12 Maj

”Sänk bara dina krav”

Jag och min käre make hade något av en … dispyt härom veckan. Det var om något så spännande och intressant som – städning! Hurra! Ibland kan jag tänka att den biten åtminstone var lättare förr när det bara antogs att kvinnan gjorde det. Måste har reducerat antalet bråk kraftigt. Jag tror mest att jag blir frustrerad över att det här är något som inte bara kan funka, med två vuxna, fullt kapabla människor. Men, jag antar att vi lägger ribban olika och kanske hade personlighetsskillnaden varit lättare att acceptera om det hade varit tvärtom, nu stör det mig så förbaskat att det är jag som kvinna som ”vill ha det städat” och att det är han som tycker att ”han inte ser stöket”.

Åh, tänka sig, våra personligheter stämmer precis in på könsrollerna som funnits i typ för evigt, intressaaaaant. 

Sist anklagade jag också honom för att ha inlärningssvårigheter, specifikt inom städ- och rutinvärlden. Kanske inte mitt mognaste ögonblick, men jag tänker stå för det.

Jag kan bara inte förstå att man låter städning komma emellan en, det är ju bara att… göra det? Nåja, märker att jag snurrar iväg här lite, för min egentliga tanke var ju faktiskt att reflektera över mitt agerande i det här. Plot twist.

Rimlig person som man ju är så försökte jag skjuta irritationen åt sidan. ”Vad kan jag göra för dig älskling, istället för det här behöver du göra för mig” osv. Och, jag har länge vetat om att det är klart att det är härligare om man inte var en sådan person som alltid behövde städa och prestera för att må bra i själen. Jag menar, jag kan förstå att när man ser sina livsstaplar sen så kanske det inte är supertrevligt att se att ”städ-stapeln” överstiger både ”gosa-med-barnen-stapeln” och ”läsa-bok-stapeln”. Jag förstår intellektuellt att det är rimligt att sänka kraven på sig själv och hur man ska vara som mor och fru, för att slippa ångesten och besvikelsen. (Trots att jag innerst inne hellre vill höja kraven på andra så att vi helt enkelt bara linjerar utan någon irritation alls…)

Men. Hur fasen gör man det? Jag vet inte hur jag ska komma framåt i det här, hur lär man sig att inte se det som behöver göras? Att inte se sakerna som dräller runt omkring en som en evighetslång lista, som ju längre jag väntar på att ta tag i den bara blir längre, och längre. Kan man gå i samtal för sådant här? För det är ju också så, att när det väl är städat och prydligt, då mår jag ju kanon. Myser. Spinner likt en katt. Det är ju inte en evig (nåja, i viss mån kanske) kamp om att uppnå det ouppnåeliga. Eller?

Jojo, nu hör jag dig, hemmapsykologen. Som säger att det bottnar i ett kontrollbehov och en eftertraktad känsla av att ha makt och kontroll över ett område som är viktigt för mig, som jag just nu aldrig kan ha kontroll över. För, missförstå mig rätt, jag är på inget sätt pedant. Vill bara liksom ha det undanplockat, kanske dammsuget och inte små högar överallt.

Mest stör jag mig på att jag överhuvudtaget stör mig på det här. Varför tycker jag det är så viktigt? Mor, är det du som får ta ansvar för den här städfördärvade hjärnan kanske? Skulle man kanske få ta och fakturera terapisumman till dig? Tack på förhand.

8 Maj

Att inte längre ha en bebis

Vi är på väg in i bästa fasen just nu, när det gäller åldrar på barnen. Okej, det vet jag ju inte än, men det har alltid varit min känsla. Vi pratar ibland om vilken ”ålders-förälder” man är, alltså vilken ålder på barnen som man tror kommer vara ens prime time som förälder. En del älskar bebistiden med själbärande och mysamning, andra vill att de ska vara äldre för att de längtar efter aktivitetstiden där de kan vara fotbollsförälder, osv, osv.

Jag har ju ett komplext förhållande till bebistiden, egentligen älskar jag själva bebisarna och har alltid gjort men min egen erfarenhet har liksom präglats av låååång återhämtning efter förlossningar (fysisk men kanske framför allt mental), amning och ersättning i någon slags hanka-sig-fram-variant, enorm trötthet, begränsad egentid, alltid finnas tillhands och så vidare. Det är mysigt, men helt enkelt rätt krävande och jag har inte känt så mycket frihet i det där.

