28 Feb

Arbetsbyte

Och så var den här, sista arbetsdagen på nuvarande jobbet. Imorgon drar ett nytt kapitel igång!

Det är intressant för man tycker aldrig om sin arbetsplats så mycket som precis när man ska lämna, och blir överöst med fina ord, beröm och till och med bortskämd med presenter och blommor. Vilken förmån det har varit att få tycka om sin arbetsplats så mycket!

Jag fungerar ofta på samma sätt, att hur mycket jag än är pirrig inför det nya, oavsett om det är flytt, bebisfödsel eller nu, som nytt jobb – så måste jag som samtidigt få vara lite nostalgisk över det som varit. ”Åååh i den här lägenheten kom vi hem med vår första bebis”, eller ”Tänk när jag började här och inte kunde någonting” och sådär håller jag på. Bara någon dag sådär, men det behöver ändå passera känsloregistret.

Sedan kan jag med spänd förväntan gå in i det nya, som ju ofta är något jag både längtat efter och valt själv!

Så den här veckan har jag avtackat, tackat av själv, rensat runt skrivbordet, kramats och idag loggar jag ut kl 14.00 för att sätta mig hos frissan. Sedan kl. 8 imorgon är det dags att installeras på mitt nya jobb! Uppvärmning? Paltservering ikväll med TG (tonårsgruppen) som jag är ledare för. Bossa över 25 ungdomar i ett litet kök, samtidigt som vi serverar palt till typ hundra pers. HAHA.

Härligt att veta vad man gör i alla fall.

 

25 Feb

Renovering av pysselrum

Alltså jag är så pepp på pysselrummet som det äntligen har börjat hända saker i! Vi har ju inte haft speciellt bråttom men sedan sista veckorna kände vi ändå att nu måste vi göra ett ryck. Speciellt om det ska hinna vara ett pysselrum några månader…. (Innan det blir ännu ett barnrum, så att säga. Ska försöka förhala det in i det sista.)

Men som med allt annat blev en ”snabbfix” med golv och tapeter plötsligt en ”byta fönster, riva ut platsbyggda garderoberna och sätta nya väggar innanför, riva ner taket och sätta gipsskivor, byta eluttagen jada jada”. Så efter några fler timmar för framför allt Jakob så återstår nu tillslut att måla taket ett sista varv, lägga golvet, tapetsera och sedan lista runt fönster och golv. Ungefär där vi skulle börja, med andra ord.

Äh, man ångrar ju sällan att man gjorde det noggrant och när det är ett sådant litet rum så går ju saker ändå rätt fort. Det kommer bli så mysigt! Istället för platsbyggda garderoberna blir det som ett ”injack” med en högre byrå som passar precis i utrymmet, och så sätter vi två spotlights ovanför. Sedan ska jag gå loss med skrivbord, hyllor, blommor och snygg förvaring! Verkligen en dröm, att dagen närmar sig när vi faktiskt har ett pysselrum (eller kontor, jaja, det känns härligare med pysselrum).

Här kommer någon bild från ett par veckor sedan, nu ser det tack och lov inte ut såhär längre!

24 Feb

Soliga lördagsbruncher

Alltså det finns få helgevents jag ser fram emot så mycket som när man är bjuden på lördagsbrunch hos goda vänner. Så väldans trevligt, gillar verkligen att göra något sådär från förmiddagen också, då när man är pigg, det är ljust ute och sedan känns dagen lång. Sedan gillar jag ju väldigt mycket brunch som mat. Som ni ju vet….

Vi har inte träffat Johanna och Nils på superlänge (typ sedan i somras när lilla Ingrid bara var ett par veckor) och sedan dess har de hunnit göra en utbyggnad och flytta in till sitt myshus ute vid vattnet, så ni kan ju gissa att vi hade en del att prata om. Timmarna bara flög iväg och vi (jag) mumsade brunch ungefär hela tiden. Och alltså, den här tiden på året när solen skiner och det är alldeles krispigt ute är verkligen en favoritårstid.

Livet känns härligt nu helt enkelt! Torsdagens rotfyllning gick bra (hade sån otrolig ångest innan men det var nog den mest positiva tandläkarupplevelse jag haft hittills, haha), jag har fått låna alla gamla Anne på Grönkulla-avsnitt av Johanna, till veckan blir det avslut på gamla jobbet som ju i för sig är lite nostalgiskt men gillar ändå tanken på att ”städa upp” och lämna allt i exemplarisk ordning efter mig, har inbokat lite skönhetsfix med frissabesök (gäller att hitta alla anledningar man kan) och sedan efterlängtade jobbstarten på torsdag. Gott så!

