28 Jan

”Så fin du är”

Alltså. Detta med att säga till barn att de är fina. Varför reflekterar vi inte mer över varför vi känner att vi behöver säga det? Har ni reflektera mycket kring det? För mig har det verkligen varit en tankeställare som förälder, det här med att inte fokusera på utseende kring Edith eller på mig själv och andra framför Edith.

Det märks tydligt att det här är en generationsgrej, eller åtminstone att vi är på ganska samma bana inom umgängeskretsen, för vi kommenterar i stort sett aldrig varandras barn med just de orden, ”vad fin du är!” eller ”ååh vilken fin klänning!” osv. Men varför då, tänker kanske ni, ska barnen nu inte få höra att de är fina? Nej, det är precis det jag inte vill att de ska få höra. Istället säger vi massor med annat som bekräftar dem, som exempelvis ”men så roligt att se dig!” eller ”vad glad jag blir att just du kommer!”. Så otroligt mycket bättre ord som bara handlar om dem som personer, och inte om vad de har på sig.

Ett utdrag från Lady Dahmers blogg, hon är verkligen spot on när det gäller den här debatten:
Man är inte snäll när man säger till ett barn att hen är fin eller söt. Man är grym. Man sår fröet till den dåliga självkänslan, ätstörningarna, ångesten och utseendefixeringen. Nej, det behöver inte blir så (igen det här med nyansering, jag hajjar det) men lika ofta så blir det precis just så.
Barn som mår dåligt över sina yttren, känner sig tjocka eller kanske bara gråter när de inte har rätt kläder är ingen ovanlighet och de växer inte upp med elaka familjer som vill dem illa utan tvärtom. Det är vanliga barn med vanliga mammor och pappor men de lever i den här kulturen som överallt annonserar synen på kvinnan som objekt samt dikterar villkoren för ”fin” och vi cementerar det hos barnen i form av konstanta recensioner.
Här kan du läsa hela inlägget ”Far barn illa av att man säger att de är fina?”

Och här fortsättningen med inlägget ”Barn behöver begränsas för att få större frihet”

Saken är den att den här kampen inte går att föra ensam. Så fort Edith går utanför dörren och möter människor som inte reflekterat över det (de ser det ju som en komplimang, det är ju inte med ont uppsåt) så får hon ju alltid höra kommentarer när hon har klänning eller nagellack (nej, inte annars). ”Vilka fiiiina naglar du har!” Och barn kan ju inte värja sig, de suger bara åt sig. Så nästa gång nagellacket ska på så är anledningen plötsligt att ”jag vill ha fina naglar” istället för ”jag vill ha blå färg på naglarna”. Och så fortsätter det. Det är också svårt att som förälder kommentera släkt och vänner med ett ”kommentera inte att hennes utseende, är du snäll”. Många i vår närhet vet om det och respekterar det, men många glömmer också.

Jag vill inte att mina barn ska definieras utifrån deras utseende. De har tusen andra goda egenskaper som gärna får uppmärksammas före utseendet.

Men, jag fortsätter göra det jag kan. Fortsätter att inte kommentera kläder hemma, ska vi byta inför ett kalas är det för att ”det kan vara trevligt att ha rena kläder” eller ”den här tröjan är varmare när vi går ut”, ska vi göra flätor är det för att ”håret inte ska fara i munnen”, osv. Jag har även försökt ta över begreppet ”fin” och använder det till något man är också, säger ofta att Edith är fin mot Signe, eller att hon är fin med sina kompisar. Eller såklart att hon är gullig, fin, bäst och bra – men då är det inte kopplat till något hon har på sig, utan helt enkelt bara till henne som person. Sedan kommer hon ju tillslut dra egna slutsater av varför jag sminkar mig, byter kläder osv (man är ju själv till viss mån slav under det här beteendet, även om jag arbetar med det hos mig själv också), men kanske kan man bredda alternativen lite åtminstone.

Ah, känns som att det finns hur mycket som helst att skriva om ämnet. Ni som har barn, hur resonerar ni?

Foto taget under hösten, av KMH foto.

27 Jan

Kreativt flow

Jag vet inte vad det är med just den här tiden på året men jag hamnar ofta i ett inspirationsflow i januari, jag vill köpa anteckningsböcker och skriva/rita/måla, jag vill läsa massvis med böcker om olika saker (har en lista som jag med nuvarande läs-takt kommer att vara klar med år 2022) med bland annat biografin av Michelle Obama som jag snart har läst klart, vilken otrolig kvinna! Måste kanske göra ett eget inlägg bara om den boken, men det finns så väldigt mycket i hennes resonemang och tankar som jag känner igen mig i. Okej, fortsätter – jag vill fota, göra fotobok, rensa i bildmappar, har uppslag till blogginlägg (men ingen tid att skriva åh…), vill googla inspiration, göra om i hemmet, planera kalas. Har exempelvis redan beställt presenter till Ediths 3-årsdag i mars, samt planerat lite pynt i smyg…

Det är helt enkelt en tid av dagdrömmande! Tänker också att det är ett tecken på att man har lite energi i huvudet igen, men det är ju märkligt att den perioden ofta kommer i januari? Eller så är det bara för att man inte har så mycket annat att göra än att just samla inspiration.

