15 Maj

Hej vecka 31!

Oh, graviduppdateringarna blir något sporadiska men så kan det vara. Vi är inne i vecka 31 (på torsdag går vi över till v 32)! Här kan du läsa om förra vecka 32-uppdateringen. Hur mår jag nu då, om jag får reflektera en liten stund? Jomen ändå! Senaste två veckorna känns det verkligen som att magen blivit stor (kändes som att jag har skrivit det innan också?) och den känns liksom väldigt full hela tiden. Både av bebis som sträcker på sig och bökar runt, och av maten jag äter. Jag känner mig sällan hungrig, och äter jag mycket får jag halsbränna. Och samtidigt behöver man ju som äta för att inte få blodsockerfall hela tiden. Rörelserna är också betydligt mer kraftiga nu och sådär att det ibland har börjat bli lite obekvämt när det är hela havet stormar därinne.

Sist jag var hos barnmorskan såg värdena bra ut, jag är (trots allt) lite mindre om magen nu än med Edith, men det kan ju bero på flera saker som att jag exempelvis kan vara bredare över höfterna nu och så. Hon verkar också redan ha fixerat sig! Eller huvudet var då inte ruckbart, enligt barnmorskan. Vi har också gjort en förlossningsplan som specialistläkaren (där jag gör extraultraljuden) ska ta vidare till förlossningsrond som det kallas. Eftersom det blev som det blev förra gången, gör man helt enkelt en plan för att jag ska känna mig trygg i att det inte blir som förra gången och att det inte heller kan bero på vilket team som jobbar just då – utan då är det bestämt och så måste de som arbetar just då följa det. Jag har ju funderat mycket kring den här förlossningen, eftersom jag känner mig mer osäker nu inför hur det kommer bli än vad jag var vid förra. Det är på något sätt jobbigt att inte veta om det blir vaginal förlossning eller snitt, just för att det är så fundamentalt olika sätt? Gillar inte att känna mig oförberedd, det är så olika vad det är man ska förbereda sig mentalt på beroende på vilket sätt det blir.

Men det jag kom fram till är att förra gången var det nog igångsättningen som var ”felande länken”, eftersom exakt ingenting var redo när vattnet gick och de tillslut satte igång det på konstgjord väg så var det liksom där jag tappade kontrollen. Gick från noll värkar till en enda lång värk på typ två timmar (och hann verkligen aldrig känna att jag lyckades ”andas mig igenom och vara ett med värkarna”, minns det bara som ett virrvarr av smärta som hela kroppen kämpade emot) och eftersom ingenting hände, och man startade upp, stannade ner över nätter, fortsatte igen, så hann ju livmodern bli helt slut vilket sedan då ledde till blodtransfusion på grund av blodbrist/livmoderinfektionen/att amningen tjorvade länge osv. Så nu i planen har vi alltså reducerat den eventuella igångsättningen. Händer samma sak igen och inget är redo när jag kommer in, då provar man inte med igångsättning (livmodern har ju också ett ärr nu som man inte vill testa för hårt) lika länge utan hoppar ganska direkt till snitt. Men om det startar helt annorlunda med naturligt värkarbete och att det är flera centimeter öppet – då provar vi den ”vanliga” vägen. Och det känns ändå någorlunda tryggt.

Även om jag ibland när jag får en sammandragning känner lite panik. Om jag ska vara ärlig. Förnimmelsen av värkarna. Huuuh. Vill egentligen bara att det ska vara över och försöker att inte låta ångesten över det få för mycket plats. Det kommer gå bra, det kommer gå bra, det kommer gå bra.

Okej, det blev förlossningstankarna, annars mår jag rätt bra! Som sagt, stor i kroppen men rätt rörlig ändå och inte jättejättetrött. Börjar också känna att det ska vara rätt härligt att vara ledig i höst med mina småtjejer, det har jag som inte hunnit tänka på innan med jobbytet.

Bara 65 dagar kvar!

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)