Men! Jag tycker redan när de börjar gå så vänder kurvan uppåt, då får man i och för sig en obstinat och livsfarlig liten varelse att vaka över istället, men för oss har det ändå varit starten på att barnet börjar sova bra på nätterna – och alltid gett oss superlånga sovningar dagtid (Signe är ju 1 år och 9 mån nu, och sover fortfarande två-tre timmar varje dag), äter vanlig mat, kan roas av att vandra omkring utomhus och så vidare.

Därför har jag alltid sagt att mellan typ 3-6 år, det kommer att vara min bästa tid som förälder. För så fort allt det där direkta omhändertagandet har passerat och ”ordna vardagsaktiviteter”-tiden tar vid, då är jag riktigt bra. Jag fixar utflykter, ordnar roliga mellisar, jag planerar pyssel, glittrar till både födelsedagar och ordnar med traditioner kring helgdagar, kirrar fredagsdisco, jamen ni fattar. Jag tycker det är superkul. Och barnen älskar det! För uppskattningen är ju nyckeln, allt det här kommer ju bli mindre roligt om man har någon suckande minitonåring som hellre vill vara med en kompis. Nu är jag ju fortfarande en hjälte! Viktigaste personen i deras liv! De vill vara med mig!

Som vi njuter nu av att det mer och mer går åt det hållet. Senaste dagarna efter middagen vill barnen gå ut – och vi kan låta dem göra det! Utan oss (men givetvis under uppsikt från fönster)! Eller att vi följer med och att man bara får sitta på bron en stund, eller pyssla på med sitt. Den äldre är jag helt lugn med att släppa ut men inte heller den lilla filuren är särskilt rymningsbenägen. Vi har också en bra bit till vägen ändå, så om man nu skulle märka att de rörde sig ditåt så kan man ändå hinna ut och ropa tillbaka dem. Älskar också när man sedan kan ropa ”nu är det dags att sova!” (känner mig som en sån morsa då) och de släpper sina prylar och knallar in.

Det är så roligt att de tycker så mycket om att vara ute. Signe älskar sandlådan, gräver och packar sand i hinkar så det står härliga till. Båda gillar lekstugan väldigt mycket, och Edith älskar studsmattan (den må vara ful men otrolig är den). Och så kan man som förälder ibland gå ut i vårkvällen och ropa: ”Vad säger ni tjejer, ska vi gå ner och köpa glass till kvällsmat?”

Då, i de lägena, då njuter jag över att bebistiden är förbi. 

6 Maj

Årets bok

Jag såg någon jag följer som hade fått en härlig låda med alla 12 böcker som var nominerade till Årets bok, och tänkte – kul att läsa igenom alla! Sedan lyckades jag ju såklart hitta ett par andra böcker som jag var hemskt sugen på att läsa, så det blev lite fördröjt, men snart är de slut och jag tänker att jag ska dra igång med detta projekt.

Har även skaffat Nextory (eftersom lokala biblioteket tillfälligt stängde så blev det så bökigt att låna där) och vilket otroligt uppsving det har blivit med e-böcker! Förr fanns det ju bara massor med ljudbokstjänster och så fick man vara glad om man råkade hitta en e-bok, men nu är ju utbudet jättestort.

Nåja, böckerna är i alla fall (överkryssat de jag redan läst):

Ödesmark av Stina Jackson

Bergens stjärnor av Jojo Moyes

Brevvännerna av Eli Åhman Owets

Nästa! av Nina Lykke

Jamåhonleva av Anders Roslund

Terapeuten av Helene Flood

Skuggjägaren av Camille Grebe

Där kräftorna sjunger av Delia Owens

Tistelhonung av Sara Paborn

Mitt liv som råtta av Joyce Carol Oates

I oxögat av Ida Andersen

Jägarinnan av Kate Quinn

Nå, vad tror ni? Tar jag mig igenom hela bunten? Återkommer i frågan.

5 Maj

Gårdsdrömmar

Som jag nämnde i ett inlägg tidigare så upplever jag kanske min första livskris just nu. Eller okej, det lät väldigt dramatiskt (och negativt), men något med de här senaste månaderna har fått mig att fundera och börja längta extra mycket efter ursprunget på något vis.

Vi bor några dagar på stugan och konstaterar att det är oerhört härligt att vara utan el. Jag pysslar på hemma och längtar efter gård, och plötsligt är det allt jag ser i mitt flöde. ”Hjälp vi har skaffat bondgård” med Kalle och Brita, Underbara Clara och Erica som pratar om hur det är att växa upp på landet, konton som visar nykläckta kycklingar och prunkande köksträdgårdar med ängar i solnedgång.

