vara ens prime time som förälder. En del älskar bebistiden med själbärande och mysamning, andra vill att de ska vara äldre för att de längtar efter aktivitetstiden där de kan vara fotbollsförälder, osv, osv.

Jag har ju ett komplext förhållande till bebistiden, egentligen älskar jag själva bebisarna och har alltid gjort men min egen erfarenhet har liksom präglats av låååång återhämtning efter förlossningar (fysisk men kanske framför allt mental), amning och ersättning i någon slags hanka-sig-fram-variant, enorm trötthet, begränsad egentid, alltid finnas tillhands och så vidare. Det är mysigt, men helt enkelt rätt krävande och jag har inte känt så mycket frihet i det där.

Men! Jag tycker redan när de börjar gå så vänder kurvan uppåt, då får man i och för sig en obstinat och livsfarlig liten varelse att vaka över istället, men för oss har det ändå varit starten på att barnet börjar sova bra på nätterna – och alltid gett oss superlånga sovningar dagtid (Signe är ju 1 år och 9 mån nu, och sover fortfarande två-tre timmar varje dag), äter vanlig mat, kan roas av att vandra omkring utomhus och så vidare.

Därför har jag alltid sagt att mellan typ 3-6 år, det kommer att vara min bästa tid som förälder. För så fort allt det där direkta omhändertagandet har passerat och ”ordna vardagsaktiviteter”-tiden tar vid, då är jag riktigt bra. Jag fixar utflykter, ordnar roliga mellisar, jag planerar pyssel, glittrar till både födelsedagar och ordnar med traditioner kring helgdagar, kirrar fredagsdisco, jamen ni fattar. Jag tycker det är superkul. Och barnen älskar det! För uppskattningen är ju nyckeln, allt det här kommer ju bli mindre roligt om man har någon suckande minitonåring som hellre vill vara med en kompis. Nu är jag ju fortfarande en hjälte! Viktigaste personen i deras liv! De vill vara med mig!

Som vi njuter nu av att det mer och mer går åt det hållet. Senaste dagarna efter middagen vill barnen gå ut – och vi kan låta dem göra det! Utan oss (men givetvis under uppsikt från fönster)! Eller att vi följer med och att man bara får sitta på bron en stund, eller pyssla på med sitt. Den äldre är jag helt lugn med att släppa ut men inte heller den lilla filuren är särskilt rymningsbenägen. Vi har också en bra bit till vägen ändå, så om man nu skulle märka att de rörde sig ditåt så kan man ändå hinna ut och ropa tillbaka dem. Älskar också när man sedan kan ropa ”nu är det dags att sova!” (känner mig som en sån morsa då) och de släpper sina prylar och knallar in.

Det är så roligt att de tycker så mycket om att vara ute. Signe älskar sandlådan, gräver och packar sand i hinkar så det står härliga till. Båda gillar lekstugan väldigt mycket, och Edith älskar studsmattan (den må vara ful men otrolig är den). Och så kan man som förälder ibland gå ut i vårkvällen och ropa: ”Vad säger ni tjejer, ska vi gå ner och köpa glass till kvällsmat?”

Då, i de lägena, då njuter jag över att bebistiden är förbi. 

5 Maj

Gårdsdrömmar

Som jag nämnde i ett inlägg tidigare så upplever jag kanske min första livskris just nu. Eller okej, det lät väldigt dramatiskt (och negativt), men något med de här senaste månaderna har fått mig att fundera och börja längta extra mycket efter ursprunget på något vis.

Vi bor några dagar på stugan och konstaterar att det är oerhört härligt att vara utan el. Jag pysslar på hemma och längtar efter gård, och plötsligt är det allt jag ser i mitt flöde. ”Hjälp vi har skaffat bondgård” med Kalle och Brita, Underbara Clara och Erica som pratar om hur det är att växa upp på landet, konton som visar nykläckta kycklingar och prunkande köksträdgårdar med ängar i solnedgång.

Och att vi fick besöka bondgård förra veckan, och fick klappa och hålla massor med tama djur såsom lammungar och kycklingar. Och när jag satt där på en pall bredvid fåret Tulpan som blundade medan jag kliade på halsen, då kände jag att här kan jag vara kvar. Tror att jag längtar efter djur i mitt liv? Ja jag vet, inte helt i karaktär men jag gör det likafullt.

