9 Aug

Förlossningsberättelse

Nu så, nu har jag äntligen skrivit ner en förlossningsberättelse! Så håll i er, nu blir det till att läsa.

Lördag 14 juli

Vi börjar alltså på lördagen när jag vaknar med värkar kring femsnåret på morgonen och tänker ”alltså, nu är det ju igång!” Värkarna kommer typ var tionde minut så jag förstår att jag behöver vänta in att de ska komma snabbare, men vi börjar förvarna lite på stugan och jag duschar och packar iordning det sista. Ringer tillslut förlossningen för att kolla men de ber oss som väntat avvakta. Tiden går väldans långsamt och värkarna ökar inte utan knegar på var tionde minut. När det närmar sig kvällen ringer jag igen och konstaterar att jag inte kommer kunna sova en blund med det här pågående, så vi får komma in, de konstaterar att jag inte är öppen det minsta (hurra….) och vi får en sovdos och får sova på patienthotellet (det måste man när man får morfin).

Söndag 15 juli

Sovdosen hjälper och gör mig helt lullig fram till typ tre på natten, sedan börjar det om igen så då sover jag bara några minuter åt gången. Vi ringer förlossningen på morgonen och säger att vi åker hem under dagen och avvaktar någon förändring. Fy. Så. Långa. Dagar. När man får ont en minut var tionde minut, förstår ni hur många tio minuter det finns på ett dygn? Edith är med sin farmor och farfar på båtutflykt så vi försöker vila, och åker även en sväng till Elina på kalas (med värkarna som en liten extra krydda), sedan tillbaka till förlossningen på kvällen för en ny sovdos. Den här gången föreslår dock kvällens barnmorska att det borde räcka med piller istället för morfin, så vi tar våra piller och går till patienthotellet. Om det hjälper? Inte det minsta. Sover i stort sett ingenting den natten.

Måndag 16 juli

Tillbaka på förlossningen på morgonen och börjar vara riktigt less och trött, upplever också en sån frustration över att barmorskorna bara menar att ”nämen oj, så hääär kan det ju vara i veckooor innan förlossningen startar”, det är inte så kul att höra när man upplever sig ha ont på riktigt samt redan börjar vara trött av det – och förstår att man har en hel förlossning kvar. Här får jag i alla fall träffa förlossningsläkaren och lyckas med lite uppgivna tårar (med rädslan om att det ska bli som förra gången) få löfte om att vi ska avvakta ett dygn till, vi ska komma in för morfindos på kvällen och tisdag morgon göra upp en plan där vi antingen fortsätter avvakta om jag vill det, provar igångsättning eller diskuterar snitt. Det gör att det känns lite bättre, och vi åker hemåt. Igen. Värkarna fortsätter och vi hänger hos mor och far. På kvällen åker vi tillbaka och då känner jag att det känns som att värkarna ökat i intensitet och det börjar göra mer ont. Barnmorskan kollar igen och nu är jag äntligen öppen tre centimeter! Det har hänt något! Hon ger sovdos men konstaterar att den nog inte hjälper så mycket om det är igång och att vi säkert behöver komma tillbaka i natt, och ja – det stämde ju. Sover inte mycket den natten heller, utan vankar av och an och sitter upprätt mot sänggaveln och andas igenom värk efter värk. Vid det här laget är jag proffs på värkandning.

Tisdag 17 juli

Vid fyra på morgonen känner jag att det börjar göra för ont och komma för ofta för att jag ska vilja vara kvar på hotellet, så jag väcker Jakob och vi vandrar mot förlossningen. Lång vandring när man har värkar typ var tredje minut. Trodde aldrig vi skulle komma fram. Väl där så görs det ctg samt konstateras att nu är jag öppen fem centimeter, vilket innebär – förlossningen är officiellt igång! Jag skrivs in, får byta om och ber snabbt som sjutton om att jag kanske skulle kunna få epidural eftersom det ändå är ett gäng centimetrar kvar? Det ordnas, och det tar lång tid för narkosläkaren att sätta den vilket gör att det är rätt tufft att sitta blixt stilla och andas igenom värk efter värk. Men så tillslut. Sätts den igång. Och den magin går alltså inte att förklara. Hur man efter att ha haft riktigt ont plötsligt bara får slappna av i kroppen och bli smärtfri för första gången på några dygn. Fnissig känsla! De tar hål på hinnan och sätter in en värkkännare i livmodern (eftersom de vill hålla koll på livmodern när den är snittad), och jag passar på att vila allt jag kan och slumra. Dricka saft och äta macka, allt medan jag ser att värkarna fortsätter på monitorn.

Öppnas någon centimeter åt gången, och vid kl 9 sätter de igång lägsta dosen värkstimulerande för att prova om det ger lite fart. Och då går det bara några minuter så börjar jag känna först trycket av värkarna igen och sedan drar det igång och jag tar lustgas (fortfarande hjälpt av epiduralen tror jag, men behöver ändå koncentrera mig igenom värkarna). Ungefär här börjar jag blunda för att hitta fokus och sedan tror jag knappt jag tittar förrens hon är ute, haha. Jag bara fokuserar på att andas, vila, känna när värken kommer, börja andas lustgas, sluta andas när värken vänder och vila igen.

