20 Sep

Livets peak

Jag funderar mycket över vad jag har just nu. Så har det alltid varit, att jag liksom velat utvärdera var jag står i livet och vad som är bra med det och vad jag mer vill ha. Och just nu, som 30-åring, tänker jag att jag har i stort sett allt jag har önskat mig. Jag har två otroliga barn som jag är så hutlöst förtjust i, jag har en make som jag efter 14 år fortfarande bara blir mer och mer kär i, ett hus som vi får pyssla på med och göra till vårt, vi har varsitt jobb som vi tycker om och vi tjänar så pass att vi kan leva bra och jag kan jobba deltid. Vi har otroliga vänner, familjer vi vill vara med och som vi får hjälp av. Vi är friska. Vi har varandra. 

Och kanske just därför, kan jag inte låta bli att tänka att det är en skör tid. Att för första gången i livet tänka att jag nu har allt jag kan önska. Att känslan är att inget kan bli så mycket bättre än det är, bara sämre. Att någon del ur ekvation kan falla ur, som gör att lyckan förtas vilken dag som helst. Det är någon form av stress att tänka att jag just nu eventuellt lever den här tiden som jag senare i livet kommer titta tillbaka på och konstatera att det var livets peak. Och missförstå mig rätt, jag njuter varje dag över det. Jag är också glad över att jag medveten om det medan jag fortfarande är mitt i det. Är ödmjuk inför att många kanske inte får uppleva stunder i livet av någon slags fullkomlighet. Det finns ju nästan alltid saker som kan bli bättre. ”Om bara…”

Det handlar väl också om att tiden går fort när man har roligt. Det spelar ingen roll hur mycket jag njuter, veckorna går inte långsammare för det. Men det förstärker känslan av att jag vill se klart, vara här och nu. Reflektera. Insupa ögonblicken. Så att när jag ser i backspegeln kan komma ihåg att jag var där mentalt. Medveten om vad jag hade.

Och så njuter jag av att vi i det lilla har så mycket att se fram emot i höst. Jag tänker inte ta något för givet. 

19 Sep

Att rädda någons liv

En kollega till mig har fått akut leukemi och som alltid knyter det sig i magen när någon ska behöva drabbas av denna vidriga cancer. Hon har två små döttrar i nästan samma ålder som våra, och givetvis tänker jag mycket på vad de går igenom just nu. Alla dagar borta från varandra, alla behandlingar. Hon kommer behöva göra en stamcellstransplantation och där är Tobiasregistret en ovärderlig källa för att finna en passande donator. Jag står i deras register sen förra hösten och hade då tänkt på det länge men inte fått det till att bli. Men alltså, du som är mellan 18-35 år – ta nu bara tre minuter och klicka hem testkittet. Nej, du har egentligen inte tid men gör det bara! Då skickas ett kitt med en tops hem till dig, du drar den över kinden inne i munnen och skickar tillbaka kittet. Sedan meddelas du när du är registrerad.

Om du sedan skulle bli kontaktad för att du har fått en match, så kan du donera stamceller via två sätt (du bestämmer själv både hur och om du fortfarande vill donera), antingen genom att ge blod (tar cirka fyra timmar, stamcellerna tas från blodet och blodet förs in i kroppen igen) eller genom ett ingrepp när du sövs och det sticks en spruta in i ditt höftben och stamcellerna tas ut. Du kommer bli välinformerad längs hela processen och kan när som helst säga nej.

Men alltså, förstå pirret om du skulle få ett samtal där du bokstavligen kan rädda ett liv. Någons liv kan fortsätta tack vare dig! Alltså jag kan knappt ta in hur mäktigt det skulle vara.

Så. Läs på här om du är nyfiken, och annars – gör det bara!

18 Sep

Vår tvååring

Jag tänkte ju redan när Signe fyllde år i juli att jag skulle skriva ett tvåårsinlägg, men det kommer istället nu. 

Signe, vår Signe. Denna ljuvliga lillasyster som känns helt självklar i vår familj, och som var precis det vi andra behövde. En glad, gosig, omtänksam liten person. Och som är så väldigt rolig. Hon babblar i ett, med mer eller mindre begripliga ord. Helt övertygad om att hon kommer bli förstådd. Diddi (Edith) är det mest återkommande ordet. Sjunger hellre än bra än så länge (jamen så får man skriva till en som bara kör en variant av Uti älven från Frost 2, och man ändå knappt hör vad det är).