Det må vara en fas, men jag som alltid har drömt om mitt Bullerbyn har nu plötsligt exploderat i längtan. Det känns som att allt jag vill (kanske speciellt den här årstiden) är att gå utomhus i stövlar och plocka in ägg på morgonen, göra äppelmos för en hel vinter av egna äpplen, ha en biodling, baka bröd i bagarstuga, låta tjejerna ha kaniner och hålla kycklingar, vara ute och höra får bräka om kvällarna, ordna sommarkalas i logen. Ah, ni fattar.

Och egentligen tror jag det här småskaliga gårdslivet (vi pratar alltså inte kossor och grisslakt här) skulle passa oss perfekt. Jakob längtar efter att ha mark, skog, maskiner att bruka med. Och jag längtar efter allt det ovan nämnda. En lantligare stil, helt enkelt.

Som om det inte var nog så blev jag påmind om att farfars bror snart säljer släktgården tio minuter bort, med ett hus i behov av renovering, nära en stor äng och tillhörande liten bit skog samt en gårdslänga där djur har stått i många, många år. Till och med en gammal bagarstuga, på tomten.

Och så plötsligt sitter jag och skissar på kvällarna. Kan vi? Ska vi? Vill vi?

Det finns bara några små hakar, där den främsta är:

Ja, att vi ju trivs hemskt bra här. Hehe. Jag tycker väldigt mycket om huset, men framför allt trivs jag så fantastiskt bra med att ha nära till så många av de jag tycker allra mest om. Vet inte hur ofta vi har poängterat det, sedan vi flyttade hit. Vi promenerar iväg till vännerna i matlaget, andra vänner som letar hus här, jag har snart både föräldrar och BÅDA mina bröder i samma by, mormor och farmor, släktingar och kusiner. Jag har så oerhört svårt att se att vi skulle vilja flytta härifrån. Ta ifrån tjejerna allt det.

Och samtidigt. Det här är det enda liv vi har. Vågar vi? Orkar vi? Vill vi ens, vad är det egentligen vi värdesätter högst i vårt liv?

Jahapp. Så nu går jag och funderar över det. Och hoppas att det som genom ett under ska dyka upp en liten gård här i närheten. Som bara vi vill ha och som inte kostar skitmycket pengar, som allt annat som säljs här runt omkring. Tills vidare fortsätter vi skissa på härliga utomhuslösningar här hemma, med häck, växthus och garage.

Hur var det nu, hoppet är det sista som överger en osv…? 

4 Maj

Valborgshelg

Måndag och vilken lång helg vi har haft? Rent tekniskt har den ju också varit lång, men känslan är att vi har varit lediga hur länge som helst. Vi har hunnit ha familjehäng med storfamiljen, barnskötningar (älskar att barnen runt omkring oss börjar bli lite äldre så att det bara är att ”ta hem något barn en stund för att leka”), middag med vänner, utomhusfix osv. Fullt upp men med mycket vara-i-nuet-tid. Edith har också knäckt cykel-koden, bara en sådan sak. (Nu ska vi bara lära oss att starta och stanna också…..)

Tror aldrig vi har varit så mycket utomhus som vi är nu. Vi har junta utomhus (promenerar, grillar vid eldstäder), matlaget träffas ofta utomhus, vi leker med barnen utomhus, gudstjänster är utomhus osv, osv. Trevligt ändå! Det här är ju ändå min bästa utomhus-årstid. Har till och med behövt köpa friluftsbyxor. Bara en sån sak.

Som sagt, lång helg så det känns länge sedan det var valborgsmässoafton men låt oss ändå landa där. En aktivitet som tacksamt nog inte behövde anpassas allt för mycket, grill och utomhus hör ju liksom till. Möjligtvis i något slimmad variant när det gäller mängden folk, men vad gör det när man får omge sig med så trevliga människor. Egen matsäck med och sedan satt vi mumsande vid vännernas eldstad i flera timmar. Småtjejerna lekte på själva med vad som fanns att tillgå (barn är otroliga ändå), och sedan körde vi hem i den ljusa kvällen.

Och nu är det maj hörrni! 

30 Apr

Godaste bullarna

Jag och Jakob har den här vintern haft någon slags intern baka-bästa-bullarna-tävling. Som jag vill säga att jag leder just nu. Tycker det är tydligt eftersom Jakob helt slutat baka, han har liksom bara gett upp inför att godare än såhär blir det inte.