22 Feb

Den gravida om veg

Okej, har knappt vetat om jag skulle våga skriva det här men gissa ett av ”symptomen” på att jag blev gravid? Eeeeh, jag ville/kunde inte äta veg längre. Hehe skäms lite när jag skriver det. Fånigt på något sätt. Men i början när jag hade någon av mina få illamåendevågor så kom de när jag åt typ halloumistroganoff, en sötpotatismaträtt, och någon veg lasagne tror jag – och alltså tillslut, jag mådde illa bara av tanken. Det satte sig liksom på kroppsminnet. Alltså missförstå mig rätt, det är klart jag kan äta mat utan kött som liksom alltid varit veg, som exempelvis mina lunchomletter och pajer av olika slag samt alla härliga grönsaker och rotfrukter, men inte så mycket av det som är special-veg-mat. Det kändes lagom bra att behöva säga till Jakob att ”Nä, nu får vi pausa på vegmaten några månader, för det här går inte”. Då tittade maken på mig med sina varma ögon och sa ”Självklart vännen, det är klart du ska få äta mat som du längtar efter och inte vill kräkas av”.

Nej det sa han inte. Han sa citat ”Sluta vara ett barn.”

Nåja, efter att ha hulkat mig igenom några måltider så la vi det ändå lite på hyllan för ett tag. Framför allt längtade jag också så otroligt mycket efter kött och fisk? När jag har varit på restaurang så är det enda jag vill ha en oxfilébit – vilket jag aldrig annars någonsin i livet längtat efter. Korvmackor! Lax i ugn! Fetaostbiffar! Ja, ni förstår ju.

Det var roligt också när vi insåg att min kompis som är gravid kände precis likadant. Jag fick ju järnbrist rätt tidigt i graviditeten, så barnmorskan menar att det är kroppens sätt att få mig att fylla på järndepåerna. Vem vet? Förra gången började jag ju plötsligt dricka hutlösa mängder mjölk för att kroppen behövde kalcium, så man får väl lyssna till den.

Nu har dock det värsta gått över så vi har börjat smyga in vissa av våra vegmaträtter igen, i veckan längtade jag exempelvis väldigt mycket efter kikärtsbollarna i pitabröd med myntasås och tomater så det gjorde vi. Mmmm så gott. Men det som är det farliga är hur roligt det varit att igen börja kunna leta upp nya härliga recept (fast med kött och fisk då), för det kändes som att man fick återupptäcka massa gott. Vi har ätit så otroligt mumsiga vardagsmaträtter senaste veckorna, som häromdagen när vi åt en laxpasta med egengjord pestoröra. Fantastiskt gott.

Men när bebisen är ute så är det tillbaka till vardagsveg igen. Kanske med en fiskrätt då och då….

21 Feb

Bröd som hobby

Hänger ni med, visst smattrar det på med inlägg nu senaste tiden? Hehe. Det var lättare när gravidproppen släppte, eftersom man då faktiskt kan reflektera över det som snurrar i huvudet.

Har ni en bra onsdag? Själv har jag ångest över tandrelaterade grejer (ska försöka att inte pina er med fler tandläkar-ångest-inlägg, men kan inte lova er något) men uppfylld av tisdagslyxen vi hade igår när jag, mor och Sarita (”svägerskan”) var på spa-kväll på Kust! Så otroligt lyxigt, haha. Några timmar på spa-event med hela sparitualen, snittar med bubbel och choklad, tävling, genomgång av hudvård osv. Bara ligga flera våningar upp i den dimmiga utomhuspoolen när det liksom är minus 17 ute var helt magiskt. Var len och rosa som en liten spädgris när jag kom hem. Till nybakat bröd – dessutom!

Ni som hängt med ett tag vet ju att min käre make har en fäbless för nya hobbys, och ni förstår ju vad som händer när en sådan man drar nyårslöftet (alla hade fått skriva varsitt och sedan fick alla dra ett nyårslöfte bland dessa) där det står ”Börja baka bröd”. Sagt och gjort! Nu har det i någon vecka stått jäsdegar och surdegar lite varstans i köket. När man går upp mitt i natten står ugnen på med lyset för att ”få lite varmare än rumstemperatur”, och när man försöker hitta en ren bunke så är alla upptagna för ”diverse projekt”.

