18 Jan

Sex månader

Och där passerade vi sex månader med Signe! Jag kan inte låta bli att tycka det är skönt att månaderna går, ska jag vara helt ärlig tänker jag rätt många gånger per dag på att jag ser fram emot när hon sover hela nätter, äter själv och kan vara med på ”aktiviteter”. Inte för att jag inte tycker vi har det mysigt nu, men den här gången vet jag ju vad som kommer sen och hur det bara blir roligare och roligare (alltså kan man få ha en snart 3-åring hela livet eller?).

Men tillbaka till uppdatering, rutiner är puts väck! Hehe. Ingen dag är sig lik, ibland sover hon tre timmar på förmiddagen och två på eftermiddagen, och ibland är det en halvtimme här och där känns det som. Nåja, man har ju ändå lärt sig rätt bra hur hon är när hon är trött/hungrig/osv.

Signe är i alla fall en riktig charmör. Charmar de hon möter, oavsett om det är på Ica eller med nära och kära. Hur charmar man folk när man bara är sex månader? Jo, man föddes väldigt gullig och sedan ler man mot allt medan man lägger huvudet lite på sned. Hon är nyfiken och vill allra helst vara med precis där det händer. ren gör hon också! Internt kallar vi henne ”mistluren”. Provar rösten.

Rent fysiskt har det hänt mycket sedan bara innan jul tycker jag, nu snurras det runt och backas och vrids på golvet så det står härliga till. Senaste dagarna har hon blivit rätt bra på att sitta också men inte så man vågar lämna henne, för när som helst stupar hon ner i backen. Det kommer bli skönt när den delen går bra, tror hon kommer gilla att ”komma upp” lite.

Sedan har vi även börjat med gröt och fruktpuré, min tanke var ju typ att amma tills hon var sex månader, klappa mig på axeln för väl utfört arbete och sedan fasa ut fortare än kvickt. Det känns inte riktigt jättenära i nuläget… Hon är egentligen rätt intresserad av mat och gapar gärna och smakar från fingret olika såser och annat, men så fort det blir lite mer i munnen (vi pratar yttepytte) så klökas hon som om hon inte kan andas, hurvas och ryser. Känner att det här är en ny erfarenhet, Edith ”bara åt” det man gav henne, där fick man möjligtvis öva lite på att det skulle stanna i munnen och inte åka ut igen men inte såhär att det är obehagligt för henne. Någon som upplevt samma? Ska man avbryta matförsöken ett par veckor och sedan försöka igen, eller fortsätta ge små portioner?

Nätterna då? Ja ni, nätterna har man liksom vant sig vid att det är massa uppvak så det känns knappt som att det påverkar mig så mycket längre. Så länge det inte är ”vaken i timmar” utan bara flera kort uppvak där hon somnar om direkt hon får mat/vaggas så är det väl okej. Vi har ingen riktig taktik, när hon börjar äta välling/gröt så kanske det ger med sig, minns att det gjorde att Edith sov bättre.

Systrarna emellan är det fortfarande bara kärlek. Signe avgudar Edith, och Edith hämtar leksaker, kramas och pratar med henne. Blir alldeles varm när jag tänker på hur mycket glädje de kommer ha (och redan har) av varandra!

Älsklingen!

11 Jan

Vintervardag

Här är vardagen tillbaka (även om vi snart tar helg igen, hehe) och Signe har gjort några riktiga kanon-nätter nu. Haha man slutar aldrig förundras över hur snabbt saker kan vända med barn. På gott och ont, men hur det ser ut en vecka behöver verkligen inte innebära att nästa vecka blir likadan.

Åh, det är så mycket som snurrar i huvudet nu, jag tror jag aldrig har tänkt så mycket som den här hösten. Ja, alltså inte som i ”pluggat” eller ”lärt mig något” utan bara reflektera över saker. Har inte lyssnat på en enda podcast tror jag, finns mycket att fundera på ändå. Ska jag lista några punkter som snurrar, mycket förenklat?

