6 Sep

Onsdagar

Åh jag lever fortfarande på helgens bravader. Vilken rolig helg! Så otroligt lyxigt med sådana små guldkorn.

Jaja, det var nu inte det jag skulle skriva om idag, jag tänkte mest kika in och säga att vardagen nu är igång med stort V. Nu har vi ordinarie tider alla tre! Förskola och jobb, i en synkroniserad symfoni. Jag ska inte sticka under stolen med att jag trivs väldigt bra med vardag. Även om jag såklart kan konstatera:

  1. Man är onekligen lite tröttare än under semestern. Jag vet, revolutionerande.
  2. Det är mycket svårare att hålla städat hemma när man inte är ledig på dagarna. När ska man tvätta exempelvis? Helg??
  3. Jag tänker mycket på Edith under dagarna och tycker det är lite jobbigt att träffa henne så lite. Det går bra till lunch men eftermiddagen är lång. Är väldigt glad att vi kommer ha våra fredagar nu i höst.

På tal om Stockholm så är det nyttigt att åka iväg någonstans ibland. Bara för att inse hur mycket jag uppskattar det jag har hemma. Jag är verkligen så lycklig över min lilla familj, över att vi bor nära våra familjer, över årstider, våra arbeten, möjligheten att drömma och faktiskt förändra något om vi verkligen vill. Det är som att jag hela tiden är medveten om att livet ändå är ganska skört? Hur deppigt nu det kan låta, men jag försöker ofta tänka på att jag är väldigt tacksam för det jag redan har fått uppleva. Och inte bara leva i längtan efter det som komma skall.

Äh, det här lät ju väldigt pretentiöst. Ikväll blir vegetarisk wook, städrace med tvättning (vägrar tvätta i helgen) och Idol i soffan. Vi kanske till och med gör höstens första brasa. Onsdagar ändå.

3 Sep

Tjejmilen

Alltså – var ska jag börja? Vilken helg vi har haft! Det var alltså tillslut dags att genomföra det tredje och sista loppet den här sommaren. Tjejmilen i Stockholm! 

Och bara för att göra det ännu lite mer ångestfyllt så hade jag bestämt mig för att klara milen under timmen. Jag gillar inte att prata om minuter hit och dit, men det här målet var liksom precis det jag tänkte att jag skulle kunna klara – innan sommaren. Eller nja, kanske inte ens då trodde jag att jag skulle klara det. Och efter att ändå ha sprungit ganska ihärdigt under sommaren och fortfarande inte varit under timmen så kände jag mig kräkfärdig av nervositet inför helgen, haha. Det är ju så med mig, min prestationsångest tar över all rimlighet och jag tar det hundra procent på allvar. Kanske också för att löpning är så otroligt utanför min comfort zone? 

Hur som helst, i fredags gav vi oss iväg mot flygplatsen, jag och Hanna. Hann käka ett sent kvällsmål innan vi kröp ner i våra hotellsängar på Haymarket (ett tips, jättefint och mitt på Hötorget!). Jag sov som en kratta. Drömde tre olika drömmar om hur jag missade starten. Hade påsar under ögonen när jag vaknade. Kunde knappt äta något av hotellfrukosten, eftersom magen var i uppror. Vi gör oss redo, åker iväg och hämtar våra goodiebags samt nummerlappen. Inser att jag har typ nummer 8000 av 38000 (!) och får panik över min hybris. Hur kan jag vara så långt fram??

Sedan är det bara att göra sig redo. Mulet men varmt, otroligt mycket folk och bra ordnat. Men kunde inte riktigt njuta av stämningen, hehe.

Och så plötsligt går startskottet. Och jag kommer ingenstans. Visste att jag skulle behöva springa ganska fort första kilometrarna för att ha lite att ta av när jag sen blev trött. Men det är ju folk överallt! Inser efter en halv kilometer att jag aldrig kommer klara det ifall jag ska haka på det här tempot. Så, jag gör det odrägliga i att lägga mig längst till vänster, i vägrenen, och så börjar jag kuta. Som ett dryg löpar-as springer jag förbi klunga efter klunga, och känner ändå att yes – jag orkar faktiskt springa snabbare så då måste jag ju faktiskt få kuta förbi! 