Grundläget är ju att det är väldigt trevligt med nybakt bröd! Om jag nu får vara sådan så har det hittills varit mest vackra bröd och lite väl robusta för min smak (jag kan väl inte vara den enda som får sår i gommen när ytan är som ett rivigt månlandskap?), men försöken fortsätter och jag bara låter mig tillbaka och låter bröden bakas. Och försöker att inte vara allt för ohärliga och muttra över all disk som tydligen inte självklart ingår i baka-bröd-biten…. (okej, där kom den osköna Emma fram ändå).

Och som ni ser så är den tredje familjemedlemmen också väldigt förtjust i försöken. Vet inte hur många gånger jag hört meningen ”Edith smaka bröd” senaste veckorna.

20 Feb

Storasyster

Nu är ju storasyster bara knappa två år, så hur mycket hon förstår om bebisen är svårt att veta. Men vi pratar mycket om att det är en bebis i magen, och hon brukar stryka på min mage och säga att hon vill hålla bebisen. ”Bebi komma Edi!” säger hon med utsträckta armar. Igår hade hon tydligen spontant börjat prata om det kring matbordet på förskolan också. ”Mamma bebi i magen” och sedan klappat sig själv på magen.

Vi har ju en del bebisar runt omkring oss, så hon är ju ändå helt med på vad en bebis är och tycker väldigt mycket om att gosa och klappa på dem. Jag är faktiskt inte det minsta orolig över storasyster-rollen, jag tror aldrig hon skulle komma på att på något sätt göra illa bebisen utan snarare i så fall att hon kommer vela hjälpa till väldigt mycket och ”göra själv”. Så jag tror det blir utmaningen, att ha tålamod och låta henne involveras i bebisskötseln och ta hand om den tillsammans med oss. Sen kommer hon säkerligen också vilja hålla och bära mycket, vilket man ju kanske inte riktigt är så pigg på med en tvååring och en nyföding. Just nu är hon också ganska noggrann med att kommentera att det är ”MIN mamma” eller ”MIN pappa”, men förhoppningsvis inkluderas bebisen i den skaran så att det blir ”Edi och bebi mamma” osv.

Framför allt ligger förändringen hos mig, ska min lilla bebisdotter bli storasyster?? Hon som jag nyss sov timslånga power naps med, nära, nära ansiktet så att jag kunde sniffa på henne? Jag känner också det som säkert många andra också känner innan andra barnet hunnit komma, att ”den förstfödda alltid ändå kommer vara speciell”. Jag förstår att jag kommer älska nästa barn lika mycket, kanske annorlunda men lika mycket. Det tvivlar jag inte på.

Men det första barnet, henne ömmar jag för. Ömmar för att hon var tvungen bli testbarn till mina osäkra mammakunskaper. Känner tacksamhet för att hon gjorde mig till mamma, lärde mig det jag kan idag. Står ut med alla nycker och principer som man kan ha som förstagångsförälder – och älskar mig ändå. Hon är på något sätt produkten av ens omvälvande föräldradebut. Det är hon som kommer behöva bana väg resten av hennes uppväxt, kämpa mot alla ens nya principer som dyker upp under olika faser. Ta strid för det som är viktigt för ett barn, och säkert många gånger bli besviken på en för att jag inte kommer göra rätt alla gånger.

Det känns som att det är henne jag kommer hinna bli mest arg på – och samtidigt älska på ett alldeles speciellt sätt.

Och vem vet, om ett halvår kanske jag bara fnissar åt det här, snusandes på lilla bebisen med ansiktet nära, nära, mumlandes att ”så lite jag visste”.

16 Feb

Ultraljud

Och allt såg bra ut! Tack Gud! Det är alltid en sådan milstolpe i graviditeten att plötsligt få titta på den lilla sprattlande filuren, speciellt nu när jag inte känt så mycket. Men bebisen rör ju sig faktiskt ändå! Vilket är tryggt att veta. Med moderkakan i framvägg och bebis just nu liggande med ryggen mot den så är det kanske inte så konstigt att man inte känner de små sparkarna så tydligt när de sparkar in mot ryggen.

Alltså, man skulle kunna titta för evigt på den där skärmen. På munnen som öppnas och stängs, på de små armarna som viftar vid ansiktet och på fötterna som sprattlar. Det är så otroligt overkligt varje gång. Både faktumet att det så småningom ska födas en bebis, men nästan mest – att den följer med mig när jag går därifrån?? Att den liksom finns inne i mig exakt varje sekund av dagen och natten och pysslar på med sina små armar och ben. Det är som för stort för att fatta, och lika overkligt som det känns när bebisen sedan är ute och man tänker tillbaka på graviditeten – lika overkligt är det faktiskt när man är mitt i det. I alla fall för mig.

