17 Dec

Familjetid

Om en halvtimme har man då äntligen jullov! I morse satt jag i kyrkbänken och lyssnade på ett orgelstycke, och då tog jag en stund och mentalt klappade mig själv på kinden för god arbetsinsats den här hösten. Du gjorde det. Där för några veckor sedan trodde jag verkligen inte att jag skulle ro i hamn det. Och hade jag blivit det minsta sjuk hade jag med all sannolikhet inte hunnit. Men nu är listan avprickad, mailen satt på autosvar och jag ska strax checka ut för dryga tre veckors ledighet. Det ska bli underbart.

De här senaste veckorna har ju vi, liksom typ alla andra, haft otroligt begränsade fysiska kontakter. Det innebär ju också att vi varit jättemycket med vår lilla familj, bara vi fyra. Och wow, vad intensivt det är på många sätt. Och också ovanligt? Vi har ju aldrig någonsin varit så har mycket och liksom ihållande med varandra, trots att man tänker att man är mycket ”med familjen”. Men då är ju ofta måna andra personer inblandade i umgänget. Jag tänker att jag måste få reflektera lite över detta, givetvis i punktform.

Tid. För det första, så mycket man är med barnen när man inte har andra vuxna att prata med på samma sätt. Jag tänker att det är lite samma som jag tänkt när Jakob är borta, att plötsligt pratar jag ju främst med barnen och på ett sätt som de förstår.

Barnen. Det här gör ju också att det känns som att man känner dem bättre än någonsin. Det kanske i och för sig beror på att de är äldre också och mer ”analyserbara” (kanske inget ord) nu, men jag har verkligen fördjupat relationen med dem båda den här hösten. Vilka otroliga personligheter de är!

Det långa dygnet. Hjälp vad ens humör hinner pendla under en helg hemma med barnen. Ibland har jag bara velat smälla igen dörren och gråta av utmattning över barnens gnäll, och ibland har man sådana mysiga stunder så att man får nypa sig i armen. Och på kvällen när de lagt sig (förhoppningsvis efter en lugn och mysig läggning), då är man så tillfreds över att bara få tänka på sig själv en liten minut. Som jag har längtat efter kvällarna vissa dagar. Jag är ändå så genuint glad över all extratid med dem i just den här åldern som jag tycker så mycket om. Det är ju det jag velat, att även få vara mer ledig lite senare än spädbarnsåldern.

Syskon. Alltså skoja inte hur tacksam jag har varit över att de har haft varandra under den här tiden, när de inte kunnat träffat så många andra barn (annat än på förskola givetvis). Så otroligt många timmar de ändå har roat varandra! Lekt rollekar, dansat, suttit vid skrivbordet och pysslat, smygsovit tätt bredvid varandra i soffan. Nu känner man verkligen att de kan leka tillsammans och att de potentiellt har en vän för livet i sin syster. Och ja, ibland har de bråkat och ibland har de haft behov av att gå iväg var för sig, men då är det ändå glädje när de sedan får mötas upp igen.

Relationen. Vi är ärligt talat lite förvånade själva, men relationen är på topp trots den här hösten. Ja, vi båda har varit slitna och stressade stundtals (och less på barnen), men otroligt lite irritation på varandra trots att vi båda jobbat hemifrån mycket och typ bara träffat varandra. Jag tror nyckeln är att vi växeldrar lite i energi, det är sällan vi är utslitna precis samtidigt (då irritation lätt uppstår), och så har vi verkligen försökt göra grejer hemma som vi båda tycker om. Haft dejtkvällar på fredagar med lyxigare mat efter barnen somnat, lagat god mat tillsammans, gett varandra tid att pyssla på med något eget. Och bara det här att få vara i huset själva medan barnen är på förskolan! Vilken relationsboost. Ta lunch tillsammans vid köksbordet, prata om allt annat än barn och hem – saker som händer på jobbet, något man läst, reagerat över osv.

Mat. Det går jättemycket mat när man äter alla mål hemma. Tur att man sparar lite pengar på allt som man inte kan göra men som man i normala fall lägger pengar på.

Minskad press. Ja, det är klart att jag saknar att träffa nära och kära, men när jag väl landat i att det är såhär det är (och att vi förhoppningsvis kan vara med föräldrar och syskon över jul) så har jag ändå tänkt att jag ska passa på att se det här som ett litet andningshål i ”sociala förpliktelser” som man ändå omedvetet känner av annars. ”Vi borde bjuda hem…” ”Det var länge sen…” ”Är det vi som bör ordna det i år…?” osv. Nä, just nu kan vi inte bjuda hem någon och ingen kommer heller förvänta sig det. Det kommer en tid när vi kan göra det igen och då kommer man uppskatta och vara tacksam över att få träffas, men just nu vilar jag i att det är såhär.

17 Dec

Lucka nummer 17: ”Pandemin tog och gav mig…”

Ja, pandemin berövade mig på alla planer? Resor, och mitt 30-årsfirande som för evigt kommer vara förknippat med pandemiåret (även om det blev en otrolig fest där i oktober, innan allt stramades åt igen). Det var också obehagligt att liksom vändas mot varandra, att behöva hålla avstånd till folk, det skapade liksom en mental distans också som var rätt obehaglig. Som att vi blev rädda för folk vi mötte.

Det här året gav mig kanske ändå någon slags lärdom i att det kan bli bra även om det inte blir som det var tänkt. Okej, inte alltid, men ibland ändå. Sommaren lyckades bli otroligt fridfull rent mentalt, genom att verkligen bara ha ett långt pärlband av obokade dagar. Det här året gav mig också mycket tid, med min lilla familj. Vi har varit väldigt mycket med varandra, vilket har varit härligt (och jobbigt periodvis, såklart).

Tycker ändå det här året har varit ett riktigt bra år, på ett personligt plan.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)