Vi har för övrigt fått tummen ur och ordnat lite mer lampor i detta hem, jag älskar när det finns många olika små ljuskällor som man kan gå och tända för att få det mysigt, men vi har haft flera ”mörkerhörn” som nu håller på att åtgärdas. Det är precis sådant som gör mig nöjd just nu.

Ska vi fortsätta på det positiva spåret? Gissa om Signe somnade helt själv i sin säng igår, efter exakt inget argt grymtande. Hon låg bara och jollrade någon minut, jag gick in och gav henne nappen som ramlade ner, gick ut igen och nästa gång jag gick in så sov hon. Otroligt. Ni som förstår, ni förstår.

Och som om det inte vore nog så har vi även ett bröllop med två vänner att se fram emot i april, där vi fått äran att vara värdpar! Väldigt roligt, och min vill-skriva-i-anteckningsböcker-del jublar.

25 Jan

Strategi för att söva barn

Fredag och vi har varit i sjukbubbla hela veckan. Edith vaknade febrig tisdag morgon och var riktigt dålig under onsdagen, över 40 grader och låg bara och sov i soffan, ville inte äta ens glass. Igår och idag har hon varit feberfri men istället hostar hon en del. Alltså hosta, det är mitt hatförkylningssymptom. Den gör mig liksom… irriterad på ett sätt som inte andra sjukdomar gör? Torka snoriga näsor är lugnt, och ta hand om febriga barn är ju rena rama barnleken, de är superlugna, mysiga och vill i bästa fall äta en glass. Men hostan. Den låter irriterande och jobbig, den gör att de sover mycket sämre (idag på dagen sov hon 14 minuter, istället för feberns ”hela eftermiddagen”) och i värsta fall kräks de av all hosta. Och må då vara de små barnen, men när Jakob hostar sin torrhosta i flera veckor – haha ja, då blir jag tillslut irriterad på riktigt. Ahööa-ahööööö. Ja, det där var ett skriftligt hånfullt härmande av en hosta. Så ond är jag.

Okej, men det var inte det jag skulle skriva om, utan jag skulle skriva om nya nattstrategier för barn! Hehe. Signe har ju som jag skrev sist återigen haft några riktigt dålig nätter och jag är sådan att tillslut blir jag så less på att bara ”finna mig i att det är dåliga nätter” så jag måste liksom göra en plan. Målen som gjordes var:

  • Ett mätt barn sover i regel bättre, ersättningen verkar inte hjälpa så mycket längre – kanske välling gör. Såklart tyckte hon ju inte om vällingen, så nu smygblandar vi ner det i kvällsersättningen och ska öka successivt.
  • Våra barn har alltid velat somna till rörelse, men efter att ha läst på lite inser jag att det skulle vara bra om hon lärde sig somna om själv när hon vaknar – vilket innebär att det skulle vara önskvärt om hon kan somna i egen säng på kvällen och inte vaggas i famnen för att sedan läggas ner. Då känner de sig tryggare när de vaknar till.

Sagt och gjort! Men det här med att söva bebis i egen säng har helt ärligt känts som en utopi, minns att vi vaggade Edith länge. Men skam den som ger sig – jag gör så att jag har mysbeslyning i sovrummet, sätter mig där och ger välling medan jag sjunger något stillsamt. Sedan gosar vi, säger godnatt och jag sätter igång en sådan här mjukisval som spelar små sömniga slingor som Signe fick i julklapp (för övrigt bästa grejen för Edith när hon ska somna borta på kvällarna, det går typ inte hålla sig vaken haha). Så hon är mätt, det är lugnt och mysigt och jag upprepar frasen ”god natt min skatt, sov så gott i natt” flera gånger med mjuk röst. Ger henne nappen, stryker henne på magen tills hon är lugn (men helt vaken) och går ut. När hon blir arg efter en stund går jag in och upprepar proceduren tills hon blir lugn. Efter kanske 3-4 gånger är ögonlocken tunga när hon är arg, och då har jag hittills lagt henne på sidan, med en mycket bestämd hand hållit henne över ryggen så att jag nästan låser fast henne och buffat lite i rumpan medan jag fortsätter upprepa frasen. Och tänka sig – hon somnar! Typ fortare än med vaggningen till och med, och med betydligt färre arga skrik.