Vi pratar alltså en klassisk kanel- och kardemummabulle. Blir ett fika bättre än det?

Jag kan hålla med om att jag har lite att jobba med fortfarande när det gäller form och utseende men smaken, den är där. OCH – vill ni ha mitt absolut bästa tips? Att frysa dem och sedan alltid, alltid tina dem i ugnen. Direkt från frysen, in i ugnen på 100 grader, i cirka 10 minuter. Det här har räddat mitt bull-liv. (Ja, jag har ett sådant.)

Receptet kommer från Mitt kök, och jag har bara gjort några små förändringar:

Deg:

  • 4 dl mjölk
  • 150 g smör
  • 50 g färsk jäst
  • 1 1/2 dl socker
  • minst 2 tsk nystötta kardemummakärnor (fuska inte här!!)
  • 1 tsk malen kardemumma
  • 1/2 tsk salt
  • 10-12 dl vetemjöl special
  • 1 ägg

Fyllning:

  • 200 g rumsvarmt smör
  • 2-3 msk malen kanel
  • 1 dl strösocker
  • 1 st ägg till pensling

Garnering:

  • 1/2 dl vatten
  • 2 msk ljus sirap
  • 1/2 msk stött kardemumma
  • 1 tsk malen kardemumma
  • 1/2 dl strösocker

Gör såhär:

  1. Smula jästen i en bunke och mortla kardemummakärnor fint i en mortel.
  2. Värm mjölk tillsammans med kardemummakärnor tills den är fingervarm (37 grader). Tillsätt smöret (det ska inte smälta helt, utan vara lite klumpigt).
  3. Slå på mjölk, smör-och kardemummablandningen över jästen så att den löses sig. Rör därefter ner socker, malen kardemumma, salt, strösocker och ägg.
  4. Rör ner lite vetemjöl åt gången. Var försiktig så att du inte häller på allt samtidigt, utan arbeta degen väl. När degen släpper från kanterna så behöver du inte tillsätta så mycket mer mjöl. Arbeta degen i minst 10 min tills du fått en slät och fin deg.
  5. Jäs degen under bakhanduk i minst 60 min. Slå på ugnen på 200 grader.
  6. Medan bullarna jäser kan fyllningen börja förberedas. Blanda samman smör, socker och kanel tills att du fått en krämig fyllning. Smaka gärna av fyllningen. Sätt i extra kanel eller socker om du vill ha det!
  7. När degen har jäst till dubbel storlek är det dags att baka ut den. Dela degen i fyra bitar. Kavla ut en deg i taget till en form av en rektangel.
  8. Bred över en fjärdedel av fyllningen och vik ihop långsidorna mot varandra, så att degen blir dubbel.
  9. Skär den vikta rektangeln i ca 3 cm breda remsor. Snurra remsan och vik ihop som en kringla och lägg i bullformar eller på en plåt med bakplåtspapper.
  10. Fortsätt som ovan tills du använt hela degen och dess fyllning. Jäs bullarna under bakhandduk i minst 40 min.
  11. Pensla bullarna med uppvispat ägg och grädda dem i mitten av ugnen tills de blivit gyllenbruna.
  12. Blanda vatten och sirap i ett glas. Blanda även kardemumma och socker i en skål.
  13. Pensla bullarna när de kommer ut ur ugnen med sirapsblandningen och strö DIREKT på rikligt med kardemumma och sockerblandning.

Ät. 

29 Apr

Pest eller kolera

Skulle du hellre välja att aldrig mer få vistas ute eller inne? Ja alltså jag fattar ju att man skulle bli tokig, men hellre inne. Skulle fasen inte palla leva ute året om, inte här uppe i alla fall.

Skulle du hellre alltid ha fettigt hår eller fläckiga kläder? Fläckiga kläder. Händer mig varje dag.

Saharaöknen utan vatten eller nordpolen utan jacka? Nordpolen utan jacka! Har 100 procent problem med att vara för varm, och betydligt mindre problem med att vara kall.

Alltid ha ett bi som följer efter dig eller äta fem bin? Äta fem bin.

Trampa på lego eller slå stor tån i tröskeln? Här snackar vi verkligen pest eller kolera, får jag svara äta fem bin här också?