  • Hur jag är som förälder. Vad gör jag rätt, vad gör jag fel, blev jag för arg? Rustar vi dem rätt? Vad gjorde mina föräldrar som gjorde att jag fick en sådan grundtrygghet i att jag är bra som jag är? För det känner jag mer och mer, och det måste väl verkligen vara ett bra betyg som förälder. Att rusta sitt barn med känslan att kritik inte handlar om mig som person – samtidigt som man hela tiden är beredd att utvärdera och omformulera hur man vill vara som person. ”Jag vill inte snacka skit om folk, men igår känns det som att jag gjorde det. Varför då?” eller ”Jag ville vara ärlig med vad jag tycker, men märkte att personen blev sårad. Kan jag be om ursäkt och göra annorlunda till nästa gång?” Det skulle jag vilja ge mina barn. Ingen prestige i att be om ursäkt heller. Lära dem att prata! Kommunicera! Det är ju nyckeln till allt, oavsett om det handlar om relationer eller jobbsökningar.
  • Trevlighet. Att det tydligen inte är en självklarhet att vara trevlig mot folk man inte känner. Det är ändå många människor som går omkring som små surmular i vardagen, som inte ler mot någon man möter eller säger tack/ursäkta mig/osv. ”De kanske hade en dålig dag”, jojo, men vissa har då sannerligen fler sämre dagar än andra. Fejka lite trevlighet då!
  • Klimatångest kontra resesug. Åh vad jag vill resa och åh vad jag går och funderar på att det vore trist om vi lyckas sabba ett helt jordklot. Huvva åh.
  • Dödsångest. Inte för själva döandet egentligen, men min absolut sorgligaste tanke är att jag/Jakob skulle försvinna imorgon och att våra barn inte ens skulle komma ihåg den som gick bort. Får världens klump i halsen bara jag skriver det. Vilken outhärdlig tanke.
  • Börjar peppa jobb! Börjar jobba två dagar i veckan från och med mars. Ska bli trevligt, både att få jobba och att få vara hemma tre dagar med mina gullhumlor! Spenderar också en del tid med att väga för- och nackdelar med att Edith är ett par dagar på förskolan. (Nu alltså, när jag jobbar ska hon få vara hemma.) Ibland tänker jag: ”Tiden går för fort, jag vill vara med henne varenda minut som jag får.” Och ibland tänker jag: ”Var inte egoistisk, hon är snart tre år och tycker det är roligt att få vara med de äldre barnen på förskolan. Hon utvecklas och du blir en lite bättre mamma den tid du är med henne, samt får egentid med Signe.” Och sedan? Sedan ångrar jag att jag gick dit med henne.
  • Blogga eller inte? Känner mer och mer att tanken på att bara leva, så prestationslöst som möjligt, så närvarande som möjligt, lockar mig. Kanske att det är dags att stänga ner och tänka att allt har sin tid. Men sedan läste jag det här inlägget av Underbara Clara och ångrade mig lite, och framför allt så avskyr jag när de bloggare jag läser slutar blogga, hehe. Det är så definitivt!

Ja, ni fattar. Sådär kan tankarna gå, en vanlig, vacker fredag i januari. Ikväll blir det tacomiddag hos svärföräldrarna!

En bildserie med Signe som börjat bli en liten marodör för sin snälla storasyster, kom inte nära – då sliter jag dig i håret!

3 Jan

Nyårsafton och en arg bebis

Gott nytt år kära vänner! Här inleder vi det nya året med långsamma förmiddagar innan vi alla har vaknat till eftersom Signe har haft två riktigt usla nätter, där hon inte bara vaknar vid 01 och går att söva om som vanligt – utan hon är liksom riktigt arg? Ser supertrött ut i famnen, sedan plötsligt skriker hon ilsket och länge, kan somna men vaknar så fort man sätter sig/lägger ner henne osv. Natten till igår höll hon låda mellan kanske 00.30 och 03.15. Inatt tjorvade hon också, men lite mer utspritt. Hon har inte feber men något är ju knas, inte vill hon äta speciellt mycket heller. Tack och lov att Jakob är ledig så att han kan ta nattpass och att vi kan försöka power napa under dagen.

Och sömnreserverna är ju inte gigantiska efter nyårsnatten heller, det blev sent men en mycket trevlig kväll! Vi var som sagt ett stort gäng med barn och vuxna hemma hos oss, och åt trerätters med mat från Hemmagastronomi, hade quiz om året som gått och skålade in det nya året. Signe sov som en stock från 20 till 23.55 när hon ville ha mat igen, så medan jag hörde hur nedräkningen började så satt jag på golvet i grovis (Signe sov i vagnen där för att andra barn sov i sovrummen) och ammade. Hehe onekligen tid för reflektion, medan jag genom fönstret såg nyårsraketernas färger speglas mot skogen utanför.

Mina mål för 2019 är att resa mer (inte helt klimatvänligt, jag vet), inte handla något nytt plagg till mig (började ju med det tidigare i höstas och än går det bra!) och springa tjejmilen i september igen. Ska ärligt säga att jag ser fram emot ett år utan varken graviditet eller spädbarnstid!

Jag hann bara fota av några bilder på dukningen innan gästerna kom, sedan låg kameran bortglömd. 

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)