Vid kl 10 känner jag plötsligt det berömda trycket när det känns som att man vill bajsa och hela kroppen liksom vill trycka på istället för att bara andas. Då skyndar vi oss att trycka på knappen för att hon ska se hur läget är och strax efter konstateras att ”du är öppen 10 cm, det är bara att trycka!”. Hakan i bröstkorgen, andas djupt andetag, håll andan och tryck allt vad man är värd. Vilken märklig känsla det var? Kändes för det första som att jag var supersvag och att det inte hände någonting. Var här helt säker på att det inte skulle komma ut någon bebis. Minns inte att det gjorde superont, eller så var jag bara så fokuserad på att faktiskt ha en uppgift. Här är allt nästan bara en dimma, jag blundar och försöker göra som barnmorskan säger och plötsligt – en ring av eld! ”Du får inte trycka nu, bara flåsa!” Jag tror jag för första gången vrålade högt, mest av panik, vadå inte får trycka!? Det bränner som eldar! Flåsade för allt var jag var värd, rätt okontrollerat som jag minns det, sedan fick jag äntligen trycka på lite försiktigt. Bara den bedömningen, hur försiktigt är försiktigt mitt i all smärta?? Och sedan plötsligt, kl 11.01, slurp, jag känner hur något bara glider ur mig och det är över. Det är över!! Var typ exakt det jag ropade också. ”Jakob, det är över!!”

Strax efter det ljuvligaste hesa lilla bebisskrik och en liten kropp upp på bröstkorgen. Jag klarade det! Hon är ute! Det gick! Den euforin alltså.

Sedan skulle moderkakan ut och det blev en halvtimmes mycket obekvämt tryckande och klämmande på magen innan den släppte, och sedan var det dags att sy några stygn och låt oss vara ärliga – det var ingen härlig stund. Bara att vänta på beskedet på om man har spruckit från Haparanda till Ystad eller inte, alltså den ångesten. Har tänkt mycket efteråt på hur sjukt det är, att det ses som en helt normal och naturlig grej med vaginal förlossning och sedan ”och nu ska vi bara kolla hur mycket du gick sönder mellan benen och sedan sy igen det”. Det är liksom en helt okontrollerad bristning i kroppen som man bara låter ske, och ingen vet innan hur mycket det kommer gå sönder eller inte?? Och det är helt normalt och väntat? Aah. Så annorlunda jämfört med allt annat här i världen som vi kan och vill kontrollera.

Tiden på BB

Hur som, klockan är nog närmare 12.30 innan vi tillslut blir lämnade ifred med bebisen, och med lite blodbrist i överkant så får jag avvakta på duschen. Vi ammar i lugn och ro, och sedan blir det rena rama lyteskomiken när jag sedan mycket nöjd ska få duscha men lyckas svimma så fort jag kommer in i duschen, trots att det sista jag säger till den stackars sköterskan är ”det här går finfint”. Sedan vaknar jag av ett väldans ståhej och människor som lyfter upp mig och lägger över mig i en säng, haha. Och jag hör hur min kommentar är ”oj, jag durade visst till en sväng”….. Vi får alltså inte åka till patienthotellet som planerat, utan hamnar på BB. Får inte heller duscha. Är svettig och ofräsh, men försöker vila. Vi njuter på rummet, äter vår bricka med mackor och lillan sover och sover. Skriver till nära och kära och mår bra! Sedan på kvällen försöker jag mig på att få duscha igen, och nu hinner jag ta av mig kläderna och sätta mig på duschstolen innan proceduren upprepas. ”Det här går fint, blev bara pyttelite yr” är det sista jag säger innan två sköterskor trycker upp mig mot väggen och plaskar mig i ansiktet haha. Hör mig själv för andra gången säga ”oj, jag durade visst till en sväng”. De konstaterar i alla fall att jag kanske skulle må bra av att få kyla ner mig så när jag kvicknat till så jag får sitta kvar på duschstolen, skruvar på isvatten och sköljer hela kroppen, helt underbart. Samma svimning hinner upprepas en tredje gång (och ja, hinner med en tredje ”råkade visst dura till…”) innan jag slutligen ligger i sängen med bara ett lakan över kroppen för att behålla lite kyla. Haha ojoj. Jakob bara fnissade i sängen bredvid, så otroligt sugen man kan vara på att få duscha så att man blir helt blind inför sitt eget mående.

Resten av kvällen fortsätter myset, vi sover en bra natt och på morgonen får jag tillslut flytande järn i droppform för att försöka återställa mitt bleka ansikte till något mer normal hudton. Jag får efter det till en försiktig ”riktig” dusch och kan äntligen ta på mina egna kläder. Vi äter frukost och gör bebiskontrollen innan vi blir utskrivna till lunch och får åka hemåt! Jakob något mer rastlös än mig, han längtar verkligen hem medan jag har njutit av att få vila upp mig lite. Hem till mor och far där Edith har sovit, och äntligen får vi visa lillasyster!

Så, bra jobbat om du lyckats läsa hela vägen hit! 

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)