Och att vi fick besöka bondgård förra veckan, och fick klappa och hålla massor med tama djur såsom lammungar och kycklingar. Och när jag satt där på en pall bredvid fåret Tulpan som blundade medan jag kliade på halsen, då kände jag att här kan jag vara kvar. Tror att jag längtar efter djur i mitt liv? Ja jag vet, inte helt i karaktär men jag gör det likafullt.

Det må vara en fas, men jag som alltid har drömt om mitt Bullerbyn har nu plötsligt exploderat i längtan. Det känns som att allt jag vill (kanske speciellt den här årstiden) är att gå utomhus i stövlar och plocka in ägg på morgonen, göra äppelmos för en hel vinter av egna äpplen, ha en biodling, baka bröd i bagarstuga, låta tjejerna ha kaniner och hålla kycklingar, vara ute och höra får bräka om kvällarna, ordna sommarkalas i logen. Ah, ni fattar.

Och egentligen tror jag det här småskaliga gårdslivet (vi pratar alltså inte kossor och grisslakt här) skulle passa oss perfekt. Jakob längtar efter att ha mark, skog, maskiner att bruka med. Och jag längtar efter allt det ovan nämnda. En lantligare stil, helt enkelt.

Som om det inte var nog så blev jag påmind om att farfars bror snart säljer släktgården tio minuter bort, med ett hus i behov av renovering, nära en stor äng och tillhörande liten bit skog samt en gårdslänga där djur har stått i många, många år. Till och med en gammal bagarstuga, på tomten.

Och så plötsligt sitter jag och skissar på kvällarna. Kan vi? Ska vi? Vill vi?

Det finns bara några små hakar, där den främsta är:

Ja, att vi ju trivs hemskt bra här. Hehe. Jag tycker väldigt mycket om huset, men framför allt trivs jag så fantastiskt bra med att ha nära till så många av de jag tycker allra mest om. Vet inte hur ofta vi har poängterat det, sedan vi flyttade hit. Vi promenerar iväg till vännerna i matlaget, andra vänner som letar hus här, jag har snart både föräldrar och BÅDA mina bröder i samma by, mormor och farmor, släktingar och kusiner. Jag har så oerhört svårt att se att vi skulle vilja flytta härifrån. Ta ifrån tjejerna allt det.

Och samtidigt. Det här är det enda liv vi har. Vågar vi? Orkar vi? Vill vi ens, vad är det egentligen vi värdesätter högst i vårt liv?

Jahapp. Så nu går jag och funderar över det. Och hoppas att det som genom ett under ska dyka upp en liten gård här i närheten. Som bara vi vill ha och som inte kostar skitmycket pengar, som allt annat som säljs här runt omkring. Tills vidare fortsätter vi skissa på härliga utomhuslösningar här hemma, med häck, växthus och garage.

Hur var det nu, hoppet är det sista som överger en osv…? 

4 Maj

Valborgshelg

Måndag och vilken lång helg vi har haft? Rent tekniskt har den ju också varit lång, men känslan är att vi har varit lediga hur länge som helst. Vi har hunnit ha familjehäng med storfamiljen, barnskötningar (älskar att barnen runt omkring oss börjar bli lite äldre så att det bara är att ”ta hem något barn en stund för att leka”), middag med vänner, utomhusfix osv. Fullt upp men med mycket vara-i-nuet-tid. Edith har också knäckt cykel-koden, bara en sådan sak. (Nu ska vi bara lära oss att starta och stanna också…..)

Tror aldrig vi har varit så mycket utomhus som vi är nu. Vi har junta utomhus (promenerar, grillar vid eldstäder), matlaget träffas ofta utomhus, vi leker med barnen utomhus, gudstjänster är utomhus osv, osv. Trevligt ändå! Det här är ju ändå min bästa utomhus-årstid. Har till och med behövt köpa friluftsbyxor. Bara en sån sak.

Som sagt, lång helg så det känns länge sedan det var valborgsmässoafton men låt oss ändå landa där. En aktivitet som tacksamt nog inte behövde anpassas allt för mycket, grill och utomhus hör ju liksom till. Möjligtvis i något slimmad variant när det gäller mängden folk, men vad gör det när man får omge sig med så trevliga människor. Egen matsäck med och sedan satt vi mumsande vid vännernas eldstad i flera timmar. Småtjejerna lekte på själva med vad som fanns att tillgå (barn är otroliga ändå), och sedan körde vi hem i den ljusa kvällen.

Och nu är det maj hörrni! 

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)