Allt såg i alla fall helt normalt ut och barnmorskan kollade extra noga på hjärtat men inget avvikande gick att hitta. Och datumet blev exakt samma som vi hade nu, alltså 18 juli. Det var skönt! Förra gången flyttades vi ju tillbaka en hel vecka.

Igår kände jag riktigt hur jag för första gången verkligen längtade efter den här lilla människan, efter att få hålla bebisen i mina armar för första gången och bara kunna titta hur länge jag vill, stryka på de små mjuka kinderna, lukta i halsen. Åh! I sommar får vi träffa dig! Ser ni inte vilken gullig lite profil bebisen har?? Hehe.

 

15 Feb

Vecka 13-18

Då tar vi en genomgång från vecka 13 och fram till typ idag då. Och ja, vad ska man säga om denna period? Om man börjar med det positiva så har ju det varit att det äntligen blir officiellt, man får berätta för folk (och för min del, behöva berätta det för mitt nya efterlängtade jobb….) och magen börjar synas så pass att man kan sluta försöka gömma den under stora kläder och istället gå all in på tajt. Plötsligt har man insett att man faktiskt hör till kategorin ”gravid”.

Jag måste säga att jag har brytt mig mer om kroppens förändring den här gången, inte rent utseendemässigt men det har varit mer en sorg att behöva ”ge upp kroppen” under flera månader och när jag minns förra sommarens fantastiska löpsommar så är det lite ledsamt att veta att det inte blir någon löpning den här sommaren. Jag längtar mycket efter träningen men kan inte hålla igång det när jag är gravid, tappar blodtrycket så fort pulsen går upp så att jag måste lägga mig ner, och får väldigt ont i magen som också blir väldigt spänd när jag försöker göra styrkeövningar. Och med den övriga ”risk för komplikationer”-stämpeln som graviditeten har så har jag helt enkelt inte velat testa gränserna. Men det gör också att jag känner att det är lite sorgligt att det är så många månader bort innan jag får dra igång igen. Och sedan bara sådant här med att brösten exploderade över en natt (amningskörtlarna verkar ha varit redo), så var det ju inte förra gången. Bökigt och obekvämt med sprängande bröst redan nu. Det räcker gott med amningsperioden.

Sedan känner jag mig ändå tack och lov väldigt bekväm med kroppen som gravid, så man vänjer sig men det var ändå lite jobbigare att veta vad som komma skulle. Och på vilken nivå man behöver börja om från, sedan när man väl drar igång igen.

I övrigt då? I övrigt har jag typ känt noll. Rätt trött, men värsta hungern har försvunnit och jag känner mig rätt normal. Sämre tålamod märker jag, vilket kanske inte alltid är så trevligt för närmaste omgivningen. Men det tråkigaste har varit att jag inte har känt några rörelser! Möjligtvis har jag känt en minimal liten buff vid ett par tillfällen under alla dessa veckor, men trots att jag kände rätt lite rörelser under hela Ediths graviditet så kände jag ändå mer då än vad jag har gjort nu, trots att det här är andra gången.

Så, i fredags när jag torsdag hade brutit ihop lite över ett brev där provsvaren nu visade att jag också hade någon typ antikropp som gav ökad risk för förändrad hjärtfrekvens hos barnet så kände jag bara med alla mina hormoner att – jag känner inget för att det inte är något hjärta som slår!! Därför lyfte jag luren och ringde min kära barnmorska och bad för första gången om ett extrabesök där jag fick lyssna på hjärtljudet. Jag bara orkade inte med att vara orolig över att komma till ultraljudet och ha känslan över att det inte hade gått vägen. Och hon behövde bara sätta apparaten mot magen så hörde man det tydliga, pickande lilla hjärtat. Vilken lättnad!

Nu ser vi som sagt fram emot eftermiddagens ultraljud, verkligen en höjdpunkt i graviditeten. Sedan att det blir ultraljud i vecka 21 och vecka 24 också, det gör mig ingenting. Jag tar alla ultraljud jag får!

14 Feb

Vecka 1-12

Första perioden då? Den fruktade första perioden. För min del är det här i alla fall den jobbigaste biten (okej, den absolut höggravida var väl inte toppen heller, men då var det i alla fall nära förlossning). För vad innehåller den? Jo, oro över missfall, man blir supertrött och superhungrig, ingen vet varför man plötsligt är supertrött och superhungrig, molvärk i magen, man känner ingenting från bebisen, det är skitlänge kvar till BF och veckorna går megalångsamt. Tur att man åtminstone har glädjen över att man blev gravid, men det vågar jag ändå knappt tro på under de här veckorna.

