Arga stunder

Söndag! Och jag har just sett kvällens näst-sista-avsnitt-av-sista-säsongen av Bron. Aaaah! Allt kan hända!

Alltså, jag bara måste ge föräldranyanser till alla de mysiga och roliga stunder man har med lilla damen. Som igår exempelvis. Kanske mitt livs värsta handling på ICA.

Det känns så klyschigt att kalla saker för ”2-årstrots”, men om vi säger såhär – en ny fas har inletts senaste typ två veckorna. Jag menar, den här reflekterande och kloka lilla damen som har helt klart för sig vad man får och inte får göra (och som gärna berättar detta för andra barn), hon har börjat få stunder där hon blir fröken precis-tvärtemot. Alltså typ få utbrott där hon absolut inte går att resonera med/muta/distrahera/hota – hon vill bara inte göra som man säger. Inte heller riktigt så att hon bara lägger sig och skriksparkar på golvet, men hon får för sig saker. Testar. Tittar plötsligt på mig och kastar sin skedtugga på golvet. Vänder vattenglaset upp och ner. Ritar på pappret för att sedan titta upp och mycket medvetet flytta pennan och rita på bordet. Osv.

För att då ta exemplet från igår. Jag och hon åker på handlingsutflykt, vi har inte så bråttom och hon får ta egen liten vagn som hon mycket nöjt kör omkring med. Den blir fort full eftersom modern felberäknat antalet varor. Vi avslutar med att plocka godis till vår mellokväll som var inplanerad med vännerna. Edith hjälper till med en skopa och sätter godis i påsen. Tills vi då är klara, och jag stänger igen påsen. Och Edith absolut inte vill göra detsamma. Nej, hon vägrar lägga ifrån sig skopan och fortsätter gräva ur godisburkarna. Man börjar med det snälla distraherandet, att ”Kom så ska vi skynda till kassan, då kan då få hjälpa mamma att betala! Visst vill du det?? Kan du springa dit fortare än mig?” eller ”Ser du vem som står där framme, tror du det är en kompis från förskolan? Ska vi springa och kolla?”

Inget fungerar. ”Nej!” säger ungen och fortsätter skopa medan man är där och styr undan skopan från godiset.

Saken är ju den också att hade jag bara haft en stor vagn hade jag ju helt sonika satt ner det då arga barnet i vagnen och struntat i det. Hon blir ändå inte helt hysterisk, så lite tyck-synd-om-mig-gråt kan jag gott stå ut med. Men nu fick jag ju då ta henne (argt protesterande under ena armen, och försöka ta de tre stora drickorna under den andra och sedan fösa lilla vagnen framför mig. Vilket ju snabbt inte var särskilt bekvämt för längdryggen när man är gravid. Och varm av ytterkläderna.

Och när man på nytt provar ställa ner henne gång på gång och hon bara ska springa tillbaka, och man försöker hålla fast henne i handen och benen bara försvinner och hon ligger där på butiksgolvet och tittar på en med överlägsen blick – ja, då brinner det i hjärnan på en. När man då sedan rycker upp henne i overallen och med sin argaste blick väser fram att ”Nu räcker det!” och sedan ändå behöver bära sitt arga barn till kassan och svetten rinner och ländryggen gör ont, ja då känner man sig istället som världens sämsta mor. Alltså, bara för att de andra kunderna möjligtvis ser ens bristande tålamod, inte att jag mår dåligt för Ediths skull. Hehe.

Men det är just de här offentliga miljöerna där man bara tillslut vill skona alla från sitt tjatande och barnets gnällande, och bara. Åka. Hem. Jag känner också mig rätt maktlös i den situationen, vad är ens bäst? Vad skulle barnpsykologen säga? Det blir också frustrerande när hon annars faktiskt går att resonera med, för det här är ju stunder beyond ord, ingenting når fram och hon blir som förbytt. Inte ens hennes bästa mutor fungerar. Och jag kan ju inte precis lämna henne på golvet, det skulle hon inte bry sig om. Och följa hem måste hon ju tillslut.

Och när man sedan kommer hem, bryter ihop lite för att man är less och trött och känner sig dålig, och barnet mycket pedagogiskt förklarar för fadern vad som hänt, ”Inte pjinga iväg, mamma färdi godi, Edi ta me godi ändå. Edi inte lyssna. F´låt mamma. Nu Edi vill ha smoothie.” ja då känner man två saker.

1. Hon är väldigt gullig ändå.
2. Det lilla aset är en odåga med flit.