29 Sep

Tillbaka till jobbet

Och så sitter man här, föräldraledighetens sista kväll. Imorgon börjar jag om full tid (min tjänst är ju dock bara 75 procent så jag är fortfarande ledig en dag i veckan tack och lov), och det är som att det har slagit mig först nu de här två senaste veckorna typ – att det kanske är min sista föräldralediga tid någonsin. Och egentligen vet jag inte varför jag plötsligt blir så nostalgisk över det? Det är väl någon slags påminnelse om hur fort tiden går ändå, vilket alltid skickar en liten ångestvåg genom kroppen.

För jag tycker ju verkligen att livet är bättre än någonsin just nu! Kanske just därför det är jobbigt att vara ifrån småtjejerna också, för alltså den här åldern som de är i nu?? Så otroooligt mysiga och roliga. Allt är lite enklare praktiskt än med ett spädbarn, men de är fortfarande små och sådär att varje litet äventyr är en lycka och glädje för dem.

Att man har köpt tuggummi till Edith kan vara veckans höjdpunkt. Och alla roliga saker hon säger, så lillgammal för att i nästa stund vråla som en dåre och helt ha missat poängen med hennes egna tal om ”vikten av att vara en bra kompis” som hon höll för fem minuter sedan. Kan vi också prata om det här att man är hennes bästa kompis? Och att om hon får välja – då är en lekdag med mamma högst i kurs? Eller när hon vill kramas och lindar sina tunna armar runt nacken. Eller när man får stryka henne i pannan på kvällen, eller när hon (alldeles för sällan) kryper upp i sängen på nätterna och man får skeda. Ligga och snusa henne i nacken och tänka att man vill att tiden ska stå still.

Och Signe. Tack och lov att hon bara är drygt ett år, så att det är länge kvar av härlig tid (jag vet ju inte hur barn är efter 3,5 hehe). Så oerhört mycket människa ändå. Jamen hon brottas, busar, berättar med sitt lilla smala pekfinger och pekar ”där!” exakt hela tiden, medan hon tittar på en som att ”förstår du väl?”. Alltid spjuverblicken. Och den gulliga, gulliga lilla kroppen och de där ögonen. Hon har verkligen något som charmar. Men också – så oerhört envis. Mycket mer bestämd än vad jag minns att Edith var. Jamen det gråts med krokodiltårar, hon kastar sig på marken, och framför allt – hon är helt immun mot tillsägelser av alla former? Hon bet Edith härom dagen, Edith blev såklart jätteledsen och jag tittar skarpt på Signe och säger med eftertryck att man absolut inte får bitas. Då bara ler hon brett med huvudet bakåtlutat och skrattkisar med sina ögon. Ingen skam i kroppen.

Senaste veckorna har jag hållit Edith hemma (annars är hon ju där tisdagar) och bara njutit av dagens alla skeden. Åh vad jag har tyckt om att vara hemma med de här två. Nu kommer ny tid och jag unnar verkligen Jakob att få vara hemma också. Och så ska jag njuta av våra långhelger och siktar mot ett lååångt jullov.

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)