Tvåbarnsfeeling
Alltså, det är så många stunder varje dag som jag blir alldeles rörd av att se Edith och Signe med varandra. Det är som att det nästan är ännu starkare att känna kärleken mellan dem, än mellan förälder och barn. Jag vet inte vad jag blir rörd av, om att det beror på att de ju på något sätt inte valt varandra, inte är speciellt lika men ändå älskar de varandra så villkorslöst med sina små egenheter.
Och när Signe ligger i vår säng på morgonen och plötsligt hör att Edith vaknar på andra sidan väggen, tittar exalterat på mig och sedan hasar sig ner från sängen för att på små mjuka fötter springa ut i huset och möta Edith med en låg midjekram – jamen det är det gulligaste jag vet. Eller när jag säger hejdå på morgonen och jag först får en kram och puss av Edith, sedan samma av Signe, innan de vänder sig mot varandra och gör samma procedur. Trots att de ju ska fortsätta vara med varandra hela dagen.
Ibland när jag har min livet-är-för-bra-ångest-så-snart-plockas-jag-ifrån-det-här, då känns jag mig nästan lite trygg över att de på något sätt alltid kommer ha varandra ändå. Det är min högsta önskan, att de ska få fortsätta ha stort utbyte av varandra i livet och stå varandra nära. Och ja, att jag får vara med och uppleva det tillsammans med dem såklart.
Försöker tänka flera gånger varje dag att inte ta det här livet för givet. Är så glad över den här trion!