Efter tre kilometer börjar det glesna lite så att man ändå kan hålla någorlunda eget tempo, vid fem kilometer känner jag mig fortfarande vid gott mod. Vid sju kilometer får jag världens dipp. Tänker att jag inte kommer palla springa tre kilometer till!?

Kommer ur dippen under åttonde kilometern, men sen är den allra sista kilometern tung alltså. Var är mållinjen??

Kommer i mål. Tid: 57.52. Otroooolig känsla! Att få lägga sig i gräset, äta sin banan samtidigt som man låter känslan skölja över en. Jag gjorde det!! Det är över!!

Kanske min största målbilds-prestation i livet? 


Vi mötte upp kompisar kring målområdet, hängde kvar en stund innan vi promenerade tillbaka till hotellet för spaande, otrolig dusch, piff, bubbel  med vår kompis Hannah. Sedan vidare på stan för middag på Creme och drink på Teatergrillen. Otroligt trevligt!

Idag har vi ätit lång och härlig hotellfrukost (tog igen allt efter igår) med David och Hannah, strosat på stan och nu sitter vi på flygplatsen och äter godis. 

Så tacksam för den här helgen, på många plan! 

1 Sep

The Handmaids tale

Okej, jag förstår att det här kanske är omåttligt tråkiga inlägg men jag har fått något serie-il som jag bara måste få skriva om. Har sett några serier som på gott och ont lämnat mig konstigt tom efteråt, sådär att man verkligen levt sig in i serien. Jag har också sett ovanligt mörka serier? Tror jag snart måste köra ett race med typ Downton Abbey, den blev jag sugen på nu. Måste ju dock se Outlander när den kommer här i september, så det kanske blir tajt.

Game of Thrones
Jag vet att jag redan har tjatat om det, men eftersom det var säsongsavslutning i måndags så måste jag bara återigen kommentera vilket nutida mästerverk detta är. Jag satt okryddat med puls hela sista avsnittet, för även om det faktiskt inte händer något i en scen så är känslan att det jämt kan hända något. Det kan verkligen vända åt vilket håll som helst, exakt hela tiden. Otroligt. Nästa säsong (och den absolut sista) sägs komma våren 2019. Whaaat!? Det borde vara straffbart att låta oss vänta så länge.

Big little lies
En serie på HBO som var ganska speciell, men samtidigt väldigt intressant. Vi får följa några olika kvinnor under en tid när ett mord har begåtts. Den är liksom svår att beskriva? Men gillar man att följa olika kvinnor och deras situation så ska man se den här. Ett starkt ”Bra!” till den serien.

The Handmaids tale
Nu kommer jag till det här inläggets höjdpunkt. Alltså den här serien? Jag var så otroooligt skeptisk innan. Trodde bara den var supermörk. Och ja, låt oss vara ärliga – den var ju mörk men också något helt annat än vad du någonsin sett innan. Jag fullkomligt sträcksåg den. Kvinnokamp! Överlevnad! Mod! Människovärde! Serien utspelar sig i en framtid där människor på grund av miljögifter och annat nu inte kan få barn. Och efter att USA drabbats av inbördeskrig styrs nu landet ”Gilead” av en fanatisk religiös regering som med våld samlat ihop alla återstående fertila kvinnor, för att bli Tjänarinnor åt rika par som inte kan få barn. Ja, ni förstår kanske deras uppgift, hur de sen ska ligga med herren i huset under deras fertila dagar samtidigt som frun är i rummet. Ah, jag känner att jag inte ens kan sammanfatta den här serien för det finns liksom så många historier men ni bara måste se den. Den väcker så otroligt mycket tankar.

(Och kom nu inte och muttra över att det bara är våld och sex, alltså människor som klagar på att det är för mycket snusk – vilka är ni pryda varelser?)

Ja, det är ingen idé jag försöker beskriva den mer. Se den på HBO. Gör det bara. Nu mina vänner ska jag jobba ett par timmar till, sedan ska jag pussa Edith skrynklig innan jag blir hämtad av Hanna för att åka mot flygplatsen. Stockholm! Tjejmilen! Tjejhelg! Nu kommer vi!

Det här är för alla som gillar IE6 och Opera på Nintendo Wii.

Tyvärr kommer den här siten att se väldigt tråkig ut i för er så du gör nog bäst i att byta webbläsare. Chrome eller ett PS4 är mitt förslag.

Frågor på det?:)