För all framtid använda sexybitch1990@hotmail.com eller för alltid ha ett telefonnummer på 50 siffror? Absolut telefonnumret, haha. Folk får väl lägga in i kontakter hallå.

Ingen dyker upp på dina födelsedagar eller ingen dyker upp på din begravning? Ingen dyker upp på min begravning, givetvis. Kunde inte bry mig mindre om min begravning, speciellt inte i jämförelse med mina födelsedagar. *kalasälskare since 1990*

Alltid gå med högklackade skor eller alltid vara tvungen att bära 3D-glasögon för kunna se? Alltid gå med 3D-glasögon är ju rakt ingen skillnad från mitt vanliga liv. Hälsningar, glasögonormen

Aldrig använda sociala medier eller aldrig få se solen skina igen? Aldrig använda sociala medier måste jag ju svara här, man kan ju inte leva utan solen! Även om jag då tydligen väljer att se den genom ett fönster…..

Skulle du eller födas som en helt ny person eller födas på nytt som samma gamla dig men med dina gamla erfarenheter och kunskaper? Samma person med erfarenheter och kunskaper. Har aldrig varit en gamblare.

Hitta en 100-lapp varje dag i resten av ditt liv eller varje dag minnas något nytt av ditt förflutna? 100-lapp varje dag. 3000 extra i månaden. 36000 om året. Värt.

Alltid ha lågt batteri eller alltid ha segt WiFi? Ajajaj. Trauman! Jamen alltid lågt batteri då. Det blir man ju åtminstone inte vansinnig av.

Disken sköter jobbet själv eller rummet sköter städningen på egen hand? Absolut rummet sköter städningen. Man har väl diskmaskin?

Alltid snö eller alltid regn? Alltid snö. Regn är ju för trist ändå.

28 Apr

Relationer

En av de sakerna jag funderat mycket på är relationer, mest i allmänhet men också vår egen. För ett par månader sedan berättade min mellanbror att han och hans sambo skulle separera och sedan dess har jag funderat extra mycket. För okej, om vi ska vara ärliga – jag tycker alltid relationer är oerhört intressant att fundera kring. Vem gör inte det liksom?

/hälsar fru ”övar på att inse att vi är olika”

Vad är det som gör att man kan tänka sig att leva med en människa ett helt liv? Hur hittar vissa den människan relativt enkelt, medan andra får leta länge? Hur mycket påverkas vi av att det är normen, att ”hitta sig en partner”? Vad är kittet i ett förhållande, hur mycket betyder inställningen till en relation och hur mycket kan man kompromissa innan man gör avkall på sig själv?

Först måste jag bara tillägga apropå separationen och nu hoppas jag att jag inte hänger ut dem, men det är den absolut mest imponerande separationen jag någonsin bevittnat. Så oerhört moget, proffsigt, transparent och bra de har gjort det. Jag blev givetvis otroligt ledsen först men insåg snabbt att de båda skulle fortsätta vara en stor del av mitt liv, och då kändes det genast mycket bättre.

Vi pratar som ni kanske vet mycket om relationer, jag och Jakob. En del saker tror jag vi upplever olika, som exempelvis det här med behovet av ensamhet för mig. Det har liksom slagit mig på senaste att jag aldrig varit ensam (vi blev ihop när vi var 16). Aldrig styrt mina dagar utifrån vad jag vill, aldrig kunnat ha perioder av egoism. Nu hör jag att den reflektionen kanske låter ohärlig, givetvis är jag så oerhört tacksam över alla fina, långa relationer jag har haft och har – men kanske är det därför jag ofta romantisera stunder av ensamhet. Att ha sitt eget krypin där min kontroll råder, och jag inte finns till för någon annan. (Den möjligheten försvann ju exakt i samma stund som jag fick barn hehe, och att det var så kom ju inte precis som en överraskning.)

En sak vi dock är rörande överens om, är att när man blir ihop så tidigt som vi blev så behöver vi ge oss själva utrymme att uppfylla drömmar tillsammans med varandra. Nu har vi tur att ha rätt liknande visioner kring vår framtid och hur vi vill leva, men jag tänker att en stor förmån med att ha en så pass trygg relation som vi har är just att kunna våga hoppa tillsammans, som par. Säga: ”Äh, det här kanske inte är det smartaste just nu men va fasen – vi provar!” (Ska berätta mer om våra gårdsdrömmar i ett annat inlägg, som ett exempel) Vi två är oftast så oerhört stabila och förutsägbara, och jag tror vi båda triggas av att ibland få fundera kring att vara (i våra mått mätt) lite våghalsiga, sådär i det lilla.