Nu ska vi i bästa fall fasa ut både musik och buffande, och bara kunna lägga ner henne men det känns bra att ha en plan! Hon har också sovit mycket bättre sen, och det kanske är både läggning och vällings förtjänst men jag är glad så länge det funkar.

Okej, inser att det här kanske inte var så intressant hehe men jag ska sluta här tills vidare – trevlig fredag vänner!

18 Jan

Sex månader

Och där passerade vi sex månader med Signe! Jag kan inte låta bli att tycka det är skönt att månaderna går, ska jag vara helt ärlig tänker jag rätt många gånger per dag på att jag ser fram emot när hon sover hela nätter, äter själv och kan vara med på ”aktiviteter”. Inte för att jag inte tycker vi har det mysigt nu, men den här gången vet jag ju vad som kommer sen och hur det bara blir roligare och roligare (alltså kan man få ha en snart 3-åring hela livet eller?).

Men tillbaka till uppdatering, rutiner är puts väck! Hehe. Ingen dag är sig lik, ibland sover hon tre timmar på förmiddagen och två på eftermiddagen, och ibland är det en halvtimme här och där känns det som. Nåja, man har ju ändå lärt sig rätt bra hur hon är när hon är trött/hungrig/osv.

Signe är i alla fall en riktig charmör. Charmar de hon möter, oavsett om det är på Ica eller med nära och kära. Hur charmar man folk när man bara är sex månader? Jo, man föddes väldigt gullig och sedan ler man mot allt medan man lägger huvudet lite på sned. Hon är nyfiken och vill allra helst vara med precis där det händer. ren gör hon också! Internt kallar vi henne ”mistluren”. Provar rösten.

Rent fysiskt har det hänt mycket sedan bara innan jul tycker jag, nu snurras det runt och backas och vrids på golvet så det står härliga till. Senaste dagarna har hon blivit rätt bra på att sitta också men inte så man vågar lämna henne, för när som helst stupar hon ner i backen. Det kommer bli skönt när den delen går bra, tror hon kommer gilla att ”komma upp” lite.

Sedan har vi även börjat med gröt och fruktpuré, min tanke var ju typ att amma tills hon var sex månader, klappa mig på axeln för väl utfört arbete och sedan fasa ut fortare än kvickt. Det känns inte riktigt jättenära i nuläget… Hon är egentligen rätt intresserad av mat och gapar gärna och smakar från fingret olika såser och annat, men så fort det blir lite mer i munnen (vi pratar yttepytte) så klökas hon som om hon inte kan andas, hurvas och ryser. Känner att det här är en ny erfarenhet, Edith ”bara åt” det man gav henne, där fick man möjligtvis öva lite på att det skulle stanna i munnen och inte åka ut igen men inte såhär att det är obehagligt för henne. Någon som upplevt samma? Ska man avbryta matförsöken ett par veckor och sedan försöka igen, eller fortsätta ge små portioner?

Nätterna då? Ja ni, nätterna har man liksom vant sig vid att det är massa uppvak så det känns knappt som att det påverkar mig så mycket längre. Så länge det inte är ”vaken i timmar” utan bara flera kort uppvak där hon somnar om direkt hon får mat/vaggas så är det väl okej. Vi har ingen riktig taktik, när hon börjar äta välling/gröt så kanske det ger med sig, minns att det gjorde att Edith sov bättre.

Systrarna emellan är det fortfarande bara kärlek. Signe avgudar Edith, och Edith hämtar leksaker, kramas och pratar med henne. Blir alldeles varm när jag tänker på hur mycket glädje de kommer ha (och redan har) av varandra!

Älsklingen!

11 Jan

Vintervardag

Här är vardagen tillbaka (även om vi snart tar helg igen, hehe) och Signe har gjort några riktiga kanon-nätter nu. Haha man slutar aldrig förundras över hur snabbt saker kan vända med barn. På gott och ont, men hur det ser ut en vecka behöver verkligen inte innebära att nästa vecka blir likadan.

Åh, det är så mycket som snurrar i huvudet nu, jag tror jag aldrig har tänkt så mycket som den här hösten. Ja, alltså inte som i ”pluggat” eller ”lärt mig något” utan bara reflektera över saker. Har inte lyssnat på en enda podcast tror jag, finns mycket att fundera på ändå. Ska jag lista några punkter som snurrar, mycket förenklat?