Hennes starkaste karaktärsdrag, förutom att hon är väldigt kommunikativ med vad hon vill, är att hon är så väldigt omtänksam. Alla dockor, mjukisdjur, riktiga bebisar som går att vagga, trösta, bädda om, stryka på kinden, pussa – de får hennes fulla uppmärksamhet. Den bästa leken enligt mig själv är leken ”mamma är en bebis som ska sova”, då får man många pussar, strykningar på kinden medan det viskas ”nov gott vännen”, godnattsånger (bara Uti älven, givetvis). Och så får man ligga ner hela tiden med filt. En annan favorit är att Signe är ”mamma som hämtar sitt barn på förskola”, där hon då går iväg, vänder om och utropar ”heeej!” med utsträckta armar. Varpå jag ska svara ”mamma!” och möta henne med en stor och lång kram. Ofta behöver jag lyfta upp min lilla mamma för att kunna kramas ordentligt, men det hör till. Och så gör vi så typ 700 gånger.

Hon är liksom väldigt likeable, både för det märks att folk tycker hon är gullig och sedan för att hon är så glad mot människor hon möter.

Hon älskar när vi alla dansar till musik, har precis börjat säga ”dunna mamma” (dumma mamma) med tydligt upprorisk-min-medan-man-småler-över-hur-upprorisk-man-är, för att sedan vara lika nöjd över att säga ”tåt mamma” (förlåt mamma) och ge en lång kram. Jag tror det är den biten hon gillar mest. Försoningskramen.

Hon är väldigt fysisk och ser sig absolut som en del av det äldre gänget, typ Edith och hennes kompisar på förskolan, men kan lika gärna pyssla på med vänners bebisar när vi träffas, om de låter henne göra det. Hon springer oerhört fort. Edith får verkligen ge järnet för att hinna förbi hennes trummande små ben.

Hon äter bra och själv, sover bra på nätterna och vill ofta gärna bli överflyttad till vår säng där kring 6-snåret. Men då somnar hon om igen tätt bredvid mig, och är sedan en riktigt sjusovare. Får hon sova ostört kan hon sova till 8, men det får hon sällan. Eftersom Edith ofta vaknar innan det, eller bara för att vi ska till förskolan.

Hon förstår väldigt mycket. Saker man ber henne göra, var man ska, vad man frågar kring saker som hände. Men där tänker jag också att man nog alltid håller småsyskonen yngre än vad de är, Signe är ju snart lika gammal som Edith var när Signe föddes – och då höll man ju Edith som verkligen ett stort barn. OJ, vad hon kunde själv och var kapabel, pratade och förstod.

Jag skulle kunna skriva hur långt inlägg som helst.

Älskade vännen, du är allas vår ögonsten. 

14 Sep

Hösthelg i Kvikkjokk

Det blir inga dagliga uppdateringar här precis, men jag har försökt förlika mig med att om alternativet är att stänga ner bloggen helt så känns det ändå trevligt att få fortsätta uppdatera då och då.

Höstterminen är igång för fullt och september är verkligen ljuvligt. I helgen bokade vi spontant en stuga i Kvikkjokk och åkte dit med mina två bröder och deras familjer. Alltså, fjällen i september! Färgerna! Luften! Vyerna! Stugans utsikt är bild nummer 2 här nere, så det gick ingen nöd på oss när det gällde vackra vyer precis.

Vi åkte vid lunch på fredag och kom dit lagom till middag, och på lördag var det dags för vandring. Vädret visade sig vara mycket bättre än utlovat och det blev en rätt lång tur upp till toppen av ett berg där vi också åt lunch innan vi vandrade hemåt. Över 20 000 steg (och massvis med höjdmeter) vandrade Edith och Herman, utan märkbart gnällande. Imponerande, med tanke på att man själv också var tämligen mör i benen. Signe den lilla latmasken vandrade cirka 14 steg innan hon helt sonika la sig ner på marken. Vi har ju drillat Edith rätt bra i att gå själv och försöker göra samma med Signe, men såhär i fjällen när vi visste att vi med bra takt ändå skulle gå rätt många timmar så kändes det ohållbart att hålla på och truga Signe varje meter. Så, upp i bärryggan på Jakobs rygg, så hans insats blev också tämligen imponerande med över 20 kilo extravikt.

Väl hemma blev det välförtjänt vila, middag, bastu för både barn och vuxna, och till sist (ja, barnen somnade fort) spel, vin och snacks för oss vuxna. Söndagen var hemresedag men vi ville ändå vandra en tur så vi städade ur stugan och tog ett mindre berg som ändå visade sig vara en 1,5 timmars rätt brant vandring, och gjorde lunch uppe vid ett vindskydd. Vandrade ner, köpte snacks på fjällstationen och satte oss i bilarna för hemfärd med pizzastopp i Älvsbyn.

Så otroligt mysigt att få spendera tid med det här gänget, både små och stora. 

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)