En sådär period, helt enkelt. Nu blev den också precis innan jul där, så mitt julpepp gick från 160 procent där i november till max 7 procent där i december. Jag var bara sååå trött och hade ingen inspiration till något alls. Sedan gjorde ju veckorna men den huvva visdomstanden inte precis saken bättre, fy vad jag var låg där ett par veckor. Ont i munnen och nygravid och fick inte ta ”starkare smärtstillande” som typ en vanlig ipren.

Nåja, den här gången berättade vi åtminstone för familjemedlemmar redan i typ vecka 7-8, så det var ju då skönt att de visste över jul. Edith lärde sig snabbt att svara ”toojatyyytter!” på frågan ”Edith, vad ska du bli?” så det använde vi som berättartrick. Bara det att ingen hörde att hon sa storasyster så hon fick upprepa det både tre och fyra gånger innan någon i sällskapen kopplade. Mamma trodde hon sa ”bagare”…….

Hur som helst, det som var skönt var att vi fick ett tidigt ultraljud redan i vecka 7 så då insåg jag ändå att det faktiskt var något som levde därinne – redan då! En liten kidneyböna som bara var en centimeter stor. Men fortfarande kan ju mycket hända, så sedan var det väldigt härligt att få gå på det efterlängtade barnmorskebesöket i vecka 12 och lyssna på hjärtat.

Och tänk, det slog! De första osäkra veckorna var förbi!

Nåja, sämre ultraljudsbild får man nog leta efter. Den lilla kidneybönan är alltså mellan de två små kryssen där. I skuggan. Barnmorskans kommentar var ”Ojdå. Den bilden blev inte bra.”

 

13 Feb

Ledig dag

En livsinvestering som jag är sååå glad att vi har möjlighet att välja är att jag får jobba 80 procent. Det är en sådan blandad möjlighet att hinna ikapp med saker-att-göra-hemma-listan som för min del ofta är rätt lång (okej, är en ytstädare men ändå bara att få röja undan lite mer ordentligt och typ städa toan och starta någon tvättmaskin) samt att faktiskt få en dag där jag och Edith får styra själva vad vi gör. Äta frukost i lugn och ro, läsa böcker, åka spark. Det går inte komma ifrån att det blir en annan typ av umgänge när man är hela familjen, det blir ändå lätt då att vi vuxna pratar på en del ovanför hennes huvud, medan man fokuserar betydligt mer på henne när vi är på tu man hand.

Jag ser det också som en investering i att faktiskt orka med det ideella arbetet som jag ändå vill ska rymmas i mitt liv. Jag vet många som knogar på med heltider och sedan inte orkar något mer, och så vill jag inte att mitt liv ska se ut. Jag vill kunna vara en del av föreningslivet, jag vill ha energi att tacka ja till saker utöver arbetet och jag vill känna lust till annat. Och vissa kanske både balanserar heltid och ideella engagemang men jag vet att för egen del skulle den biten minska avsevärt. Eller åtminstone glädjen i det.

Jag har skrivit om det förr men säger det igen, det är en förmån att få göra något i egenskap av bara sig själv – utöver familj och jobb. Något där man bara är Emma, med sina kunskaper, funderingar, erfarenheter och tankar. Kanske är det en hobby eller träning, och för min del där det handlar mycket om just föreningsarbetet så lär jag mig också väldigt mycket. Tänk bara vad många människor jag får ta erfarenheter från, som man annars aldrig hade haft anledning att ”jobba” med. Från olika åldrar och olika sammanhang. Lite som en ”Livets utbildning”!

Och jag förstår att det ofta handlar om pengar och att man snabbt börjar räkna tusenlappar som försvinner, och pensioner som minskar och så vidare. Vår förmån är att vi har löner som gör att vi klarar oss bra ändå, och det förstår jag ju att inte alla har. Det skulle aldrig gå om jag var ensamstående exempelvis. Men sedan tänker jag också ofta att saker kan hända hela tiden, och jag vill känna att jag levde som jag ville när jag hade möjlighet. Vem vet huruvida jag ens får uppleva min pension?

För att återkoppla till vår lediga dag så spenderades den härom fredagen på ett numera mycket vanligt sätt – med Elin och Turid hos mormor. Den här gången hade Elin med sig pyssel, så det blev amplar! Mycket enkelt ändå och med härligt resultat. Min ska upp i pysselrummet när det är klart! Och jag? Jag bidrog med minisemlor. Från affären.

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)