17 Maj

Tio månader

Tio månader och plötsligt tycker jag att gränsen för ”snart ett år” är passerad. Och vet ni, det känns faktiskt bra. Hur mysigt det än är med lillkroppen, så kan jag inte låta bli att tycka det är skönt när de äter samma mat och börjar gå själva. Det kan man väl får tycka?

Signe fortsätter att vara en nöjd person, verkar tillfreds med livet så länge inte storasyster bär henne för länge eller om man ska byta blöja/ta på kläder/torka snor. Det är nu det elakaste man kan göra mot en liten människa, enligt Signe D.

Fysiskt klappar hon händerna ofta och med nöjd uppsyn, vinkar, gungar med i musik, klättrar och har sig, och har börjat stå utan att hålla i sig mer och mer. När ingen ser så kan hon också ta ett litet snabbt steg mellan exempelvis bord och soffa, men är inte så sugen på att gå på beställning. Annat än med gå-vagnen! Den gillar hon. Inga antydningar till ord, annat än papapapa. Inget mamama….

Maten har hon börjat äta mer och mer av de middagarna vi lagar, och det är intressant hur hon plötsligt gillar vilka smaker som helst. Igår var det potatis, lax, fetaost och pesto –  mumsade i sig friskt! Till lunch åt hon med glädje en hel stor pannkaksbit (inte lika överraskande, men ändå). Skönt! Om än kletigt. Alltid ska det vara nått, hehe.

Okej, men sedan den stora Förändringen. Nätterna! En natt bet hon mig hårt två gånger, och sedan dess ville hon inte amma alls. Varken natt eller dag. Så, vi hade ett par nätter av förvirrat kaos och sedan satte vi föräldrar oss ner och sa unisont: ”Strategi!” Så, projekt somna själv återupptogs, projekt söva om själv utan att vagga när hon vaknar där vid 22.30 startades (och det fick Jakob ta för att det gick lättare för honom att få henne att somna om, tog typ 15-20 min första kvällarna), och sedan bestämde vi att hon skulle få välling mitt i natten. Och flytta över när hon sedan förhoppningsvis bara vaknade närmare morgonen.

Hurra! Det har funkat! Utan att vi har blivit sinnessjuka. Det är ju alltid lite svårt att lägga ner och gå ut trots att hon blir ledsen, men man märker i den här åldern att det inte är ”jag har panik” utan ganska tydligt ett ”jag är missnöjd och vill ha det annorlunda”, plus att nu visste jag ju att det bara tar någon kväll av in-och-ut-ur-rummet så har de vant sig.

Så, nätterna har gått från 15 uppvak av olika längd, till att hon nu somnar i sin säng vid 20 (kan fortfarande vara lite stök, men när hon väl somnat är det lugnt), sedan försvann 22-uppvaket, så nu sover hon till 01, äter välling, somnar om direkt i sin säng igen, och vaknar vid 5. Flyttas över till vår säng, somnar om bredvid mig direkt och sover sedan till hennes syster vrålar: Mammaaaaaa! Det är morgooooon!

Vilken lättnad! Vilken glädje! Vi klarade det! Vi är ute på andra sidan (vad hände med ”ropa inte hej…?”)! Jag kan inte direkt påstå att jag sprudlar av pigg energi än, men snart har man väl vant om sig hoppas jag.

För övrigt spenderar jag dagarna med att försöka gosa och krama så mycket som möjligt med den lilla kroppen, det är det jag vet att jag kan sakna när de blir äldre. Ibland känner jag sorg över att man liksom inte kan spara känslan av att borra in näsan i halsen och sniffa, medan man omsluter hennes lilla kropp som en boll. Åh. 

Här har ni Edith med samma kläder (ja, sån är jag) när hon var tio månader.

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)