  • Hur jag är som förälder. Vad gör jag rätt, vad gör jag fel, blev jag för arg? Rustar vi dem rätt? Vad gjorde mina föräldrar som gjorde att jag fick en sådan grundtrygghet i att jag är bra som jag är? För det känner jag mer och mer, och det måste väl verkligen vara ett bra betyg som förälder. Att rusta sitt barn med känslan att kritik inte handlar om mig som person – samtidigt som man hela tiden är beredd att utvärdera och omformulera hur man vill vara som person. ”Jag vill inte snacka skit om folk, men igår känns det som att jag gjorde det. Varför då?” eller ”Jag ville vara ärlig med vad jag tycker, men märkte att personen blev sårad. Kan jag be om ursäkt och göra annorlunda till nästa gång?” Det skulle jag vilja ge mina barn. Ingen prestige i att be om ursäkt heller. Lära dem att prata! Kommunicera! Det är ju nyckeln till allt, oavsett om det handlar om relationer eller jobbsökningar.
  • Trevlighet. Att det tydligen inte är en självklarhet att vara trevlig mot folk man inte känner. Det är ändå många människor som går omkring som små surmular i vardagen, som inte ler mot någon man möter eller säger tack/ursäkta mig/osv. ”De kanske hade en dålig dag”, jojo, men vissa har då sannerligen fler sämre dagar än andra. Fejka lite trevlighet då!
  • Klimatångest kontra resesug. Åh vad jag vill resa och åh vad jag går och funderar på att det vore trist om vi lyckas sabba ett helt jordklot. Huvva åh.
  • Dödsångest. Inte för själva döandet egentligen, men min absolut sorgligaste tanke är att jag/Jakob skulle försvinna imorgon och att våra barn inte ens skulle komma ihåg den som gick bort. Får världens klump i halsen bara jag skriver det. Vilken outhärdlig tanke.
  • Börjar peppa jobb! Börjar jobba två dagar i veckan från och med mars. Ska bli trevligt, både att få jobba och att få vara hemma tre dagar med mina gullhumlor! Spenderar också en del tid med att väga för- och nackdelar med att Edith är ett par dagar på förskolan. (Nu alltså, när jag jobbar ska hon få vara hemma.) Ibland tänker jag: ”Tiden går för fort, jag vill vara med henne varenda minut som jag får.” Och ibland tänker jag: ”Var inte egoistisk, hon är snart tre år och tycker det är roligt att få vara med de äldre barnen på förskolan. Hon utvecklas och du blir en lite bättre mamma den tid du är med henne, samt får egentid med Signe.” Och sedan? Sedan ångrar jag att jag gick dit med henne.
  • Blogga eller inte? Känner mer och mer att tanken på att bara leva, så prestationslöst som möjligt, så närvarande som möjligt, lockar mig. Kanske att det är dags att stänga ner och tänka att allt har sin tid. Men sedan läste jag det här inlägget av Underbara Clara och ångrade mig lite, och framför allt så avskyr jag när de bloggare jag läser slutar blogga, hehe. Det är så definitivt!

Ja, ni fattar. Sådär kan tankarna gå, en vanlig, vacker fredag i januari. Ikväll blir det tacomiddag hos svärföräldrarna!

En bildserie med Signe som börjat bli en liten marodör för sin snälla storasyster, kom inte nära – då sliter jag dig i håret!

3 Jan

Nyårsafton och en arg bebis

Gott nytt år kära vänner! Här inleder vi det nya året med långsamma förmiddagar innan vi alla har vaknat till eftersom Signe har haft två riktigt usla nätter, där hon inte bara vaknar vid 01 och går att söva om som vanligt – utan hon är liksom riktigt arg? Ser supertrött ut i famnen, sedan plötsligt skriker hon ilsket och länge, kan somna men vaknar så fort man sätter sig/lägger ner henne osv. Natten till igår höll hon låda mellan kanske 00.30 och 03.15. Inatt tjorvade hon också, men lite mer utspritt. Hon har inte feber men något är ju knas, inte vill hon äta speciellt mycket heller. Tack och lov att Jakob är ledig så att han kan ta nattpass och att vi kan försöka power napa under dagen.

Och sömnreserverna är ju inte gigantiska efter nyårsnatten heller, det blev sent men en mycket trevlig kväll! Vi var som sagt ett stort gäng med barn och vuxna hemma hos oss, och åt trerätters med mat från Hemmagastronomi, hade quiz om året som gått och skålade in det nya året. Signe sov som en stock från 20 till 23.55 när hon ville ha mat igen, så medan jag hörde hur nedräkningen började så satt jag på golvet i grovis (Signe sov i vagnen där för att andra barn sov i sovrummen) och ammade. Hehe onekligen tid för reflektion, medan jag genom fönstret såg nyårsraketernas färger speglas mot skogen utanför.

Mina mål för 2019 är att resa mer (inte helt klimatvänligt, jag vet), inte handla något nytt plagg till mig (började ju med det tidigare i höstas och än går det bra!) och springa tjejmilen i september igen. Ska ärligt säga att jag ser fram emot ett år utan varken graviditet eller spädbarnstid!

Jag hann bara fota av några bilder på dukningen innan gästerna kom, sedan låg kameran bortglömd. 

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)