Jag är också så glad över kommunikationen i vår relation. Att vi kan prata om ”relationen” på ett sätt som är distanserat från oss som personer, om ni förstår vad jag menar. Att vi kan prata och analysera om saker som funkar bra eller dåligt med oss som par eller tankesätt, utan att bråka eller direkt tänka ”älskar han mig inte längre?”. Men så blir det kanske, efter snart 14 år tillsammans.

Och ja. Givetvis diskuterar vi också människorna runt omkring oss och deras relationer. Hehe. Som två egenutnämnda parterapeuter från Gift vid första ögonkastet som (kärleksfullt) vänder ut och in på det vi tror oss veta om hur andra har det. Ett favoritämne, tackar som frågar. 

28 Apr

Odla

Okej, vill på inget sätt förringa det som händer runt omkring just nu och jag är också orolig över dödsfall, närstående, överbelastning, varsel osv men parallellt med den känslan –

kan vi bara prata lite om den här känslan som jag burit med mig nu hela våren, av att man också kan gilla det här att det liksom spritter av kreativitet när alla är lite uttråkade runt om i Sverige? För mig handlar kreativitet mycket om att få inspiration från någonstans, och det har ju sannerligen inte varit brist på det de här senaste veckorna. Mitt sociala medier-användande har enligt min mobil ökat med typ 42 procent senaste veckorna……

Sedan är mina intressen kanske också väldigt anpassade till en karantänsituation, som den ”hemma-råtta” man ändå är. Men jag bakar, läser böcker, gör mat från grunden, pysslar med barnen som aldrig förr. ”Samma som alltid, med andra ord?” tänker kanske du.

Ja, jo. 

En för övrigt enligt mig intressant tanke, jag undrar vad vi i efterhand kommer läsa att det här året ledde till förutom all uppenbar katastrof. Kommer det bli skilsmässor? Baby boom? Sundare leverne med typ mer uteliv, motion, hemlagad mat? Eller blir det en mental kollaps i psykisk ohälsa? En klimatmedvetenhet utöver det vanliga?

Nåja, något som det plötsligt fanns lust till var odling som jag drog igång med för ett gäng veckor sedan. Och framför allt passade jag på att plantera om alla mina stackars elefantöron och krukväxter som inte fått ny jord på… tio år typ. Det kändes liksom fint, som att äntligen få ge dem lite spa efter att ha knegat på så länge. Hos mig, av alla människor.

Sedan passade jag på att driva upp några olika små sorter, mest för skojs skull, med ärtskidor, citronmeliss, persilja, luktärtor osv.

Om alla lever och frodas nu? Tyvärr. Åkte till stugan över påsk och lyckades glömma den lilla detaljen att jag hade ”levande och sköra väsen” i mitt hem, vilket innebär en förlust på cirka 40 procent men med tanke på att jag kanske ändå inte hade behövt åtta citronmelissplantor så känner jag mig inte särskilt nedslagen.

Det är mysigt att odla! Jag har också inte försökt gömma undan dem utan har ställt dem på en fönsterbräda mitt i huset så att jag naturligt passerar där många gånger under en dag.

27 Apr

Svärmor Lotta 60 år

Vi har haft en riktig helhelg eftersom vi har fått fira min svärmor som fyllt jämnt! Fina, härliga Lotta. Det är en sådan fröjd i vardagen att få åka dit och bli bortskämd någon timme då och då, med matfrossa och en enastående barnunderhållning.

Som med allt annat den här våren blev originalplanerna för firandet helt förändrade, men istället fick vi en helg där vi alla (Jakobs systrar med respektive var också hemma) övernattade i Arnemark, åt god mat, spelade spel och lekte utomhus – och det blev väldigt trevligt! Det är min återkommande aha-upplevelse den här våren, saker som inte blir som planerat kan ändå bli minst lika bra.

Tänka sig. 

Jag tog typ två bilder under lördagens lunch och sedan försvann kameralusten i ett virrvarr av leva-i-nuet-stunder.

Tack för den här helgen!

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)